Trodde inte jag skulle vara så missnöjd, men såhär dagen efter 2011 års Sthlm Marathon känns det både lite tomt och lite tungt.
Det funkade inte alls som jag ville igår. Kan givetvis bortförklara min sämsta maratontid någonsin med att jag hade en inte jättekul hälsenekänning, och att det är svårt att springa ”fullt ut” när det inte funkar.
Mitt steg och min löpning för snabbare fart bygger på att jag kan använda frånskjut och vadernas kraft fullt ut. Nu kom känningen av infästningen mellan hälsena och hälbenet rätt tidigt.
Till en början inte så jätte farligt, men jag hoppas och tror att det var det som gjorde att det dessutom gick och kändes ganska tungt redan efter 2-3km.
- Försökte första biten, men löpningen blev inte harmonisk utan ”kämpande”, när sen senan kändes mer och mer och jag inte riktigt vågade trycka ifrån gav jag upp lite där mellan 15-20km.
Löpare passerade mig hela tiden, och några var vänliga nog att försök få med mig i deras tempo och klunga, men i det läget kände jag bara för att jogga runt med ett steg utan frånskjut.
Även om jag givetvis redan då under loppet var lite ”knäckt” uppvägdes det av allt stöd jag ändå fick runt banan. Känns otroligt att ha support runt verkligen hela banan även om jag var en risktig statist i ”elitfältet”. STORT TACK till alla er som supportade och även supportat här på bloggen.
2.46.24 blev det i slutändan och 87!!! Plats. Inte riktigt vad jag hade hoppats på.
Nu är läget som det är, och visst är kroppen lite maratonstel så här dagen efter men mest ”lite sned stelhet” och en tyvärr ganska öm och lite svullen häl.
Analysen om varför det gick som det gick, kan jag bara konstatera att jag inte höll mig på rätt sida skadegränsen. Just att ligga rätt är ju en av löpningens stora konster och även tjusningar. Löpning är lätt men ändå svårt! Det är lätt att träna hårt, det svåra är att inte träna för hårt i förhållande till sig själv.
Nu blev det med facit i hand lite för mycket med Varvet på 1.15 och sen ett banpass 3 dagar efter där känslan drev på farten ett snäpp för mycket. Klart att jag inte skulle tryckt på där och klart att jag om jag skulle trycka på med fart inte skulle sprungit på så pass fort på Varvet som jag gjorde.
Men det är historia nu. Får ta några dagar med besvikelse och tomhet för att sen givetvis blicka framåt. Om några dagar hoppas jag revanschlusten finns där igen, för att visa att jag kan lite, lite bättre än såhär.

Vill också passa på att här gratulera alla som fick till en mara igår, och önska lycka till framöver mot nya mål. För det hoppas jag att ni som jag vill blicka framåt mot nya utmaningar och många tuffa, njutbara, kanske ibland lite sega men ändå mentalt och fysiskt givande pass.

Szalkai´s blogg här på marathon.se tar en paus men hoppas vi återses någonstans i löparvärlden.

Bilder från min Facebooksida. Tack till er som ”taggat” bilderna och hoppas på överseende för ”lånet”.