3109 km i benen på tre månader

På väg in mot Tenala, vår slutdestination för löpningen. Här har Carina Borén coh Kristina Paltén mindre än fem kilometer kvar.

Så har Carina Borén och Kristina Paltén nått hela vägen fram till Tallinn.
– Det är en märklig känsla. Fastän vi båda vet att vi tillryggalagt 3109 kilometer så är det svårt att förstå. Här skulle vi vara någon gång långt in i framtiden. Plötsligt är framtiden nu.

Så har vi nått hela vägen fram till Tallinn. Det är en märklig känsla. Fastän vi båda vet att vi tillryggalagt 3109 kilometer så är det svårt att förstå. Här skulle vi vara någon gång långt in i framtiden. Plötsligt är framtiden nu.

Något lite löpning och en lång paddling återstår nu för Carina och Kristina innan de når slutmålet i Stockholm. Här berättar de om löpningen genom Estland:

Estland har bjudit oss på gröna vägar med rätt gles befolkning. De flesta av de drygt 1,3 miljoner som bor här är bosatta i Tallinn. En fjärdedel av befolkningen har ryskt ursprung. Estniskan och finskan är nära besläktade, ungefär som norska och svenska.

På senare tid har vi råkat ut för regn. Morgnarna har börjat med solsken och klarblå himmel, på eftermiddagen drar molnen ihop sig och sen kommer regnet och åskan.
Sista dagen vi sprang i Lettland hamnade vi i ett formidabelt oväder! Blixtarna stod som spön i backen och vi sprang och talade om för oss själva att det är väldigt liten sannolikhet att bli träffad av blixten. Vi beundrade praktverken och önskade att åskan skulle mullra än högre. Sen kom blixten och knallen samtidigt, precis ovanför våra huvuden. Då bleknade vi, det var som att ett pistolskott smällt av.
Dränkta som små katter kom vi till ett ställe som normalt tog emot företagsgrupper. Fotograferna som just då besökte stället passade på att ta en mängd bilder av oss och vi fick varmt te, middag, husrum och frukost, vilket vi var väldigt tacksamma för.

En annan regnig kväll hade vi bestämt oss för att tälta i blötan då det inte verkade finnas någon annan utväg. Vid en liten mack frågade vi, utan förhoppning, om kvinnan i kassan visste något ställe att sova på. Hon skakade på huvudet. Strax efteråt kom en man på cykel, han hade en konversation med henne och jodå, det fanns visst rum fem kilometer längre bort. Det var mannens kompis som drev stället. Det var ingen personal där för tillfället men ett par åkte dit och satte en nyckel i dörren till ett av rummen där vi kunde bo.

Sista löpdagen i Estland, dagen då vi skulle springa in i Tallinn tog vi det riktigt lugnt. Vi ville inte riktigt komma fram då det mentalt känns som att etapp ett, löpningen, faktiskt tar slut där. Vi fikade ett otal gånger på vägen dit, allt för att fördröja ankomsten.

Nu har vi sprungit genom våren och det är sommar, det märks framför allt på att turistsäsongen är i full gång. Då vi kom till turiststaden Tallinn hade vi för första gången svårt att få tag på ett hotellrum.
Här har vi stannat i tre nätter och kropparna har fått vila ordentligt inför de sista tolv milen som vi kommer springa tillsammans med vår kompis Janne i Finland. Under vilan passade vi på att springa till Ericssons fabrik och hålla föredrag om vårt äventyr.
Vi betraktar oss som rätt normala människor som bara gör något ovanligt, något som många skulle klara med en del träning om de vill. "Keep dreaming. Keep moving" stod det i receptionen och det kan vi definitivt skriva under på!

Körsbärspaus på en refug i Estland.
Flugor och bromsar dras mot svettiga löpare. Carina fäktar vilt i Lettland.
Vår tretusenkilometerspassering firades med att lägga upp lika många tandpetare för att illustrera det hela!
Passering förbi målflaggan rakt ner i vattnet.
Här firar vi den just avslutade löpningen med champange som Jonas, Erika och Karin har fixat åt oss.

Mer om Carina och Kristinas löparäventyr