Ståhls träning och utrustning

Kjell-Erik Ståhl var sin egen tränare under hela karriären. Under orienterings- och bankarriären körde han ett pass om dagen men ökade på till två per dag när han började med maraton. Under större delen av 80-talet sprang han normalt 17–18 mil i veckan med toppar på 22 mil. Veckosnittet utslaget på ett år var dock 14 mil på grund av alla resdagar i samband med tävlingar. Träningsunderlaget var nästan uteslutande skogsstigar och grusvägar.

Morgonpasset bestod ofta av 10–11 km i fyraminutersfart. Sedan var han på arbetet i Kristianstad vid niotiden och jobbade till sex. En halvtimme senare var han ute i skogen i Åhus. Kvällspasset låg oftast mellan 11 och 24 km och gick i 3.45-fart.
– Kvalitetspassen sprang jag alltid på asfalt, aldrig på bana. Jag körde 1–2 intervallpass i veckan beroende på tid på året och hur tävlingarna låg. Det kunde vara 1000 m-intervaller, 700:ingar eller 400:ingar. Ofta värmde jag upp med 6 km distans och körde sedan 10x430 m mellan lyktstolpar på en cykelbana. Snittet låg kring 72 sekunder med start var 90:e sekund så vilan blev knappt 20 sekunder.


Förutom det så kallade Brösarpspasset på 30 km i tuff terräng, som han sprang fem gånger med tio dagars mellanrum inför viktiga lopp, så blev de sällan långpass. Däremot kunde det till exempel bli 14 + 21 km på en dag fördelat på två pass. Alla maror hade ju också funktionen av långpass.
Brösarpspasset sprang han på en kuperad bana som huvudsakligen gick på grusvägar och mjuka stigar i lövskogsterräng. Det är det enda passet som han hade vätska på.
– Jag körde det riktigt hårt. Efter 27 km kom ”handgranatsbacken” som är en sandbacke. Om jag orkade hela backen utan ett gångsteg så visste jag att jag var i form. Några veckor före Stockholm Marathon 1986 hade jag 1.48 på Brösarpspasset. Bästa tiden är dock från 1991 då jag sprang en minut fortare i bättre väder. Med träning och jobb blev dygnet intensivt men han var noga med att alltid försöka sova åtta timmar per natt.

Kjell-Erik tränade mycket under hela karriären. Genom åren har det dock blivit få träningsläger. Huvudanledningen var helt enkelt att träningen blev för tuff.
– I februari 1974 var jag tre veckor i spanska Los Pacos norr om Malaga med Göran Bengtsson, Anders Gärderud och Göran Högberg. Då blev veckodoserna i tur och ordning 24,5, 25,5 och 26,5 mil i bra fart. Det är min tyngsta mängdperiod.
I förberedelserna inför OS 1980 var han fem dagar i Vålådalen med Tommy Persson och Göran Högberg och hann med 20 mil jämnt.

Optimalt löpsteg
Efter sin seger i Peking 1981 fick Kjell-Erik ett internationellt kontrakt med skojätten Nike som han sprungit för sedan dess. Förutom gratis utrustning fick han en summa pengar varje år, prestationsbaserad ersättning och tävlingshjälp av Jos Hermens. Kjell-Erik sprang i stort sett alltid i riktigt lätta skor, både på tävling och träning.
– Känslan är viktig för mig och den tappar jag om skorna är för tunga. I Helsingfors-VM hade jag ett par superlätta Nike American Eagle som vägde 150 gram i min storlek 45. Stötupptagningen var nästan obefintlig men de passade min löpstil och hade bland annat tillräckligt med tåutrymme vilket inte alla modeller har. Det är de bästa skor jag sprungit i.

De blåvita skorna med röd Nike-vinge följdes av Nike Fighter Gold och Nike Air Edge. Det var med lätta skor hans steg kom till sin rätt. Då fick han full sträckning i knäleden och belastningarna kom i rätt vinklar vilket resulterade i mindre slitage på benen.
– Med vanliga joggingskor blir frånskjutet sämre, vinklarna fel och det resulterar i knäproblem. Det är i farter under fyra minuter per kilometer som min löpteknik kommer bäst till sin rätt. Går det långsammare så ökar påfrestningen på knän och leder.
Få löpare har sprungit så många timmar i tätklungor som Kjell-Erik Ståhl. Maratonlöpning är ett taktiskt spel där det handlar om att förbereda sig väl och sedan vara vaksam på vad som händer i klungan.
– Jag var oftast på plats två dagar före loppet. Då slapp jag jetlag och hann i god tid förhöra mig om banan och läsa på om motståndarna.
Kjell-Erik gillade att ligga först i loppen. På så sätt kunde han till viss del styra klungan.
– När man ligger i frontposition så har man ganska bra koll på de övriga. Man hör förändringar i stegfrekvens och andning och ser blickar och skuggor. På så sätt kan man ofta känna när ett ryck är på gång. Huruvida man ska gå med eller inte bestämmer man utifrån vem som rycker, när rycket görs och givetvis också av hur man själv känner sig.
Ett ständigt orosmoment i loppen är vätskekontrollerna. Speciellt i början när klungan ofta är stor. Kontrollerna är oftast utplacerade var femte kilometer och det gäller att ta position i så god tid som möjligt.
– Att vara 1,90 lång är en fördel eftersom man då har möjlighet att se sin flaska i god tid. Ibland står det 100 flaskor på en yta av två kvadratmeter eller så kan de vara utspridda på 200 m. Det är oftast vid kontrollerna krockarna sker när löpare plötsligt bromsar och girar tvärt när de fått syn på sin flaska. I Helsingfors-EM 1994 tvärbromsade jag för en bosnier som girade 90 grader vid en vätskekontroll. Det gick så illa att jag sträckte ena låret och fick bryta.

Kjell-Erik drack sportdryck under loppen och fick 1983 ISO Star som sponsor. Ketchupföretaget Felix tog fram en specialtillverkad 250 ml-flaska åt honom som han hade med sig till loppen.
– Jag har med mig åtta stycken men använder normalt bara sju. Om det är extremt varmt ställer jag en även vid 40 km. Jag brukar få i mig 150–175 ml och sköljer sedan ofta bort sportdryckssmaken med vatten.