Så mycket som jag tränat inomhus den senaste veckan hade jag aldrig trott om mig själv. Riktigt åt helvete gick det igår när luleättlingen Håkan Olsson taggat till ett marathonpass på löpbandet. Tack vare sällskap av bland annat Marit Björgen och Calle Halfvarsson förflöt dock tiden ganska fint och vi var klara efter 3:40.
Detta utan att förta oss. I min mening ett riktigt mördarpass både för huvud och kropp, (mest för huvudet). Jag tror dock det ger en hel del både mentalt och fysiskt. Sedan är ju 3 timmar och 40 min egentligen ingenting. Inte ens en halv arbetsdag. Tidigare i höst sprang Kristina Paltén 48 timmar på ett löpband och hann ca 33 mil. Där snackar vi skalle av stål.

Imorgon blir det dock utgång igen. Ett kortare snöfall idag har gjort att vägarna blivit betydligt bättre och inte i närheten lika halkiga längre. En skitvinter är det dock oavsett.
Kombinationen av en ovilja till ståldubbar och en förkärlek till att träna utomhus har varit en svår ekvation senaste tiden. På ett personligt plan är jag aningen förvånad över att valet föll på att köra några pass på löpband istället för att införskaffa dobbar. Gillar inte den förvandlingen.