 |
|
|
Träning | 1 sep 2010 12:54 |
|
|
|
Post race blues
|
|
Kroppen känns som vore den i ganska bra shape efter helgens eskapader. Med pannbenet är det mer tveksamt - en smula post race blues griper mig från pannloben till lillhjärnan, jag känner mig trött och lite slitet oskarp. Men nöjd. Eller och nöjd, kanske. Helt kravlöst och utan några andra ambitioner än att få lite luftombyte och en smula solsken byter jag om och ger mig av upp i Änggårdsbergen för ett lunchpass. Lätt jogg genom guldheden och in i den lummiga grönskan bakom Sahlgrenska.
Till en början breda, lätt-trampade vägar, tills jag kommer upp på Bredfjäll. Mellan tallarna löper den sviktande stigen, högst uppe på åsen. Här inne kommer jag sakta sakta i kontakt med löparhjärtat igen. Trädstammarna virvlar förbi i allt högre fart och rötter och gröpper flyger förbi under mig. Så ut på vägen vid Sandås och allt blir åter lugnare. Vid Trinde mosse ligger näckrosor på den blanka tjärnspegeln och trollsländor flyger och surrar i skogsbrynet. Solen silar snett ned bland träden, vattenytan krusas bara av en eller annan vindil.
Jag springer i lätt tempo nedför på vägen mot Torsgården när jag får ett infall och viker in på en knappt synlig stig som måste bära av ned i Mölndalsravinen. Farten ökar inte så mycket som intensiteten, över rötter och under grenar, stigen vindlar fram och tillbaka och fortsätter företrädesvis nedför tills den möter Mölndalsravinens huvudstig nere i leran och bland vindfällena på dalgångens botten. Jag springer norrut bland lerhål, småkärr och sumpmarker - stigen förvinner ner i det ena surhålet efter det andra, bara för att komma tillbaka igen på andra sidan. Våtvikten på mina Sauco Exodus är inte helt optimal - jag kan känna hur lera och vatten hänger kvar runt fötterna som blytyngder. Men roligt det är det och i takt med att lerpölarna passeras så tvättar trötthet och oinspiration bort och när jag joggar tillbaka till kontoret efter trekvarts kroppsarbete är det som en pånyttfödd löpare. Redo för höstens utmaningar.
Lämna en kommentar
Vi anländer redan tidigt på fredagkvällen till Skärhamn, Tjörn. Incheckning på hotellet, som ligger närmare växlingsområdet än vad simstarten gör, sedan ett kort och ett lätt pre-race triathlonpass; jag rullar igenom alla grenar och transitioner på plats för att förebereda kroppen och psyket på vad som komma skall. Allt fungerar och vi kan fortsätta aftonen med en skön kvällspromenad bort till träningskliniken för att hämta ut nummerlappar, käka pasta och lyssna på pre-race briefing. Den sega arbetsveckan har redan runnit av mig, det känns bra att insupa lite tävlingsatmosfär och jag känner omedelbart hur hornen börjar växa ut i pannan. Ut i den svala höstluften igen och ännu en promenad genom Skärhamn tillbaka till södra hamnen. Stilla, blått och lite magiskt. Vi stannar till på en öppen lokal och lugnar tävlingsnerverna med lite gul maltdryck innan det är dags för bingen.
Stabil hotellfrukost: Ägg, bacon, fil, mackor, jos och kaffe. Lite frukt hade inte varit fel men man kan ju inte få allt. Jag kör en kort uppvärmningsjogg om kanske halvannan kilometer för att väcka kroppen en smula. Barfota och i tävlingskläder; allt känns kanoners. Vädret är perfekt - lite stackmoln, svalt och ganska svag vind. In på hotellrummet efter cykeln, spinner iväg ner till hamninfarten och tillbaka, känner efter så allting fungerar, checkar in cykel och löparskor i växlingsområdet. Pysslar lite med grejorna och sjunger med i Sultans of swing som dundrar ut ur högtalarna. Cykeln perfekt positionerad, löparskorna upp och ned - omifall det skulle börja regna - och med strumporna rullade inuti. Flyttar runt grejorna ett par tre gånger innan det är bra. Smörjer in händer och ansikte med solkräm för att ge huden en lite extra fet hinna som skydd mot eventuella brännmaneter. In på hotellet igen, gör hustrun sällskap vid frukostbordet för en kopp kaffe till, det är gott om tid till start - nästan för gott om tid. Toabestyren klaras av och så kan man kliva ner mot stranden och bli uppmärkt inför simstarten.
Några minuters simuppvärmning hinner jag också innan tävlingsledningen vill ha alla på stranden. Spänd förväntan råder, jag står i andra vågen av tre - först ut är elitklasserna och lagen, sedan masters och i tredje vågen startar motionsklasserna. Jag kommer iväg bra i min startvåg - lägger mig långt ut till höger och hittar fritt vatten nästan direkt. En del närkontakt med andra simmare blir det ju alltid men resan blir förhållandevis bra därute i ytterspåret. Nackdelen är att jag får en vid och lång sväng runt första bojen men det tar jag gärna bara jag slipper slåss. Jag tycker jag ligger långt fram i klungan men i vattnet är sådant hopplöst att bedöma. Bortre rakan längs Korsholmen är i motljus och det är svårt att se rundningsbojen - men jag ser en tydlig linje med simmare att följa så det är bara att kvista på; långa jämna tag med flyt på varje armtag försöker jag ha med mig samtidigt som jag försöker köra på hårt. Jag ligger dock lite väl långt ut mot Korsholmen märker jag för botten grundar upp och jag slingrar in mig i en del sjögräs.
Runt bojen och in till varvning. Snubblar på en sten och drämmer i handen ordentligt, ramlar, reser mig och rundar märket på stranden. Ut på andra varvet - nu vet jag hur långt det är och det är bara att ösa. Fortsatt bra rytm i simningen, det enda som stör är att jag får in vatten i väster simglasöga och jag oroar mig för att spola ut linsen i hastigheten. In mot land och när jag ska upp snubblar jag på samma sten igen, har rivit av mig glasögonen redan och i fallet tappar jag dem och de försvinner i den uppvirvlade dyn. Inget att göra åt - full fart mot T1, av med våtdräkten i farten och ut på cykelsegmentet. Korta tajts och tröja var redan på plats under våtdräkten, ändå tar det närmare två minuter i växlingsområdet - lite för länge men jag är inte så drillad i att få av mig den nya våtdräkten ännu, den sitter tajtare än den gamla surfhistorian och är därför lite svårare att få av. Å andra sidan simmar jag 1800 meter på 25:48 idag, vilket är tredje bäst i M35 - en avsevärd förbättring mot tidigare siminsatser.
Ut på cyklingen går det klanderfritt, skorna sitter fast i pedalerna, fötterna klämmer jag i på väg nedför mot hamninfarten. Vägen här är avstängd och uppdelad i tre filer, en åt vardera hållet för cyklisterna och så en fil för löparna som kommer in mot varvning här också. Därför är det lite smalt - dock inte värre än att det går att passera en cykel just innan den skarpa högerböjen ut ur hamnområdet. Söderut och ut ur Skärhamn, första minuterna handlar om att köra på med bra kadens, få upp farten, värmen och torka kläderna en smula. Nittio grader vänster och så bär det av på böljande landsbygdsvägar mot Kållekärr och Wallhamn. Jag hittar en hård men bra ansträngningsnivå nästan omedelbart och kommer ikapp långa pärlband av lagcyklister som startade simningen tre minuter före mig; en grymt skön känsla att bara mata på. Pillar i mig en chokladbit och dricker lite jordgubbssaft innan jag tar mig an rondellerna vid Kållekärr.
Från Wallhamn mot Rönnäng är det en del motvind och två halvsega slakmotor att passera. Men landskapet är grönt, böljande och leende vackert om man unnar sig att titta upp från sin aeroposition en smula. Just efter svängen går det sakta uppför och på toppen av krönet finns banans enda langningsstation. Jag tömmer det sista av saften, slänger flaskan och får en ny med vatten. Funkar klockrent och nu är det bara att trycka på. Just innan Rönnäng svänger vi höger och följer kustlinjen på en synnerligen Bohusk väg som slingrar sig fram mellan blått hav och kala klippor. Läckert. In i Skärhamn i full fart och upp till varvningen vid akvarellmuseet. Stor och skön rundel att vända kring, slänger en blick på klockan vid målbågen och konstaterar att jag ligger väl inom tidsramarna för att gå i mål inom 4:30 - första varvet på drygt 45 minuter, det är bara att bomba vidare. Andra varvet blir dock lite bistrare, precis innan en av rondellerna blir jag omkörd av en Volvo som precis hinner passera mig innan hon blir stående i ingången till cirkulationen. Jag får tvärnita och låser bakhjulet ett ögonblick. Skriker en lång ramsa åt bilisten som inte ser mer än tio meter framför sig, försöker sedan skaka irritationen av mig och använda adrenalinet till framdriften istället.
I motvinden tillbaka mot Rönnäng kommer jag ikapp damtvåan i seniorklassen - som helt skamlöst ligger och draftar på andra cyklister. Hjulet framför ligger och borrar på bra i motvinden medan hon själv tar det ganska lugnt i lä, sträcker på sig, käkar något och - som jag tolkar situationen - vänder sig om ett par gånger och spanar efter race marshalls. När vi närmar oss Skärhamn och mer befolkade avsnitt släpper hon ut de stipulerade tio metrarna till framförvarande. Vi kör om varandra ett par gånger under loppet, och i början av det tredje varvet kommer jag åter ikapp henne. Här ligger hon ensam och mitt paranoida sinne får det till att hon spanar efter draghjälp, för hon ser sig om och ökar farten när jag närmar mig. Jag lägger i en växel till och går om långt ut till vänster, ska hon ta min rulle får hon banne mig jobba tänker jag - och vid Wallhamnssvängen konstaterar jag att hon är en bit efter.
Vinden har ökat och den sista passagen från Wallhamn ner mot Rönnäng går trögt. Krisar lite när jag inser att jag tänkt fel på ett par kilometer och avfarten mot Skärhamn inte dyker upp bakom det krön jag hade räknat med. Ett par cyklar passerar, däribland den frihjulande finskan. Bryter ihop - biter ihop - och trycker på lite till. Så får jag äntligen svänga ur vinden och köra upp mot Skärhamn igen. Passerar för sista gången de grå klipporna och den slingriga vägen längs havet, så in i samhället - gott om publik som står och hejar när jag rasslar in i växlingsområdet. Jag kollar av cykelställen i M35-klassen, jag är tredje cykel in och Peter är bara sekundrarna före mig ut från växlingen. Mycket bra! Cykeltiden är 2:22:36 och den näst snabbaste i min åldersklass - snittfart på närmare 37 km/h är ett rätt stort kliv framåt för min del.
Jag grabbar en gel och lämnar T2, uppför den lilla gångvägen över klipporna iväg från hamnen. En ganska tuff stigning att ta direkt inpå transitionen. Känner hur puls och ansträngningsnivå slår i taket men kommer ihåg att det kommer en skön nedförslöpa på andra sidan där man får rulla ur benen igen. Skarp höger in i ett villaområde och så nedför lite till. Ser Peter en bit fram och försöker känna efter om det kan gå att hålla jämna steg eller gå ikapp. Han ligger dock på bra och det känns inte riktigt trovärdigt. På den vackra lilla byvägen ut från Skärhamn behöver han stanna upp några sekunder och jag rasslar förbi - vid första vätskekontrollen och två kilometer in på löpningen är jag så för ett ögonblick klasstvåa. Peter är dock snart ikapp och förbi och jag orkar inte riktigt ta rygg på honom. Möjligen en mental fråga - jag bör kunna pressa mig att hänga på ett tag i det här läget men är lite för rädd att ta totalslut och vågar inte trotsa smärtan fullt ut. Håller ändå hygglig fart in i Skärhamn till första varvningen, det går visserligen uppför mot hamnen men publikstödet är underbart, solen skiner och det här är riktigt riktigt roligt. Varvar på 22 minuter någonstans och kommer ut på andra varvet med bra kraft i benen. En bit efter vätskan, när de vackraste partierna av banan än en gång passerats börjar det kännas tufft. En tredjedel av löpdelen har gått och känner att jag inte har något att hämta framåt i resultatlistan - det som återstår är att bevaka tredjeplatsen. Ett par snabba löpare passerar och jag kommer på mig själv med att spana oroligt mot vaden - är det någon i min åldersklass? Slår ilsket ifrån mig det negativa tänkandet, jag har gjort en bra simning och en ruskugt bra cykelinsats - nu ska jag koncentrera mig på att springa fort, snyggt och rakt och inte bry mig om andras löparinsatser. Makar åter in mig i min löparzon och trycker på in i Skärhamns centrum än en gång. Varvning på 23 minuter någonstans, helt ok. Häller i mig en klunk Vitargo i vätskekontrollen efter växlingsområdet och sticker iväg uppför backen den näst sista gången. Det går segt men jag finner lite tröst i att nästa gång jag passerar är det för sista gången.
Tröttheten i gluteerna smyger sig på på vägen ut mot västkekontollen vid halvvarvet. Ropar efter öl och rock 'n roll men får nöja mig med Cola och vatten. Gott nog, jag slår bort smärtan, kortar ned steget och ökar frekvensen. Kilometerskyltarna passerar i snigelfart. In mot Skärhamn igen och det är äntligen dags för avskedsföreställningen, bara en halvmil till. Får en rapport av min troget supportande Hustru som skriker sig hes på mig vid varje varvning om att det är fem minuter upp till Rosencrantz. För långt, tänker jag. Min egen varvning är ytterligare en halvminut långsammare än föregående varv men jag ser ändå att totaltiden ser riktigt bra ut - det ska till en totalkollaps för att få mig över fyra och en halv timme. Det ger mental energi nog att forcera varvningsbacken en sista gång och så rulla ner i södra Skärhamn igen. Räknar ner kilometrarna nu, knappt fyra kvar, över stora vägen och in på byvägen bort mot vätskan. Drar en sista mugg cola och nu är det mindre än tre kilometer kvar. Jag försöker få igång en långspurt, höja tempot lite i det sista partiet men när jag kommer in i Skärhamns centrum igen känner jag hur först vänster lår och sedan höger lår börjar skicka små signaler om kramp. Korta lätta sammandragningar som känns som om de kan utvecklas till tokkramp när som helst. Jag släpper en liten aning på farten och känslan avtar. Bara den svaga backen uppför hamnvägen kvar till målet, försöker trycka ut det sista ur kroppen uppför, vaderna protesterar på samma sätt som låren gjorde nyss men nu ignorerar jag alla varningssignaler, rundar den sista 180-graderssvängen till det korta korta upploppet och glider i mål på totaltiden 4:25:52. Halvmaran på 1:34:26 visade sig intressant nog vara den relativt sett svagaste grenen idag - både sim- och cykelträning har gett bra betalt och till nästa säsong behöver jag satsa på ordentligt på löpningen igen om det ska fortsätta vara en stark gren. Riktigt kul.
Målgången efter Tjörn är en av de bättre jag bevistat: Stolar att sitta på eller lägga upp fötterna på, flitar och funktionärer som pysslar om folk allteftersom de stapplar i mål. Det vanliga köret med bullar och coca cola och sådant finns också men framförallt har man dukat upp ett dignande fruktbord med massor av färsk frukt och pressad jos - och det smakar sjukt bra med en lagom söt gul kiwi efter ett par timmar med klistriga energiprodukter. Härligt! Vi avslutar dagen med bankett på restaurang vatten i akvarellmuseét, dagen efter är det hustruns tur att tävla och min tur att vara support. Det är emellertid en annan - ehuru minst lika rolig - historia.
5 kommentarer
|
|
Träning | 24 aug 2010 13:00 |
|
|
|
Stormig bansession
|
|
Bläddrar i träningsarkivet och konstaterar att jag inte sprungit på bana sedan början av Maj, så det kanske kan vara på tiden att skramla igenom några varv på Åby Friidrott, löparsällskapets hemmabana. Jag lämnar bilen och morgonrusningen på parkeringen vid det spygröna hotell Ibis. Ute på Kattegatt blåser det storm i byarna och som Fässbergsdalen öppnar sig nog så väl för de västliga vindarna smattrar och viner det det rejält i flaggor och flagglinor. Jag kör mina uppvärmningsvarv inne på den öde arenan, det blir dryga två kilometer idag - eftersom det är intervaller och dessutom på morgonen känns det bra att vara ordentligt igång innan första fartsegmentet.
Passupplägget är inte så komplicerat - syftet är att få lite fart i kroppen inför helgen och att pressa syreupptagningsförmågan en smula men jag har förfärligt svårt att få till bra arbetspass i över tröskeltempo och behöver lura mig själv en hel del för att nå dithän. Därför börjar jag lite lätt med två stycken sextonhundrametersupprepningar i något som får likna halvmarafart. Fokus under sommaren har ju varit på längre distanser, möjligen bör jag därför inte förvånas över att det är tufft att få upp löptempot och efter fyra varv i 4:14-tempo får jag ett varvs välförtjänt joggvila.
Vinden sliter och drar i buskarna som omger löparovalen, bortre lång har lite sned motvind och sista kurvan är förfärlig. Men upploppet är i gengäld i sned medvind. Ansträngningsnivån under de fyra varven är emellertid hanterlig och efter ytterligare ett frest i 4:14-tempo, lite under mjölksyratröskeln, får jag ett varvs vila igen. Suger i mig lite tröstevatten under joggpausen, mer för att det är gott än för att det behövs.
Dags att öka farten en smula, ett varv kortare och i gengäld tio sekunder snabbare per kilometer. Tempot i trakterna kring tröskelfart. Tre varv i den här farten ska vara ansträngt men överkomligt, den lynniga vinden ställer dock stora krav på närvaro i kroppen - jag vill hålla en precis lagom hård ansträngning hela tiden. Så joggvila och en andra trevarvsupprepning i 4:05-tempo. Den sista delen av passet bedrivs bortom mjölksyratröskeln, det land dit sol och nätter icke når, som Dan Andersson så vackert skaldade under ett av sina många löppass - passande nog i sin Sång till Västanvinden. Klipper i med ytterligare lite högre tempo men försöker ändå få det att flyta lätt, snabbt och snyggt - det sista förmodligen mer för min inre blick än för en tänkt betraktares öga. Två varv i något slags miltempo, så en vilojogg innan det sista fartsegmentet klaras av, ytterligare två varv i 3:55-tempo.
Kör ett par varvs ganska förnöjd nedjogg innan jag rullar bort till bilen för att glida upp till jobbet och stöka av skrivbordsarbetet för dagen.
3 kommentarer
|
|
Träning | 18 aug 2010 12:27 |
|
|
|
Morgonrutiner
|
|
Skolstarten närmar sig med stormsteg, ännu så länge är det dock bara fritids för tösorna, bara det en nyhet för Mikro - som i vilket fall som helst verkar finna sig till rätta som fisken i vattnet. Efter var sin kram rinner de in till fritidsfröknarna och jag rinner iväg in mot Kungsbacka. Lätt, monoton men ganska meditativ vägrenslöpning vidtar. Tempot bara aningen snabbare än fem minuter per kilometer efter en inledande, långsam, uppmjukningssträcka. Solen glimmar och det fläktar lite ute på fälten. Havet står lågt ute vid Ölmevalla strandängar, stenarna tittar upp ur vattnet som vore det ett dränkt månlandskap.
Kollar in min springande skugga i diket och försöker sträcka lite mer på mig, kände mig ganska sliten under gårdagen, som var löpfri, efter måndagens tuffa mix av korta cykelintervaller och ett progressivt löppass om halvannan mil. Idag känns det dock prima igen. Jag laborerar lite med ett delvis nytt träningsupplägg under två av de här tre veckorna fram till Tjörn, där principen är en form av varannandagsträning; varannan dag har jag cykel och löpning på agendan, varannan dag simning och styrketräning. Och dag sju är helvila. I stort ett ganska rimligt koncept faktiskt, åtminstone nära inpå tävling när det känns bra att köra mycket grenspecifikt. I veckorna blir det nästan uteslutande pendelcykling och pendellöpning - med fem mil till jobbet går det att få till nästan vilka pass som helst, och under mellandagarna kan man se till att rodda i ordning logistiken så det alltid finns lunchlådor, ombyten och annat nödvändigt på erforderliga platser. Sedan har jag ju förmånen att bo just inpå ett ständigt skiftande hav så simmandet klarar jag av i öppet vatten hemma i viken.
En bit efter Fjärås har jag stökat av tolv kilometer och det är dags att höja trycket en smula. Tanken är att lägga sig i önsketempot för halv järnman, någonstans runt 4:15-4:20/km. Ut på platten efter järnvägsviadukten har jag funnit mig till rätta i den högre farten, märkligt hur det för en stund sedan kändes segt att hålla femminuterstempo, nu är det ungefär lika segt att springa förtio sekunder snabbare. Som Jack Daniels så klämkäckt utrycker det: "Before slowing down, try speeding up". Om inte annat kortar man pinan med någon minut.
Rolfsån är mer än bräddfull, det myckna regnandet här i trakten väller ut den här vägen och träden i åbrinken är hårt ansatta av de anströmmande vattenmassorna. Över stenvalvsbron och nu slipper jag trängas med bilarna på den bitvis ganska smala eller rent av obefintliga vägrenen. Som straff får jag istället den långa slakmotan upp mot Kungsbackas sydliga utposter, jag biter i lite extra för att hålla tempot uppe. Intensiteten klättrar mot det röda strecket men backen är inte brantare än att den goda rytmen hänger kvar och på krönet kan jag driva upp hastigheten för en knapp kilometer lång spurt - sedan har jag genomfört en halvmils tempohöjning med snittfart om 4:18/km, vilket känns ganska stabilt.
Sänker farten ner till distanstempo igen, en dryg kilometer stadslöpning kvar till stationen. Med fyra, fem minuter till godo på tågavgången hinner jag plocka upp en bulle och något att dricka på pressbyrån tänker jag. Men si det var tji - lång kö och längst fram står ett par tjejer i yngre tonåren och kan inte besluta sig för vilket telefonkort eller vad det nu är de ska ha. Där sprack det - men så inser jag att fikat är avsevärt bättre och kön förmodligen kortare på 'bröd och bakverk' i huset intill. Varför gick jag inte dit direkt?
Fika och pustande på pendeltåget i knappa tjugo minuter innan den egentliga nedjoggen vidtar, den som går i sakta mak från Lisebergs station och upp till jobbet. Lyckligtvis har jag både en enklare couscoussallad och en mer rejäl lunchlåda som ligger och väntar på mig - för i eftermiddag vankas det pendelcykel igen, troligen med något enklare slags intervallstege. Det ska bli trevligt.
2 kommentarer
|
|
Träning | 6 aug 2010 11:26 |
|
|
|
Utsikt från toppen
|
|
Jag lägger upp fötterna, lutar mig långt tillbaka i kontorsstolen och konstaterar lite vemodigt att sommaren redan har passerat refrängen för andra gången, nu höjer den ett halvt och laddar från tårna för den bombastiska finalen. Regnet strilar ner därute och även om det kan vara hur skönt som helst att springa i ett varmt sommarregn känns det rätt okej att dagens pass är förlagt till eftermiddagen, törhända det har klarnat upp lite då. Den helt perfekta trötta förnöjdheten ifrån i lördags kan jag ännu återkalla och smaka på i minnet - men kroppen mår redan prima igen och hade jag inte vart så otroligt mogen och duktig av mig hade jag impulskört upp till Vålådalen för att springa fjällmara.
För det rycker allt lite i fjällöparfötterna nu, imorgon springer de från Edsåsen till Vålådalen och jag kommer inte att stå på startlinjen för första gången sedan 2005 när det allra första loppet gick av stapeln. Nästa år räknar jag med att vara tillbaka igen och då blir det andra bullar. Tills dess får jag nöja mig med att blicka ut över en imaginär fjällsida här ifrån min formtopp och fantisera om framtida och forntida bragder.
Nästa storbragd (nåja) planerar jag hursomhelst att genomföra på Tjörn om tre veckor ungefär; eftersom jag kan konstatera att återhämtningen efter järnmannen gått lysande på alla fronter så känns det rimligt att smyga igång träningen igen nu - för att i de kommande två veckorna kunna stöka på i fullmängd och sedan få en återhämtningsvecka innan loppet, som alltså är den halva järnmannen i Skärhamn. Arrangemanget prövades ju förra året av en helt galen västanvind men höll ändå streck och visade sig bli ett synnerligen trevlig tillställning med ett väloljat tävlingsmaskineri, entusiastisk publik, glada funktionärer och taggade deltagare. Det blir sålunda ett kärt återseende, hoppas dock att moder natur låter oss simma hela banan i år.
Träningsupplägget blir givetvis anpassat efter omständigheterna, den mesta mängden får väl anses vara gjord och istället blir fokus att få in ett par fartbetonade pass per gren och vecka. Simning i öppet vatten mestadels, cykel och löpning i intervallform eller möjligen som distans med farthöjningar. Får se lite - beror på vad kroppen säger om att arbeta lite också, bara för att den svarar bra på vila redan behöver den ju inte nödvändigtvis vilja befatta sig med träning.
Lämna en kommentar
|
|
|
|
|
Benen på ryggens blogg
