Post-race existensialism

Den inre kompassen går alltid i spinn efter en stor urladdning som Celtman. Månaders träning kulminerar och får utlopp under en dag som upplevs intensivt och med alla sinnen - det är en fantastisk känsla när allt fungerar. När alla delar av kroppen efter förtvivlan, tandagnisslan och envist gnetande träning äntligen samverkar; gör något jag själv ofta tvivlat på var möjligt. Det hör till sakens natur att det bildas en vak, ett tomrum, bakom en sådan singulär upplevelse och när jag sedan länge lärt mig att vila i upplevelsen av träningen månaderna inför, att vila i upplevelsen av laddning dagarna inför, och framförallt att leva i nuet under själva loppet, så kämpar jag fortfarande med att vila i tomheten och - vilan - efter urladdningen. Här är kontrasten mot tidigare veckors maximala sensoriska inflöde smärtsamt stor, för sensationerna bleknar snabbt bort och alla andra har glömt och gått vidare sedan länge när jag fortfarande står kvar där i målfållan. Och det är tomt. Målbågen är nertagen och alla har gått hem, kvar ligger bara någon lopp-flyer och fladdrar ödsligt i vinden.

Det är tomttomttomt när de egna målen är uppfyllda och passé - och då går den inre kompassen i spinn. Vad är det jag vill göra med mitt liv egentligen? Min familj är mig kär, mitt hem är mig kärt. Men sedan då? Vill jag allt det andra? Jag är ju bra på det jag gör i mitt jobb. Det där andra, riktiga, förvärvsarbetet alltså. Men brinner jag för det? Är det värt allt slit, patetiskt tidiga morgnar, grå hår, tid som kunde lagts på roligare och vettigare saker. Och all träning. Är det rimligt? Proportionerligt?

Vad gäller den fyikaliska fysiken som arbetsfält (som är det jag arbetar med - egentligen) är svaret otvivelaktigt ja. Jag har alltid velat jobba med vetenskapliga frågeställningar. Men den del av fysiken jag jobbar med just nu - och alla de ingengörsmässiga trivialiteter allt ständigt hamnar i? Kanske - kanske inte. Fast å andra sidan finns det många kompetenta människor på vår jord som går till jobbet varje dag utan att för den skull brinna för sitt yrke. Ännu fler, verkligt intelligenta, människor skulle bokstavligt talat fundera allvarligt på att offra en kroppsdel för ett lugnt och välavlönat arbete att svära över.

Och den fysiologiska fysiken - träningen - den vill jag inte vara utan för allt smör i småland. Måste allting vara så himla proportionerligt hela tiden?

Ändå blottas tvivlet där, varje gång själens grynnor blottläggs där i tävlingsflödets lågvatten. Som ett gammalt grundstött vrak som bara skymtas vid ebb kan jag se det där tvivlet sticka upp med sin brutna mast. Trasor av revade segel som slingrar sig kring blöta fladdrande tampar. Insnärjda gamla fiskegarn. Tittar man riktigt noga ser man säkert kaptenshytten, ännu komplett och utrustad med felaktiga sjökort och en ständigt snurrande inre kompass. För naturligtvis är det den där yttersta frågan om meningen med meningslösheten jag snuddar vid, och möjligen är just den kontakten med den verkliga verkligheten en viktigare orsak att understundom tillåta sig att leva i den annars så ytliga idrottsvärlden än alla andra hälsoaspekter av träning tagna tillsammans.