Bra början på Elovs Western-äventyr

Elov Olsson i vilda-västern-landskapet i Arizona där helgens Black Canyon Ultras avgjordes.

Svensk ultralöpning fortsätter göra avtryck världen över. I helgen blev Elov Olsson tvåa i Black Canyon Ultras i USA. En placering som ger honom en av de åtråvärda platserna i det anrika loppet ultraloppet Western States 100-Mile Endurance Run.

Jag har sprungit i ”skitgrisiga” lopp, men det här var nått helt annat. Det var lite som ett Tjurruset två gånger inlagt i ett ultralopp.
Elov Olsson

Så nu siktar två av Sveriges främsta ultralöpare på manliga sidan in sig på Western States i sommar då Jonas Buud har aviserat att det är årets stora mål.
Marathon.se fick en pratstund med Elov efter hans starka lopp som avgjordes på Black Canyon Recreation Trail i Arizona.

Grattis till starkt lopp och en meriterande andra plats i Black Canyon Ultras. Kan du berätta om vad det här är för lopp?
– Det är ett trail lopp på 100 km med runt 2000 höjdmeter som går i öknen i Arizona. Loppet har fyra startplatser, som kallas Golden Tickets, till Western States 100-Mile, för de två främsta herrarna och damerna i loppet.

Var det ditt uttalade mål innan loppet att knipa en startplats till årets Western States?
– Ja, jag tittade efter lopp som hade ”Golden ticket” till Western States. Totalt finns det sex lopp som totalt har 24 platser att fördela på herrar och damer. Jag tyckte just Black Canyon Ultras låg bra i tiden. Dels skulle jag ha tid att återhämta mig efter höstens VM på 100 km, dels skulle jag ha den tid jag behövde för att träna upp en bra form. Sen visade det sig att det var klart fler bättre löpare här än i dom andra kvalloppen som avgjorts i år, så det var skönt att jag klarade det.

Det var förhållandevis lite tidskillnad på topp-3 i herrklassen. Du hade mindre än tre minuter upp till segern och bara 7 minuter ner till en 3:e plats. Hade ni kontakt större delen av loppet?
– Nej, det växlade lite i toppen, men jag hade ändå lite koll. Dom fick ändra banan eftersom ett regn skulle göra vissa bitar för svårsprungna på originalbanan. Så vi sprang 50 km åt ett håll och sen vände vi. Det gjorde att man kunde se hur långt före och efter man låg vid vändningen då man mötte varandra. Jag låg tvåa efter vändningen också, men sen blev jag omsprungen av två löpare. Jag hade problem att hitta ”dropbagen” vid en station, så där fick jag ta det dom hade på stationen och fylla på mina flaskor, så då tappade jag lite. Men sen plockade jag igen och gick om igen vid 80 kilometer.

Hur tänkte du när du halkade ner till fjärde platsen?
– Jag gav ju aldrig upp. Jag kände mig lite segare och det kan ju ha berott på att jag fått i mig för lite energi. Samtidigt fick jag ny energi på en annan station där min ”dropbag” fanns och efter det var det bara att köra på. Jag brukar kunna göra starka avslutningar. Dessutom fick man ha löpsällskap från någon utomstående sista tre milen, och där hade jag hjälp av min klubb- och träningskompis Johan Lantz. Johan peppade mig, sa att jag hade bra steg och att jag såg starkare ut än någonsin så långt in i ett ultralopp. Så det gav kraft att bara köra på.

Vad hade du i din så kallade ”dropbag”, som man får lämna in till arrangören som sedan sätts ut på bestämda ställen på banan?
– Jag hade 50 centiliter energidryck, tre gel och en bar. Det brukar funka för mig på sådana här kortare ultralopp som jag ändå räknar lopp under 100 kilometer. Tiden ute är ju bara runt åtta timmar, och då tycker jag dricka, bars och några gel räcker för mig.

Med tanke på regnet, blev det tufft underlag även på den sträckan ni sprang nu?
– Ja det var tufft. Stigarna här är stenhårda i vanliga fall, men nu när det regnar var det som cement med halka uppe på. Mellan tre och tolv kilometer, ett avsnitt som vi alltså sprang på både i början av loppet och på slutet, var det som en plöjd åker som var helt blöt. Det gick typ inte springa där. Jag har sprungit i ”skitgrisiga” lopp, men det här var nått helt annat. Det var lite som ett Tjurruset två gånger inlagt i ett ultralopp.

Nu när du nådde ditt mål med att ta en plats till Western States, kommer all din träning när du kör igång igen vara riktad mot det loppet?
– Ja, det är det som är mitt nästa stora mål. Jag är anmäld till Ultravasan också, men det ligger två månader efter Western States. Sen blir det säkert lite andra kortare lopp också för jag gillar ha det i min träning.

Som du vet har även Jonas Buud samma lopp som sitt stora mål, hur känns det och tror du ni kommer träna något tillsammans inför?
– Det är kul och inspirerande att han ska vara med. Vi får väl se om vi kan träna tillsammans, det skulle säkert vara bra. Förhoppningsvis ska jag åka till USA ganska långt innan loppet så jag kan träna på banan och vänja mig värmen. För det kommer ju vara varmt på det här loppet. Så då kanske vi kan köra något tillsammans om Jonas också åker dit i god tid innan.

Är just Western States det största inom Ultra trail, och vad har du får målbild i loppet?
– Det är i alla fall det äldsta ultratrail-loppet i världen över 100 km och det är prestigfullt att placera sig bra. Min ambition är helt klart att vara med i toppen och ge alla som är med en match.

Marathon.se och Anders Szalkai önskar Elov lycka till i kommande träningen och i Western States. 

Påfyllning i servicestationen med vatten, gel och någon bar.
Prispallen trean med trean Eric Senseman, segraren Alex Nichols och tvåan Elov Olsson.

Resultat Black Canyon Ultras:

Herrar 100 km:
1. Alex Nichols (USA) 7:55:31
2. Elov Olsson (SWE) 7:58:09
3. Eric Senseman (USA) 8:05:11

Damer 100 km:

1. Nicole Kalogeropoulos (USA) 9:30:16
2. Claire Ogesen (USA) 9:41:28
3. Clare Garragher (USA) 9:41:32

Alla resultat och mer info om Black Canyon Ultras