 |
|
|
Träning | 7 feb 2010 10:26 |
|
|
|
Pannlampspulsning
|
|
Södra mölndalsravinen är ganska rufsig även i dagsljus.
|
Tisdag kväll. Det snöar och SMHI har utfärdat en klassetta för drivbildning och allmänt snökaos. Pannlampspass i Änggårdsbergen inbokat med klubben, vädret har dock tagit sin tribut och på startlinjen är vi bara tre hängivna. Uppvärmningsjoggen startar i Toltorpsdalen men snart nog slungar vi oss över Södermalmsbrinken och ner i Mölndalsravinen. Den branta utförslöpningen i mjuksnö är rena snösurfingen, sedan vidtar snöpulsande i knappt gångna stigar på sprickdalens botten. Damen i sällskapet avviker för ett eget pass - och så var det bara två fåglar kvar.
Vi springer söderut mot de mer otillgängliga delarna av Änggårdsbergen. Här finns knappt skönjbara fotspår som pekar ut stigen för oss, ibland är det lättsprunget, ibland får man ducka under trädens snötyngda grenar. Mörkret är inte särdeles kompakt - stadens ljus reflekteras så väl mot moln och snö att även inne i den mörkaste skogen ser vi bra utan pannlampa, ett diffust orangefärgat bakgrundsljus som mer än väl räcker för att orientera sig. Fast lite nytta för kontrasterna närmast fötterna gör lamporna ändå, så de får vara på även fortsättningsvis.
Snön är tungsprungen, även i lätt medlut gör vi knappt sexminuterstempo - och i uppförsbackarna går det förstås ännu långsammare. Finns dock ingen anledning att titta på klockan, bara att flyta på och njuta av en löptur som vindlar fram tämligen fritt mellan träden. Eklanda ridstig är fin att löpa på sommartid, än mer så nu. Det gäller bara att hålla sig aktiv i steget och lätt på fötterna. Älgkliv funkar inte i lössnö, det blir bara tjuvsläpp och elände av för kraftiga frånskjut - bättre löpskolning än så här kan man inte få. Inte roligare iallafall.
Vi svänger norrut igen och tröskar oss uppåt och inåt mot de inre delarna av området igen. Efter ett ärevarv över isen på trinde mosse kör vi en vända över Bredfjäll också. Någon utsikt erbjuds emellertid icke idag - man ser ingenting i det täta snöfallet. Ändå ganska nöjda med passet börjar vi runda av och springer plana och mer lättlöpta - ehuru översnöade - stigar tillbaka mot utgångspunkten. En sista stigning tillbaka över Södermalm och så får vi sträcka ut steget nedför branten till Toltorpsdalen. Väl tillbaka kan kvällen avslutas med bastu och en förnämlig middag. Gott så.
Lämna en kommentar
|
|
Träning | 23 jan 2010 10:13 |
|
|
|
Surf's up!
|
|
Vintern börjar kännas passé. Vitt och vackert i all ära men löpning i snö kan vara ganska påfrestande. Jag tänker bort vintern genom att fylla mitt kontor med Beach Boys, det är fredag lunch och dags för veckans andra löppass av blott två tilltänkta. Veckans första pass blev ju mest trivseljoggande, så jag Skulle vilja få in både lite styrkelöpning och några kilometer i marafart. Jag trallar "Fun, fun, fun - til her daddy takes the T-bird away" och inleder med en lätt uppvärmning över Guldheden upp på Södermalm i det ostligaste av Änggårdsbergen. Springer söderut med lätta steg på den högt löpande grusvägen, vy över västerhavet och över de snöklädda skogar som är naturområdets inre delar.
Faller in på den väl trampade stigen nedför Västerberget mot Axgatan. Skön löpning i lätt medlut, stigen ringlar fram och åter men är lätt att följa både sommartid och i sitt nuvarande, fyra fotbredder slättrampade skick. Okejdå, tänker jag och tar sats längs några fotspår som lämnar stigen ut mot Mölndalsravinens brant, bättre tillfällen än så här att springa obanat kommer aldrig. Springer, hoppar och glider nedför de närmast stupbranta ravinkanterna till sprickdalens botten. Upp i fart på stigen där nere innan jag tar sats för en klättring uppför den västra ravinsluttningen. Snön är inte djup och har en tunn skarhinna, under finns frusen mossa och ris. Det är grymt jobbigt men jag benar mig uppför branten, känner mig som en sjuttioårig rökfarbror när jag står och raglar på krönet men kommer slutligen ut på nästa stigetapp, vägen från Eklanda upp mot Trinde Mosse - en meandrande och vänligt böljande stiglöpa som även den innehåller ett par fina uppförsbackar.
Vid mossen skjuter jag ut mig över isen, mest för att det går och för att jag ändå vill västerut. På isen ligger kanske fem-tio centimeter snö som går ganska lätt att springa på så länge jag håller löpsteget kort och rappt. Upp på vägen på andra sidan bara för att snart fortsätta in Sandå stora kärr som ligger västerut. Därefter väntar ytterligare en stigning, nu uppför i riset till bredfjälls tallbeklädda åsrygg. Tappar orienteringen bland harspåren här uppe och dundrar iväg norrut - plötsligt står jag vid det kalbrända hedlandskapet nedom utsiktspunkten. Sätter fart västerut och sedan söderut längs större stigar för att hitta löpbenen igen och för att komma på rätt spår, så lämnar jag stigen för att surfa på snön ner i Brattåsravinens okända undervegetation, Beach Boys skramlar oförtrutet vidare i bakhuvudet.
Gör ett kortare gästspel på småstigarna söder om Axle mosse innan jag attackerar de till synes ointagliga höjderna som vätter mot Högsbo. Jag navigerar uppför mellan de brantaste stalpen och hittar en väg där jag - understundom med hjälp av både händer och fötter - kan springa upp på toppen. Magnifikt vackert upp på ryggen, blickar över Eriksbergs bock-kran, över Högsbo och västerhavet och över centrum som glittrar i fjärran. Nedför går bra att springa, i nordlig riktning faller marken undan jämnt och fint tills jag når vägen mellan Axle mosse och Högsbo - och efter fyra kilometer i sjuminuterstempo har jag åter fast mask under fötterna.
Från Högsbo byter rundan karaktär totalt - jag lägger mig i 4:30-tempo på plana cykelvägar och bara matar på, det vackra natursceneriet har bytts mot dundrande trafik på Dag Hammarsköldsleden och det lösa snöunderlaget har bytts mot grusad is, packad snö och en del bar asfalt. Efter ytterligare fyra kilometer har jag nått Linnéstaden och släpper nu taget om de plana vägarna för lite ondulerad löpning över Guldheden de sista dryga två kilometrarna tillbaka till kontoret. Grymt skoj pass!
Lämna en kommentar
|
|
Träning | 22 jan 2010 08:30 |
|
|
|
Ultratisdag
|
|
Lilla Iglakärr
|
Tisdagmorgon - igen. Jag har tagit förmiddagen ledig från jobbet men klockan går ändå igång vid halv fem. Bävar lite inför uppgiften och kommer inte ut genom dörren före kvart i sex. Inte är det några mildgrader ute heller som utlovat, minus sju på termometern. Lika bra det, väl frusen snö ger bättre grepp än moddig dito. Mjuk och lätt uppvärmningsjogg genom skogen bort mot Gårda brygga, så blir det snöklädd asfalt ut till Varbergsvägen. Kopplar bort tankarna och blir ett med löpningen, världen krymper till den lilla pannlampans ensamma ljusprick någon meter framför mig.
Transcendensen störs på Varbergsvägen av morgonrusningen som redan dragit igång. Följer vägrenen ett par kilometer till andra sidan Ölmevalla strandängar innan jag kan ta mig över på den lilla vägen på andra sidan järnvägen. Tystnaden och mörkret omsluter mig ånyo. Tåg sprakar förbi i ett regn av blå frostöverslag. Förbi Tom och rakt uppför den upptrampade stigen till Fjärås bräcka och äntligen börjar löppasset på riktigt - hit är det bara transport men framgent väntar ett par mil av riktigt löpvärda vägar. Över bräckan springer jag med släckt lampa på den vita och välpackade vägbanan. Lygnerns grå massa nere till höger är täckt av dimma. Till vänster glimmar gatlyktor från Fjärås centrum och den vita slätten som sträcker sig ut mot Kungsbackafjorden, interpunkterad endast av trenne vägar.
Stannar till vid bräckapumpen och dricker lite, samt fyller upp mina två vattenflaskor. Pumpen funkar uppenbarligen väl även i kallgrader. Gryningen har börjat smyga sig på men det är ännu mörkt. Efter en kortare gåpaus tar jag mig ner genom centrum, konstaterar för framtida expeditioner att hembagar'n är öppen och kunde fungera väl för ett tidigt fikastopp om så erfodrades, och så joggar jag vidare norrut på Gåsevadholmsvägen. Åter är det för trafik för min smak, det blir bättre när jag svänger mot Hjälm men även här är det mycket liv och rörelse idag - skolbussar och annat oknytt som far runt. Över Rolfsåns strömmande vatten - stenbumlingarna har vita mössor noterar jag innan jag försvinner över korsningen, uppför backen och in i skogen.
Passagen mellan Hjälm och Hjälmared går på uråldriga vägar genom tät och gammal barrskog. Äntligen har det ljusnat nog för att jag slutgiltigt ska kunna stuva undan pannlampan. Vägen är inte helt ospårad, även om en del av underlaget är lite löst finns det både fot- och hjulspår att springa i. Lilla Iglakärr ligger hårdfruset och i grenverket ovanför mig flyger en korp upp, lite störd av min närvaro cirklar den och korpar irriterat. Jag är halvvägs genom passet och bestämmer mig för att ta en paus. På med jacka och fram med ett par delicatobollar och en ask pim-pim ur ryggsäcken. Sköljer ner med lite svartvinbärssaft innan jag stosar vidare norrut. Pysslar av mig jackan igen och fixar lite med utrustningen innan det känns lagom att börja springa igen. Lätt och balanserad jogg, tjugosex kilometer avverkade och ungefär lika långt kvar.
Vid Asserdal lämnar jag Hallandsleden ett tag och följer istället grusvägen som böljar fram längs fältkanterna. Närmare Hjälmared går vägen högt och vackert på en liten åsrygg innan den mynnar ut på den större Älvsåkersvägen. Vägövergången känns snarlikt den i Hjälm, över ett vattendrag och en väg, så bär det av upp igenom det högt belägna skogsbrynet på andra sidan. Jag följer fortfarande samma urådliga farväg som där, på en mer eller mindre rät linje mellan Fjärås bräcka och Lindome kyrka. Jag har återigen kontakt med Hallandsleden ett stycke innan den viker av österut på ett ologiskt sätt - här vet jag att det är bättre att springa vidare norrut längs den lilla skogsväg jag följer. Snart nog tar vägen slut vid ett torp men den tydliga stigen fortsätter vidare norrut, trampad även vintertid uppenbarligen. Trots att här inte längre går någon väg i egentlig mening syns spåren av mänsklig aktivitet understundom som ett markerat hålvägs-U i naturens brutna geometri, accentuerat snarare än dolt av snötäcket.
Stigen bär av ut i en kraftledningsgata men är fortsatt väl trampad och småningom kommer jag upp på Dalavägen vid Södra Barnsjön. Lindome sålunda. Det går ganska tungt nu, även om stigarna har varit förvånansvärt vältrampade är underlaget mjukt och sugande. Dessutom är det mildare nu än när jag startade och snön sålunda tyngre och sloppigare. Ursäkter ursäkter, jag manar fram min inre Tarahumara, tänker "Easy, Light, Smooooth" och tassar vidare. Nedför förbi kyrkan mot Lindomeåns dalgång försöker jag hitta flytet och bli vän med ömmande hamstrings, vader och gluteer. Omfamnar den milda utmattningen som en vän och tänker att nu, med alla stigar avklarade, är det bara en nedjogg om drygt halvannan mil kvar. Men först ska jag ta mig uppför Spinnmästarevägen, som det sista stycket av fin gammelväg jag har kvar längs min rutt bär den av brant uppför för att sedan plana ut. Man anar att gatan kan ha varit mer central i Lindome i äldre tid - nu är det en bortglömd bakgata, som dock har kvar ett stycke fint gammalt grusunderlag. Samt en majestätisk och välhållen milsten strax norr om samhället.
Från Greggeredsvägen är det slutgiltigt slut på myslöpningen, nu är det bara kamp och vilja kvar. Förbi stationen i Kållered där pendeltåget blinkar förföriskt med avgångsskyltarna och ut på de oändligt långa raksträckorna längs spåren. Tränger bort alla tankar på att komma fram och lunkar på, kollar ändå klockan och konstaterar att jag gör marapasseringen på exakt fyra timmar och trettio minuter. Lägger in en sista planerad promenadpaus och tömmer det sista av vätskan samt käkar upp den sista delicatobollen. Bara fortsätta småjogga; steget är kort och tillkämpat, farten låg.
I Mölndal kommer jag ikapp en äldre herre som också han är ute och springer. I vanliga fall skulle jag nog med ålderns rätt passera ganska snabbt, idag tjänar distansen som utjämnare och jag glider bara långsamt förbi. Vi hälsar i samförstånd och skiljs åt igen. Toltorpsdalen kvar nu; med fem mil i benen blir den flacka slakmotan en evighetslång bergsetapp. Fortsätter slå bort tankarna och koncentrera mig på nuet - det här känns bra, tröttheten och den lätta smärtan i benen bara en belöning. Bara att fortsätta. Dalgångsgatan är brantare, jag växlar mellan jogg och promenad uppför. Den tredje komponenten i backtriptyken, den än brantare (och kortare) Bruns backe, firar jag dock av med att springa hela vägen till krönet - nu är det bara nedför genom Mossen så är jag framme på jobbet. Alldeles lagom i tid för att duscha och så käka en bit lunch. Gott!
3 kommentarer
|
|
Träning | 18 jan 2010 09:57 |
|
|
|
Häradsvägar om morgonen
|
|
Svalehögen, Fjärås bräcka
|
Tisdag morgon, ryggsäck och pannlampa på. Jag lämnar Åsa precis som de gnistrande stjärnorna börjar falna, kylan biter lite i kinderna och jag får jobba lite för att få upp värmen i kroppen. Följer Varbergsvägens gamla, månne ursprungliga sträckning, längs skogskanten i öster, förbi Stockalid, förbi Minas stuga och vidare bort mot Kviafälten. Här tvingas jag ut från skogsbrynet och springer istället längs järnvägens raka sträckning, över den sydliga av de två uppgrundade havsbottenvikar som sträcker sig från fjorden och in mot Lygnern.
Det har ljusnat nu, solen lyser någonstans bakom trädridån och himlen är blå. Knusprig gryningskyla ute på fälten och jag riktigt känner hur rimfrosten växer i skägget, jag drar in fingrarna i händerna på handskarna och pinnar på, tempot just långsammare än femminuters. Kroppen börjar vakna till och det mesta känns fint. Ett tåg ilar förbi och yr lite snörök på mig, skapar stämning i vinterladskapet.
Vid Gamlegårdsvägen hänger två korpar över fältkanten, bråkar om något - revir eller bytesdjur, precis som de alltid har gjort. Den snöbelagda grusvägen slingrar sig fram; uppför, runt en liten krök och så nedför igen. Under motorvägen - det tänker vi bort för tillfället - och så vidare bort mot bräckan. Stannar till däruppe, finjoggar lite och njuter av utsikten, solen som just klättrar över trädridån i sydöst, och den bra känslan i kroppen. Inte fullt två mil löpta, inte fullt en mil kvar till stationen i Kungsbacka. Inser att den planerade tågavgången ligger i farozonen, den här löpsträckan är längre än jag kom ihåg. Väljer dock att inte stressa, efter Fjärås ska jag knaka upp farten lite - kanske räcker det, kanske inte.
Vägen från Fjärås centrum över Myrafälten och in till Kungsbacka är platt och tämligen trist - passagen över stenbron vid Rolfsån är förvisso fin men det är i alla avseenden en sträckning väl lämpad för att köra en tempohöjning. Snöunderlaget och ett par mil i benen gör dock att snabbare än 4:50 känns tyngre än givande men en snittfart om 4:52 under de sista åtta kilometrarna in till stationen är ändå inte så illa givet omständigheterna. Ganska säker på att jag ändå missat tåget joggar jag in på stationen bara för att se det starta och försvinna mot Göteborg; det går 47 och inte 45. Retligt. Tröstar mig villigt med en kanelbulle och en kopp kaffe på pressbyrån. Dagen kunde börjat sämre.
2 kommentarer
|
|
|
|
|
Benen på ryggens blogg
