K-G’s dagbok ? = Kanske blogg ? = kanske ?

Dagbok - knappast. Snarare nya tankar, nya händelser blandade med historiskt timade saker.

Vad gäller tillbakahistorier garanterar jag inte att de är 100% riktigt återberättade.

2010.08.30. Minns mitt första marathonlopp.

Jisses vilken värk – snarare stelhet - jag känner i kroppen. Efter Marathonlopp 1 1982 behövde jag bäras från och till. Parkerade mig i en säng väl ”hemma”. Hos särbon.

Nu är jag singel så jag har fått släpa min kropp. Var tillbaks till Skövde i går då jag glömt lite väl mycket. Van att ha bilen vid banan så glömde jag pryttlar jag nu hade på olika ställen. In i bilen var OK, men ut efter en timme i den var en pina. På väg tillbaks såg jag en känd norrman – Per Audun – och han åkte gärna med i bilen till Trollhättan. Han vann 12H i Skövde. Väl framme vid stationen så klev han lätt ur, tog sitt pick och pack och strosade iväg. Han tittade lite konstigt på mig då jag tog mig ut. Var tvungen att röra på mig. Det gick väldigt sakteliga. Om jag nu rörde på mig.

Varför så stel? Tja, barfota är jag van att vara, så jag tror ej det tog kål på mig. Snarare underlaget – tartan. Nu var det ett kul försök, så jag tänker göra om det, även om jag lätt inser att normala löparskor är en klar fördel.

Så jag anser att de flesta uppbyggda löparskor är bra. Det finns så många olika så svårigheten är väl mest att hitta en modell som passar just dig. Under alla år har jag köpt bekväma skor. Elitlöpares träningsskor har varit tanken. Så har det oftast blivit. Om man springer relativt långsamt och avslappnat så behöver man inte alla finesser. Snarare tvärsom. Enklare är ibland bättre. Som barfota. Kan ju inte bli enklare. Slöträning eller trädgårdsarbete eller annat utan krav på fart är kanon. Måste man ta sig en viss sträcka på viss tid är dock passande skor bättre. Tror jag. Vet att andra har talibanåsikter om förträffligheten med barfota eller ”barfota”. Det är att ta i.

2010.08.29. 41 km tartan – BARFOTA.

Så det kan bli. Men det har jag lärt mig att man skall hitta på saker innan man blir ”gammal” eller än värre vuxen. Anlände till Skövde fredag förmiddag med avsikt att se om mina nya frakturer ej var så farliga. Kunde kanske ta mig 5 km eller så under ett dygn. Kunde ju hjälpa till som funktionär.

Fick en idé. Varför inte barfota. Sagt och tänkt. Gav mig ut för några varv för att lyssna på mitt högra knä som klinkade och klonkade. Titanet hade nog hamnat lite snett. Det tog mig ca. 150 meter och så försvann obehaget i knät. Nu kom jag på att jag skulle starta barfota. Någon längre sträcka skulle det väl knappast bli ändå.

Mål 1. 2 km. Har ju läst om ett stort antal ”Five Fingers”löpare som jublat över en så kort sträcka. Nu hade det regnat på förmiddagen så tartanen var lite uppmjukad. Klar fördel, så 2 km passerades. Nu blev det 5. Kom dit också. Då tog jag 2 varv utan strumpor i ett par terrängskor. Utan innersula. Lite säkerhetstänkande. Nu var målet 10K. Kom dit – fortsatte till 15K. Nu blev det 3 varv i skor. Vidare till ½-marathon – skor på 2 varv – 25K nåddes. Vid 28 km började fötterna koka under trampdynorna. Vilade en timme och så ut med mina New Balance 736. 3 år gamla och minst 600 mil. Plus iläggssula + strumpor. 4 nummer för stora, men de kändes ej så. Fötterna hade svullnat. Mest framtill. Totalt inklusive skovarven var jag nu över 30K ( Lidingöloppet ). Redan nöjd således.

Kvällen kom och jag rörde på mig – allra mest gåendes. Vilade ofta och länge. Vid 9-tiden på morgonen hade jag dock nått min ålder – 72 km och då borde jag väl stannat. Nu var det bara så att jag tänkte nå 30K barfota. Dit var det 2 km, så ut på banan skolös promerandes i lugnt tempo, pratandes med än den ene, än den andra/e som just då tog det lika lugnt. Fick ett längre sällskap så jag kom till 33 – totalt 77. Varför inte 80, eller 84.4 = 2 marathonlopp på ett dygn. Med en timme kvar krävdes 6 km. Det behövdes lite spring. Sagt och gjort. Det blev 7 km = lika många som första timmen. Det var kul att vara bland de snabba ( 7 x 24 = 188 km ).

Nu är klockan runt 8 dagen efter. Hur det känns? Stelare än vanligt. Fötterna lite svullna. Inga blåsor dock. Men det var det värt. Blir nog mer barfotalöpning längre sträckor. Helst gräs givetvis.

2010.08.10. Katten har 9 liv – K-G har hur många?

Jisses. Saker händer och väl är väl det. Tillhör ju dessa som råkat och råkar ut för det mesta. Väldigt intressant, men ibland undrar jag. Skulle gärna dela med mig. OBS! Det mesta som händer mig är klart positivt, men så har vi den andra sidan också. Det bör ju vara någon form av balans – eller?

Måndag kväll. Skall såga ner en rest efter Gudrun. Grannarna önskade ha bort några träd som blivit för höga och i området råder en allmän nedsågning av diverse träd. Var bara lugna. Vi har massor. På min tomt har jag väl ca. 75 träd. De flesta åt norr, där jag har noll fönster, så de har fått växa. Så ner åkte några ett antal. De föll alla snällt dit jag ville. Har sågat träd sedan barnsben. Mest åt andra. Givetvis ingen utbildning och jag använder noll skyddskläder inklusive hjälm. Tillhör dem som är mer försiktig desto mindre skydd jag har.

Gudrunresten var ca. 10 meter hög med diameter runt 50 cm i ”toppen”. Stod i en sluttning. 10 meter upp är jag på den normala tomtnivån. Bor i ett ”upp och ner-landskap”. Vet var jag vill ha den och det bör ej var stora problem. Några kraftiga grenar kan dock störa om dessa hittar närstående träd. Så jag sågar försiktigt. Bit för bit. Den vill falla. Vrider sig lite fel och jag tar det säkra före det osäkra, så jag ”kutar” på händer och fötter upp för den leriga sluttningen.

360 grader finns. Jag befann mig på kanske 2 av dessa. Trädresten ville samma väg. 50 cm tjockt träd träffar mig mitt i skallen. Något på trädet ( eventuellt gren ) sopar till mig i svanken till vänster. Nu fastnade toppen av trädet på sluttningens topp så där fanns ca. 40 cm under att andas på. Hänger ni med? Kravlade mig upp. Tittar bakåt och finner att jag haft 100% otur + 100% tur.

2 meter till och jag hade varit förbi trädet. ½ meter till vänster eller höger och någon kraftig gren hade kanske gjort slut på mig. Det fanns 2 rätt grova fotatryck efter mig så jag bör ha blivit träffad relativt hårt. Tur man är en träskalle!!!!

Tisdag. Mitt högra knä var som en fotboll. Det är ett titanknä. Kunde knappt gå. Onsdag. Knät mycket bättre, men nu märker jag att om jag hostar eller skrattar gör det ont i ryggen på vänster sida upp emot skulderpartiet. Nu har jag väldigt hög smärttröskel så jag bryr mig väl inte så mycket.

Onsdag. Sågar försiktigt ned 5 träd lägre än 10 meter. Undviker tunga lyft. Ganska omöjligt.

Torsdag. Just nu ½ åtta. Har lite känning i höger smalben. Vaden. Mindre ont i ryggen, men 100% OK är jag inte. Har jag väl aldrig varit.

På lördag tänkte jag deltaga i ett 24H lopp i Danmark. OBS! Deltaga.

Har ett blåmärke ca. 15 cm i diameter i ryggslutet. Väldigt imponerande på mina grannar. Finns ju alltid något positivt i det mesta.

2007.07.27. Havsbadsloppet – 3.

Det är väldigt smart att komma sist. När jag kliver in i tävlingsledarens hus får jag jätteapplåder. Alla är ju där. Ja, nästan alla. Några har åkt hem. Välkomnas in, får en iskall öl och riktningsangivelse till duschen. De ville nog inte ha sällskap av en svettig typ med ovårdat hår. I långbrallor i värmen. OK, de var sådana där gôrtunna. Glömde ta med mig tights, men med 2 säkerhetsnålar så kunde jag binda upp de långa till strax ovanför knähöjd. Kan meddela att det gick precis lika bra. Vi är nog ibland lite väl petiga.

När jag gick in i duschen började de andra äta av mängder av mat. Måste ge frun i huset en jätteeloge. Mycket, smakrikt och jättegott. Ett jättetack. ( Undrar om hon tagit kontakt med en coach jag tipsade om. Ni behöver inte hänga med. ) . Vädret var kanon så alla vi – ca. 20 st. satt på stolar i trädgården – åt – drack – snackade – hade allmänt trevligt. Denna typ av evenemang är nog toppen på toppen. Avslappnat, gemytligt.

En gång för länge sedan var detta med familjära evenemang ej ovanligt. Kanon att någon vill återuppliva detta. Idag är mer och mer ”plastiskt” tycker jag. Loppet är ju inte högbudgeterat, så väldigt många kände nog ej till att det fann. Dock var detta 8:e året och antal startande 24. Nytt rekord igen. Det blir minst 30 startande nästa år. Gissar på 42. De har redan 14 anmälda såg jag på deras hemsida: www.havsbadsloppet.se Startavgiften har hittills varit noll kronor. Kanske det nästa år blir ett välgörenhetstema?

Något minus? Ett. Jag fick på Barsebäck ej köpa en stor iskall starköl för de 9 kronor jag hade kvar. Börjar tydligen tackla av vad gäller övertalningsförmåga.

2010.07.26. Havsbadsloppet – 2.

Vid Väla utanför Helsingborg lämnades jag allena. Ingen karta, ingen telefon, 2 x 15 cl flaskor. Fick tips om vägval. Som ej stämde. Om jag blev var nervös. Varför det? Problem är till för att lösas och det fanns en motorväg + Öresund. Barsebäck låg mellan dessa söder om Landskrona. Räckte gott.

Skulle hitta väg 111 med skylt Rydebäck ca. 3½ km bort. Fanns ej. Chansade riktning Öresund. Tänkte ta mig till Råå och därifrån till Landskrona. Hittade en McDonalds ( som jag undviker ) köpte en liter Cola ( hade 40 kronor att spendera ) för en tjuga. De var snälla, så efter att ha svept i mig halva så fyllde de upp på nytt. Tog mig ut på en cykelväg som varade ca. 500 meter. Därefter hamnade jag på en ”österled” under byggnad. 2-3 km på en väg med taskiga vägrener. Ingen bilist tutade dock på mig av ilska. Några tutade och vinkade. Tacksamt. Kom in till Råå och där hittar jag väg 111 med skylt Rydebäck. Denna väg var än värre så jag vände och tog mig ner till Råå hamn, där jag fann en ”havsled” som ledde utefter Öresund riktning Landskrona.

Mycket klokt val. Fantastiskt trevlig cykel/gång-led. OK. Ibland var det lite upp/ner + omvägar, men skitkul. Massor av trevliga människor, golfbanor ( drack mig otörstig ), fiskföretag ( där drack jag mig också otörstig ) terrängstigar ( en familj mötte jag där han bar barnvagnen och hon dottern ). På ett ställe försökte ett band göra cover på Neil Young, så där stannade jag till en stund. Det blev prat då och då med flanörer. Några joggare såg jag ju också men de höll för hög fart för mig. In till Landskrona förbi Citadellet och så ut. Hittade ett Hemköp där jag köpte 2 varma öl – 2.8%. Smakade mindre bra, men jag fick i mig en där och nästa strax före Häljarp. Hade nu 9 kronor kvar. Där fanns en ICA, men den missade jag.

Resten blev nästan bara rakor. Såg Golfrestaurangen, så jag ”genade” upp till den. Knackade på ytterdörren och kollade klockan. 17:45, så 67 km ( GPS ) hade tagit 11:30. Målet var 57 km på 12 timmar. Toknöjd således. Hur komma tillbaks. Pratade med alla som jobbade där. Receptionen var stängd, så jag beställde Taxi, vilket jag privat har gjort kanske 2 gånger tidigare i mitt liv. Går efter en kvart ut med en av tjejerna i restaurangen och kollar. Då dyker Peter ( en i tävlingsledningen ) upp, så iväg jag åker. De hade haft viss koll på mig.

2010.07.25. Havsbadsloppet - 1.

Fick för mig att deltaga på ett lopp A-B. Hittade ett som startade i Ängelholm med mål på Barsebäcks Golfklubb. Fågelavståndet var ca. 53 km. 24 startade – 14 tog sig ända fram. Tänkte bli kökarl med en total förflyttningstid av 12 timmar.

Kom ner till arrangören runt 6-tiden på fredag kväll och hittade huset efter lite strul för en gångs skull. Det var ett villaområde med mängder av avspärrningar. Så dörren till huset var följaktligen öppen. Knackade på och undrade :”Någon hemma?”. Fram tittade en flicka 6 år – Alice. Heter din pappa Stefan? Ja. Är han hemma? Nej, han är och köper en båt. Ytterligare några barn dyker upp och leder in mig i huset. Mamma är hemma och välkomnar mig ett åt Jaså: Du är en av tokarna eller något sådant. Vill du ha en öl? Ja, tack. Kall och god. Mamman höll på med matlagning så ungarna tog hand om mig och visade runt huset – sekelgammalt med massor av charm. Festligt var när de visade mig vinkällaren. Jag blev imponerad. Sedan var ju idrottsrummet intressant, där man kunde spela allt från bordtennis till innebandy. Det var så pass stort att pingisbordet fick plats med 2 meter extra på vardera sidan. Stefan kom med båt och vi språkades en stund. Därefter åkte jag till Klitterhus för att kolla om någon löpare var där. Nej, så jag åkte tillbaks och fick i mig god och näringsrik mat. Plus en öl.

Övernattade gjorde jag i bilen vid Klitterhus parkering och lördag morgon runt 05:20 var jag tillbaks. Först, men så droppade den ene efter den andre igen. Birgitta Jarring, Frank Brodin, Stefan Samuelsson gamla bekanta + över 5 jag lärt känna genom olika Forum.

06:15 – start. Mitt kögäng genade och drog på. Tog mig en halvtimme och komma ikapp. 2 x 11 år + en pappa + hans bror. De skulle ända fram så jag hade mig 2 små 20 cl flaskor. När vi kommit 21.2 km så klev de 4 av. Pojkarnas mammor önskade så. Killarna var ledsna men accepterade beslutet. Tror garanterat de kommer att vara enbart stolta om några dagar. Sen blir det väl på det igen nästa år.

Gillar själv ej för långa bloggar, så jag återkommer med min transport till målet i morgon.

2010.07.02. Barfota.

Född 1938, uppväxt längst ute på en udde – Vänersnäs – i Vänern i ett torp Lilla Stockevik tillsammans med 3 syskon – 36, 38, 40, 42 – pappa var ingenjör + granngården Stora Stockevik så var vi totalt 10 personer där ute. Tyckte livet lekte. Kunde inte ha det bättre. Ingen klagade – vi visste väl inte bättre. Dåtidens ”lyx” anses väl i dag som total misär. Vi barn hade säkert placerats i fosterhem och våra föräldrar hade fått något straff. Tiderna ändras.

Barfota var jag ofta. OK, minns att jag ägde stövlar. Det fanns gott om huggormar, så gick jag på ”fel” ställen så var det stövlar på. En man som hjälpte oss med kor + 2 ardennerhästar ( jäklar vad roligt det var att rida barbacka på dem) blev biten. Transport till lasarettet i Vänersborg – stelkrampsspruta – tillbaks igen.

Barfotagång till ”affären”. Varje torsdag kom en man med häst + vit vagn. Han stannade ca. 2½km bort så dit gick jag från 3 års ålder med storasystern. Vi hade var sin korg där vi stoppade ner det som mamma beställt och så gick vi hem igen. Taxi fanns ej gudskelov. En gång lyckades jag döda en huggorm. Den hade jag på en pinne bakom ryggen när mor kom ut ur stugan. Visade fram den och mamma svimmade. Skitkul tyckte jag då.

Skor på. När jag började skolan måste jag ha skor på mig. Mamma filade och filade. Ett år hade jag ett häftstift i foten. Mamma drog ut det. Blodvite? Icke. Så jag hade på den tiden egentillverkad skosula. Så bra tillväxt kan jag ju ej förvänta mig numera.

Barfota”boom” nu? Långt ifrån, men ett visst intresse finns ju, så jag har börjat om. Har väl hela livet tagit av mig skor och strumpor när jag så kunnat. Klarar nu en timme lufsandes under förutsättning att det är väldigt lite grusväg. Asfalt känns skonsammare = säkrare. Gräs är kanon, men hittar jag en gammaldags skogsväg/stig så är det drömmen.

2010.06.30. Mitt sista 24H i Trollhättan som arrangör.

Min son tar över vilket ju givetvis gläder en farsgubbe. Loppet stannar i släkten. Om han får 100% fria tyglar. Det får han, men han kommer nog att fråga mig då och då om hur att göra. Då han är lite av datanörd, så kan man kanske förvänta sig ett lite modernare tillvägagångssätt vad gäller information. Nu ställde jag nästan ett krav på honom. Tror han tar det på rätt sätt.

Så här när loppet är klart så är det en negativ sak som kommer och som jag har svårt att klara av. Kravet på resultatredovisning. Har ju varit med så länge så att ibland har det hänt att någon resultatlista ej dykt upp. Om jag ( vi ) har blivit arga. Inte det minsta. Loppen förr var ju nästan utan undantag familjära och det arbete dessa familjer lade ner för att få loppet genomfört räckte gott. Normalt var väl kanske resultatlista inom 2 veckor. Topplatser brukade redovisas i lokaltidningen 1-3 dagar efter tävlingen. Resten kom ibland ut – ibland inte. Det var lugnt. Nu är det krav på snabba ryck. Om 50 år måste väl resultatlistan publiceras i samband med starten. Annars blir det väl klagomål.

Information. Det finns ett billigt chipssystem i Skövde. De kunde ej komma – Midsommar. Ett annat fanns – 30.000:-. Det förstår nästan alla att det ej går att utnyttja. I alla fall så har dessa krav på resultatredovisning varit en faktor som får mig att lägga av. Toppen var när några tyckte jag skulle gilla läget och att de krävde snabba resultat var av vänlighet. Vänlighet?

Är ju medarrangör av VM på 24H i Schweiz nästa år. Kul. Jättekul, speciellt som jag hjälper en handikappad. Finns väl en liten chans att jag hittar på något här i Sverige med handikappade. Då lär jag väl få på pälsen igen av de däruppe. De älskar handikappade men bara när de håller sig undan. Jag blir så ledsen.

2010.06.24 24H Trollhättan.

Officiellt skall man skriva 24H – ej annat. Nu råkar jag göra det, så då skriver de där uppe något annat. Jag flinar gott. Sedan snurrar väl huvudet en del nu 2 dagar innan. Om jag är stressad. Nej. Har varit med om tillräckligt så jag är lugn – det ordnar sig.

Fick ett toppenmail sent i går kväll, så nu kommer ytterligare en av mina favoritmedhjälpare – Björn Andersson. Han anses som en i toppen vad gäller skatter hos Länsstyrelsen. Har fler byråkrater som hjälp. Det tror ej vissa. Björn står i 22 timmar och serverar energi. Han har Vasalopp + ett antal 100K + ett antal marathonlopp bakom sig. Mest känd som bordtennisspelare och storrökare. Ibland har jag fått stanna och vänta på att han fått sin cigg.. Under tävling. Jo, jag tackar jag. Härligt med udda människor. OBS! Jag är emot rökning, men klarar man 100K så har jag svårt att komma på varför man skall sluta.

Så idag skall jag börja plocka ihop vad jag har och sedan göra en lista i huvudet på vad som behövs införskaffas. Mitt huvud lär ju vara tomt, så jag har mycken plats att placera ditten och datten. Mest datten.

2010.06.17. Lägger av.

Vad är så konstigt med det. Jag lär ju vara en puckad patetisk gammal gubbe enligt de där uppe. OK. 72 år, så jag är väl ingen ungdom längre. Att jag har en barnslig läggning anser jag vara positivt, men så får man inte vara.

2006 fick jag veta att jag aldrig hade åstadkommit något inom idrotten vad gäller arrangörsvinkeln. Om jag hade gjort något så räknades det inte. Jag hade ju inte rättat in mig i ledet. Hej och hå.

Därefter har jag fått på nyllet år efter år.

Förra året lyckades jag fixa en tävling där det sattes världsårsbästa för män på 6D, världsbästa alla tider för blind, rullstol och krympling. Reaktion. Noll uppifrån. Att jag blandade in handikappade var väl det värsta. Hade ju försökt få med en i rullstol på 24H i Hallsberg. Icke. Han skulle vara i vägen. De kollade inte ens upp honom.

I år har jag lyckats få ” silver label ” av IAU ( Internationella Ultraförbundet ) på mitt 24H i Trollhättan. Först i Sverige. Vad de där uppe tycker. Största möjliga tystnad.

Sedan är jag nu medarrangör för VM 24H i Brugg, Schweiz nästa år. Största möjliga tystnad uppifrån. När de sedan får veta att tävlingsledaren har en hjärnskada så går de väl i taket. Varför är de där uppe emot handikappade. Inte fina nog kanske?

Var ju med som ”åskådare” på VM 24H i Brive nu i maj. Det gillar de inte. Jag gick överallt. Varför? Därför att jag utomlands har ett väldigt gott rykte. Herr Nyström var inte välkommen på ett korrekt byråkratiskt sätt i det svenska tältet. Herr Nyström. Skrattårarna räckte inte till. Skrattar nu när jag skriver detta. Hej och hå.

Hemma är jag avskydd som pesten. De svenska där uppe kan fara åt det varma hållet. Skriver jag helvete syr de nog in mig. De har makten.

Angående Brive så kommenterade jag lite på deras Forum där de har en ”god ton” policy som innebär att de kan utesluta personer som skriver sanningen. De svarade en gång att sanning ej var nödvändig. Häpp. 2 inlägg tolkade deras mest intelligente – Jan Söderkvist – så negativt som möjligt. Han känner mig och mitt sätt, så han kunde ju ha skrivit att K-G skriver men menar och så vad jag menade. ( Jag har hatat mig själv under vissa lopp, jag har önskat jag varit en robot – helt befängt enligt Janne. Tror nog fler har undrat vad de sysslat med under ett ultralopp. Hoppa av, fixa en öl, sätt dig i solen är en tanke jag haft då och då. Men inte ultrakommittén med bihang. )

24H Trollhättan i kalendrar. Efter 5+ påstötningar till kommittén fixade det sig i maj. VFIF – Västergötland – har den ej ens med. SFIF – har efter 10+ påstötningar ej det korrekt. Loppet går 26:e juni. Lyd oss och allt blir bra. Pyttsan. Men 1.000 kronor skall jag betala. K-G: Regeln finns så lyd.

Jag är den jag är och jag anser att jag är värd att finnas. På mitt sätt.

2010.06.15. 6D Antibes – Rivieran.

Född vid vatten, levt överlägset mest tid vid vatten, så ett 6D vid Medelhavet måste ju bara bli ett måste. Vyerna där nere är exotiska för en västgöte som jag. Jag älskar mitt ställe vid Göta Älv, så tro nu inte något annat.

Granne på ”campingen” åt ena hållet var en belgare Paul van Heel som hade det lite svårt. Har en syster med allvarlig cancer i ena benet. Skulle opereras på nytt i juli. Åt andra hållet ( jag och namn ) en fransman som såg glad ut hela tiden. Han sov/vilade också i sin bil. Bortanför honom fanns Alexandre som jag nu stött på ett flertal gånger. Han vann i Monaco för 2 år sedan 8D, har vunnit 1.000K nonstop genom Frankrike 2 gånger. Visade upp sin dotter och ”fru”. De bjöd på pizza en kväll. Har blivit lite tradition där. 4:e året i rad. Första året ”campade” vi ihop en hel del under ett lövträd ( bok? ). Förstår att de flesta anser det tokigt att vara med på något som håller på i 6 dygn, men detta var 11:e gången. Fler lär det bli.

Middagen då. Var ju inne på mat på gårdagens blogg. OK, men kunde varit bättre. Typ 6D Göteborg. Några där nere var ju med i Göteborg, så jag fick en hel del beröm – mest för maten, men även banan. Att det regnade småspik mest hela tiden är ju inget man kan rå över. Det var avkopplande att sitta med olika människor och småprata. Ett glas vin satt varje kväll bra.

Småprat blev det ju under alla dagar med de, som höll samma fart på samma ställe där jag råkade befinna mig. Varvet var 1.295 meter långt. För kort? Nej, snarare för långt, men med nu 100 deltagare på plats inkluderande ett 20-tal husbilar + ett 50-tal tält så hade tävlingsledare Gerard hittat ett tillräckligt stort krypin runt en ”tennisbana” för att alla skulle kunna ”campera” på ett bra sätt.

Hur överlevde jag nu solstinget. Om ett av mina knän vägrar – då bryter jag – annars inte. Dygnen gav 72 + 72 + 46 + 54 + 60 + 65 = 369K. Målet var 440, 1 km mer än pers på 6D. Nu sket det sig, men jag är lika glad ändå. Ser fram emot 8D i Monaco 20 – 28 november. Då är de flesta i ”gänget” samlade på nytt. Min son skall där göra lopp nr. 2. Det finns risk han slår mig. Utan direkt träning. Tror han också föddes med en bra kropp. Vad gäller att förflytta sig.

Vissa tror ju att jag aldrig gjort något i mitt liv. Bara levt rullan. De har fel. Jag jobbade stenhårt 1937. Jag letade upp 2 bra föräldrar som sedan födde mig året efter. Undrar hur många fler som använt samma taktik?

2010.06.14. Lite mer från Rivieran.

Kom ner vid lunchtid lördag, så jag åkte förbi Nice flygplats och plockade upp Alan Young – världens meste och bäste hjälpare vad gäller flerdagslopp. Han blev överraskad. Fram till tävlingsplatsen där jag hittade en superplats för bilen, trots att ca. hälften redan var där. Vi gick runt och träffade gamla bekanta, presenterade oss för nya och så tillbaks till bilen. Den måste bort. Ett 3:e stort tält skulle upp och bilen skulle bli omöjlig att flytta under själva loppet. Så här i efterhand skulle jag låtit bilen stå. Hittade dock en annan bra plats, men nu hade jag ej tillgång till ström.

Vi åkte och bunkrade extra nödvändigheter. Alan skulle hjälpa Martina Hausmann ( henne skulle jag aldrig orka med – beundrar Alan för hans tålamod ) så han handlade åt henne. Med min medhavda cykel handlade han ännu mer. Om hon betalade. Icke. Snälle Alan ställer upp med pengar dessutom. Har väl jag också gjort, men gång efter gång till samma person. Hon utnyttjar honom på tok för mycket. Hon försökte ”köra” över mig också, men jag sa ifrån. Då lär hon ha givit mig ett antal mindre positiva epitet.

Som nämnts var det varmt, mycket varmt. Med så gott som vindstilla + hög luftfuktighet första 3 dagarna så blev det kämpigt. Skall dock tilläggas att detta mitt 4:e besök hade det bästa vädret totalt sett.!!?? Herrarna fixade också till kanonbra resultat i toppen.

Frukostarna var kopieringsbara. OK. Första dagen kaffe, sedan blev det varm choklad. I värmen??!! Härligt färskt franskt vitt bröd + juice + 2 sorters marmelad. Denna måltid intog jag vid bord varje morgon. Liksom nästan alla andra. Kanske alla. Inte Martina dock. Hon satt inte ens med oss vid middagen på kvällarna. Snacka om tunnelseende. Hon såg allt surare ut allteftersom dagarna gick. Pratade med Alan och han håller med – Martina måste försöka bli mer social. Hon skulle tjäna på det. Definitivt.

Lunchen bestod i år av mos + pasta ( tortelinis med olika innehåll ) + pommes frites ( kanonfin ) + korv ( dålig kvalitet ) + skinka ( halvtaskig ). Lunchen åt jag gåendes alla dagar utom den sista.

Nu räcker det. Återkommer i morgon.

2010.06.13. Solsting. Igen ??

Om jag klagar högt? Nej. Lite knorr blev det, men ett 6D lopp är så mycket mer än solsting. Skavsår, blåser, vätskebrist, energibrist, för varmt, för kallt, för blåsigt, för regnigt, för dåligt underlag, för dålig säng, dåliga vilstolar, dålig etc… Jag borde ju alltså inte hålla på med sådana här dumheter. 11:e gången och fler blir det. Både 2008 0ch 2009 hann jag ned 4. I år blir det antagligen ”ynkliga” 3. Hur många som deltager 4/år på jordklotet. En. Det räcker. Måste, måste finna något som kanske äntligen skulle göra mig unik. Som om jag inte vet att vi alla är unika. Tack och lov för det.

I Antibes i år var det för 4:e gången för varmt, för ojämnt underlag. I år slapp vi regn, men i stället blåste mistralen i ca. 36 timmar. Våra ”sovrum” är allt annat än lyx. I år sov jag i bilen . SAAB 9-3 Diesel 1998. Kan fälla fram baksätet. Hade i år med mig cykel som nyhet som andra fick glädje av.

Problem. Ett enda. Solen. Hade tänkt vara smart och springa mest nattetid. Första dygnet toppen. Klarade mina 72K före middagstid. Vi startade 4. Natt 2 råkade jag sova för mycket, så jag fick använda hela på följande dag för att klara målet. Det var bara det att jag fick solsting. Liksom i Syd-Afrika tidigare i år. Har tidigare ej haft stora problem med värme. Den här gången förutom yrsel + matthet så kliade det i hela kroppen. Som om jag slängt mig i ett brännässlesnår. Matlusten försvann och sömnen blev rumphuggen. På 14 timmar kom jag 8K. Inte bra alls.

Liksom i Syd-Afrika tog det ett dygn ca. att återhämta krafterna, så några 6 x 72K kunde jag glömma. Efter 3 dygn hade jag 72 + 72 + 46= 190. Men det finns ju annat att glädja sig åt.

2010.06.04. Rivieran – här kommer jag.

För 4:e gången skall jag njuta av Rivieran, god mat, god dryck, massor av supertrevliga människor och som grädden på moset – ett 6D. Grädden på moset. Nu är tokfan på gång igen tänker somliga. Var så goda. Det bjuder jag på.

Det tragiska ( nu är han totalväck ) är att jag backat ur nästföljande 6D som startar 20 timmar efter 6D Antibes är slut. Bornholm ligger för långt bort så jag avstår. I Antibes finns över 100 anmälda och på Bornholm nästan 30. Helt makalöst skojigt. Fast det får ju inte bli för populärt. Då är man ju ej längre tillräckligt udda, bara sisådär svenskt lagom.

Hur jag förberett mig? Den här gången försökte jag tänka till, så jag har sprungit med kryckor nästan varje dag en timme senaste veckan. Resultat: Ont i händerna, träningsvärk i axlarna och extra knäont. För att snabba på kryckträningen så sprang jag lite småfort + att jag försökte häva mig på hjälpmedlen. Jag landade då tyngre, vilket inte var bra. Nu fredag e.m. har jag svårt att gå, men det löser sig. Här är varmt och på Rivieran är det säkert varmare. Har ju också 6D att komma igång. Brukar ta sisådär 3 dygn att komma igång. Första dygnet är OK, andra är ett rent helveta, men sen….

Målet är 6 x 72K. Hoppas jag är smart nog att stanna vid 72 första dygnet. Det blir svårt. Hjärnan säger stanna, men jag vet inte vad tycker – ja, men 10 till klarar du lätt. Sedan har du dessa 10 till godo. Pyttsan. Det stämmer inte när sluträkningen görs upp.

Känner säkert 75 av de som kommer. På 6D är det lätt att bli ”kändis”. Det är för få som joggar oavsett sträcka och travar vi uppåt så blir det pinsamt. Var finns ni? På hela jorden är vi kanske 300 som vågar sig på ett 6D eller ännu längre. Vi är för få.

2010.05.31. K-G Nyström ????

Vem är det? Några ynka få vet vem jag är, några fler har hört talas om mig.

På en skola finns 2 elever Emma Rodling + Johan Wessel. De skulle göra ett examensarbete. De valde mig. 18 dagar!!?? Tror att de är ultralöften. Står man ut med mig, så …. Fick ett mail 27:e maj:

Vi jobbar på och har haft fullt upp med dig sedan vi kom tillbaka till Sundsvall.. Men i går blev filmen klar, en halvtimmes dokumentär + bilder. Det har varit väldigt roligt att jobba med detta och vi känner oss nöjda med resultatet. Hoppas du kommer tycka detsamma!

Vi tänkte skicka filmen och utställnings-tidningen till dig inom någon av de närmsta dagarna.

Basfakta Emma + Johan.

Vi har studerat vid Bildjournalistikprogrammet på Mittuniversitetet i Sundsvall under tre år. Och det arbete vi har gjort på dig är vårt examensarbete i bildjournalistik. Efter detta tar vi en fil. kand. i bildjournalistik.

Under perioden 5 juni till 10 juni kommer klassen att på galleri KG52 (passande namn..) ställa ut sina examensarbeten. Filmen kommer att visas i sin helhet 6 juni till 10 juni, men på vernissagen den 5 juni blir det bara några smakprov eftersom det kommer att vara så mycket folk där då.

Ha det fortsatt skönt i Schweiz!

Vi hörs! Johan & Emma

Galleri KG52

Kammakargatan 52, Stockholm5 juni - 10 juni

Vernissage 5 juni kl 15.00-19.00

Öppettider:

Söndag 6/6 kl 12.00-18.00

Måndag 7/6 kl 12.00-19.00

Tisdag 8/6 kl 12.00-19.00

Onsdag 9/6 kl 12.00-19.00

Torsdag 10/6 kl 12.00-17.00

Mer information om utställningen finns på www.bild10.se.

2010.05.26. 4:e 24H 2010.

Ett annorlunda arrangerat 24H. Här fanns förutom det jag sysslade med också 6H + stafetter i båda disciplinerna. Sedan fanns cykel 24H, individuellt eller lag. Plus simning 6H individuellt eller lag. En sam först i 6 timmar, därefter 12 timmar cykel och slutligen 6 timmar löpning. Allt skedde på ett modernt universitetsområdet, s.k. campus. De flesta studenterna var supertrevliga, sedan fanns ju några rötägg ( de skall ju också finnas överallt ).

Villeurbanne är en förortsstad till Lyon. Nu försvann mitt Internet i fredags så jag kunde ej trycka ut några hänvisningar till var loppet fanns. Men nu är jag ju ”vem som helst” så jag åkte dit lördag morgon. Hittade en fotbollsarena med mängder av spelare. Ingen visste. Fick ett tips och hamnade på en loppmarknad som också var träffpunkt för cyklister. Ingen visste. Nytt tips på park. Kör fel men hamnar vid ett hotell – Etap, billigt – utnyttjat tidigare så jag gick in. Kille + tjej i receptionen visste inget. De hade Internet, så jag fick killen att hitta loppet. Googlade fram loppet. Det var ca. 700 meter från hotellet. 36:e gången det gick och totalt obekant. Frågade några förbipasserande också när jag var till fots. Sedan finns de som säger att all form av motion ar numera kanonpopulärt och alla ( nästan alla ) har något intresse i det. ”Bull shit.”

Hur många var vi? Kanske 50 till fots + kanske 1.000 på cykel. Var nog 100 lag – minst. Ingen enda kollision lär ha inträffat, men några rötägg slängde ölflaskor ut på banan så de krossades. Såg när de tog en och han bara skrattade. De hade 1 bil som körde runt banan alla 24 timmarna.

I ensamklass 24H till fots var vi 14. Låg jättesist från start, men så bröt några. Vet ej var jag kom, men kom nog nästan 90K. Vi har haft 2 kylslagna veckor i Rossinière och så blev det 27+ i lördags och 28+ vid målgång. Min kropp hänger inte med på snabba temperaturväxlingar. Det bara är så för att ta till ett populärt byråkratuttryck. Ingen riktig mat serverades heller. Jo, vi fick fransk löksoppa. Tog 2 portioner. Hade köpt 4 färdiga mackor, men jisses så tråkiga. Färska baguetter med mums på går an.

Alltnog var det en häftig tillställning. Speciellt lades märke till en person som skakade sig fram på något som såg ut som ett V han stod på och så skakade han styrstången vänster höger. I 24 timmar. Det fanns 3 lag ( 3 i varje lag ) enhjulingar som samtliga kom över 300K. Sedan var det ett antal tandem, vissa med pakethållare där de hade bergsprängare. Sedan en som då och då for omkring på en cykel ovanpå en annan cykel. Plus en tandem som såg ut som ett flygplan. Plus, plus. Fantastiskt god stämning. Det fanns väldigt duktiga cyklister ( ex. Tour de Farma – hette förr Tour de France ) som körde på rulle – 5 – 20 personer. Det gick undan, men inga incidenter. Många 90-böjar så de var tvungna att lugna ner sig då och då. Vi ”löpare” hade en bana innanför, så inga problem där.

2010.05.17. Minnen från loppet.

Staden Brive är gammal som de flesta andra nere i Europa. Mycket av det historiska finns kvar till skillnad från här hemma där våra politiker skövlat bort ”onödigt”. Mitt inne i centrum fanns en park med ett vidhörande torg. Det mesta av loppet gick i snirklingar inne i parkdelen vilket var både mysigare och lugnare. Där höll jag mig mest när jag inte var inne bland tälten.

Tälten var uppmonterade under tak. Dubbelförsäkrade mot regn och blåst. Nu kom varken regn eller blåst men kyligt var det, speciellt för de som hjälpte till. Så man behövde röra på sig för att ej frysa.

Den enda ”incidenten” skedde i början. Några klagade på att andra använde GPS-klocka så de kunde kolla hastigheten de höll. Något fjantigt, då banan var på strax över 1 km. Dessutom sprang samtliga på tok för fort de första timmarna. Med eller utan GPS.

Efter loppet vid prisutdelning en fick jag förmånen att prata med 5 medaljörer av 6. Mycket positiva samtal, även om det med japanske segraren blev lite rumphuggen. Hans engelska var väl inte den bästa – snällt sagt. Världens för närvarande mest omtalade ultralöpare – Scott Jurek – hittade jag ensam utanför där han föredrog frisk luft framför kvav inneluft. Han blev bara glad att jag kom fram. Mycket sympatisk kille. Såg mest ut som en skolpojke på väg mot bus. Ställde några frågor varav en var om han var tröttare nu än efter ett Spartathlon. Ja, det var han. Han blev glad när jag påpekade att han nu innehade ett amerikanskt rekord. Han smilade upp sig. Banrekord har han så det räcker, men inget amerikanskt. Var den förste att gratulera honom till detta.

Vad gäller tjejerna så skakade jag lite på huvudet. 1:an + 3:an såg närmast ut som anorektiker. Men kuta kunde de, och länge dessutom. Var gömde de energin de stoppade in i munnen undrade jag. Anne Cecile som vann ser dessutom oförskämt bra ut. Världsmästarinna för 2:a gången. Så lätt hon sprang hela tiden. ( Tack vare minivikten. ) Med ett leende allt som oftast. Vågar ju själv vara lite öppen mot andra och det betalar sig vill jag påstå.

Det vanliga är ju att hålla sig avvaktande, för så är regeln uppifrån. Jag kollar in ögonen – lever de – då ”attackerar” jag. Snarare smyger jag fram ett leende, får ett tillbaks och så kommer det någon kommentar från min mun. Ofta fick jag svar med ett kanonleende. Ibland även verbalt. Skitkul.

2010.05.16. 24H - VM - Brive – Frankrike.

10:00 gick starten. Det var intressant att studera de olika ländernas uppbyggnad av service-tältet de hade fått sig tilldelat. Ju fler deltagare, desto större tält. Sverige hade ett av största typen. Stod och småpratade med några av svenskarna inklusive hjälpare. Jag var ej inne i tältet. DÅ kommer Kjell-Ove ( Skoglund ) tävlingsledare som jag känt i snart 30 år fram till mig och säger på 100% korrekt byråkratsvenska: ” Herr Nyström ombeds att hålla sig borta från det svenska tältet. ” HERR???? För en gångs skull så fann jag mig inte. Hade varit bra med ett dräpande svar. Vet att han gjorde 100% rätt sett ur byråkratvärldens synpunkt, men snälle nån – vi har varit kompisar sedan 1984. Herr Nyström!!!!!!!!!!!!!

Så jag fick hålla till godo med alla de andra. Där var jag mer än välkommen. Då min franska ej är kass så var det ju en liten fördel. Häftigt var att mitt emot fanns engelsmännen, där jag hamnade ofta. Alan Young, som skall hjälpa till med 24H VM i Brugg nästa år är skotte och tillhör således Storbritannien. Great Britain tävlar de ju ofta som – dock ej alltid. Alan är givetvis skotte – ej engelsman. Med en härlig dialekt dessutom. Stannade givetvis hos irländarna. Deras dialekt är ännu mysigare. Tycker jag. Plus att de har en sådan härlig musik. U2 – Pogues – Waterboys - Dubliners +++

Efter en timme så undrade man om det krävdes 400K för att vinna. Världsrekordet på 300K ca. höll väldigt många tillräckligt med fart. Timmarna gick och farten lugnade ner sig. Första 2-3 så fanns i täten en liten spanjor. Hade nog varit på gym, för armarna stod nästan rakt ut. Han sprang omkring som en skållad råtta. Fort gick det, men han försvann bakåt. Så i täten hamnade efter ett antal timmar 2 – en japan + en amerikanare. Japanen med ett bra pers., amerikanaren var Scott Jurek – världens bäste ultralöpare på lopp upp emot 24 timmar. Främst terränglopp.

Japanen sprang med ett lätt steg och flöt fram, Scott hade en mindre bra teknik ( fladdrande fötter och underben + underarmar utåt som för att undvika att ramla ), men flöt fram gjorde även han. Tillhör dem som anser att flyt är bättre än vackert steg. Om man nu vill prestera. Vill man snobba så är ett tjusigt steg att föredraga. Jag lär ha snobbat när det begav sig för ca. ”200” år sedan eller så.

2010.05.15. Det lyckades.

Efter trubbel att hitta varandra utanför Lausanne’s station ( kanske speciell blogg om detta? ) så åkte Fredi och jag till Brive. Av typisk K-G anledning så svängde jag av från motorvägen, körde 300 meter, svängde vänster, backade och såg namnet på hotellet på en skylt. Ytterligare 100 meter och vi var framme. Typiskt mig. Ingen GPS-hjälp. Behövs det? Klockan var närmare midnatt men det satt en holländska i receptionen och vi kunde få ett rum.

Onsdag klockan 9 träffade vi IAU. Mötet blev framflyttat. Efter en timme så var allting klart vad gäller det formella beslutet. Måste medge att de som sitter i IAU’s styrelse var vanliga människor. Bara en ” byråkrat ”. Så nu är jag medansvarig för VM 24H i Brugg, Schweiz nästa år. Om tävlingsplatsen ej är bokad så blir det sista helgen i maj. Maj månad var ett önskemål från IAU.

På e.m. var det invigning med parad. Det blev lite stopp just innan de skulle in i en stor hall så då gick jag mot dem. Av 32 nationer blev jag nog ”stoppad” av 20. Är ju allt annan än elit, men har ju skapat vissa kontakter på mitt sätt. Problem blev ju Sverige. Ett antal kramar, men när jag sträckte fram näven till landslagsledaren Kjell-Ove Skoglund, så vägrade han ta emot den. Tragiskt och tycker jag synnerligen dumt. Värre skulle det bli.

Pastaparty fanns, men nu skulle jag hämta Alan Young på stationen så jag drog dit. Han kom och vi åkte till hotellet för att installera honom. Han var hungrig så jag tog honom till en bra restaurang i närheten. Där stötte vi på en hel del tävlande, som avstått pasta-partyt. Så det blev fler kramar.

Tillbaks till tävlingsplatsen, där det blev ett antal trevliga samtal med kreti och pleti. Kända såväl som okända. Det blev ett jäkla tjat om att de ville ha mig till Brive nästa år för ett öppet 24H. I år var bara elit? Välkomna. ( Man kan ju söka medborgarskap i ett udda land och så får man åka utan att vara kvalificerad. Det finns vägar. )

Fram emot 1-tiden på natten kom vi i säng – Fredi + Alan + mig. Frukostbuffé och iväg till starten.

2010.05.10. Kan vi lyckas? Handikappsak.

Rädd lär jag ju inte vara. Göra saker som andra säger är omöjliga ger mig ju oftast bara större vilja att försöka. Om man ger sig på något som är lätt så är det ju också lätt att känna sig misslyckad om man ej klarar av det. Försöker man däremot något svårt och det går åt skogen så är det knappast ett misslyckande. Man har ju till och med försökt, och bara det är ett plus.

Så nu är jag på väg att försöka göra något ”omöjligt” igen. För 2 år sedan hjälpte jag en handikappad Fredi Büchler – svagt krympling p.g.a. en skada i hjärnan. Hjärnan kopplar inte ner till hans högra ben korrekt. Han låter ibland förståndshandikappad, men det är totalfel, vilket ju kan vara svårt att alltid få fram. Alltnog har han en väldigt kapabel kvinna vid sin sida. F.d. en ultralöpare av rang dessutom.

Stötte på de båda under ett 24H i Mülhouse för 3 år sedan. Hon deltog också och kom ca. 170K. Kom i snack med dem och då Fredi och jag höll ungefär samma tempo så kom vi i slang. Tyckte mina knäproblem var blaha i förhållande till Fredi’s. Blev imponerad naturligtvis och hur det nu än gick till så klarade han 100K, vilket var första gången på 3 försök. Vi sågs sedan på nytt i Basel för 2 år sedan och då han ju nu visste att jag arrangerade ett 24H i Trollhättan så ville han också. Med tanke på hans Dorothea så sa jag: ” Jag hjälper dig. ” Nu var jag ju inte 100 på att han verkligen tänkte genomföra sina planer. Men det var allvar.

Så jag kom till honom 2 dagar innan loppet och vi förberedde i stort sett allt – vi 2. Loppet löpte av med plus och han var glad som en speleman.

Nu åker vi till Brive där 24H VM går av stapeln. I morgon klockan 11:00 skall vi träffa presidenten för IAU ( Internationella Ultraförbundet ) + några till. På fredag vet vi hur det gått. Vi är inte ensamma om att vilja arrangera. En toppgrej är att vi har fått världens bäste hjälpare vad gäller ultra – Alan Young – att ställa upp. Så vi har vad som behövs. Nu är detta med arrangemang högt upp oftast mer beroende på pengar än duglighet, så där är ett problem. Nu är problem till att lösas och med Fredi’s entusiasm så går det. Det vet jag, men vet de som bestämmer det?

2010.05.09 En till på 24H.

Vad håller jag på med? Tja, har väl aldrig varit en sådan som älskat att följa system som pådyvlats oss av s.k. experter. Så det har blivit lite av en egen väg. Om det har gått bra? Kanon. Om Myndigheterna tycker så. Nej, givetvis inte, de anser att jag förstört och förstör mitt liv. Det senaste är mitt sätt att sköta en klubb och dess tävlingar. Det är 100% åt det varma hållet. Rätta in dig i systemet, annars. Har så försökt och lagt ner under senaste 3 åren över 1.000 timmar på en massa enligt mig onödiga ting. Ja, men snälle K-G, det finns regler. Om de är bra eller dåliga är inte det viktiga. De finns – LYD FÖR FASIKEN. Var inte så obstinat. Tänk om alla vore som du då skulle det gå åt det varma hållet. Jaså?

24H. Är det bra för en gammal gubbe? Absolut inte, så obstinat som jag är ställer jag upp. Ja men K-G – med dina knän + alla andra skador + polio + att en ”enig” Socialstyrelse anser att du skall sitta i rullstol. Varför kan du inte lyssna på oss häruppe, vi vill ju dig där nere bara väl. Mina föräldrar lärde mig en gång att ifrågasätta allt: ” Barn sa de – ta aldrig något för givet. ” Jag – ” dum som jag är ” – tycker det var ett av många bra råd jag fick. Måste ju också inflika att det är kul att retas. Det fick jag inte lära mig, men något har jag ju kommit på själv. Hoppas jag.

Hur gick det? Tokigt, men detta är ett vegetariskt 24H, så jag borde väl hållit mig borta. Varför? Tycker det är skitkul att testa andra människor syn på saker och ting. I år visste jag ju var korvkiosken fanns ( man kunde även köpa öl tack och lov ) så räddning fanns. Den utnyttjades vid 5-tiden lördag eftermiddag. Smög med mig en extra öl. Här gällde lika för alla. Från deras synpunkt sätt. ( Nog såg jag både öl och vin på vissa ställen. De hade ju hjälpare, så de kunde ju skylla på dessa. )

Starten gick och iväg vi kom. Måste lära mig att mina knän tål max. 7 km/h. Nu blev det 8 och resultat väl många varv med kryckor. Kryckorna räddar mina knän, men det går 1. Långsammare. 2. Det går åt bra mycket mer energi. Men nog skulle jag klara 100K. Icke. Hade otur att lägga mig för 3 timmar sömn vid 11-snåret. Vaknar utan klocka, känner mig pigg, går upp, ut och möter 3 dyblöta löpare på väg in under skydd. Det ösregnar. Tillbaks till sängen och ytterligare 2 timmar.

Så nu tog jag det lugnare än lugnt. Knäna är viktigare än ett godkänt resultat. Målet blev 2 marathonlopp, vilket jag passerade med 1½ timme kvar. Känner ju numera rätt många av deltagarna så jag stannade på banan. 90.873 meter kom jag slutligen. Näst sista varvet hängde jag med damsegrarinnan. Hon var fortfarande talför. En go tjej som jag tidigare stött på. Hon klarade 200K för första gången. 208.035 blev det.

Bäste svensk av 2 blev Sven Welleman med 181.369 meter. Han var väldigt nöjd även om det inte blev pers.. ( Han kom med det 5:a i sin klass, jag blev 2:a. Så då var jag bättre?????????????? )

Hur många nu då? Vet ej exakt, men tror det var nr. 39.

2010.05.05. Ni stressar i onödan.

Hoppsan. Nu tar han väl i. Nej, det tycker jag inte. Finns det inga gränser för vad ni kräver av allt och alla runt er? Och varför är ni så kass? Jo för att INGEN förstår just ert problem. Varför finns ingen som på ett vetenskapligt sätt tar upp just vad ni anser är viktigt. Etc. Ni läser och läser, men det stämmer inte. Hjälp, varför finns ingen forskning på just detta område. Ni tvingar mig att ett piller till. Ingen förstår er. Nu tog jag i.

Nu backar jag. De flesta som känner mig och även kommenterar mina ”utfall” kors och tvärs har en ganska så sund bild på sig själva. De vet vad de fötts med, de vet någorlunda om dolda förbättringsmöjligheter, men de jagar inte livet ur sig. Fick en gång lära mig : ”Sikta uppåt, men jämför dig nedåt.” Skitbra det där med att jämföra sig nedåt. Vi människor är ju olika, så olika saker är intressanta. Tag löpning t.ex.. 16% av Sveriges befolkning lär ha ett visst intresse i detta. Bra. Då slår jag redan där 84%. Hur många har fullföljt ett 10D(ygns)lopp. En. Vem? Jo jag. Ja men då är jag bäst i Sverige på detta område. Häpp. OK, jag är lika mycket sämst. Ha, ha.

Vissa av de som känner mig anser att mitt liv gått mest ”tittikors”. Snälla K-G, försök förstå att man måste fokusera. OK, OK, så jag lärde mig att fokusera stenhårt på en sak – att vara ofokuserad.

Vad har detta givit mig? En bra mycket större mängd människor som gillar mig än mängden som ej gillar mig. Nog vet jag att jag ej passar in i alla dessa av politiker och byråkrater pådyvlade system ( typ lyd oss – vi vet bäst – det bara är så ). Ha, ha.

Tänk tillbaks. Nog var väl livet lugnare, mer avslappnat, mer mänskligt. Jaha, typiskt K-G tänker några – nu är han där igen. Det var så mycket bättre förr. Ja, säger jag, till vissa delar, till vissa delar inte. Ingen människa är perfekt, inget system är perfekt, finns det något perfekt över huvud taget?

Så lugna ner er. Ser ni er runt så måste ni väl erkänna att ni faktiskt är rätt nöjda att leva just nu med vad ni nu fått för gener +++. Är inte detta med att skylla på gener helt underbart. Har alltid själv trots mest på miljön – familj – skola – vänner – arbete – egen familj – intressen. Har nog glömt något.

För många stressar sig själva i onödan.

2010.05.03. Perfekt matdag?

Många undrar över hur jag klarar av vad jag gör vid 71 ( snart 72 ) år ålder. Lätt som en plätt. Ät rätt. Så hur ser en normaldag ut vad gäller mat och dryck? Håll i er nu.

Frukost. En ½ hummer kokt på svenskt vis. Till det 2 rostade barkisbitar ( kom nu inte dragandes med långfranska i skivor för då spyr jag ) + färsk dill ( det som man ej använder till koket ) + äkta majonnäs ( hur får människor i sig dietprodukter kan man undra ) och till det té. Inget ”second hand” påsté. Icke. Min vanliga blandning består av ca. 60% Earl Grey + 30% Orange Pekoe + 10% Lapsang Sochong. ( Den som mäter exakta mängder ”slår” jag ihjäl. Har aldrig slagit någon och kommer så heller aldrig att göra. Gillar ej ord som aldrig och alltid, men ibland…… )

Lunch. Ugnsbakad falukorv ( medisterkorv är ännu bättre, men svår att finna numera ). Potatismoset gjort med hjälp av gaffel ( inget fusk här ) på riktig potatis ( inget plastpulvermos - jag är väl inte dum, eller ) + mängder av extrasaltat smör + fet grädde. Rödlök + fet ost i mängder och så in i ugnen. Till det en lättöl.

Middag. Efter en sådan ”halvtaskig” start ( ursäkta hummern ) så anser jag att man har rätt att ordna en lite bättre avslutning på dagen.

Oxfilé. Väldigt lättstekt ( är köttet bra – varför förstöra det? ) + potatisgratäng med extra vitlök + fet grädde. Till detta ett glas rött vin.

Dessert. OK, om nu det skall vara tvunget. Varför inte en Tiramisu gjord dagen innan ( den blir bättre då ) + en dubbel espresso.

Ja, så ser en normal matdag ut för min del.

Hur äter ni?

PS. Om jag alltid äter så. Nej. En gång var jag nära. 1988 tror jag det var, eller 1989. Plus hummer till frukost dagen efter. I Locarno – Schweiz. Det går i november ett marathonlopp i Tereno, Ticino i närheten. Lago Maggiore heter sjön. Första 10K sprang jag med en skitsnygg tjej som sedan bara drog iväg med sin tränare. Året efter vann hon damklassen i New York. Det ni. Jag fick åtminstone en kram efter loppet som hon vann. Som dam. Hon hade duschat när jag gick i mål.

2010.05.01. Strutsmentalitet bra?

Tillhör ju den öppna typen av människa. Detta att stoppa saker och ting under mattan tycker inte jag om. Andra gör det. Vi är ju olika, så det strular sig ibland. Det är ju en praktisk omöjlighet att göra alla nöjda alltid.

Jag trampar alltså i klaveret då och då och blir då påhoppad. Nu tycker ju inte jag att jag trampar i klaveret – jag skriver ju bara vad jag tycker – och den som ger igen tycker givetvis att den bara skriver vad den tycker. Om en sida har rätt och den andra fel? Kanske båda har fel eller båda rätt. Att skriva av sig borde vara OK.

Nu finns det vad jag kallar ”strutsar” som tillrättavisar, tycker inte om, blir sura, etc.. Dessa anser då med full rätt att vissa inlägg ej borde finnas för de tycker inte om det. Om någon blir ”påhoppad” och svarar då kommer som ett brev på Posten – ignorera - har du gett dig in i leken så får du tåla den - och liknande. Detta med att ge sig in i leken har för vissa en väldigt snäv gräns. Det stör deras lugna liv?

För min personliga del så tycker jag att om jag försöker lösa eventuell ”tvist” på Forumet i fråga så visar det att jag accepterar ”leken”. Inte att jag måste häva i mig en mängd antidepressiva medel.

Sedan har vi detta med tragiska händelser. Eftersom även Sverige nu är ett pillersamhälle så finns det människor som mår än sämre av att andra mår dåligt. Så vad göra då?

Tillhör dem som råkat ut för det mesta. Det mesta positivt men också fruktansvärt tråkiga ting. En ventil för mig är att plocka fram dessa tragiska stunder. Jag tror alltså ej på strutstaktiken här heller. Jag tar inga mediciner, har aldrig varit stressad ( jisses vad ”poppis” det är ), varit ledsen då och då. Den svenska staten dödade den jag älskade med stöd av en lag – det blev ett fruktansvärt år. Nu hade jag människor i min närhet som tog tag i mig. De var öppna. Jag klarade inte av alla dessa människor som bara ville visa medlidande. Vi är olika.

Forum som finns är ofta specialiserade. Det finns säkert ett ”tragiskt” Forum. Nu har jag sedan barnsben varit intresserad av idrott – massor av olika slag – så jag läser några få Forum – alla 4 sysslar med idrott. Jag struntar i människans färg, nationalitet, tro, utbildning etc.. Jag är intresserad av människor som är intresserade av idrott. OK, sedan är jag mycket för musik ( ”riktig” sådan ) + natur +++. Vad gäller Forum håller jag mig till 4 idrottsbaserade.

( Ni, några få, som vet lite om mig kanske tycker – ja, men däringa K-G, han är emot intervallträning + gym + styrketräning + piller + tabletter + pulver + dietister + löpteknik + modekläder + modeprylar + titlar ++ , är han för något över huvud taget. Förutom att må så bra det går. )

2010.04.30 Handikappade.

Är de ( vi ) välkomna. Kan bli handikapplacerad, men det vill jag inte. Det innebär för- och nackdelar. Senast nu i Seilersee 24H fanns minst 3. Ja, ibland är det svårt att se, eller de som så är smyger med det. Nästan som jag. Nu måste jag ju ibland använda kryckor, så då kommer ju aha eller varför? Har en något sönderslagen ( obs! ej utsliten ) kropp så kryckor behövs understundom.

2 deltagare la man märke till speciellt. Den ene har – nu är jag varken läkare eller superkunnig på mycket – inte åderbrock, men något åt det hållet, så hans högra underben ser ej så fagert ut. 2002 fick han rådet att amputera detsamma. Han vägrade och vägrar fortfarande. Han vann min klass M70 på 120K+. Hatten av.

Nr.2 blev diagnosticerad Parkinson för 12 år sedan. Ålder 56 nu. Han småsprang, han gick, han stödde sig på sina stavar och höll ut. Det gick inte fort, han lutade mer och mer, men han höll ut. Han slog mig – han också. Jag fick tårar i ögonen. Ögonen sprutade av glädje. Vilka fantastiska människor det finns.

Så jag blir så förbannad när jag tänker på Friidrottsförbundets ultrakommitté som vägrade en rullstolsbunden att deltaga i 24H Hallsberg förra året. De skyllde på SFIF som skyllde på RF som skyllde på demokratiska beslut fattade i Stockholm. Jag blir så förbannad. Denne rullstolsbundne satte sedan inofficiellt världsrekord på 6D. Om de nämner detta när de talar om vilka resultat ultralöpare tack vare massor av års träning åstadkommit. Icke. Skäms.

2010.04.26. Schweiz – för tillfället.

Fredag e.m. drog jag iväg. Lite köer här och var ( körde ju dagtid, vilket jag normalt undviker ) och kom fram till Seilersse – Iserlohn – Dortmund fram emot 1. Ett 24H skulle starta 12:00. Var där förra året – mycket trevlig stämning – banan tuff – för lite riktig mat ( normalt nere i Europa ). Anmälde mig för sent ( kunde ha varit i New York på ett 6 eller 10D ) men nu blev det inte så. Nu är jag tydligen extra välkommen på de flesta ställen så jag fick en nummerlapp som sa Peter och tävlade i H55.

Vid start visade termometern på 19+, lite skugga så jag tappade orken totalt. Så sker när jag flyttar från kallare till varmare. Jag drack och drack, men efter 5 timmar så stod jag nästan still. Efter 12 timmar hade jag kommit 43K. 100K kunde jag glömma, eftersom jag intog viloläge ( inklusive sömn ) ca. 9 timmar. Bottenrekord tror jag. Söndag f.m. från 7 till 12 gick bättre och sista 2 timmarna började jag springa på nytt. Kom 82K – tror jag.

Av 90 startande hade jag nog sprungit med 60 tidigare. Minst. Det är lite pinsamt att de vet mitt namn, men jag ej deras. Nu har de det lättare då jag ju oftast ( nästan alltid ) är ende svensken. ”Alter Schwede” får man ju också höra titt som tätt. OBS! Detta sägs på ett snällt sätt och har så alltid varit menat. Detta med alla dessa positiva, fyndiga, retsamma, roliga kommentarer man får gör dessa lopp extra mysiga. Även om det som nu gick åt det varma hållet.

Drog vidare på e.m. och var i krypinet i Schweiz strax före midnatt. Sängen fanns på plats och OK så jag somnade. I dag på morgonen var det +9 och molnigt. Det skall bli soligt + varmare. I e.m. åker jag dock till ett SPA med 36 gradigt saltvatten + 10+ massagestrålar + 8 olika bubbelpoolar + 5 typer bastu. Första gången där varje besök här nere kan jag knappt stå efter 2 timmar. Det finns vilostolar, men där har jag aldrig suttit. På nu 15 år.

2010.04.23. 10D Hekpoort – Poliserna + organisationen.

Poliser från mest Durban hade byggt ett litet samhälle. De var som flest 8 stycken, så plats behövdes. Plus ett ”helt” kök. Undrar hur många kylskåp de hade – kall öl hade de gott om. De startade på 10D med 2 kvinnor – Adele och Sharon. Sharon var väl närmast kedjerökare. Sharon’s man som var servicechef för denna grupp var väl kedjeölare ( detta ord finnes nog ej ) så han var energiladdad. Han deltog normalt själv.

Stopp och belägg. Tillhör dem som anser att det är bättre att både röka och dricka och motionera och må gott än varken göra det ena eller andra och tjura. Värst är ju de som röker och dricker och ej rör på sig.

Så poliserna som höll till ca. 30 meter från mig blev en tillflykt för lite prat + begäran om hjälp när det gällde införskaffande av varor – flytande och fasta. Det var inte svårt att komma i slang med någon. Under 10 dygn är det mysigt med lite ”skit”snack då och då. Det blev många skratt vilket ej är helt fel. Med ultradeltagare är det så att man kan vara öppen, ironisk, ”sarkastisk”, ja hur som helst. Det är skönt med människor som ej är snarstuckna.

Tävlingsorganisation kastar jag in här. Högste chefen – George Archer – deltog själv i tävlingen och kom platsen före mig !!!!!! Att han orkade och hann sova. När ösregnet kom var det han som såg till att det kom ut någon av ”lakan”. Dessa klarade sig nog inte så bra. Se lerfilmen som finns i tidigare blogg. Konstgräsmattor hade han nog bara 20 meter av, som lades nära varvningen. Om han verkade stressad. Väldigt lite. Frågade honom om klagomål och svaret blev ”Ultralöpare är ju ett tåligt släkte.” Så sant.

Varvkollningen med dator med TV-kamera vid 500 meter sköttes till 90% av mor och dotter. De var roliga att slänga ur sig kommentarer till. Hoppas de skrattade ej enbart för att vara väluppfostrade. Min humor är ju ganska udda enligt vissa. HJÄLP.

Tävlingen hölls ju på marker tillhörande familjen Archer. Hustrun Carol var vår matmamma. All mat tillverkades i deras kök, som OK hade gott om utrymme. Hjälp fick hon av släktingar. Det fanns tider man skulle hålla sig till. Någon dygnet runt service fanns ej, vilket jag har varit van vid. Nu lär jag vara anpassningsbar så jag klagade inte.

2010.04.22. Några som var med.

I startfältet fanns 11 kvinnor !!!!! + 8 män.

En – Fredi Büchler – Brugg, Schweiz – var känd sedan några år tillbaks. Har lyckats lura honom till 6D i Göteborg, 8D i Monaco och nu 10D i Hekpoort. Han är efter 2 allvarliga olyckor något funktionshindrad. Vad han klarar av är helt otroligt. Nu har han gett sig katten på att arrangera VM 24H 2011. Det avgörs i Brive, Frankrike där årets VM går i mitten på maj. Han är ihop med en vegetarian så han hade med sig jag vet inte vad. Fick några Magnesiumtabletter av honom. Han fick ( mest låna ) fler saker av mig, trots att jag hade med mig minimum av saker.

Eric Wright ( 2:a totalt ) hämtade mig + 2 fotografer på flygplatsen. Vi körde förbi hans villa, där ytterligare en bil + släpvagn skulle med ut till tävlingsplatsen. Fick träffa fru – Mauleen ( är som jag är så jag pratade på ). Hon kom med kommentarer, men inte så att jag slutade. Hon flinade gott och hade alltid något positivt att säga när jag passerade henne. Hon var sin make behjälplig och hade en husvagn parkerad 20 meter från mitt krypin. Efter loppet fick jag reda på att hon var Pastor i en baptistkyrka. Borde jag kanske tagit reda på före loppet. Visste att hon varit lärarinna däremot. Om jag gjorde bort mig? Tror ej det, men jag hade nog knipit käft oftare. Eric – den mest erfarne – gick ut lugnt. Men han höll ut på det jämnaste sättet så han klättrade uppåt i listan. Även han fick en otrevlig blåsa under ena framfoten ( för många fick just detta gissel ) så sista morgonen gratulerade han segraren och satte sig ner för gott. Hans pers på 6D är 815K. Här kom han också 815K. Det var tufft.

”Sylvia Stenfelt – Funbeat-Forumet”. Närmsta granne söderut hette Vanessa. Men när jag såg henne tänkte jag på Sylvia. Har aldrig träffat Sylvia, men sett några kort på henne. Har en tendens ibland att likna okända med för mig ”mer eller mindre ” kända. Funbeat-Sylvia har jag ju svarat många gånger på inlägg hon gjort och hon har svarat mig. Oftast har vi tyckt ganska så lika, så här var ”hon”. Får säkert ett antal kort på henne av fotograferna som ”förföljde” mig. Vanessa ledde hela loppet efter några timmar. När hon var på banan sprang hon så lätt. Hon tog god tid på sig att vila, laga mat i spritkök, tvätta i medhavd balja – varmt vatten etc.. Det enda hon klagade på var att hennes största problem var : ”Hur hitta en miljonär” så jag kan åka världen runt på häftiga ultralopp. Hon kom 656K.

Det kommer fler ”presentationer”.

2010.04.21. Vad fick jag i mig?

Vad fick jag i mig under dessa 10 dygn. Bl. a. en mask som pajade magen i 36 timmar. Det gick ej att äta, så jag levde på drycker under denna period.

Har haft någorlunda koll på mina intag:

Varje dag ( 36h magproblem oräknade )

Frukost: Scrambled eggs + 2 baconskivor + 1 stekt brödskiva + ½ tomat stekt.

Lunch: Varm smörgås. Höll mig till ost + tomat.

Middag: Bra grönsaker + bra potatis/ris/pasta – sämre vad gäller den riktiga maten köttet ( dåligt kryddad )

Servicestället: Enbart vatten, som blev väl varmt.

Egna tillägg totalt sett under de 10 dygnen:

10 bananer. Har nog ätit för många bananer under mina lopp.

1 limpa rågbröd + 2 skivade vita

Extrasaltat smör fanns ej, så normalsaltat. Lägger på tunt lager.

12 ägg - hårdkokta

1 tub Ejderns kaviar

1 tub Findus äkta majonnäs

1 tub Slotts skånska senap

1 flaska av en görstark sås jag köpte innan start. Misstänkte ”okryddat”.

3 liter Coca Cola. Testade Zero Cola, men den var ännu äckligare vad gäller sötman.

6 dietyoghurt. Isch. Dessutom med ”kemiska” smaktillsatser.

18 normalyoghurt utan smaktillsatser. Kanon.

12 liter kolsyrat mineralvatten. Jisses vad jag längtade efter Pripps Vichyvatten ( extrasaltat + extrakolsyra )

15 liter öl – 4.6% eller var det 4.8%.

70 cl vin

170 cl whisky. ( Magproblemet kostade nästan 1 liter. )

2010.04.20. 10D Hekpoort – Dygn 10.

Sista dygnet med gänget var kommande. Lite ledsamt och också lugnt. I och med banans beskaffenhet och att alla minimikrav togs bort, så reagerade vi löpare och ”löpare” på lite samma sätt. 6D löparna fullföljde olika önskemål och sedan stannade de. Vinnaren Arun Bhardwaj satte indiskt rekord!!! ( OK. 6D i Indien är än mer obevandrad terräng än vad den är i Sverige, men ändå ) – 567K. Av de som hade 201K som mål på 5 dygn klarade 21 av 30 målet.

När morgonen randades så gick Eric Wright fram till Stuart Wainwright och gratulerade honom till segern. Eric hade 20K att ta in, men med hans fötter så var det ingen angenäm utmaning. Stuarts fötter var av samma skick så båda stannade och inväntade slutsignalen.

Klockan 2 var slutsignal för 6D, klockan 4 för oss på 10D. En del hade bråttom hem så nu gick de runt och frågade om vi på 10D kunde tänka oss att stanna i förtid. Vi blev 2 kvar efter 14:00. En av dem var jag. Var ”garanterat” den piggaste sita dygnet så målet 500K skulle jag ju lätt nå. Nya målet var 533K – 1 km längre än 8D !!!! i Monaco förra året. Då behövde jag hela tiden som var kvar. När jag kom underfund med att vi bara skulle bli 2 kvar och den andra – Khaya – skulle vara klar ca. 14:30, så ändrade jag mig. Nu blev det 522K. Är ju född 22:e maj, så denna siffra borde vara lätt att komma ihåg. 1:a året i Monaco stannade jag också på just 522K. 62K sista dygnet ( - 22:20 )

Då så många stannade innan det egentligen var slut så kravlade jag mig från en 18:e plats till en 12:e. Så nu var det slut. Prisceremonin väntade och den kom. Ni skulle se statyn jag fick. En örn - 42 cm. mellan vingspetsarna på en sockel – 55 cm hög – innehållande 2 trappsteg + en löpare + en medalj ( diameter 10 cm. )

Skall skriva minst 2 epiloger. Kanske fler. Det var en väldigt intressant och givande upplevelse. Åker nog dit igen nästa år. Någon intresserad?

2010.04.19. 10D Hekpoort – Dygn 9.

Det började kännas vemodigt. Bara 2 dygn kvar. Ni har väl svårt att förstå, men på dessa lopp som går dygn efter dygn så önskar man nästan att loppet kunde förlängas. Flera orsaker finns: familjekänslan som uppstår, vanan, känslan av att man grejar det ( och lite till ). Nyfikenheten att se hur de andra klarar sig och löser sina problem.

Noll regn inledde 9:e dygnet och mer regn blev det inte. Detta 9:e dygn var dock ej molnfritt så tempen stannade vid 28+. Vi som var med hade ju en förhoppning att massor av sol skulle torka upp banan. Icke. Tävlingsledaren sa att det behövdes runt 3 dygn med varma dagar. Nu var det som det var och man fick saxa sig runt banan. Det trampades upp sidospår, men dessa var lite väl ojämna. Fick ta det lilla försiktiga även där, men jag tog mig varv efter varv.

Dessa som skulle ta sig 201K på 5 dygn började åka sin väg. De hade fixat det hela och ville hem. Det var spännande att se när de åkte. Som väl var fanns två fordon med alla greppfinesser. Vanliga bilar fastnade vid avfärden. En husbil + en husvagn hade det extra besvärligt men iväg kom de. Campingområdet började tömmas vilket var tråkigt. Över 50% var dock kvar vid 9:e dygnets slut.

Mina mindre trevliga grannar for också. De sa ej adjö till oss?????? En av de 3 kom fram till mig och sa att jag tyvärr fått rätt i mina värsta farhågor. De var till och med tvungna att lägga ut plankor för att löparna skulle kunna ta sig förbi. Jag flinade måste jag erkänna. OBS! Givetvis hade jag föredragit noll regn. OK. Pyttelite regn då.

43 varv var målet. Det ordnade sig med lite plus. 46K klarade jag av så nu var det minimum 40K som gällde för sista dygnet. Lätt som en plätt kändes det. Blåsan under höger framfot gjorde dock ont, men mest första kvarten efter varje omstart. På vänster fot med foppatoffel blev det många stopp för att skrapa ur lera. Började få skavsår av torkad lera inne i ”skon” så hellre för ofta rengöring än för sällan.

Humöret på oss som var med var otroligt bra. Det skrattades mest. Plus lite ojanden över blåsor och denna förbaskade lera som fanns över allt tycktes det. Såg några dråpliga fall, men själv klarade jag mig. Halkade till gjorde jag däremot ofta. 5 – 10 gånger per dygn. Tack och lov 90+% på det vänstra benet. Är ju lite rädd för att knyckla till det högra. Det klarade sig. Pust.

46K. Totalt 460. Började fundera på andra siffror.