Nordic eXtreme Maraton,dag I

Vi är tre tillresta svenskar som övernattar på det hotell som ligger på tävlingscentrum för Nordic eXtrem Maraton. Anders och jag startar inte förrän kvart i fyra på eftermiddagen så det finns massor med tid att packa grejor, packa om grejor, flytta runt energi från framficka till toppfack till andra framfickan, få till en skön form på ryggsäcken bara för att haverera den igen när man upptäcker att man missat att packa ner värmetröjan och därför behöver packa om igen. Och så vidare. Dessutom har vi haft tid att ströva runt ett kort varv i närområdet på en karta från ett tidigare år vilket är mycket nyttigt för att åtminstone börja komma in i den ganska yxiga 25000-delskarta vi ska tävla på här.

Våg har vi glömt ta med oss men komplett utrustning för ett drygt dygn, inklusive tält, kök, energi och extrakläder blir trots allt ett ganska lätt och löpvänligt paket. Vi ignorerar helt uppvärmning men läser spänt på kontrolldefinitionerna som delas ut en stund innan start. 38 kontroller första dagen och tre vattenpassager där flytväst är obligatorisk. Jag var inte riktigt förberedd på att det skulle vara så många kontroller - att banan den kortaste vägen mellan kontrollerna mäter 35 km det visste jag redan, men jag hade nog trott på lite längre löpsträckor emellan och jag trodde lite naivt att orienteringen skulle vara mer basic. Jag har ju egentligen aldrig orienterat förut, så när som på skolorientering och ett eller annat naturpass, så det här kan bli... spännande. Nå, Anders är till skillnad från mig en riktig multisportare och tränar en del orientering så det ska nog lösa sig ändå.

När startskottet går får vi äntligen se första dagens karta. Första kontrollen sitter vid en damm en bit bort, det känns betryggande att vi vet exakt var dammen ligger och ungefär hur det ser ut och vi vågar ta ett annat vägval än precis alla andra i startfältet. Det funkar fint och vi är bland de allra första framme vid första posten. Stärkta rasslar vi på rätt ut genom lövskogen och plockar de första kontrollerna som i trans. Vid den fjärde kontrollen går vi, bokstavligen, på en mina. Den ska ligga i en bunker. Lätt, tänker vi, med svenskt blå ögon har vi ett litet betongvärn på en höjd för vår inre blick. Men nejdå, kontrollen sitter långt inne i en riktig bunkerkomplex med flera rum och blindgångar. Hade vi fattat det hade vi haft pannlampa framme och tillgänglig för det är bäcksvart där nere, nu får vi stanna upp ett par minuter och riva fram den.

Den andra, och som det ska visa sig, dagens sista miss, gör vi vid kontroll 5 där vi först röjer runt på fel sida avden ganska djupa bäcken ett tag och sedan glömmer bort kontroll sex för några minuter. Som tur är inser vi vårt misstag innan vi kommer för långt och kan styra runt och ta kontroll 6 med värdighet.

Resten av dagen orienterar vi som i trans. Vi kommer in på kontrollerna längs de höjdkurvor vi sett ut, längs de stigar vi har planerat och i mycket god kontroll. Eftersom kartorna saknar många stigar, stenar och andra lokala fenomen är den storskaliga topografin det enda vi har, så väldigt ofta handlar orienteringen om att hitta rätt position och sedan följa höjdkurvor tlll kontrollerna, vilket givet Silkeborgs brutna topografi inte alltid är helt trivialt.

Vi springer inte jättefort men betar metodiskt av kontroll efter kontroll. Typiskt är det en bit transportlöpning vi klarar av på vad som mer eller mindre är grusunderlag fram till kontrollattacken som sker ett par hundra meter från posten. Hade jagkört själv hade det blivit mer säkra lösningar men tillsammans med Anders blir det hardcore OBT och vi prickar rätt oförskämt ofta; Anders har utsökt koll på att plocka kompassriktning och jag har bra idéer kring strategi. Och vi är båda bra, visar det sig, på att spotta skärmar i brötig och dold miljö.

Men eftermiddagenövergår i kväll. Vi klarar av vattenpassagerna; en bro och en hjulångare med en axelryckning - det är inte i vattnet det här racet har sin utmaning. Vi trodde vi knappt skulle behöva pannlampa men faktum är att de sista sex kontrollerna plockar vi i mörker. Fortfarande med en härligt precision och när vi bockat av den 38:e kontrollen för dagen och defilerar mot nattlägret är det med en härlig känsla i kroppen. Sista biten till nattlägret är snitslad med går över ett riktigt äkta gungfly i ett avgrundsdjupt träsk. Varje steg gungar på riktigt under fötterna och man vet aldrig om det kommer bära eller om man kommer att sjunka ner till midjan i gyttja.Till slut kommer vi dock igenom och tvåhundra meter innan mål stannar vi upp och passar på att bada av oss och våra grejor i rimligt rent sjövatten.

Klockan halv tolv, efter sju och fyrtiofem timmars kamp mot kartan och elementen, är vi äntligen framme vid nattlägret. Alla de kortare klasserna har redan gått och lagt sig men bara en handfull av X70-lagen, vår klass,har ännu gått i mål, och vi som tagit alla kontroller går in på en hedersam femteplats. Vi rappar på in idet sista och på en timme hinner vi byta om, resa tält, koka mat, kissa godnatt och krypa ned i sovsäckarna. Dock tar det längre tid att somna - damn allt det där krypet i benen, jag skulle tagit en Ipren. Somnar dock till slut - vaknar i gryningen till en kakafoni av fåglar; min kropp har inte fattat det men jag ska springa en mara även på söndagen. Lördagens pass var ju bara på 52 km.

Ett av de snällare löpsegmeten (det är då man kan fota)
A, lätt skeptisk, på G mot Hjulångaren
Night Camp