 |
|
|
| 30 okt 2009 18:22 |
|
|
|
Köpes: Motivation!
|
|
Att motivera sig till träning veckan efter en misslyckad mara är inte helt lätt! Det är ju så fantastiskt roligt innan när man tränar hårt och fokuserat och känner hur formen sakta kommer smygande och man blir mer och mer sugen på det som komma skall! Att sedan komma hem igen till vardagen utan att ha fått ut någonting av loppet annat än ett misslyckande ger en stor dos av frustration, tomhet och brist på motivation!
Jag klev ju av vid 30 km när Pekka började hojta om att jag då fortfarande skulle kunna starta i Florens Marathon den 29/11, det lät i den stunden som ett lockande alternativ. Nu har dock verkligheten hunnit ikapp och jag har tvingats inse att även om det inte skulle innebära så väldigt många fler tunga träningsveckor utan mest försöka bibehålla formen och sedan få en ny chans så måste suget och lusten att springa en mara finnas och ett par veckor är för nära inpå för att jag ska orka ladda om mentalt.
Det går inte att springa en mara om man inte tycker att det ska bli kul! För att klara av att bemästra smärtan och den enorma trötthet som kan ramla över en under ett marathonlopp så krävs full närvaro och fokus och just nu tvivlar jag på att jag skulle klara av att mobilisera fram de krafterna på bara ett par veckor.
I ett annat läge hade jag kanske orkat ladda om men med tre små barn varav den minsta nu hållt mig vaken halva nätterna sedan i mars så måste jag se det orimliga i att tro att jag skulle känna mig utvilad och förberedd för en ny mara om 4 veckor.
Anledningen till att jag ändå funderat på det är att hösten är min absolut bästa tid, har då kunnat träna på i värme under sommarhalvåret och har inga allergiproblem. Jag har nämligen astma unde pollensäsongen och därför vet jag aldrig hur en vårmara kommer funka för mig, kan variera från dag till dag. Jag vill ju försöka komma till ett EM i Barcelona nästa år och att få in mer än en mara under våren kan bli tufft. Jag har ju inte heller möjlighet att åka till värmen och träna under vinterhalvåret och då är det svårt att få till riktigt bra träning under december-januari. MEN ”Det är i motvinden en drake stiger” ett kinesiskt ordspråk min far lärt mig (Hmm…varför han tycker det passar mig bra vill jag ha osagt!)
SÅ den här veckan har mitt löparliv varit åsidolagt, har tagit vilodag efter vilodag och bara levt som en vanlig mamma som har höstlov med sina barn, härligt! Vi har passat på att hälsa på min farmor och mormor som bor i Västerås. De blir ju alltid minst 10 år yngre när de får träffa barnbarnsbarnen och deras enda kommentar till ett brutet marathonlopp är ”Ja Anna, jag förstår inte att du hinner med att springa sådär, det är fantastiskt!” (Ehh…jamen jag bröt ju, jag misslyckades, jag klarade inte av att springa sådär…det är inte fantastiskt!!!) Det verkar dock som att om man är imponerad av sina egna barn så växer det expotentiellt med kommande generationer…Barnbarnen gör fantastiska prestationer även när de misslyckas och barnbarnsbarnen finns det inte längre ord för att beskriva hur fantastiska de är!
Imorgon kanske jag vågar mig ut på en kortare jogg, men viktigare är att jag hinner till min morfars grav med ett litet ljus och barnen får sjunga en liten sång för honom som traditionen bjuder (o;
Helgens utmaning blir annars att inte äta upp allt Halloweengodis själv så man stor utan när spökbusarna kommer...Var på er vakt i höstmörkret!
3 kommentarer
|
|
| 27 okt 2009 18:34 |
|
|
|
När knoppen vill mer än kroppen!
|
|
Lovisa med Pretzel, svårt att inte le trots allt...
|
Jaha, det var den lilla WE resan, känns ju rätt tomt att vara hemma igen utan ett marathonlopp i benen och en välförtjänad säsongsvila att se fram emot….
Jag kom som sagt iväg till Frankfurt och kände mig ända fram till starten i söndags helt frisk och väldigt laddad och glad över att återigen kunna se fram emot den stora utmaning som en mara innebär. Startskottet gick kl 10 i uppsprickande molntäcke, svaga vindar och 13°C och en mängd meriterade löpare omkring mig! Ahhh…härligt, var känslan!!
Första kilometern gick som vanligt för fort, 3.30 min/km så jag bromsade in och la mig i 3.45 min/km fart som jag och min tränare bestämt innan. Förhoppningen var att då landa på en sluttid kring 2h40min. Fram till 10 km höll jag rätt exakt 3.45 min/km fart på kilometrarna och det hela kändes väldigt kontrollerat. Jag fick dock rätt snabbt efter 10 km känslan av att jag faktiskt fick jobba hårdare än jag borde för att hålla farten, vid 15 km hade jag svårt att hålla kilometertiderna och jag började ana att något inte var helt OK med kroppen. Jag höll ihop loppet ändå rätt bra fram till halvmarathonpasseringen, passerade 21,1 km på 1h19min54s. Det var ca 1 min långsammare än mitt ursprungliga upplägg och hade kroppen varit 100% men att jag hade en dålig dag hade jag kunnat fortsätta i ett lägre tempo och kanske nått mållinjen på ca 2h42-2h45. Jag hade då varit lite besviken över att formen inte var bättre men ändå fått ett bra lopp i kroppen och den tiden hade absolut ändå känts godkänd eftersom detta trots allt var en träningsmara (är inte helt fulltränad än efter att ha gått med magen i vädret för bara 7 månader sedan…) MEN kroppen fungerade inte alls, benen fastnade liksom i asfalten och som min tränare beskrev så såg det ut som att benen satt fast men jag drog mig fram med armarna. Vid 25 km hade jag gett upp men bestämt mig för att ändå jogga i mål, att bryta ett lopp finns aldrig för mig under loppets gång, vill bara nå mållinjen till varje pris.
Strax efter 30 km passeringen cyklade dock Pekka (min tränare) ikapp mig och bad mig kliva av för att spara benen och ev kunna springa en ny mara om några veckor. Till hans stora förvåning (han hade räknat med ett par km övertalningssträcka) så stannade jag på tre röda sekunder. Jag insåg själv att jogga i mål på en tid långt över vad jag haft som målsättning och förstöra för en ev möjlighet att göra ett nytt försök på den här sidan nyår vore bara idioti!
Jag vill dock påpeka att springa en mara är ett stort mål i sig de första gångerna så att missa ett tidsmål för en motionär är absolut inget misslyckande…och att missa ett tidsmål med 4-5 min som elitlöpare får man också acceptera ibland men när man som jag sprungit 10-12 maror så är det inte längre ett mål i sig att springa 42 195 m utan det är att springa dem så snabbt som möjligt som är utmaningen och att då missa det uppsatta tidsmålet med kanske 20 min och slita ner kroppen är inte meningsfullt.
Vi bjöd i alla fall på en del skratt när jag sedan kom på cykeln med nummerlapp och Pekka sprang brevid med en ryggsäck full med vätska!
Så den förklaring jag får försöka tro på är att jag hade någon infektion i kroppen ändå fast den inte brutit ut. Veckan innan var det ju bara vila och lugn jogg och det klarade kroppen men vid en maxansträngning så måste systemet vara på topp och så var inte fallet för mig i söndags! Men visst känner jag ändå ett visst tvivel…Gick jag ut för tufft i förhållande till hur bra tränad jag är?? Jag får dock försöka slå undan allt tvivel på min kapacitet och bara försöka lägga detta lopp bakom mig och blicka framåt!
Stort tack för alla uppmuntrande kommentarer från er, väldigt kul om min blogg kan inspirera!
Vill förstås även tacka ”Hässelbystaben” som var på plats i Frankfurt för att serva oss som sprang; Stickan, familjen Gross och självklart Pekka! Men kanske allra mest min man och lilla Lovisa som fick resa fram och tillbaka till Frankfurt och gå promenader i en gråkall rätt tråkig stad för att jag skulle få ladda i fred på rummet och som sedan troget stod längst banan för att hejja…
I sådana här lägen är det i alla fall skönt att löpning trots allt bara är en bisyssla (även om det är på fullt allvar när man står på startlinjen inför en mara…) och nu är det höstlov och det är full fart här hemma med 3 friska och pigga barn och deras kompisar på besök!
Idag blir det vila, både kropp och huvud behöver det, och fundera på om detta projekt bara ska få en framflyttad deadline ett par veckor eller om det anses avslutat utan att uppfylla resultatmålen och ett nytt projekt får påbörjas med avrapportering 2010! Återkommer med svaret…
Tunga ben i Frankfurt
|
Jag tv i svart långärmat
|
3 kommentarer
|
|
| 23 okt 2009 09:29 |
|
|
|
Fokus: Frankfurt Marathon
|
|
Dags att ändra fokus…tre feberfria barn och plötsligt lever hoppet att komma till start i Frankfurt Marathon igen! Det känns fortfarande lite overkligt att jag själv ska klara mig undan influensa (om det nu var svin eller någon annan spelar mindre roll…) men så länge jag inte har feber eller mår dåligt innan söndag kl 10 så kommer jag ställa mig på startlinjen!
Jag sprang Frankfurt marathon för två år sedan och satte då mitt personliga rekord på 2h37min06s. Det var mitt bästa lopp någonsin, sista kilometrarna var de snabbaste och jag kunde klättra bland placeringarna på sluttampen, härlig känsla! Det gäller nu att försöka plocka fram sådana positiva tankar och blanda dem med den marathonångest som alltid finns dagarna innan ett lopp och få till en lagom mix av skräckblandad förtjusning inför loppet.
När jag gjorde En svensk klassiker för några år sedan (Ok då är väl nästan 10 år sedan nu…) så minns jag att jag läste om olika mantran man kan ta till när det känns tungt och jobbigt! Inför Vasaloppet lärde jag mig ”Jag gör det här av egen fri vilja för att det är det roligaste jag vet” Hmm…finns ju dock viss risk att man idiotförklarar sig själv under loppet om man börjar rabbla det för sig själv när det känns som tyngst och gör som ondast. Att påminna sig själv om att man springer marathon av egen fri vilja kan vara att utmana ödet!! Nej, jag tror mer på ett mantra som jag tagit från min son Ludvig. För några år sedan försökte jag förklara för honom att ”mamma ska springa marathon, då springer man jättelångt och det är jättejobbigt” Han tittade på mig med förvånande ögon och sa:
”Jobbigt att springa? Jag tycker det är lätt som en plätt att springa!”
Det ska jag nog ha som mitt mantra om det till äventyrs skulle kännas jobbigt någon gång på söndag (o;
Nej dags att slänga ner de sista energigelerna och Lovisas blöjor och ta sig till Arlanda!
Jag blir glad om ni håller en tumme eller två för mig på söndag!
6 kommentarer
|
|
| 20 okt 2009 12:27 |
|
|
|
Det blir aldrig som man tänkt sig!
|
|
I fredags påtalade min tränare att nästa vecka var träningen av underordnad betydelse, vila är det viktigaste! Jag bedyrade att det skulle bli en riktig vilovecka, hade inget inbokat och skulle verkligen se till att sova på dagen när Lovisa sov för att försöka ta igen lite av den nattsömn som man saknar!
Men det blir som bekant aldrig som man tänkt sig! Är nu hemma med 3 sjuka barn istället. Inatt sov jag mellan två feberheta små tjejer som turades om att hosta i mina öron…alla småbarnsföräldrar vet hur bra man själv sover när ens små telningar är sjuka!
Idag är det vila från träning och imorgon var det tänkt att jag skulle köra ett lätt intervallpass för att påminna benen om vad fart är men Pekka har just ändrat det till Lugn distans 10 km för att minska risken att bli sjuk. Det är ju ingen orimlig gissning att min kropp jobbar på högvarv just nu för att klara av alla baciller den är utsatt för. Känns som min mentala uppladdning för Frankfurt M har kommit av sig lite, oron över sjuka barn som man bara vill ska bli friska har liksom tagit över och att man själv ska kunna stå på startlinjen och känna sig frisk och kry känns lite som en utopi men än så länge har jag inte kastat in handduken…skam den som ger sig (o;
Ludvig verkade riktigt frisk fram till lunch men ligger nu i soffan och frågar sig varför det känns så ont i kroppen när han var ”alldeles levande imorse”…det får väl beteckna tillståndet här hemma för tillfället!
Lämna en kommentar
|
|
| 18 okt 2009 14:33 |
|
|
|
Hellasloppet och febriga barn!
|
|
Idag har jag sprungit Hellasloppet (www.hellasloppet.se)! Starten gick kl 11.45 lagom till solen sprack fram och värmde lite grann om nu banan inte gått mestadels i skogen där det fortfarande kändes rätt kyligt men skönt för publiken!
Jag vann på 33.46, en tid jag skulle kunnat vara väldigt nöjd med eftersom arrangörerna försäkrade mig när jag hämtade nummerlappen att banan var kontrollmätt...och att då ta personligt rekord med en minut på en kuperad terrängbana hade ju varit ett härligt formbesked (o; Banan var snarare 9,4 km men jag kände mig ändå nöjd med resultatet. När det är kuperad terräng så säger ju inte sluttiden så mycket utan man får jämföra med de de andra löparnas tider. Tack till alla arrangörer som jobbade för oss löpares välbefinnande idag!
Annars tillbringade jag fredagkvällen och hela lördagen på Bosön där vi hade landslagssamling. Vi fick bl a lyssna på en intressant föreläsning av George Gandy som har 40 års erfarenhet av coachning på professionell nivå och har sedan mitten av 70-talet varit ansvarig för friidrotten på universitetet i Loughborough där bl.a. Sebastian Coe, Paula Radcliff och många andra OS och VM-löpare har studerat och tränat.
På hemmafronten är det inte så festligt eftersom mina två äldsta barn just nu ligger nerbäddade i sängen med 40 C feber )o; Jag känner mig alldeles febrig själv när jag ser dem och man vill bara hålla om dem när de är så ömkliga.
Som sagt så kändes Hellasloppet som ett bra genrep inför Frankfurt Marathon nästa helg men med sjuka barn så känns det som en riktig utmaning att komma dit men jag gör mitt bästa för att hålla mig frisk! En hackad vitlöksklyfta som sväljs ner med 2 C-vitamintabletter är min lilla huskur, någonting måste man ju göra!
Så käka vitlök och tvätta händerna så ni håller höstbacillerna på behörigt avstånd!
Lämna en kommentar
|
|
| 14 okt 2009 20:38 |
|
|
|
Sista fartpasset!
|
|
När det imorse var dags att ge sig av på lämningsrunda med alla tre barnen så föll det stora blöta snöflingor ner från himlen och termometern stod på nollan. Barnen blev förstås väldigt uppspelta och drog med glädje på sig vinteroveraller, mössor och vantar. Jag försökte så gott jag kunde dölja min ångest eftersom det för mig väntade 20 km fartpass, ett sista test inför Frankfurt Marathon.
Nåväl när Lovisa och jag framåt lunch gav oss av till min pappa som skulle vara barnvakt medan jag skulle ut och slita och Lovisa få sin middagssömn så var det uppehåll och t o m lite solglimtar!
Jag valde en flack vägsträcka eftersom benen kändes rätt sega efter söndagens 35 km (trots vila måndag och bara 10 km lugn distans igår). Jag skulle inte springa max utan kontrollerat men ändå bli trött! Under ett sådant pass är det stor hjälp att ha en Garmin Forerunner som hela tiden kan visa farten och även pipa till varje kilometer och ge den senaste kilometerns snittfart. Det är även bra att efter passet se hur pulsen legat för att kunna avgöra om farten var riktig.
Passet gick helt OK och nu är det mesta av jobbet gjort inför Frankfurt...dvs fysiskt, nu är det den mentala ångesten man får tampas med!! Kommer benen hinna piggna till? Är jag helt frisk? Vad blir det för väder? Har jag ont någonstans? Det är ju en del av tjusningen med ett marathonlopp, det är ett helt projekt, inte bara ett lopp!! Det krävs en lång förberedelseprocess bara för just det enda loppet och om du väl kommer till start och springer så är det bara att göra det bästa av situationen oavsett väder och vind och dagsform för du kan inte göra om det en vecka senare...
Igår var jag hos Rubin och fick massage...aj aj aj! Har varit svårt att hitta tid att komma dit eftersom all barnvaktskapacitet förbrukar jag för att få in träningspassen. Nu fick jag in en timme medan maken fick luncha med Lovisa. Jag har fött 3 barn utan varken lustgas eller annan smärtlindring eftersom jag är kontrollfreak men hade Rubin haft en tub med lustgas brevid massagebänken hade jag inte varit sen med att greppa den...kan helt klart rekommendera ett besök hos honom (o;
Försök komma ut på en löparrunda i dagsljus och njut av alla vackra höstfärger!
Lämna en kommentar
|
|
| 10 okt 2009 16:26 |
|
|
|
Allting är relativt...
|
|
Det fanns en tid då jag tyckte att 20-25 km var ett riktigt långt pass! Nu är jag så pass mycket långdistansare att 25 km känns som det går att avverka utan att fundera alltför mycket. De riktiga långpassen är snarare 30-35 km. Jag gillar att springa ungefär samma rundor under dessa pass, då vet man vilken väg som ska tillryggaläggas och behöver inte fundera på sträcka och tid under passet utan låta tankarna vandra kring annat!
Just nu blir det mycket tankar på Frankfurt Marathon, det är ju med skräckblandad förtjusning som man ser fram emot ett marathonlopp. Mycket ska stämma just den dagen, inte bara ens egen fysiska och mentala form utan även vädret ska ju helst bjuda på i alla fall uppehåll och inte allför mycket vind.
Jag vet ju redan innan att det kommer att göra ont mot slutet av maran men idag började jag tänka på ett inslag jag såg på Sportspegeln för ett tag sedan om en man som håller på med Deca Ironman!! Det innebär Ironman där varje aktivitet (simning 3,8 km, cykling 180 km och löpning 42,2 km) multipliceras med 10!!! Där kan man snacka om smärta...Jag tror jag ska tänka på det när benen vid 35 km skriker STOPP! Jag har då i alla fall bara dryga 7 km kvar och inte 7km + 9 maror till och dessutom sjukt mycket simning och cykling redan i kroppen(aj aj aj)!! SÅ relativt sätt är en mara inte så mycket att bäva för (o;
Efter passet blev det kaffe, äppelmust och hembakade kanelbullar i trädgården, verkligen härligt höstväder! De andra hade roat sig med att sätta upp ett gammalt tält som de hittat i källaren. Jag fick idén att jag kanske ska sova i det sista veckan innan Frankfurt M för att chocka kroppen med att sova ett par hela nätter (har ju inte hänt de senaste 7 månaderna...) Det kanske är vad som behövs för att den riktigt formtoppen ska infinna sig...eller kanske inte?!
Hoppas ni alla också haft en härlig höstdag och kanske fått ett långpass i benen eller laddat för morgondagens Hässelbylopp (www.hasselbyloppet.se), kan rekommenderas om ni vill avsluta löparsäsongen med ett nytt PB på milen! Lycka till alla ni som springer imorgon, själv ger jag mig ut på en 35 km runda...
Lämna en kommentar
|
|
| 7 okt 2009 21:38 |
|
|
|
Höstsol och storm!
|
|
Dagens första pass blev 15 km med barnvagn i härlig höstsol men för att få ihop dagens dos på 25 km så återstod ett 10 km pass efter läggning av barnen.
När jag skulle ge mig av ut strax efter kl 20 så var det dock halv storm utanför dörren och jag fegade ur och ställde mig på löpbandet istället! Min tränare försöker desperat få mig till en skolad löpare och brukar spela in stora marathonlopp (eftersom jag aldrig hinner se dem när de sänds live)så ikväll roade jag mig med att se sista milen på damernas VM-mara medan jag stod på bandet och visst blir man inspirerad!!
Att springa med barnvagn är verkligen något jag kan rekommendera föräldrar med tidsbrist och man behöver inte ha en riktig Babyjogger. Jag tycker än så länge att Lovisa är för liten för att sitta i en sådan så jag springer med en fyrhjuling (modell: traktor) och det går riktigt bra. Ett tips är dock att välja flacka och raka vägpartier för att få till ett visst flyt i löpningen. Visst sänks farten något men å andra sidan får man lite extra styrketräning.
Imorgon står det 20 km i 4.10 min/km fart på planeringen. Ett rätt sällsynt pass för min del. Jag brukar antingen köra 20 km distans (ca 5 min/km) eller snabbdistans och då ska kilometertiderna ligga en bit under 4 min/km (hur mycket beror på formen). Det här är ju dock ett pass som passar bra när benen är rätt sega pga mycket distans men som ändå ger lite fartkänsla utan att slita så mycket som ett "riktigt" snabbdistanspass (rätta mig om jag har fel Pekka!).
Jag har imorgon förberett Pappa Pensionär på att passa Lovisa så jag ska kunna köra passet på dagtid, får väl passa in hennes sovtid...
Nej, dags för kvällste med nybakat bröd och Sportnytt! (Ska ge er recept på ett enkelt och gott surdegsbröd vid tillfälle(o;)
Lämna en kommentar
|
|
| 4 okt 2009 10:56 |
|
|
|
Helgens träningspussel...
|
|
Snart dags för dagens 35 km! Blev positivt överraskad när jag var ute och vaggade Lovisa nyss för det var inte så kallt som jag befarade! När man tittar ut genom fönstret ser det ut som riktigt höstrusk, blåst och regn i luften, men temperaturen var alltså ändå human!
I torsdags körde jag ett rätt OK fartpass på 20 km. Min tränare Pekka som bor i Borlänge var i stan på jobb så han föreslog att vi skulle leka halvmarathon. Det är en lek där han dikterar reglerna och jag gör så gott jag kan för att följa dem! Jag har en 5 km sträcka som jag brukar köra dessa pass på så är det lätt att jämföra dem mellan gångerna. Leken går ut på att jag ska springa så fort jag kan i 20 km, Pekka drar i några km på varje 5 km sträcka, när han blir trött lämnar han mig åt mitt öde! Den här gången tvingade han dessutom i mig sportdryck längs vägen trots att det var iskallt ute och magen skrek nej…men jag behöver träna på att dricka inför maran. Passet blev riktigt kul när jag kunde se fram emot att få flåsa Pekka i nacken lite då och då! Under ett sådant pass har jag också stor nytta av min Garmin Forerunner som varje km piper till och visar snittfarten. Det gör att passet kan läggas upp på ett bra sätt, att jag inte öppnar för fort vilket alltid straffar sig på slutet!
I fredags hade jag alla tre barn hemma och då är det en utmaning att få till träningen. Ville helst ha den avklarad innan middagen för att få krypa upp i soffan med de andra på kvällen och titta på Peter Pan och äta chokladbollar! Sådana dagar är mitt lilla hemma-gym i källaren guld värt. Jag började passet på löpbandet medan Lovisa sov och de stora lyssnade på sago-CD. Fick pausa ca 5 min när Lovisa vaknade för att ta in henne och amma lite sedan lekte de stora med henne ca 20 min tills min man kom hem och då kunde jag få avsluta passet utomhus i strålande (men kallt!) höstväder! Sedan väntade en härlig fredagmiddag (o;
Igår stod det 25 km på schemat och då lämnade jag familjen vid kl 12 för att sedan möta upp kl 14 hos några kompisar dit vi var bjudna på fika! Det blev en rejäl omväg, eftersom de bor rätt nära, med löpning i både terräng och på asfalt.
De stora barnen är idag bjudna på kalas så då passar jag på att kalasa på mitt eget lilla sätt ute i skogen med löparskorna på (o;
SÅ, det var en liten inblick i helgens träningspussel!
Lämna en kommentar
|
|
|
|
|
En marathonmammas weblog
