Ett par veckor till av god träning har förflutit. Tycker jag fått till bra pass men farterna och formutveckling är inte riktigt där och jag har svårt att få med den bättre tekniken från koordinationslopp och korta intervaller över till längre fartsegment. Jag grubblar. Funderar. Vrider och vänder på detta mitt ohyggliga världsproblem. Det är Valborg och min yngsta spelar med Göta Lejon i Chalmerscortègen och medan hon förbereder sig har jag därmed en dryg timme i södra Göteborg att döda, så vad passar bättre än att döda grubblet på samma gång.

Hela mitt löparliv startade med lunchpass som doktorand, söderut genom Mossens lilla sump-oas, över Guldheden och så över Toltorpsdalen och in i det alltid lika självklara Änggårdsbergen. Här inne skingras tvivlen, alla vägval leder någonstans och blir inte nödvändigtvis rätt - men meningsfulla. Ingen fartkänsla i kroppen idag men det gör inget, det är väl kuperat och bara jag håller mig rak och springande fungerar det som ett bra distanspass. Tänker lite på det där med teknik och håller det idag till att korta steget lite för att kanske få upp kadensen, jag behöver söka marken lite vid fotisättningen för att inte bli sittande. Luta mig framåt utan att fälla vid höften. Kanske.

Eller så kan man bara springa och vara nöjd med det. Över Bredfjälls vida utsiktsplats söderut mot Eklanda i en lång vindlande nedförslöpa, ljunghed på Bredfjäll - djupgrönt lysande mossig granskog på Mölndalssidan. Så norrut igen, möter någon som varnar mig för ett par älgar längre fram och jag tänker att i den smala ravinen jag springer kanske jag kan få se dem men icke. Dock, Axle mosse ligger alldeles stilla som en norrländsk skogsmyr och gravanden dyker och det är älgabrist till trots frid i mitt sinne igen.

Jag fortsätter runt tjärnarna och vid Finnsmossen blommar körsbärsträden, sedan jag härjade som mest här har man renoverat den lilla stigen mellan vattnet och långbacken upp på Bredfjäll, annars är det mesta sig likt. Jag snurrar uppför en brant och fortsätter bort mot Botan för en härlig avrundning av naturtyperna, det vore skandal att inte springa genom vitsippsdalen nu. Skir ljusgrön grönska, den porlande bäcken och alla vitsipporna. Och så den ständigt skönt slingrande och mjukt svarande stigen under mina fötter. Från frid till fullständig frid.

Ut genom apotekaregrinden och en sväng ner mot centrum för att möta Cortegen. Det blir en annan slags djungeljogg med alla människor ute men det funkar ändå fint att springa på grässidan i allén och på parallellgator till avenyn. Någon förnumstig kommentar som "Är det verkligen bästa dagen att vara ute och springa på i stan" hör jag - men jag tänker inte bry mig om människor som måste störa sig på allt de inte förstår så jag fortsätter i min egen lilla bubbla. Jag hinner förutom ett långt och skönt löppass så även såväl kolla in årets vagnar som min egen lilla tösabit - som även hon tutar på med den äran.