2012-04-22 09:53 | Inga kommentarer

Veckorna rusar fram, och kan ju inte låta bli att känna att det vore välkommet att kunna lämna mössa och vantar hemma snart på löparrundorna!

Var själv med barnen onsd-fred i veckan och det blir ju alltid lite extra intentisvt i ensamma-mamma-livet att få ihop utvecklingssamtal, fotbollsträningar, danslektioner, lämningar,hämtningar, nattningar, tvätt och disk och sedan helst då lite jobb, träning och sömn för egen del!

Jag kan dock inte klaga denna gång då Pekka som jobbade i Stockholm ett par dagar kom i onsdags för att vara med på ett av mina träningspass.... Han åkte då på att stanna och ta hand om tjejerna och fixa middag då jag skjutsade Ludvig och och hans kompisar till träning. När han sedan redan var uppvärmd fick han även ta bad av Lovisa men vid sagoläsningen tog det stopp! Där är det ändå bara mamma (eller möjligtvis pappa) som duger (o; Han är dock väl införstådd med att uppgiften som min tränare innehåller mycket mer än bara att lägga upp träningen.

Minns t ex 2009 när jag tog tåget till Malmö med Lovisa knappt 5 mån för att springa 10 000 m på Friidrotts-SM. Pekka fanns på läktaren för att skrika lite varvtider och hur det såg ut bakåt. MEN till skillnad från övriga tränare som också stod där så fick han dessutom ha en liten Lovisa i babysele på magen och vandra upp och ner på läktaren för att skona hennes små öron från alltför mycket skrik!

Loppet gick bra, kände ju att jag hade rätt bråttom i mål, kom 2a bakom Isabellah. Prisutdelningen fick sedan vänta lite på sig då både guld- och silvermedaljösen satt på läktaren och ammade. Isabellah hade sin 6- månaders Beyoncé med sig...hon hade dock en barnflicka så tränaren kunde koncentrera sig på loppet (trots att tränaren i det fallet även var pappa till barnet!) Det är väl den lilla skillnaden mellan att vara tränare till ett proffs och en amatör (o;

Apropå Isabellah så skickar jag ett litet extra hejjarop till henne i London där hon springer idag!

Själv kan jag (efter dagens 25 km pass) glädjas åt ett ha fått ihop en 10-mila vecka, var ett tag sedan sist... Baksidan känns bra, klagar lite efter 25 km men går över på en dag. Någon fart är det dock inte än men man får vara glad för det lilla (o;

"Lilla tussilago, lilla tusselull
har du målat kjolen din i vårens klara gull?"

Ge inte upp lilla tussilago!!!

/Anna

2012-04-02 09:20 | 3 kommentarer

Jaha, så är det riktigt aprilväder precis som alla år med bakslag i våryran... Här kom inte bara Kung Bore tillbaka utan även bacillerna! Är hemma med två små febriga, hostiga och snoriga tjejer idag...kan väl inte annat än hålla en tumme eller två för att man själv inte ska åka dit igen!

Första april är ju annars alltid lika roligt.... tänk att få luras...om och om och om igen! Jag började med att lura alla tre barnen att det sprang runt en galen påsktupp på gräsmattan, de kastade sig upp i soffan för att titta ut genom fönstret och blev mycket förnärmade när MAMMA lurades!!!

Sedan gick förstås hela dagen ut på att ge igen, är ju kul att se vad olika åldrar klarar av att komma på för finurliga skämt! I förskoleåldern är det rätt enkelt, att köra samma som mamma! SÅ, fram till lunch blev jag uppmärksammad ungefär var 5e minut på att det stod en älg i trädgården, satt en ko i äppelträdet, sprang en gris på verandan osv osv.. Och varje gång är det lika roligt...

I skolåldern är det lite mer sofistikerade bus! Ludvig hade tejpat alla vattenkranar med osynlig tejp så när jag först skulle borsta tänderna i badrummet och satte på kranen så blev hela jag nerstänkt istället. Om det var roligt första gången så var det förstås ännu roligare andra gången då jag stod i köket och det händer igen... för att inte tala om när lilla Lovisa ska tvätta händerna på toaletten och får hela strålen i ansiktet eftersom hon är så liten... Kul kul, jättekul!!!

För en liten treåring så behövs inga skämt utan det var hysteriskt roligt att bara säga "April april din dumma sill....", kopplade nog aldrig riktigt att storasyskonen sa ramsan och bröt ihop av skratt för att något tokigt hänt innan, Lovisa bröt ihop av skratt bara av att säga ramsan (o; SÅ, hoppas ni hade lika kul som jag på humorfronten igår...

På em tog jag en paus från alla dumma sillar och sprang 15 km med en liten fartökning från vanliga 5 min/km lunken till 4.30 min/km i 8 km. Det känns dock genast mer i baksidan då farten höjs något. I torsdags sprang jag 20 km lugn distans och då kändes det helt OK både under och efter passet så får nog acceptera att det kan gå att springa distans men inte snabbare än 5 min/km. I vanliga fall känns ju dessa 30 s/ km inte så mycket men nu märker jag att det är verkligen en helt annan belastning bara med en sådan liten fartökning.

Blir ju onekligen sugen på att ge sig av ut på tävlingsbanorna nu när rapporter kommer om alla härliga vårlopp (tack "Löpning" som gav rapport som kommentar på senaste inlägget). Jag får dock ha siktet inställt på en höstsäsong, kan jag tävla då får jag nog vara glad. Det är ingen idé att tro på någon tävlingsdebut före sommaren när det fortfarande inte funkar att springa på riktigt utan mer bara jogga försiktigt.

Ja ja, finns ju mycket annat att ägna helgerna åt också, snart är det ju faktiskt påsk och man får flyga till Blåkulla och träffa likasinnade (o;

2012-03-11 17:55 | 2 kommentarer

...efter att en hel vecka legat helt utslagen i influensa! Från söndag för en vecka sedan t o m fredag så har mitt liv bestått av värk i leder och muskler, en temperatur som pendlat mellan 38,5 och 39,7 och snorfloder som svämmat över och allt detta har toppats av en hosta som fått lungorna att krackelera flera gånger om... Desto skönare nu när det är över och jag återigen känner livet i kroppen och att sträcka sig efter ett vattenglas inte längre är en aktivitet som tar all ork som kan frambringas utan görs utan minsta reflektion!

Influesna -inte så bra! Vårsol -Jäv* bra! Vara frisk igen-Euforia!!!

8 dagar i sträck med oplanerad vila pga sjukdom blev ett tråkigt rekord som sattes! Det var med viss bävan jag tog mig ut på 30 min stapplande kom-igång-jogg! OCH ja, konditionen tar stryk av en veckas infektion och att konditionen är en färskvara blev återigen bekräftat. Det var både flåsigt och matta muskler MEN ändå någonstans skönt att kunna känna att man är på väg att komma tillbaka och att tröttheten inte beror på att det är något som ska bryta ut utan istället gamla rester som ska svettas ut! För att höja motivationen ytterligare fick jag ett paket på posten igår från min sponsor ASICS (se bild!) Härligt att i alla fall lukta på de nya löparskorna och känna på de nya kläderna...hoppas förstås innerligt på att få slita ut dem alla med besked under 2012!

Den vackra vårvinterdagen har också bjudit på en härlig cykeltur med hela familjen och med nybakade kanelbullar och varm choklad i picknickkorgen. Vi satte oss vackert på en klippa vid en sjö för att fika.... Blev dock inte så lugnt och fridfullt som man hade kunnat hoppats på för mitt ute på sjön på en livsfarlig marsis sprang två små 10-åriga flickor runt och lekte! Inga föräldrar fanns i närheten och de begav sig längre och längre ut... Visst, var en hel del folk längst strandkanten men knappast någon med utrustning som skulle kunnat få upp dem ur en vak! Jag kunde till slut inte med att se det hela längre utan letade mig fram ut på en udde och skrek åt dem att komma tillbaka. De verkade dock inte ha någon större förståelse för tanten på stranden och struntade i vad jag hade att säga... Jag bara hoppas jag slipper läsa om en drunkningsolycka i Nackareservatet i morgondagens tidning! Hur kan man missa att lära sina barn något så grundläggande? Eller visste de vilken fara de utsatte sig för men helt enkelt inte kunde se vilka följder det kunde få?!

Nej, dags att se vad ens eget barn råkat ut för... Lovisa har nu gått runt i en kvart och frågat vem som bitit i hennes tumme....
-Mamma, har du bitit i min tumme?
_Eh, nej Lovisa, det har jag inte!
-Men vem är det då som har bitit mig i tummen? Pappa, pappa, är det du som bitit mig i tummen?

Måste utredas vad som får henne att tro att någon bitit i henens tumme och dessutom utan att hon märkt det! Bara en av livets alla gåtor som en liten nybliven treåring måste finna svaret på...

2012-02-25 21:52 | 2 kommentarer

Gjorde en ny MR på min segdragna skada innan jag åkte till Brasilien och nu när jag kom hem fick jag äntligen lite hopp om att läkningen faktiskt pågår och ett kliv i rätt riktning har skett! Det skadade området, senfästet och sittben på vänster basida har minskat! Det är fortfarande skadat men enligt min sjukgymnast så är det inte många långdistansare som skulle uppvisa ett helt friskt område där... SÅ, han menar att även om 10-15 år kommer det synas en skada där på MR! Det betyder dock inte att det bara är för mig att köra på nu för så länge jag känner smärta är det tillräckligt mycket skadat för att det ska begränsa mig i min löpning. Och smärta får jag erkänna att jag fortfarande känner MEN det är ändå stor skillnad mot för några månader sedan. Jag har nu senaste veckan vågat mig på löppass på uppåt 50 min och bara jag har en vilodag mellan passen så funkar det bra!

SÅ, jag hejjar på Gumman Vår som gjort en jätteinsats denna vecka, fram med löpbara vägar (o; Det är ju ändå mars snart och även om vintern varit rätt kort så känner jag att det kan räcka så och välkomnar lite värmande vårsol!

Värme fick jag dock så jag teg av när jag och min kollega drog ut på en löparrunda i Iberapueraparken i Sao Paolo förra veckan! 28C och hög luftfuktighet...och det var ändå lindrigt jämfört med vad som väntade i Rio!

Vi hade fredag em och lördag ledigt i Rio för lite turistande så vi hann med det nödvändiga...Christo Redentor, Sockertoppen och självklart bad vid Copacabana! Då det var dagen före den stora karnevalen skulle ta sin början så var de festsugna brassarna förstås redan igång med uppvärmningen och vi hamnade i en gatuparad med heta sambatakter, har dock inte mycket att säga till om när dessa sambaproffs sätter fart på sina höfter...fantástico (o:!!!