Landslagsman i orientering och löpning

Kjell-Erik Ståhl föddes 1946 och växte upp i skånska Killeberg. En ort med 800 invånare som ligger fyra kilometer från Smålandsgränsen mellan Osby och Älmhult. Han lärde sig läsa och räkna redan som femåring, började skolan när han var sex och prenumererade på Rekordmagasinet, Allsport och Idrottsbladet när han var tio.

Som tolvåring började han med orientering och höll i ungdomsåren också på med bordtennis och fotboll där han spelade vänsterinner i Killebergs IF. Som 16-åring var han en av Skånes bästa orienterare i sin åldersklass vilket till stor del berodde på hans löpstyrka. Som 17-åring valde Kjell-Erik bort fotbollen till förmån för orienteringen som han under några år kombinerade med längdskidåkning.


Efter gymnasiet kom han som 18-åring in på Lunds Tekniska Högskola och tog endast 22 år gammal civilingenjörsexamen. Det var under studietiden i Lund han provade på banlöpning för första gången.
– Det var i samband med en universitetsmatch i östtyska Greifswald 1966 och jag skulle springa 5000 m. Banan var 430 m lång och hade kolstybb. Det var första gången jag hade ett par spikskor på mig och eftersom jag saknade fartkänsla så hängde jag bara med. Det gick bra och jag blev femma på 15.06,8.
Loppet gav mersmak och även om orienteringen var nummer ett så blev det några bantävlingar varje sommar. 1968 vann han en tävling utanför Ängelholm där större delen av den svenska eliten var på plats. Tvåa blev en viss Anders Gärderud.

1972 tog Kjell-Erik SM-brons på hinder i Umeå efter att varit i ledning på sista varvet men fallit på bocken 200 meter från mål. I juni 1973 landslagsdebuterade han på hinder genom att bli trea och bäste svensk mot Norge.
Hans 8.47,8 blev dock inte godkänt som personligt rekord eftersom det var ett hinder för lite (!). Sitt personliga rekord satte Kjell-Erik på DN Galan 1974 då han med 8.46,70 gick in på tionde plats på den svenska alla-tiders-bästa-listan.

Tvåa i O-ringens femdagars 1974

Orienteringen kom hela tiden i första hand och banlopp blev det mest i juni och augusti då det var få orienteringstävlingar. I juli 1974 nådde Kjell-Erik sin största framgång som orienterare då han blev tvåa i O-ringens femdagars som det året gick i Skåne.
Det var löpstyrkan som var Kjell-Eriks starka sida. Han hävdade sig bäst i kontinental orientering – kuperad terräng med bra sikt där det var mycket stiglöpning. Nattorientering går ofta i lättlöpt terräng och det var där han 1974 tog det ena av sina två SM-silver. Åtta sekunder fattades fram till guldet. Den andra medaljen tog han på långdistans 1973.
I orientering tävlade han för Friskvårdsklubben Eko från Osby. 1971 lyckades han så när föra dem till seger i Tiomila utanför Vaxholm.
– Jag sprang sista sträckan och gick ut som 39:a. Inför sista kontrollen var jag uppe i ledning men kom lite fel till sista kontrollen och fyra man sprang om. På upploppet lyckades jag bara spurta om en av dem och vi blev fyra. Åtta sekunder från segern.
Kjell-Erik var världens kanske bäste kontinentalorienterare 1973. Han vann Österrikes tredagars och veckan efter Schweiz femdagars.
Åren 1970–76 representerade han Sverige i tolv landskamper med två individuella segrar. Sin sista tävling som elitorienterare gjorde Kjell-Erik i Kanadas femdagars 1976. Tävlingen gick utanför Montreal med flera hundra deltagande svenskar. Efteråt åkte de som åskådare till de pågående Olympiska Spelen i Montreal.
– Det råkade vara samma dag som hinderfinalen och det var en otrolig stämning under loppet. Vi stod upp i kurvan vid vattengraven och bara skrek när Anders Gärderud gick upp i ledningen på bortre långsidan och sedan vann på nytt världsrekord. Det var magiskt!

SM-guld på 25 km 1978

Kjell-Erik jobbade som driftchef på Televerket i Borås i mitten av 70-talet och helgpendlade till Killeberg. Men 1977 fick han en ny tjänst i Kristianstad och flyttade till Åhus där han fick mer tid till löpträning. Från hösten 1977 till maj 1978 vann han tolv raka terränglopp i södra Sverige tills Göran Bengtsson slog honom i Växjöloppet.
Påföljande år vann Kjell-Erik SM på 25 km i Eslöv och gjorde 1979 en lyckad maratondebut i Östhammar