 |
|
När man har genomfört Vertex fjällmaraton får man ingen medalj. Ingen plakett, eller något fint diplom med datum, sluttid och distans. Kvar har man de två nummerlapparna, en rätt knölig karta över bansträckningen och ett par skor som är så fulla med lera att man undrar hur det kunde få plats ett par fötter i dem. Dessutom vinner jag en ganska ful termosflaska på prisutlottningen. Men framförallt har man förstås känslan och minnena med sig hem. Minnen som inbegriper vindlande löpvänliga fjällstigar, blöta tungsprungna myrar, hala spänger, blockterräng och leriga backar i knotiga fjällbjörkskogar. Samt en flock förrymda getter.
Vi blir avsläppta i Edsåsen, ett par mil och några fjälltoppar norr om målet i Vålådalen. Vädret är perfekt för löpning, ganska höga moln och tio-tolv grader varmt. Vi får några sista ord om banan innan vi släpps iväg utför en grusväg som leder ner mot Henån. Alla är ivriga att komma igång och tempot är högt i det lätta medlutet, jag försöker hålla mig kall och inte dras med i någon startrusning. Tempot sjunker när vägen planar ut och övergår i en blöt stig. Även om väderleken är torr just nu, har det regat rikligt den sista veckan och markerna är rejält fuktmättade. Det är ordentliga surhål och lerpölar i stigen längst ner mot Henån, så fötterna är blöta mer eller mindre från start. En broms biter mig på axeln i en uppförsbacke, det gör ont och jag härsknar till lite. Jag ökar farten en aning och passerar ett antal löpare som tar det lugnt och rundar de djupaste vattensamlingarna - själv tror jag att det kostar mer energi än det gör nytta utan försöker hålla tempo och rytm rakt på istället. Och så stänker det ju så härligt.
Efter bron börjar stigningen mot Välliste. Stigen går genom skog till en början, men det barkar iväg brant uppför mot kalfjället. Sexhundra meters stigning ska avverkas på sex kilometer och i skogen är några passager så branta att man når stigen med handen framför sig, och i de passagerna blir det alltsomoftast promenad uppför, jag disciplinerar mig dock till att börja springa igen så snart det planar ut en aning. Eller springa och springa, det blir någon slags lätt jogg uppför vilket är ansträngande nog. Snart nog glesnar skogen och kilometrarna tickar undan riktigt skapligt. Högre upp på fjällsluttningen torkar stigen upp och blir mer löpvänlig och med en kilometer till toppen lämnar vi leden mellan Edsåsen och Ottfjället för en brant, men torr och tydlig toppstig.
Efter 52 minuter står jag på Vällistes topp och blir avprickad av två funktionärer. Det är lite kallt här uppe, så jag slänger på mig en jacka från ryggsäcken och tar en gel. Stannar upp lite och njuter av utsikten; i norr vilar Åreskutan i ett tungt molndraperi, i sydväst glittrar Håckrenmagasinets vattenspegel och i söder tronar Ottfjället. Dagrar och molnskuggor vandrar längs bergssidorna, och att kalla sikten för milsvid är ett understatement. Efter tre minuters välbehövlig vila rundar jag toppflaggan och springer neråt igen. Sju kilometer avverkade och nu väntar ett härligt parti av banan. Först tillbaka nedför toppstigen och sedan vidare söderut på leden mot Ottsjö. Det är lätt medlut och färden går över fjällhedar och höglänta myrmarker, stundtals är det blött men i det stora hela är det underbart lättsprunget.
Småningom kommer vi nedom trädgränsen, och vid Ytterstvallen finns en lummigt belägen fäbod och ett gethägn som ska passeras. Det visar sig att getterna har rymt tidigare under dagen, och tävlingsledningen har haft ett hopplöst jobb att försöka samla ihop de förrymda kreaturen. Getterna är nämligen mycket sällskapliga av sig och tycker det är jätteskoj när det kommer folk som vill springa med dem - vilket får som följd att det snart nog finns getter över halva Vällistes sydsluttning.
Närmare Ottsjö blir stigen tuffare igen, en riktigt tung myr passeras och en kilometerlång stigning där stigen dagen till ära har omvandlats till en bäckfåra. Men man kan åtminstone glädjas åt att fotlederna kyls på ett föredömligt sätt. Så blir det nedförs till byn Ottsjö, som ligger just norr om sjön med samma namn. Här får vi springa en bit på lättlöpta grusvägar i byns utkanter, dessutom med benäget publikstöd vilket känns trevligt som omväxling. Vid vätskekontrollen står ett par pigga och välmående getter och kollar nyfiket in spektaklet, och när jag har stoppat i mig lite energibar och sportdryck får jag eskort iväg från kontrollen. En get leder vägen framför mig och en springer bakom mig. Efter ett par hundra meter bestämmer de sig plötsligt för att stanna och efter ett kort getkollisionspallaver är jag åter ensam på stigen.
Vi ska runda sjön nu, och ta oss lite på skrå upp till Hållfjället. Stigen är bred men stenig och stiger sakta men säkert ur skogen till kalfjället igen. Det är med den här banans mått mätt inga ohemula stigningar, utan det är snarare de närmare två milen fjällstig som redan sitter i benen som gör att det känns lite tungt. På högre höjd är det kallare igen, ett fåtal regndroppar faller och det är allmänt ganska segsprunget. Tröstar mig lite med Gundes kloka ord "Det är hårt nu - men det är bra, då viker sig dom svaga" och strävar vidare. Vyerna öppnar sig igen; långt nedanför mig ligger Ottsjön, och på andra sidan hänger Ottsjället med toppen i moln och fjällbäckar i silver glittrande längs bergssidorna. Det är vackert, men just nu vill jag inte tänka för mycket på att jag faktiskt ska ta mig över den där hopplöst höga knölen om någon mil. Målet ligger ju på andra sidan berget, och efter halva loppet pekar prognosen mot en sluttid strax bortom fem timmar.
Passagen ner från Hållfjället till Ottsjöns västerkant är grym. Stigen är lerig, rotig och bitvis ganska brant. Här behövs både pigga ben och säkra fötter för att hålla tempo - men jag tycker att jag klarar mig ganska bra, men det är ändå svårt och tar tid. Efter ett par krångliga nedförskilometrar joggar jag in på matstationen vid Nordbottnen. Jag hade egentligen inte tänkt äta något mer än kanske någon energigrej, men pastasalladen som bjuds smakar otroligt bra och känns inte alls i vägen när jag gör mig redo för att tackla den sista stora utmaningen för dagen. Ottfjället är inte respektingivande där det sticker upp ovanför träden - det ser direkt skräckinjagande ut. Den första kilometern genom skogen klättrar stigen nästan tvåhundrafemtio meter. Vid trädgränsen planar det ut lite grand till mera målliga 15% motlut. I skogen finns det inga alternativ till att gå uppför - åtminstone inte för min del - men när träden glesnar försöker jag springa lite på de passager det känns det minsta möjligt. Benen protesterar och jag känner hur pulsen rakar i höjden, men samtidigt märks det tydligt hur mycket mark man lägger undan jämfört med att bara gå.
Stigen är bitvis ganska otydlig där den går genom mossor och över bäckraviner, men bansnitslingen med röda vimplar är god och det är aldrig något problem att hitta vägen. Jag stannar till och tar lite vatten i en bäck - det är förresten en uttalad strategi jag har anammat i år, jag har med mig en liten mängd sportdryck ut för att täcka in de torrare partierna av banan, annars använder jag bäckarna som vätskekontroller. Förutom att det känns helt rätt spar det en del vikt. Nackdelen är förstås att man får stanna till för att dricka, men alltsomftast är det samtidigt en chans att njuta av en snygg utsikt eller bara låta kroppen återhämta sig ett fåtal sekunder. Här på fjällsidan kan jag blicka tillbaka över Ottsjöns vattenspegel som redan ligger långt under mig, och Hållfjället och Välliste på andra sidan vattnet. Vädret har klarnat upp lite igen, och stundtals tittar solen fram - sikten är kristallklar.
Så vidare uppför fjället. Backen planar ut till en slakmota med korta avbrott för passager över små raviner och sänkor. Motlutet och tre mil i benen gör det minst sagt tungsprunget, men det är riktigt fin högfjällslöpning här annars. Leden kantas av ett höglänt blocklandskap men även om stigen är lite otydlig är underlaget i grunden ganska löpvänligt. Om man undantar passagerna av småbäckar då, som är förrädiskt hala. Vid ett tillfälle halkar jag ordentligt, och faller efter en lång rad bensprattel och armviftningar. Dock utan några andra konsekvenser än att jag inser att benen inte är 100% pigga längre, och att det är ganska svårt att parera felsteg i det här läget. Dessutom känner jag att innersulan i vänsterskon till slut har knölat ihop sig under den växlande lasten av vatten, lera och småklumpiga snedsteg. Jag sätter mig vid en liten tjärn på berget, dricker lite vatten och tar en gel. Samt rätar till skon. Det är nog lite väl mysigt här i bergsskrevan egentligen för jag sitter kvar i tre minuter och blir passerad av ett par löpare. Nå - det här är ett upplevelselopp och ska sålunda upplevas också. och med en fixad sko kan jag avverka den sista biten upp till kontrollen vid Vindkyddet under passet mellan Ottfjällets båda toppar.
Här blir det vätska, chips och lite smågodis. Kaffe hade varit vidunderligt gott, men man kan ju inte få allt. Jag fyller upp vätskeblåsan i ryggsäcken med lite sportdryck för sista etappen ner till Vålådalen, jag vet att bäckarna på den sidan fjället är ganska stora och kommer att kännas långt ner för att dricka ur. Så på med ryggsäcken en sista gång och vidare upp mot passet. På krönet har vi återigen avverkat ungefär 600 höjdmeter på sex kilometer, det är ungefär ett dussin aborrbackar det - fast här är underlaget inte riktigt sådär slätt som i Sticklinges välkammade motlut.
Nu ska det bara vara defileringen kvar. Men från krönet är det till en början ganska teknisk löpning ner mot Vålådalen. Blöta myrar, såphala spänger och ben som inte vill samarbeta längre. En begynnande krampliknande känning långt ner på vänster baksida lår ger sig till känna och jag vågar inte sträcka ut ordentligt. När jag sedan inte får ut nån dryck ur vätskepåsen på grund av ett veck på slangen vacklar fokus betänkligt. Nedåt Ottfjällskläppen ser jag en rät linje över bergssidan, det är grusvägen som går dit och som vi ska ut på så småningom. En sista bro passeras, jag klättrar ner och tar lite vatten och det är precis lika eländigt att komma ner som jag hade misstänkt och försökt undvika. Ändå dricker jag lite och samlar mental kraft för den sista satsningen nedför - här ska spurtas.
Två kilometer gruslöpning, spikrakt nedför fjällsidan. Nya vyer har öppnats framför oss - nu ser vi hela Vålådalens naturreservat, Lunndörrsmassivet och Anarisfjällens skiftande blånader i fonden och det är bara så vackert att springa här. Jag sträcker ut steget och trycker på för allt jag är värd - trots stumma lår kommer jag som bäst upp i fyraminutersfart och aningen snabbare, två kilometer avverkas på 8:40 ungefär och jag formligen flyger förbi ett par medlöpare - åtminstone känns det så. Sedan är jag nere vid ett motionsspår, efter en sista rejäl men kort uppförsknäppa är den en femhundra meter lång och hyfsat plan spurt kvar in till fjällstationen. Sluttiden på knappa 5 timmar och 27 minuter kanske låter lång på 43 kilometer bana, men det var verkligen något extra.
Kvällen ägnas åt återhämtande aktiviteter som varmbad, bastu och den sedvanliga Vertexbanketten - med massor av god mat och trevligt löparumgänge. Och så den där prisutlottningen då.
| Kommentarer |
 |
|
|
| 0)-<; skriver: | 11/8 15:10 |
|
Något som alltid imponerat på mig är din förmåga att minnas en bana/löppass..:-) Väl beskrivet kan man nog säga, jag vill dock ifrågasätta om det inte var jordgetingar trots allt som stack några av oss löpare, mig en gång i nacken, killen framför betydligt fler gånger över ryggen?! Getterna var ju annars ett piggt inslag, lite lustigt kan man säga att Vertéx harar är getter, eller tvärtom om man så vill.
Jag var högst tveksam över vad jag hade gett mig in på flera gånger under banan, öppnade hårdare än jag kanske borde och hade krampkänning i vaderna redan vid 18. Sedan planade liksom lidandet ut för att slutligen explodera några hundra meter innan vindskyttet på Ottfjället, orden "det här är absurt!" borde ha hörts längs fjällväggarna en bra bit, kanske var det inte så många som hörde för just då var jag tämligen ensam. Jag, uppförsbacken och de där klapperiklapp-stenarna då...
Konstigt nog så dröjde det inte många timmar innan jag blev jäkligt sugen på att köra banan igen. Konstigt nog så tror jag mig, intalar jag mig, att jag ska kunna träna mer inför nästa år. Jag vill.
Nästa år ska jag dessutom gissa rätt på vinnartiden och vinna klockan. I år nöjer jag mig med en just thermosflaska.....;-)
Haregott! |
|
| Grobert skriver: | 11/8 15:35 |
|
Jo - jordgetingar rapporterade ett par stycken i mitt ressällskap också, men inte på samma ställe som jag blev biten/stungen. Ont gjorde det likväl.
Haha - du skulle ha joddlat istället - det hade hörts längre :) Själv är jag mest förbluffad över att jag aldrig hade några såna där schackningar - det brukar alltid komma minst ett tillfälle då man å det bestämdaste ifrågasätter sitt förstånd, men det hände aldrig i år vilket förvånar en smula.
Vinnartiden var inte helt lättgissad, jag trodde att det skulle vara mycket mer snabblöpt - stigningarna till trots. |
|
| Rebecka skriver: | 11/8 16:21 |
|
| Du skriver minst lika bra, som du springer. |
|
| Grobert skriver: | 11/8 20:31 |
|
| Tack - även om det inte nödvändigtvis är ett överhängande positivt omdöme väljer jag att ta det som en komplimang :D |
|
| Henrik H skriver: | 11/8 21:08 |
|
| Tackar för denna berättelse, mkt trevlig läsning! |
|
| Jonte skriver: | 11/8 21:47 |
|
Bra artikel! Exakt så här var det att springa!
Låg bakom dig upp mot Välliste,kommer ihåg din taktik med lerpölarna... :) |
|
| Maria L skriver: | 11/8 22:14 |
|
Hej hopp! Jag fick tips av dig om Vertex fjällmaraton, det fick jag efter Soteleden äventyrsmara och jag är så glad att jag valde att springa i Vålådalen bland getter, orkidéer och ilskna jordgetingar.
Det var ju så sjukt galet vansinnigt jobbigt och samtidigt så underbart härligt att springa Vertex fjällmaraton. Jag missade tyvärr banketten på grund av att jag skulle jobba på söndagen men nästa år då ska jag vara kvar hela kvällen. Jag blev stungen av de ilskna jordgetingarna, kanske gav det mig lite extra fart uppför ottfjället, vilket behövdes. Det var en stigning som hette duga, en dryg timme upp upp upp upp. Vi är alla hjältar som tog oss i mål och det är egentligen bara skönt att slippa plaketter eller medeljer... upplevelsen är så himla mycket mer värd och den tar ingen plats i en trång 1:a heller.
vi ses nästa år!...eller har du något fler tips på såna här underbara lopp?
MVH/Maria Lundgren |
|
| Grobert skriver: | 12/8 11:36 |
|
Tack! Hoppas jag inte stänkte ner dig för mycket, Jonte :)
Det finns föstås fina naturlopp på andra ställen; Förutom Soteleden finns ju Sörmlands ultra som erbjuder fem mil av sörmlandsleden, vilket kan vara nog så fint - ska testa det vid tillfälle. Och så Munkastigens 44km genom Tiveden - det är ett fantastiskt fint lopp som inte kördes i år, men jag hoppas det kommer tillbaka för jag vill springa det igen.
Men nej, Vertex finns det bara ett av, tror jag. Vi kanske ses nästa år då! |
|
| Martinl skriver: | 12/8 11:46 |
|
| Måste springa nästa år! |
|
| Arne skriver: | 12/8 13:53 |
|
| Mycket inspirerande att läsa. Kan tipsa er andra om Swiss Alpin den är inte dum den heller. |
|
| vertex funktionär skriver: | 12/8 14:06 |
|
härligt skrivet.
som löptävling finns det bara ett vertexlopp. men vertex är ett helt evenemangskoncept som oxå anordnar skriskotävling, cykellopp och en skidalpin tävling.
www.vertex.cx |
|
| BMSR skriver: | 12/8 15:06 |
|
| SUM är jag också lite sugen på, fast det får nog bli nästa år. Söndagens lopp fick mig att inse att jag inte riktigt har ultramaratonformen inne - jag var en av de svaga som vek sig på väg upp mot Hållfjället och kom i mål mer än en timme efter dig. |
|
| Grobert skriver: | 12/8 15:45 |
|
Mm. Swiss alpine lockar lite - skillanden mellan 78 och 43 kilometer bergslöpning är iofs enorm, men efter i lördags känns det ändå inte lika avlägset längre...
Hållfjället *var* mentalt klart tuffast, dels var det flera sega stigningar och man hade inte riktigt koll på när de tog slut, och så såg man ju det där jämrans Ottfjället hela tiden. |
|
| Stina skriver: | 12/8 18:13 |
|
| Jättekul läsning. Har aldrig tänkt på att det finns sådana här lopp, och själv skulle jag nog ligga och tugga fjällmyr inom en timme. Men det låter som ett äventyr helt i dein smak. Toppen |
|
| Grobert skriver: | 14/8 09:54 |
|
| Det finns riktigt sjuka lopp därute om man bara letar efter dom :) Fjällmyr ska man möjligen räkna med att tugga en eller annan gång i sådana här sammanhang - konsten är att resa sig när man har tuggat klart :) |
|
| Göran skriver: | 19/11 09:02 |
|
| Jag kan tänka mig att det finns olika alternativ vad gäller skor. Har Du någon fundering kring detta? |
|
| Grobert skriver: | 19/11 09:38 |
|
| Skor på Vertex - eller i terräng i allmänhet - tycker jag ska sitta tajt kring foten och vara väldränerade snarare än täta. Då kommer det inte in så mycket vatten och fötterna torkar till om underlaget torkar upp under resans gång. Lätt och följsamt ska det vara. Bra mönster på sulan också förstås... |
|
|
|
|
|
|
Benen på ryggens blogg
