2012-04-30 01:48 | Inga kommentarer

När jag skulle ta emot ett pris på en "gala" förra hösten fick jag frågan om hur jag brukar fira efter ett lyckat lopp? Att "fira" behöver givetvis inte betyda att "festa", men jag anade att den underliggande tonen antydde just detta. Mitt svar blev att jag aldrig dricker efter ett lopp, bara före, vilket åtminstone är mer sant än falskt.

Detta gäller även andra tuffare träningspass såsom intervall- eller långpass. Jag vet knappt något värre än känslan av att först behöva lida, för att sedan bara lida ännu mer när man vårdslöst super bort viloeffekten i ens nedsatta och förkylningsbenägna kropp. Bättre då det omvända; för även om man presterar sämre på passet eller tävlingen just i detta skede så är chansen större att gå framåt i det längre perspektivet. Och det är lättare att veta var man står som löpare om man strikt går efter det man presterade senast... vilket alltså bör vara en löpupplevelse!

Då jag antingen av en nyckfull händelse eller av en uppoffrande och nödvändig förändring kör på en alkoholfri tävlingssäsong 2012 beställde jag kvällen före Laxaloppet EN alkoholfri öl. Bartendern på Söderport i Kalmar är förmodligen van vid att jag beställer in flera öl åt gången, typ fyra, och även om han tog fasta på att jag sa alkoholfri så ställde han fram TVÅ styck.

Eftersom jag vet om att jag ändå känner mig ensam med bara en öl i händerna orkade jag inte tjabba om beställningen och betalade vad han begärde. Jag kände dåligt samvete för alla kolhydrater jag skulle hälla i mig, men kom till slut på att jag hade blivit bjuden på LCHF-pannkakor till lunch och försökte tänka att det fanns gott om tid att göra av med kalorier och i förlängningen även kilon fram till Asics Stockholm Marathon.

Efter fyra timmars sömn och fyra timmars tågresande är jag morgonen efter framme i Halmstad, alltså staden där loppet skulle hållas. Det första jag gör när jag stiger av är att gå bort till pressbyrån och köpa en stor latte. Jag köper aldrig latte längre men av någon anledning ville jag nu prova att dricka detta med en extra espresso i botten på muggen (jag betalade aldrig för espresson, men då jag på hemvägen även köpte kaffe+kanelbulle tyckte jag att kiosken hade gått tillräckligt plus på mig ändå).

Efteråt är det svårt att avgöra om jag drack upp hela koppen på 100 eller 10 sek - men det gick väldigt fort! Då jag funderat en stund på om jag är en dålig livsnjutare stiger jag upp från min parkbänk och börjar spana efter någon människa klädd i något som skulle kunna vara från Löplabbet. Då jag inte ser någon börjar jag vandra åt det håll jag misstänker att startområdet ska ligga...

När jag kommit fram och precis löst ut ett startnummer för mina sista sparade hundralappar rycker jag hastigt till av skräck!!! Bara femtio meter bort ser jag min stora fara - Lars Johansson. Min första impuls blir att ta några steg tillbaka, gömma mig, och sedan snabbt försöka tigga tillbaka mina hundralappar för att ha råd med första bästa tåget hem.

Efter några tiondelar av chocktillstånd finner jag istället situationen roande och traskar ner mot Lars för att hälsa på honom och hans kära flickvän Dorcas (eller är de gifta nu kanske?). Min gamla träningskumpan verkar först inte känna igen mig, men då han frågar "Är inte du på terräng-SM", så inser jag att han trots allt gör det.

Det blir komiskt uppenbart att både han och jag tänkt att om det är någon helg man kan få tävla utan motstånd så måste det var denna helgen. Men det nyckfulla är att det, till skillnad mot terräng-SM där alla alltid anmälda men få som verkligen kommer till start, i brödrostloppens kultur aldrig är någon (bra) anmäld men där vem som helst, som Lars Johansson i det här fallet, kan dyka upp.

Eftersom jag lovat Josefin att bjuda henne på ett dyrt restaurangbesök om jag vinner loppet hinner jag precis smsa "Sveriges snabbaste marathonlöpare har dykt upp, så förbered dig på pizza ikväll!" innan jag påbörjar min uppvärmning. Det här var på den tiden då Musse ännu inte sprungit på 2.12.28, och jag kände att Lasse var värdig att bli kallad så även denna sista dag på hans era.

Uppjoggen var inte lysande. Första km gick på 5.29 och när andra låg på 5.44 kände jag att detta inte var en dag för uppvärmning. Istället tittade jag in i Halmstads stadsbibliotek som majestätiskt hade byggts ut över kanalen. Alltså den kanal som vi skulle orka springa längs på bägge håll, och dessutom två gånger om, för att få ihop 2x5 km.

På tal om Musse och bibliotek hade banan enligt uppgift förlängts med 200m runt biblioteket efter Musses trösklande banrekord på 31.38 från i fjol. Jag tänkte att det kunde bli hårt att matcha detta med min lattemage och svaga uppvärmning, men hade ändå hopp om att den rätta känslan skulle infinna sig vid skobyte.

Jag hade delvis rätt och även om jag första kilometern fick lägga mig i rygg på den trevliga Michael Kälebo kunde jag under andra kilometern börja kämpa vid Lasses sida. Under tredje och fjärde lossnade det ordentligt och efter en km på 2.54 hade jag plötsligt Lasse 15 sek bakom mig. Sedan fick jag problem med en spökande skuldra, tappade koncentrationen på löpningen, och kom i mål på 30.37.

På kvällen äter jag Gösfilé och confiterad färskpotatis med Pannacotta som efterrätt. Givetvis blev det en kanna vatten till detta.

2012-04-16 11:00 | Inga kommentarer

I lördags sprang jag min andra träningstävling för året. Den första sprangs för 6 veckor sen i Kalmar, vilket även var tidpunkten för mitt förra inlägg. Nu har alltså ännu ett lopp avverkats, nämligen motionsklassen över 21,1 km, som startade en kvart före tävlingssträckan denna dag i Heleneholms marathon!

Till att börja med ska jag säga att det var ett tag sen jag sprang min senaste halvmara, då det skedde i januari 2011. Då var tiden 1.05.56, alltså ett km-snitt på 3.07,5. Osäker som jag denna gången var på min kapacitet provade jag att springa 8 km "snabbdistans" tre dagar innan loppet. Efter två km försökte jag sänka och stabilisera farten kring 3.30/km vilket jag även lyckades med. Det var jobbigt men jag kände ändå att det skulle vara möjligt att sikta mot denna fart på lördagens halvmara i Malmö. Det skulle alltså innebära en sluttid strax under 1.15.

På fredagen besökte jag min naprapat Magnus för att få bena masserade inför loppet. Då Magnus uttalade en förhoppning om att själv springa under 1.15 så förstod jag att han skulle bli en av mina farligaste konkurrenter för helgen. Smart som jag är väntade jag med att säga att jag själv skulle springa till vi gav oss ut på joggen efter massagen, annars kanske han hade punkterat något blodkärl för att sabba för mig!?! Nja inte riktigt, sanningen var snarare att jag kände mig rätt osäker på start.

Visst hade jag sprungit över två mil på träning vid tre-fyra tidigare tillfällen under mars och april, men träningsvärken hade varit hiskelig, trots att tempot vid dessa tillfällen varit långt ifrån 3.30. Skulle kroppen palla? Och framförallt, var menisken verkligen tillräckligt läkt för att tåla detta? Fast en överansträngd vad led jag desto mera av...

För att minska oron åkte jag till Köpenhamn på fredagskvällen. Staden där allt är lite bättre! En fet pasta åtnjöts på en lugnare gata i närheten av Ströget varpå en kanna kaffe dracks på det bohemiska café Retro. Då jag i år beslutat att inte dricka alkohol under tävlingssäsongen intogs även de två sista ölen i stadsdelen Norrebro, där en konsert med amerikanska Xiu Xiu också iaktogs senare under kvällen. Planerat nog blev den första ölen denna kväll min 99:e i år och den andra blev min 100:e. Uträknat eftersom det var mitt nyårslöfte att max dricka 100 öl i år. Nu varar förhoppningsvis min tävlingssäsong mellan 14 april och 2 december. Hur jag sedan väljer att resonera de sista fyra veckorna fram till 2013 är svårt att sia om nu, i efterhand kan jag känna att jag borde sparat åtminstone tio öl till dessa veckor. Men drucket är drucket och nu är det löpning som gäller!

På tävlingsdagen vaknar jag utvilad innan väckarklockan ringer, trots att jag inte hunnit hem förrän kl 2 kvällen innan. Toasts med limecurd, fullkornsskorpor och kaffe avsmakas innan den kilometerlånga joggen bort till Heleneholms IP påbörjas. Jag överväger att inta Vitargo men känner att jag vill ha något att skylla på om det skulle gå dåligt, så jag avstår. När jag sprang på 1.05.56 i Barcelona hade jag också kommit hem sent från en konsert kvällen innan och den morgonen hade jag aldrig orkat äta frukost utan drack bara lite Vitargo ur en flaska på vägen till startlinjen. Men denna morgon hade jag inga ambitioner mot sub 1.10 så en standardfrukost fick duga!

Väl vid arenan känner jag mig lugn då den enda snabba löparen jag ser förutom min naprapat är Tobias Illebo, och han var tvungen att stanna efter 2 km när vi joggade i 5.15/km veckan innan. Han ska dock ha all cred att han ställde upp och trots allt gick in på fina 1.46.44 efter blott tre träningspass sedan november. Då jag under 5.15/km-joggen föreslog en halvmara för honom var det helt otänkbart, men ett par dagar senare fick jag ett sms som löd "Lyckades springa 15k ikväll i 5.20 fart. Så det blir halvmara på lördag.". Tycker fler borde resonera som honom!

Sen kommer giganten David Hartman och förstör den goda stämningen med att säga att han siktar på 1.11 idag. För att både hjälpa och grilla Hartman på samma gång blev jag illa tvungen att hänga av min naprapat efter 5km och hålla jämn och fin 3.30-fart. Med 5km kvar börjar det kännas bättre och jag ökar något för att få löpa ut själv i ett par längre utförsrakor mot sluet. 1.13.12 blir min sluttid.

Kl. 16.00 idag svensk tid går starten för Boston marathon. Jag är anmäld men givetvis är jag inte på plats för att springa. Hade jag sprungit hade det blivit mitt första lopp som 25-åring. Jag lär vara född den 16 april 1987 på eftermiddagen.

2012-02-29 16:27 | Inga kommentarer

Jag har länge haft en stor skräck i livet. Inte en otäckhet som i första hand kan drabba mig själv, men väldigt många av de som jag tävlar mot eller ser springa på TV. Det handlar, för att uttrycka mig kort, om någons elitidrottande som går helt överstyr.

Exempel på elitidrottare som gått ner sig fullständigt antingen under skadeuppehåll eller också efter elitkarriären är skräckinjagande många. Den stora strävan i livet är borta, målen likaså, och därmed kan det vi kallar "mening" vara ett minne blott i deras själ.

En av mina få förebilder inom löparvärlden, irländaren Martin Fagan, började vandra denna väg för ett tag sedan. Efter ihängande skador, avbrutna maror, avslutade "relationer" med både flickvänner och antidepressiva piller, ekonomisk kris, social isolering och, sist men inte minst, en krossad OS-dröm valde Martin den nästsista utvägen (för honom) i december. Han övervägde först den sista utvägen, självmord, men valde EPO.

Jag kan tänka mig att det finns en del teorier här, jag har naturligtvis min egen, men lustigt nog kom Wada (World Anti-Doping Agency) och testade honom redan samma kväll som han tog EPO för första gången. Martin visste att han i den stora staden Tucson som han befann sig i, hur enkelt som helst kunde "råka" gå ut och äta middag just när han visste att Wada skulle komma. Att missa ett test hade bara inneburit en av tre prickar, det har hänt många som aldrig ens tänkt tanken att dopa sig.

Men Martin ville inte längre, för han visste att han inte kunde fortsätta kämpa hur gärna han än önskade. När Wada knackade på dörren satt han mot sängkanten i ett hus som var helt nedsläckt, ingen kunde ana att någon var hemma, men han valde ändå att ge upp.

“I didn’t have to answer that door. But I was shaking, felt this overwhelming guilt. I thought about my family, my friends. But this was it, my way out. In my head I’d already packed up my stuff, packed up my running. I was leaving America. I had to come home.”

Man vet när man inte har mer att ge som idrottare. Människor vet t.o.m. när man inte har mer kvar att ge i livet, det är då de sakta börjar tyna bort. Jag förstår idrottare som inte förmår sig sluta. Jag har pratat med extremt framgångsrika löpare, som varit väldigt nära att nå sin fulla kapacitet, men inte ens dessa ser på sitt idrottande som fullbordat. Man ville mer.

Har man då som Martin, haft så många motgångar i idrottslivet att det är fullkomligt orättvist, förstår jag ännu mer det svåra i att ge upp en elitkarriär. Inte så mycket för sig själv som för alla människor; vänner, familj, tränare, sponsorer och fans som stöttat, hoppats och trott på en. För att lyckas inför dessa människor sätter många sig själva åt sidan, man bryr sig inte om sin mentala hälsa eller trygghet i livet längre.

Min gissning är att ni, när vi kommit så här långt, inte alls håller med min text. Jag t.o.m. hoppas att ni ska vrida lite argt på er och surt fundera om jag själv är PRO dopning, när jag förmildrar det som yttre och inre omständigheter på det här viset. Ni kanske tänker; vem jag än skriver om gjorde han väldigt fel.

Det är bra, för Martin gjorde väldigt fel, det vet nog han mer än någon annan.

Däremot, och nu skriver jag bara för mig själv, kan jag tänka mig att brottet "dopa sig" kan upplevas världsligt för en individ om handlingen efterföljs av långa perioder med depression och självmordstankar. I den meningen som jag vill åt menar jag "världsligt" som att det bara är en handling på den fysiska jorden, en tanke som formats om från "overklighet" till "verklighet" i en förtappad människas huvud fyllt med inre kaos.

Vad vill jag då säga er? Jo att om man kan förstå varför vissa idrottare dopar sig i traditionellt dopningsfria kulturer, speciellt i slutet av sina karriärer, finns det större möjligheter för människor i dess närhet att hjälpa dem. Martin hade i själva verket ett par människor som han hade kunnat prata med, men i ett tillstånd av svår psykisk ohälsa är det vanligt att människor sluter sig själva i ensamheten.

“I put my health second, and my livelihood first. It’s still not easy to talk about, even in the position I’m in now, because I’ve always felt the taboo, about mental health, depression. I didn’t know how to reach out, and didn’t feel I’d anyone to reach out to. I just know now that I should have.”

Vill ni lägga tio minuter av era liv på att bättre förstå den verklighet som många av världens elitidrottare lever i, tycker jag ni först ska lägga fem minuter på att läsa hela artikeln på Irish Times - och resterande fem på att fundera kring om det finns människor i er närhet som kan vara i fara, eller kanske bara behöva ett extra samtal.

http://www.irishtimes.com/newspaper/sport/2012/0116/1224310310398.html

2012-02-03 10:11 | 1 kommentarer