Det är märkligt men jag saknar löpningen som mest riktigt ruskiga
snedregnsdagar. Som i påskhelgen - långfredagen bjöd på riktigt
miserabelt väder och världen stod alldeles stilla. Att då få bryta
tristessen och instängdheten med ett löppass på drypande skogsstigar,
insupa de gröna mossdofterna och lyssna till vårfåglar som desperat
ropar efter fäste i de vajande grenarna - det är stiglöpningens essäns
och en ständig källa till glädje och lugn. Som jag saknar just nu.

Är vädret vackert funkar det ganska fint att rasta racern i några
timmar på de böljande halländska inladsvägarna; från området kring
Lygnern och söderut till Falkenbergs latituder nånstans känner jag vid
det här laget fler små asfalterade byvägar än jag någonsin drömt om -
många av dem är riktiga guldkorn och att susa fram i nya omgivningar
med sol och fågelsång som spelar mellan trädstammarna är ett rätt ok
substitut. Men regnet. Det är aptråkigt att ge sig ut och cykla i
kalla stormiga aprilregn. Och löpningen fattas mig.

Det är en ynnest att kunna springa, det säger jag nu. Vårda den ömt.