Nere i Austbygde råder full aktivitet. Vänstersväng in på en gräsplätt där T2 är lokaliserat. Hustrun möter upp, springer med och visar var min station är riggad. Det blir lite pyssel innan jag kan komma iväg på löpningen men jag tar det lugnt och stressar inte. Det är full sommarvärme så armvärmarna åker av helt tillsammans med hjälm och handskar. Hoppar i mina trogna gamla gazeller - vem sade att lätta löpardojjor bara springer 70 mil? Fast de börjar kanske vara lite ankomna nu, en bit silvertejp från insidan har lagat vänsterdojan framme vid lilltån och samma skavank börjar skymta även på högerskon. Ändå - eller kanske just därför - är de överlägset skönast i skoparken just nu så valet är tämligen självklart. Vätskebälte med två flaskor, en gel och så överflytt av mobilen från cykeln. Erfarna Norsemän menar att man ska utgå ifrån att man minst en gång under loppet kommer att tappa bort sin support och behöver ringa dem. Vi får se hur det blir med det, hittills har supporten varit precis där den har behövts men nu har även de varit igång ett bra tag och snart ska vi upp i bergen igen.

En sak till måste klaras av innan jag sticker iväg och det är ett ordentligt toabesök. Jag gör det jag ska och sedan börjar marathonloppet. Klockan har hunnit bli ett par minuter i två och loppet har varit igång i nästan nio timmar nu men det är bara en etapp kvar och kroppen fungerar besynnerligt väl. Jag är lite trött i ryggen efter cykeletappen men efter en gel och någon kilometers lätt jogg får den nya kroppsställningen mina erector spinae att piggna till och jag kan lägga upp tempot på normal distansfart, det visar sig vara ganska exak 5:00/km i det här läget.

Vi springer på landsvägen längs den glittrande Tinnsjön och det är även här en strålande vacker naturupplevelse. Tyvärr gör en trafikomläggning att det är lite mer trafik än normalt på den inte alltför breda vägen men bara vi kommer ut ur byn lugnar det ner sig. Vid Atrå rundar vi en vik av sjön, lämnar sjökanten och korsar broarna över två av Tinnsjöns många tillflöden som rinner ut här. Ett par mjuka stigninar på kanske tio höjdmeter ger variation i löpningen och jag ser till att tömma mina två vätskeflaskor. Inne i byn väntar supporten med två nya flaskor och en gel. Lätt och fint vidare, tillbaka längs sjökanten söderöver. Milen som följer är lite enahanda, en stålande tjusig sjö till vänster och skog till höger. Sinnena är sedan ett tag bedövade för skönheten och det är bara att mata på, farten är efter omständigheterna hygglig - fortfarande runt fem blankt eller kanske rent av någon sekund snabbare och jag plockar in eller annan långsammare löpare. Nya flaskor och ny gel vid tio kilometer och till femton ber jag om en näve chips, det är varmt och det känns vettigt med nåt salt nu. Jag vill gärna slippa kramp när vi närmar oss bergen.

Strax innan nästa by, Miland, ska vi lämna Tinnsjö och svänga upp i den trånga dalgång som ska ta oss till Rjukan. Vi springer över en lång rak bro i mynningen och jag kommer ikapp en tjej som står och spyr rejält ner i asfalten. Stannar och frågar om hon är ok och om hon har support i närheten och hon säger att det är lugnt. Hon låter som hon har koll så jag fortsätter över bron och upp längs Måna som strömmar brett och friskt mitt i dalen. Jag rundar en krök och så ser jag äntligen Gaustatoppen med den karakteristiska masten där målet ligger. Sjutton kilometer och sjuttonhundra höjdmeter kvar och jag kan se mållinjen. Support igen och jag får mina två flaskor och en liten fryspåse med chips. Jag dricker och springer och käkar lite, det känns en aning segt nu och jag undviker att tänka för mycket på bergsklättrandet som ska komma - allt fokus ligger på att springa bra fram till 25-kilometerspasseringen vid Rjukan där stigningarna börjar. Jag intalar mig att resten av resan är så annorlunda så det är ett slags T3 där vid foten av berget. Det blir lite chips över i påsen och jag vet inte var jag ska göra av den, trött i huvudet nu och tänker inte längre än att jag åtminstone inte kan slänga påsen på marken hur som helst. Lämnar över påsen till en supportkille för något annat team där vid vägkanten och ber honom ta den. Funkar.

In mot 20-kilometerspasseringen är det jobbigt, jag håller forfarande fast farten i närheten av femminutersstrecket - supporten noterar en halvmarapassering på cirka 1:45 i papprena. Inget jag vet eller bryr mig om under loppet men det är trevligt att känna till i efterloppetanalysen. Det börjar emellerid kännas trögt nu som sagt, och det kan inte hjälpas att anblicken av Gaustatoppen är en smula skräckinjagande. Strax efter min egen vätskekontroll får jag tillbaka min chipspåse av den främmande supportkillen. Tramsiga saker som man blir glad av elva timmar in i en ironman - och inspirerad orkar jag förmodligen hålla tempot på rätt sida femåtrettio den sista biten in till bron över Måna. Just efter bron börjar den fruktade zombie hill, en serpentinväg över dryga nio kilometer med en snittlutning om 10%. Jag passerar loppets första officiella vätskekontroll, tar en mugg saft och fortsätter sedan till min egen kontroll precis efter. Får mina flaskor, en gel och en ordentlig påse smågodis men jag inser försent att jag vill ha mer vätska med mig upp i backen. Vi vet inte riktigt var supporten kan stanna nästa gång, langning genom bilfönstret är inte tillåten av säkerhetsskäl så i princip behöver jag kunna vara självförsörjande i sju och en halv kilometer till den officiella kontrollen vid Gaustablikk. Där ligger avfarten till hotellet där vi bodde natten till igår, där finns vätska och energi och där är jag nästan hemma bestämmer jag. Precis i början av backen finns dock goda möjligheter att stanna och jag får med mig ytterligare ett par flaskor sportdryck i vätskebältet uppför hemskemotan.

Det går faktiskt att springa uppför zombie hill. Jag fokuserar på att ta små steg och på att känna att det funkar att ta ett enda löpsteg till. Just här, just nu, springer jag och det går att hantera. Snart kommer jag att hitta in i flytet igen intalar jag mig. Jag ska åtminstone upp till den första serpasvängen springande, sedan får vi se. Gott om folk som står och hejar i backen och eftersom de flesta går upp får jag mycket jubel när jag faktiskt idkar något som åtminstone med lite god vilja liknar löpning. Men jag är för trött för att orka äta eller dricka under löpning så det får vara. Första svängen och två kilometer snart avklarade. Till nästa sväng är det kortare, det borde gå det med. Biter ihop och maler vidare. Joggar förbi många triatleter som går, det går inte mycket fortare att springa men en liten aning tjänar jag hela tiden och höjdmeter för höjdmeter klättrar vi. Efter den andra svängen kan redan se Rjukan och dalgången i fågelperspektiv glittra i solen där nere till höger. Vi tar höjd snabbt! En sväng till fixar jag men efter tre och en halv kilometer och trehundrafemtio höjdmeter viker jag ner mig och börjar ta gånginslag i löpningen. Precis i svängarna planar det ut och jag tar lite löpning annars är det mycket promenad ett tag. Jag konstaterar att när jag går går jag långsammare än omgivande triatleter och tappar en eller annan surt förvärvad placering. Jag passar på att äta och dricka och titta på den fantastiska utsikten medan jag går. Vilket lopp det här är!

Vid trettio kilometer får jag support, hustrun kommer nedjoggande med vätska och ytterligare en gel och jag tycker jag kan unna mig lite mer löpning igen. Inte långt kvar upp till checkpoint Gaustablikk. Serpentinsvängarna tar slut där men lutningen biter sig kvar vid densamma i ytterligare en kilometer eller två så egentligen är det en klen tröst - men ändå är det ett riktmärke att passera. Supporten försvinner iväg för att parkera uppe vid Mountain checkpoint och förbereda hustru och ryggsäckar för den sista topp-attacken. Själv maler jag vidare uppför och strax under Gaustablikk-korset passerar jag ett garage jag känner igen och snart ser jag intersportflaggor och checkpointen. Nästan hela zombie hill besegrad nu - sju och en halv kilometer på en timme ungefär är inte så hiskeligt illa ändå. Bara resten kvar nu - jag plågar igång löpningen efter checkpointen och det går tungt men det går att springa större delen av vägen och när vi närmar oss den andra kontrollstationen i Stavsro flackar backarna äntligen ur en stund, sista biten är det rent av lite lätt nedförsbacke.

Den annars fridfulla kontrollstationen, högt belägen intill Heddersfjell och Heddersvatn som är vackert belysta i aftonsolen, är full av aktivitet. Folk är på väg upp och ned för Gaustaberget och bilar är parkerade precis överallt. Hustrun, som ska vara supportlöpare upp till toppen, väntar med sin egen och min ryggsäck och armvärmarna som kommer till pass igen när det börjar bli kallare uppe på höjden. Ms J dyker upp med ny vätska till mig och så kan vi pricka av oss vid stationen och ge oss av uppför berget. Klockan är kvart i sex, loppet har pågått i nära nog tretton timmar och det är ännu fem kilometer och nästan sjuhundra höjdmeter kvar att klara av. Men nu är det slut på asfalten.

Hustrun tar täten och jag lägger mig efter. Till en början är stigen en med viss möda löpbar stig som sakta klättar upp i det allt ogästvänligare landskapet. Snart brantar det dock till sig och det blir mestadels promenad uppför. Efter en närmare timmes klättring vänder leden skarpt vänster uppför ett blockfält och nu är det defintivt slut på löpambitionerna. Steg för steg jobbar vi oss uppåt i blockhavet. Vänder man sig om ser man vägen från Rjukan upp till Stavsro som ett streck på marken och alla parkerade bilar vid Stavsro glimmar som små myror. Vidare uppför och här vänder leden sig bort från toppen och det känns som om det är evighetslångt upp ännu. En ström av supportlöpare och åskådare till de snabbaste triatleterna passerar nedåt och ropar uppmuntrande hejarop - ikke långt igen nu!

Nästan två timmar tar det innan vi når målrakan uppför berget, klättring i blockhav in till det sista steget fram till målgångsmattan. För formens skull tar jag några löpsteg över mattan och sedan får jag en filt och en tallrik tomatsoppa och är i mål - efter fjorton timmar och trettio minuters hårt arbete har jag nått mållinjen. Maralöpningen tog 5:33:55 och är i paritet med de resultat jag har gjort i fjällmarorna i Vålådalen. Det bör vara hyggligt jämförbara tider - första tjugofem är klart lättare i Norseman men den totala stigningsmängden är densamma i de bägge loppen och ingenstans i Vålådalen är terrängen så ohemult risig och olöpbar som i blockhaven upp till Gaustatoppen.

Vi sjunker ner på en rastbänk, Hustrun och jag, njuter av utsikten och bara andas en stund. En lång dag närmar sig sitt slut och det blåser rätt kallt här uppe så vi ger oss snart av nedåt igen. Min trogna supportlöpare blir tvungen att gå ner hela vägen ned till Stavsro medan jag får ta igen mig i en mycket märklig bergbana som någon byggt djupt inne i berget. Det är kallt inne i berget men en dryg halvtimme senare är tillbaka vid Stavsro igen. Jag hittar Ms J och snart kommer hustrun joggande ned från berget. Vi tar bilen ner till Gaustablikk och checkar in i vår lägenhet, jag får i mig lite kaffe och en påse chips innan jag får strikta order om att duscha av mig och hoppa upp på massagebänken. Ms J har erkänt hårda nypor och brukar inte pyssla med mjukmassage - men antingen har hon gjort ett tillfälligt undantag eller så är alla mina nerver utslagna för tio minuter senare hörs djupa snarkningar ner i bänken. Den svarta tröjan är bärgad.