Efter tre individuella silvermedaljer på VM i 100 km tog IFK Moras Jonas Buud det efterlängtade guldet. Buud var 13 minuter före tvåan Cuevas från Spanien. Jonas vann samtidigt även EM som avgjordes samtidigt. Storslammet blev ett faktum när Sverige även vann i lagtävlingen. I vinnande laget ingick förutom Jonas VM-sexan Rånäs Fritjof Fagerlund (6.42.51) och trettonde placerade Västeråsaren Henrik Jannborg (6.54.05).

På damsidan gjorde Huddinges Kajsa Berg ännu ett fantastiskt lopp och hennes nya svenska rekordtid på 7.20.48 (44 per mil) tog henne till ett VM-silver och ett EM-guld individuellt. Tillsammans med sjunde placerade Stina Nilsson från Fredrikshof (7.38.15) och Tjavles Frida Södermark (tolva på 7.52.05) blev det även VM silver i lagtävlingen.

Hur känns det dagen efter VM loppet för en världsmästare?
– Jo då, det är väl bra. Lite lite känningar i halsen, det är väl det då. Men annars givetvis en härlig känsla.

Hur har tiden efter ditt fantastiska VM lopp sett ut?
– Först var det dopingkontroll och det tog sin tid. Det tog runt tre timmar innan jag lyckades prestera det som krävdes. Det blev mycket citronvatten. Men det var bra ändå, då Kajsa Berg också kom dit. Det var mycket folk att prata med i väntan på att jag kunde få ut de droppar som krävdes.
– Sedan var det mat, prisutdelning och då var det midnatt.

Om vi går tillbaks till VM loppet, hade du en plan eller avgjordes din vinnande taktik under loppet?
– Lite grann efter hur loppet gestaltade sig, men också utifrån att jag ville ha en jämn fart hela tiden. Jag hade ingen aning om hur jag återhämtat mig efter Ultravasan som gick tre veckor innan VM-loppet, men tanken var ändå att om jag kunde hålla 3.50 minuter per kilometer där, borde det kunna vara en rimlig fart att sikta på här också. Sen gestaltade sig loppet så att vi var ett ganska stort gäng som rullade på runt 38 per mil i början.

Men det var någon amerikansk kille som stack iväg rätt tidigt med milpasseringar på 36, var det inget ni tänkte på där under de fösta 4 milen?
– Nej, vår grupp höll ju en fart för sluttid på 6.20 och det är ganska säker att det skulle räcka till en VM seger, så det var inget jag tänkte på utan vi höll den fart jag ville ha.

Klungan splittrades sen ungefär halvvägs, fick du köra själv sedan?
– Ja, jag fick köra själv. Det var jag som stack ifrån gruppen då, och då närmade jag mig amerikanen som tappat av på farten och sedan när jag gick om honom var jag själv.

Flöt det sen på av sig själv, eller hur var känslan där i ledningen?
– Det flöt på bra, men med två mil kvar, vid 80 km passeringen, började det kännas rejält jobbigt. Jag fick en rapport där om att jag hade 4 minuter ner till tvåan och jag såg på min klocka att jag trots att det var jobbigt höll 4 minuters fart räknade jag på att det skulle mycket till om dom skulle komma ifatt.
Annars var det ändå lite ovisst för jag fick inte så mycket ”baktider”, och då är det svårt känna sig säker. Med ett varv kvar sa dom till mig att jag skulle springa och njuta sista 10 km antog jag att ledningen var hyfsat stor även om jag inte fick några konkreta tider.

Kunde du anta uppmaningen att njuta sista milen?
– Nej, det kunde jag inte. Det var verkligen en plåga hela sista varvet.

Men in på upploppet antar jag att det ändå var en ”viss njutning”?
– Ja det var ju riktigt riktigt skönt att inte ha någon annan före sig och efter ett riktigt bra lopp med bra sluttid också. Känslan är svår att beskriva, både lycklig och lite ”äntligen” känsla.

Hade du räknat med att du skulle kunna springa på så snabb tid som 6.22?
– Nej, det hade jag inte. Med tanke på Ultravasan var jag osäker på vad jag skulle kunna göra.

Jag är lite nyfiken på ditt upplägg mellan din fantastiska insats i Ultravasans nio mils lopp och till VM loppet. Det var trots allt bara tre veckor mellan två så tuffa och långa lopp. Vad var VM-guldformeln?
– Jag fick in ett lugnt pass på 2 timmar, det var det längsta jag fick in mellan loppen. Sedan körde jag några 90-minuters pass, även dom passen i lugn fart. Skulle tippa på 4.15-4.20 tempo.
– I måndags, med fem dagar kvar till VM loppet kände jag att jag måste testa lite högre fart. – Så då värmde jag upp 5-6 km och sen sprang jag 6 km i 3.50-tempo. Det tyckte jag gick fruktansvärt fort. Jag fick kriga för att hålla farten dessa 6 km, och det kändes inte så jätte bra. Det gjorde mig ju mer osäker på fartplanen i VM. Efter det passet tog jag det väldigt lugnt fram till loppet, men lätt cykel och lite ”gym” för att ändå aktivera musklerna.

Grymt imponerad över att först få kriga för sex km i 3.50 fart till att sen hålla snäppet snabbare i 100 km när det väl gällde. Hur går du nu vidare efter det här, nu när du uppnått målet att ta VM-guldet?
– Det är Comrades Marathon nästa år som gäller. Jag har ju varit tvåa där med, så det är det stora målet nästa år.

Hur sen planen ut mot Comrades som går sista söndagen i maj nästa år, har du den redan klar?
– Närmast blir det lite lugnt, men faktiskt förhoppningsvis Lidingöloppet redan om två veckor. – Vet givetvis inte hur kroppen känns då, men en start där är tanken. I oktober blir det förhoppningsvis Templier och inför det blir det lite tuffare backträning.
– Efter vintern tror jag det är viktigt att jobba upp farten något mot Comrades och för att göra det blir det troligtvis Paris Marathon eller någon annan vårmara.

Låter tufft med Lidingöloppet som återhämtning, men Buud verkar vara exceptionell när det gäller långlopp, så inget förvånar om han kommer vara bland de snabbaste svenskarna på 3 milen på Lidingö bara två veckor efter sitt VM guldlopp.
Marathon.se och Anders Szalkai tackar för intervjun och önskar Jonas lycka till i höstens och 2016 års kommande utmaningar.

• Alla resultat från VM