2011-05-29 15:46 | 14 kommentarer

SÅ kunde jag äntligen igår plocka hem min första SM medalj i marathon, fantastiskt härlig känsla! OCH jag fick göra det på ett sånt vis som gör just marathon så speciellt!

Pekka skickade tidigare i veckan två scheman till mig för gårdagens lopp ett på 2h43 och ett på 2h45. Han hävdade dock i alla fall halvvägs in i veckan att han inte trodde att jag skulle komma till start efter min vecka i Brasilien som innebar både lite sömn och träning och därtill ett katastrofalt intervallpass i tisdags som visade att kroppen var helt slut MEN jag bad om att få stryka några pass i slutet av veckan och verkligen försöka ge kroppen en chans att komma ikapp.

SÅ, igår innan loppet så bestämde vi oss för att 2h45 var nog den mest rimliga sluttiden för mig att gå på. Pekka gjorde klart för mig att nu gällde det för mig att vara så mentalt stark att jag kunde låta de andra svenska tjejerna dra ifrån om det var så. För mig var det ett träningslopp, jag skulle ta mig i mål och då gällde det att gå ut i en fart som skulle hålla hela vägen. Regn på natten och ev skurar under loppet gjorde ju att pollenhalterna var låga så det fanns goda chanser att jag inte skulle få samma pollenchock som hänt några gånger under tidigare år.

SÅ, efter ca 2-3 km så drog Lena Gavelin och Lilian Magnusson ifrån mig, Isabellah hade jag ju aldrig haft någon tanke på att försöka följa. Just då var det otroligt tufft att tappa kontakten med dem och SM medaljerna MEN jag visste att Pekka skulle dyka upp med jämna mellanrum längst banan och INTE vara nöjd om jag gått ut för hårt och jag har dessutom fullt förtroende för hans förmåga att uppskatta den kapacitet jag har baserat på den träning jag utfört. SÅ, första milen passerades på 37.55, 5 s före schemat på 38 min. Halvmaran passerades på 1.20.36, lite före schemat på 1.21…Jag hade då ca 30 s fram till Lilian och Lena. Jag fick sedan en riktigt tung mil ute på Djurgården, hamnade helt själv, i stort sett ingen publik, motvind och svackan var ett faktum. Kilometertiderna närmade sig 4 min/km och jag kunde bara tänka på Strandvägen och att om jag bara nådde dit skulle jag få hjälp av publiken igen.

SÅ, vid 28 km får man äntligen svänga in på Strandvägen och mötas av folkmassorna men också av en ännu större vägg som motvinden bjöd på… OCH avtsåndet fram till Lena och Lilian hade ökat till 1.10.

Det kändes tungt men jag kände ändå att loppet var under kontroll. Jag har lärt mig känna igen svackor jag tar mig ur och svackor som jag inte tar mig ur! Strax före 30 km kom Josephine Ambjörnsson ikapp.( En duktig tjej som tog hem segern i Barcelona Marathon i mars på 2.44). Jag visste också att Jenny Jansson var mig i hasorna. När Josephine gick om mig så kändes det som jag mentalt fick ta ett beslut! Snabbt svara och försöka återta 4e platsen i SM eller låta henne gå… MEN jag insåg att jag har inte ont någonstans, jag har krafter kvar och Pekka har sagt att jag klarar 2.45 och då är det inte en överskattning utan då gör jag det… om bara skallen är med!

SÅ jag gick rätt snabbt om igen och sedan försökte jag bara hålla undan längst hela Söder Mälarstrand och Västerbron, dvs mellan ca 30-35 km. Vid 35 km stod Pekka och rapporterade att Lilian nu släppt Lena och började se trött ut och att jag tagit in på henne och om jag bara höll min fart så skulle jag gå ikapp och få min SM medalj! Åhhh…vad jobbig han är tänkte jag! Kan jag inte bara få försöka ta mig igenom de här sista 7 km utan att behöva känna att jag ska jaga och jaga och jaga, jag är faktiskt också trött!

MEN, i nästa sekund tog tävlingsskallen över och insåg att jag är inte alls sååå trött och 7 km är ingenting och jag VILL ha min SM medalj…och SM kommer alltid gå i värsta pollensäsong och om jag nu får chansen en dag när all pollen regnat bort så ska jag ta den! SÅ jag kom in i ett riktigt positivt tänkande och avverkade km efter km men utan en skymt av Lilian….SÅ till slut vid 39 km uppe på Odenplan så fick jag se henne långt där framme, full fart nerför Odengatan. Pekka stod och skrek att nu skulle jag ta henne och när jag gick förbi skulle jag göra det rejält…Jamen HUR, ont i låren och trött som jag var MEN jag trummade vidare med en enda sak i sikte, en SM medalj...

Strax före 41 km på Karlavägen kom jag så ikapp Lilian och gick om med besked…sneglade på Garmin som visade 3.16 min/km fart… Vansinnigt i ett sådant skede av loppet när krampen ligger på lur men jag hade inlett min spurt mot ett SM brons. Jag ska dock säga att jag faktiskt även led en del med Lilian, MEN hon hade gjort ett kanonlopp och en imponerande återkomst efter ett par år med skador OCH hon har marathonmedalj sedan tidigare! SÅ, jag vågade inte titta bakom mig utan sprang bara allt vad benen höll för och det var först när jag ca 100 m in på Stadion hörde speakern säga att jag var på väg mot ett SM brons som jag vågade tro på att Lilian faktiskt inte följt mig..OCH i mål hade jag 46 s marginal!

Det var en fantastisk känsla att våga gå helt på mitt eget upplägg och sedan dryga km före mål inse att det faktiskt räckte till ett SM brons! Isabellah och Lena hade jag tippat till guldet och silvret redan innan så jag visste att det bara var en medalj kvar för oss andra att göra upp om OCH enligt min helt subjektiva bedömning så tyckte jag nog att det kunde vara min tur (o;… trots en skadedrabbad vår!

Som plåster på såren kan jag tala om för Lilian att Dopingkontrollanterna på förhand bestämt sig för att plocka in SM 3:an så jag blev efter loppet sittande på dopingkontroll ett par timmar men jag kunde ta det…

Vill skicka ett stort tack till alla som hejjade längst vägen, en härlig känsla att höra sitt namn så många gånger, det hjälper enormt! Hässelbys vätskelangare gjorde som vanligt också ett klanderfritt jobb, tack! MEN till sist så går det ju inte att undvika att tacka Pekka för bronset. Han startade i ottan från Borlänge för att komma hem till mig och köra mig till starten. Han satte sig sedan på cykeln och dök upp på ett antal ställen för att ge stöd, peppning och coachning… Efter en grattiskram inne på Stadion satte han sig sedan i bilen för att hinna på dop i Borlänge kl 18! OCH utan honom hade jag aldrig vågat tro på att mitt upplägg skulle kunna räcka till en SM medalj och utan hans coachning under loppet hade det inte gjort det heller!

(Totalt kom jag 8a på 2.43.40)

2011-05-21 00:02 | 4 kommentarer

Sitter på ett hotellrum i Sao Paolo och hör de 7 miljoner bilarna som tutar i fredagstrafiken...som dock är horribel i stort sett hela tiden! De mer välbärgade sitter istället i helikoptrarna som surrar i luften och landar på helikopterplattorna på någon av alla skyskrapor...ett sätt att ta sig fram för de som gett upp timmarna i bilköerna!

Jag landade här i måndags morse kl 05 (efter ca 30 h resa) och efter incheckning på hotellet, en dusch och frukost så satte vi oss (jag och en kollega) i bilen till första kundbesöket. Vi åkte genom fantastiskt vackra lansdkap där sockerrörsodlingarna dominerade...efter 2,5 h resa var vi framme....Resan hem tog 3,5 h.... You can always blame the traffic! Något vi lärt oss här om man skulle bli sen någonstans!

Tisdag och onsdagen gick åt till att vara med på invigning av ett svensk-brasilianskt forskningscentra. Det var ca 200 deltagare på plats att hälsa på och knyta kontakter med. Vi hade presentationer och workshops och högtidlig invigning med borgmästaren på plats. Den svenska delegationen fick sedan åka till guvernörens residence och där träffa statsminister Fredrik Reinfeldt... (Guvernör i Sao Paolo är man för 40 miljoner människor så att vara statsminister för 9 miljoner imponerar föga...).

Torsdag och fredag har sedan också gått åt till att resa runt och prata projektidéer med så många kunder som möjligt...

Sena kvällar med middagar som börjat vid kl 22-23 och som man knappast kunnat avvika från på ett artigt sätt före kl 02 och där en Caipirinha före maten och gärna en efter också förstås är ett måste!! Jag har ändå försökt att gå upp vid halv sju-sju (beroende på dagens schema) för att få in någon morgonjogg på hotellets löpband. Att springa ute är inte ett alternativ!

Men imorgon, lördag, är en ledig dag innan hemfärden börjar på eftermiddagen så kanske kan jag då få in ett pass i den vackra Ibirapueraparken som vi bor brevid!

Här känns förstås Stockholm marathon väldigt lååångt borta men jag vet ju att det inte är många dagar kvar dit efter att jag kommit hem. Får väl se hur det går att komma in i rätt dygnsrytm och hur mycket 30 h resa sitter i kroppen men ambitionen att stå på startlinjen finns där fortfarande i alla fall!

Just nu är det dock inte Stockholm marathon jag längtar till utan förstås familjen...en vecka utan de små knattarna är gränsfall för vad man kan klara av tycker jag!

2011-05-05 21:09 | 4 kommentarer

Sitter på X2000 på väg hem från Göteborg, åkte ner imorse efter att ha lämnat barn på dagis så Pekka fick planera in en violdag… Varför finns inte en gymvagn på tåget! Löpband skulle kanske vara lite vanskligt men en cykel eller crosstrainer skulle gå alldeles utmärkt! Tror jag måste lägga en lapp i SJs förslagslåda!

Även fredagen innebar en vilodag då den dagen bestod av resa till Småland och begravning av min mans morfar. Ledsamt förstås, men han blev 94 år och hade levt ett rikt friskt liv som han nu var nöjd med så ändå en ljus tillställning när väl avskedet var taget! Hela släkten var samlad som annars är utspridd både inom Sveriges gränser och utanför, kan ju tycka att det var synd att vi inte tog oss tid att ses medan gamla morfar var i livet! Han bjöd varje år in till kräftskiva men att bila Småland ToR med små barn bara för en helg …eller att åka hela vägen från Tyskland…eller att…osv osv! Finns ju alltid så många för och emot och hinder på vägen MEN nu la vi alla med bara några veckors varsel alla andra planer åt sidan och samlades allihop, men en av oss saknades ju!

Nåja, sånt är ju livet, man kan inte planera för att varje dag ska vara den sista även om det kanske är så man borde leva egentligen!

Igår tog vi i alla fall vara på stunden och uppvaktade min mormor som fyllde 90 år! Vill nästan säga att hon är en kvinna i sina bästa år, strålade igår trots att det inte är så många vänner kvar men med 5 barn, 12 barnbarn och 6 barnbarnsbarn och därtill några yngre bekantskaper i 70-årsåldern så blev ju den samlade skaran ändå stor!

Jag hann förstås först med ett 20 km pass i 4.30 fart i snöblandat regn innan kalaset! Ja, 4.30 fart, det är ungefär där nivån ligger för vad som för mig får kallas fartträning för tillfället. OCH trots detta vill Pekka ha ut mig på tävlingsdebut på lördag på Kungsholmen runt, halvmarathon! Och visst, distansen klarar jag men hur lång tid jag kommer behöva för att tillryggalägga sträckan är en annan femma!

Syftet är att få ett bra fartpass (i min fart!), utan att jag ska ta i så att jag får ont igen… Jag tycker rätt illa om att springa sådana träningslopp, vill känna mig fulladdad och väl förberedd när jag ska tävla men visst finns det ett syfte att faktiskt vänja skallen med tävlingstänk igen, var ju ett halvår sedan sist! SÅ, tyvärr tyvärr Christian … behöver du inte leta upp mig på startlinjen för att få sällskap som vi bestämde via ett tidigare blogginlägg, du kommer nog hålla ett högre tempo på egen hand, ska hålla tummarna för att du slår fjolårets tid!

2011-04-22 15:06 | Inga kommentarer

Åh, vad det är härligt med sol och äntligen lite riktig värme! Det nästan går att se hur de skira bladen spricker fram mer och mer timme för timme! Förkylningen som satte stopp för min start på Terräng-SM har gett med sig och jag har kört igång med distansträning igen. Jag skippar dock kvalitetspassen ett par veckor nu för att försöka läka min piriformis ordentligt.

Istället så har Pekka tvingat mig att köpa ett månadskort på SATS för att kunna köra intervaller på crosstrainer! Det är nämligen det alternativa träningsredskap där jag kan få upp pulsen OK, både cykel och trappmaskin har jag svårt att komma upp på någon skaplig nivå. MEN, att träna en månad på ett gym är ju inte helt enkelt! Det är märkligt att man ska behöva bli medlem och binda sig för minst 12 mån på de flesta ställen. Är det en slags sekt man ska gå med i? Måste man köpa en hel livsstil som man inte bara får anamma under en kort tid? Är det för att de förutsätter att folk har så oerhört dålig träningsmoral och det är deras ”mission” att se till att man inte slipper undan efter en månad när den första entusiasmen lagt sig?

Puh, efter mycket om och men så har jag nu i alla fall ett månadskort till ett rimligt pris och utan att behöva betala 850 SEK i medlemsavgift för det?

Annars var jag i Köpenhamn i onsdags på jobbmöte och Pekka hade därför fått planera in en vilodag. Det visade sig dock att jag fick ett intervallpass på Arlanda istället då jag blev fast i Arlandaexpress i 40 min pga gräsbränder längst rälsen! Man måste ju börja tycka synd om SJ när nu snön och isen äntligen smält bort så tar gräsbränderna vid! Det var förstås kö på spåret och jag kom till Terminal 5 kl 8.55 och skulle med ett flyg kl 9.15. ”Gaten stänger 20 min före avgång….” Det blev en cirkus då jag ej kunde printa ut boardingkort för gaten var stängd men min kollega stod vid gaten och den var öppen! På något vis fick jag en person från Security disken att få mig igenom där och sedan slussa mig som en VIP resenär genom säkerhetskontrollen … Jag sa sedan ett snabbt tack och la benen på ryggen, förstås till gaten längst bort…. Svetten sprutade när jag kom fram där min kollega stod och höll planet! Ibland kan man ha nytta även i vardagen av att vara elitlöpare (o;

Min rusch på Arlanda och en välbehövlig liten nerjogg sent på kvällen när jag kom hem gör att jag tänker stryka ett pass från Påskafton… Hur kan en tränare planera 2 pass på Påskafton? När skulle jag i sådana fall få äta min sill, dricka min nubbe och sedan få moffa godis från påskägget som sig bör enligt svensk tradition? Nej, någon måtta får det vara! Det är ju när hela familjen är ledig som det är som svårast att få till någon egen tid för träning och det är ändå tänkt att bli 15 mil denna vecka och det är ungefär 15 mil fler än vad som egentligen får plats bland påskfestligheterna!!!

Glad påsk!