Amanda Lahti – om idrott, hälsa och prestation

Hon förespråkar att göra träning till en vana, precis som att borsta tänderna. Läkaren och doktoranden Amanda Lahti har hittat en stark drivkraft till träning ur ett folkhälsofrämjande perspektiv. Men träning kan vara så mycket annat, ha så många andra drivkrafter, handla om identitet och mentalitet. Läs Sara Holmgrens intervju med handbollsspelaren som blev gladiator, som blev löpare, som klarade Klassikern, som startade en löpargrupp för nyblivna föräldrar och som nu tränar för Ironman i Kalmar.

Jag möter Amanda Lahti. I ung ålder ett superlöfte i handboll som representerade IK Sävehof. Livet ville dock en annan väg tillslut. Att söka sig till spännande utmaningar och extremiteter blev en stor naturlig del i hennes liv, likaså hennes inställning till löpning. Jag pratar med Amanda en tidig morgon. Vi är på varsin sida om atlanten, men delar och diskuterar värderingar, insikter och drivkrafter. Vi dyker in i en stark diskussion om identitet, prestation och den moderna människans utveckling.


IDENTITET


När prestationen blev Amandas Lahtis identitet.
– När jag skadade mig vände livet väldigt fort och allting blev annorlunda, vem är Amanda?

Amanda är uppvuxen i Partille Kommun nära Göteborg. För Amanda och många av hennes vänner var handboll en stor del av livet, och redan som 6 åring sprang hon var dag med en boll i handen. Relativt snabbt visade hon en naturlig fallenhet för sporten, vilket innebar att hon tidigt fick börja spela med de äldre tjejerna. Amanda var bara 14 år när hon första gången vann junior-SM guld med IK Sävehof. I SM-finalen stod hon för fyra mål, och snart därefter fick hon möjlighet att göra uttagningstester för att spela med landslaget. Där och då ville livet något annat, och hon fick välja en annan väg.
Amanda berättar att hon råkade hon ut för en allvarlig skada på korsbandet och menisken. Sex månader efter operation klev hon på planen igen, energisk att vara tillbaka men utan vetskap om att den negativa cirkeln inte var helt sluten. Ny skada och en ny tur till operationsbordet blev resultatet.
– Läkarna sa till mig att jag kunde fortsätta spela, men att risken fanns att gå sönder igen och dessutom få stora problem med smärta och inskränkningar i vardagsrörelse. Jag lät därför bli att operera korsbandet sista gången och kom till insikt att jag var tvungen att lägga av med handbollen. Det var en stor identitetsförlust för mig. Om jag inte var Amanda som var så duktig och framgångsrik i handboll, vem var jag då?
- Jag fick uppleva hur det var att vara ung och talangfull. Det var fantastiskt att vara en del av min prestation, men när jag plötsligt inte kunde prestera lika bra, var det inte heller lika roligt. När handbollen försvann i mitt liv så lärde jag mig att jag aldrig mer får tänka att prestationen är min identitet. Värdet på Amanda förändras inte om jag presterar bra eller dåligt. Det skall alltid vara samma. Jag vill vara fylld av värme, ödmjukhet och respekt gentemot mig själv och min kropp med acceptans för med och motgångar i de utmaningar jag tar mig an.

Vem är Amanda Lahti?
Idag är Amanda 28 år och arbetar som AT-läkare vid Skånes Universitetssjukhus. Under 2018 har hon deltagit i ett forskningsarbete som kallas ”Bunkefloprojektet”. Amanda berättar att projektet studerar effekten av daglig idrott på barn genom hela grundskolan och i ung vuxen ålder. Intresset att förmedla kunskap om samhällsutveckling och hälsa ligger henne varmt om hjärtat. Jag upplever att Amanda förmedlar en stor insikt och kunskap om sig själv, sin hälsa och förhållandet till sin kropp. Samtidigt berättar hon att hon älskar spänning och extrema utmaningar.
2012 deltog hon i Gladiatorerna och 2014 var hon finalist i SVT:s program Atleterna. Löpningen är också en stor naturlig del av livet och skapar en frihetskänsla, berättar Amanda.
Hon deltog i Göteborgsvarvet för första gången som 14-åring. Idag har hon genomfört 10 stycken med ett personligt rekord på 1.32 minuter. För upplevelsen har hon även sprungit Swiss Alpine, New York Marathon och genomfört tre Svenska Klassiker där hon 2016 hade Sveriges fjärde snabbaste tid (19 timmar).


MENTALITET


Löpning innebär frihet för mig

Över Atlanten och från låglandet i södra Skåne till höghöjden i Arizona, genom telefonen, pratar vi om identitet, prestation men även mentalitet och beteende hos människor. Amanda brinner för en aktiv livsstil, utmaningar och hälsa. Hon berättar om idrottsliga grundvärderingar som delvis kommer från hennes uppväxt, men efter skadan och genom arbetet som läkare förklarar hon också om hur synen på sig själv, träning och hälsa har förändrats: 
– Jag har alltid haft väldigt mycket inneboende energi. Rörelse i form av träning har alltid varit det naturliga utloppet för detta. När handbollen drastiskt försvann ur mitt liv sökte jag mig till andra utmaningar. Jag ville lära mig mer om människokroppen och bestämde mig då för att läsa till läkare, i hopp om att få arbeta nära idrottsvärlden. Jag började också att springa långlopp eftersom löpningen alltid legat mig varmt om hjärtat även då jag spelade handboll. När halvmaraton inte längre kändes som en utmaning ville jag testa maraton. Jag blev också nyfiken på Vasaloppet, En Svensk Klassiker och även Ironman.
För Amanda är det en inneboende nyfikenhet att se vad kroppen klarar av. Att känna sig levande och att testa gränser skapar en meditativ känsla, förklarar hon med en varm ton.
– Jag har dock en helt annan distans till tävling och träning idag. Det ligger fortfarande varmt om hjärtat att springa och att utmana mig men det kan på något sätt få stanna där. Mina tävlingsresultat är inte lika med mig, vilket är en stor skillnad mot när jag var yngre.
– Att kunna hantera inre tankar under tuffa fysiska förutsättningar ger en enorm kick, självkänsla och glädje som för mig är helt obeskrivlig. Det utvecklar egenskaper som jag har nytta av i många sammanhang, både i och utanför löparspåret.

Vad var det som drev dig till att ställa upp i Atleterna och Gladiatorerna?
– Jag såg på en hemsida att det gick att söka till Gladiatorerna. Det är ett program jag har sett sedan jag var liten och alltid tänkt att jag skall vara med där någon gång. Jag blev kallad till uttagningarna och fick genomgå en uppsjö av fysiska tester där tävlings-hornen kom fram direkt. Drygt en vecka senare blev jag uppringd och hade kommit med i programmet. Jag blev jätteglad och kände mig grymt taggad. Jag märkte på träningarna innan att jag hade en del hjärnspöken från alla operationer. Efter några år utan kontaktsport hade jag ändrat mig väldigt mycket. Jag var mer rädd om mig själv och min kropp. Jag ville inte göra våld på mig själv och kände fortfarande att jag inte helt kunde lita på knät, men jag var alldeles för nyfiken för att tacka Nej. Även om jag inte vann mitt avsnitt, är jag glad att jag ställde upp eftersom jag träffade min man och pappa till vår son Wilton i programmet som också var där som utmanare.
Ansökningen till Atleterna kom ut några år efteråt, via sociala medier och var väldigt lik den till Gladiatorerna. Det som var drivkraften för mig att ställa upp där var att få testa på många olika idrottsgrenar tillsammans med, och mot, likasinnade människor och att få mäta krafter i idrotter som jag tidigare inte hållit på med. Jag var noga med att fråga vem som var programledare och att man skulle åka ut på prestation och inte via röstning. Jag var där för idrottandet och ville inte bli en del av en dokusåpa. Det skulle vara idrott och fysiska utmaningar i centrum. Med SVT och Kajsa Bergqvist som programledare tyckte jag att det verkade seriöst och tackade därför Ja till min plats.

Vi fortsätter diskutera mentalitet, grundvärderingar och hur hon tänker kring aktiv livsstil i kombination med att idag vara en familj om tre. Amanda berättar: 
– Wictor och jag har väldigt lika grundvärderingar. Vi tycker båda väldigt mycket om att vandra upp till Kebnekaises topp, dricka vatten ur fjällbäcken och att tälta i storslagna landskap. Det slår alla femstjärniga hotell i världen. Det är självklart för oss att vår son hänger med på våra äventyr. När han var två veckor gammal fick han åka till Köpenhamn och heja in pappa Wictor som genomförde en Ironman och under vintern har vi spenderat en del tid i Vasaloppsspåren. Det som är positivt med att vi springer så mycket och har en löpvagn är att vår son varje dag, i alla väder, kommer ut och får frisk luft. En del av den här mentaliteten kommer naturligt från min uppfostran. När jag skulle till handbollsträningen och många kompisar åkte moped sa min pappa till mig att han trodde man blev lat av att köra moped överallt. Däremot kunde han köpa nya löparskor till mig varje säsong. Resultatet blev att jag tidigt hittade löpningen som transportmedel.
– Jag kunde springa dit jag skulle och sedan tillbaka hem. Har jag mycket på jobbet eller av annan anledningen knappt om tid kan jag hitta tillbaka till detta och på så vis få till många fler träningspass än om jag hade kört moped eller bil överallt.
– Jag värderar natur och löpning fortfarande väldigt högt, det skapar en enorm frihetskänsla hos mig. Likväl som att träffa sina vänner för en fika, är det för mig lika naturligt att ses över en löprunda. Jag känner mig så levande i naturen och att bada året runt, är också något som för mig är så självklart att kunna göra. Jag drar mig inte för att det är minusgrader i vattnet. 
– Just nu gillar jag att simma väldigt mycket. Det får adrenalinet att pumpa eftersom jag har en skräckblandad förtjusning till öppet vatten. Det är en enorm frihet att ta på sig våtdräkten och sticka ut i öppet hav men jag får också puls av att det kan kännas lite läskigt. Det känns kallt och friskt men också obehagligt och spännande när man ser inte botten eller ens en tjugo centimeter fram där man simmar. Innan jag blev mamma körde jag motorcykel, det gav också hjärtat en rejäl pulshöjning. Det vågar jag dock inte riktigt på samma sätt längre.


INSIKT & DRIVKRAFT


Hur upplever du utmaningar nu, mot när du var elitatlet? Hur ser du på skillnaden mellan idrott, hälsa och prestation?
– När jag utbildade mig till läkare vid Sahlgrenska Akademin arbetade jag i början av mina studier på ett gruppboende. Detta boende låg omkring 15 km från mitt hem, varför jag ofta sprang eller cyklade dit. Jag lärde mig väldigt mycket av dem som bodde där, som på medfött eller förvärvat sätt ådragit sig handikapp av olika slag. Att svära över att jag inte sprang tillräckligt fort till jobbet, för att sedan hjälpa någon att resa sig ur en rullstol för första gången efter en trafikolycka gav med sig en enorm ödmjukhet. Jag blev mer snäll, tacksam och kärleksfull gentemot mig själv. Om mitt största problem är att det inte går tillräckligt fort i spåret eller att jag har nätat tillräckligt mycket i handbollen, har jag det med all säkerhet väldigt bra om man ser till vad som händer i världen i övrigt.
– Jag har också hittat en stark drivkraft till träning ur ett folkhälsofrämjande perspektiv,  som i min mening är starkt skild från elit-tänket.  Därför känns det fantastiskt roligt att få vara doktorand i Bunkefloprojektet som just berör fysisk aktivitet hos skolbarn och unga vuxna. Vi har precis publicerat en studie som visar att barn som får daglig skolidrott genom hela grundskolan (200 minuter per vecka) fortsätter att vara fysiskt aktiva som unga vuxna, jämfört med de som enbart har skolidrott 1-2 gånger i veckan (60 minuter). Jag får så mycket kunskap genom mitt arbete om de hälsofördelar som finns med en aktiv livsstil. Det driver mig till att vara aktiv själv. Dessutom tror jag att det ger en större trovärdighet i läkarrollen, där man ibland ger rekommendationer till patienter att motionera.
– Ur ett hälsoperspektiv tänker jag träning precis som jag tänker tandborstning. Alla barn och vuxna måste borsta tänderna, annars får vi dålig tandhälsa. Vi måste borsta även om vi inte alltid tycker det är så roligt och vi tvingar våra barn att göra det även om dom inte alltid vill. Samma sak gäller med träning, rör vi inte på oss blir vi sjuka. Även om man inte alltid tycker det är så roligt behöver man faktiskt röra på sig. Jag menar inte att man måste vara elitaktiv, pressa sig själv eller någon annan till specifika resultat, men alla människor måste röra på sig för att ta hand om sin hälsa. Det handlar om en rimlig inställning till sig själv och kunskap om hur ens egna kropp fungerar och klarar av. Precis som vi lär oss att regelbundet borsta tänderna för att ta hand om våra tänder (och tycker att detta är en självklarhet) måste vi lära oss att på något vis sätta kroppen i rörelse för att ta hand om den och må bra. Flera av dessa tankar har kommit från mitt arbete som läkare idag. Många gånger får jag höra väldigt djupa funderingar som en människa har om sjukdomar och om kroppen.

Amanda berättar vidare om samhällsutveckling, och vi pratar om hälsa hos den moderna människan som allt mer verkar komma ifrån det genuina i naturen och det faktum att känna sin kropp. Handlar det om att söka frihet, spänning eller har vi idag en sämre insikt om oss själva? Jag frågar Amanda om hennes perspektiv mot utmaningar i sin helhet, varpå hon berättar:
– Utmaningar innebär att möta mig själv, men också ibland naturen och känslan av frihet. När jag sprang i Schweiz som är Europas högsta Maraton, tog jag mig upp till landskap som jag aldrig hade sett annars. Jag kan också tycka om känslan av extremitet, vilket kan handla om att bada på vintern eller ta reda på vad som händer med kroppen när man har pressat den i över 10 timmar. Hur hanterar jag de tankarna som kommer? Kunskapen som kommer om sig själv i de sammanhangen går inte att få någon annanstans ifrån, tror jag.

Hur långt är det rimligt att pressa sig själv, och när skall man egentligen stoppa?
– Jag har haft vänner som har frågat om jag skall med och springa 7 mil eller längre, det kan också handla om mer extrema saker. Skulle jag springa så många mil skulle jag säkert ta mig runt men det skulle ta väldigt lång tid, och jag skulle antagligen skada mig. Inför ett maraton tänker jag också på det sättet. För mig tar det runt tre och en halv timma att springa det, och för någon som springer på 6 timmar så är det ett helt annorlunda lopp. 
– Det finns gånger där det kan bli fel. Där man pressar sig själv till total utmattning. Ett toppresultat kräver att man kan förhålla sig till smärta och inte vika ner sig när det gör ont. Men när det gör ont på fel sätt borde man kanske stoppa. Vad är anledningen till att många ändå fortsätter? Borde man komma till insikt med någon slags begränsning? Ibland bör man nog stoppa men man gör det inte. Jag kan både tänka och säga så, eftersom jag i mitt yrke har sett många exempel på löpare som kommer in efter att varit ute under en lång tid. Deras knän går nästan helt ur led och höfterna mår extremt illa, men man skall ändå trycka sig igenom. Om man år efter år genomför något, som kroppen egentligen inte klarar av, eller som gör att man tvingas ta smärtstillande innan start, kanske man skall fundera?

Amanda menar även att de flesta oavsett nivå, troligtvis kan ta sig igenom ett maraton genom att gå eller att springa, väl medvetna om att det tar lång tid och att det blir en väldigt jobbig dag.  
– Det handlar mer om förberedelserna inför ett lopp, och man kan ställa sig frågan: Är detta mål rimligt utifrån min kapacitet?
– Om jag säger att jag vill springa ett maraton så handlar det för mig om processen från dagen då jag bestämmer mig, till huvudmålet. Jag är medveten om vad som krävs utav mig, vilket delvis kan innebära att ställa klockan tidigt varje morgon och springa innan jobbet. Jag tycker att det är mer det man säger Ja till, än ett specifikt datum i Stockholm i juni. Hela resan dit, får man inte missa. Denna insikt är något jag själv fått från handbollen. Efter att ha cirkulerat in och ut på operationsbordet stod jag inför det faktum; Kommer jag ens kunna sitta på huk i framtiden? Eller leka med min son utan att det kommer göra ont i kroppen?
– Man behöver komma till en rimlig insikt vad som krävs och vad man klarar av. Det är ett stort steg och kräver en viss mental mognad. Särskilt om man har identifierat sig med något under en lång tid.

Vi skulle nu kunna dra en slutsats av vår diskussion. Känner vi verkligen efter vad som är rätt för oss? Genom telefonen skriker en liten röst. Det är Amandas son Wilton. Han tystnar ganska snart och Amanda berättar vidare om hennes syn på träning under graviditeten, och att det i det perspektivet finns en överdriven rädsla utan substans.
– Jag såg min graviditet som en fantastisk tid att träna mycket och hårt samt att stärka upp grundstyrkan i kroppen och rehabilitera knän och axlar som jag slarvat med när fokus varit på specifika lopp. Eftersom en graviditet är 9 månader hinner kroppen anpassa sig otroligt bra, men man måste också vara med när kroppen säger stopp. Jag kunde springa till veckan 24 sedan började det göra ont i kroppen och då fick jag hitta andra vägar till rörelse. Jag hade dock en komplikationsfri graviditet och jag kunde träna hela vägen. Mitt sista intervallpass på cykel var klockan 20.00 på kvällen innan Wilton var ute klockan 08.00 morgonen därpå.
– Jag är helt säker på att det går att kombinera familjeliv med idrott, lopp och resor på ett sätt där hela familjen mår bra. En av mina favoritaktiviteter är att åka till simhallen, dit Wilton har fått hänga med sedan han var 6 veckor gammal. Då tränar en av oss först och den andra kör ett slags hemmagjort babysim med Wilton. Därefter växlar vi och åker sedan och äter en gemensam lunch. Det betyder mycket att få vara med Wilton och se honom ha så roligt i vattnet och bli trygg i det elementet, samtidigt som vi får till våran träning. För mig känns det minst lika meningsfullt att umgås med min son under en löptur med vagnen som att sitta och fika.

Du och din man har också startat en löpargrupp i Malmö för nyblivna föräldrar, berätta om den?
 Träna i grupp, kan man inte göra det fastän man är på olika nivåer? Jag tyckte det var tråkigt när jag blev mamma. Jag och Wictor sökte en aktivitet där man kunde få röra på sig ihop med sitt barn och där hela familjen kunde få göra detta tillsammans. Tyvärr hittade vi inte så mycket och det som fanns riktade sig oftast till enbart mammor. Dessutom var kostnaderna för dessa aktiviteter orimligt höga.
– Vi startade då istället en träningsgrupp där alla skulle kunna vara med och träna löpning tillsammans med sitt barn och barnvagn. Upplägget har varit gemensam uppvärmning och löpteknik med efterföljande intervallträning i olika former, vilket gör att alla kan vara med efter sin förmåga. Att träna med andra behöver inte betyda att träningen blir av sämre kvalitet, även om man är på olika nivåer.

Amanda om den moderna människans förhållningssätt till graviditet och träning.

– När jag blev gravid var det helt andra perspektiv på rörelse än vad jag var van vid. Jag upplevde att många var rädda att träna under graviditet och att man alltid rekommenderades att ta det väldigt försiktigt, vilket jag tycker är synd. Såklart skall man vara förnuftig, men det är i regel väldigt få gånger som rörelse är farligt, det måste bara anpassas till den situation i livet man just nu befinner sig i. Jag fick många pekpinnar även om jag inte frågade efter dem, och många påstående var utan substans eller vetenskaplig grund. En gång kom en PT fram till mig på gymmet och nästan klappade mig på huvudet för att han minsann skulle lära mig om träning och om den gravida människokroppen,
utan att jag bett om några tips. Som ung tjej är det inte många som tror att jag redan hunnit bli läkare, och det var så kul att se hans min när det framgick att jag själv var läkare i en situation där den här PT:n utgick från att han kunde så mycket mer än mig, utan att veta vem jag är eller har för bakgrund.
– Jag tycker det är provocerande när andra sätter gränser för mig som jag inte har satt för mig själv. Jag tycker det är synd att det är så försiktigt när man väl blir gravid, det var också något jag kände när jag startade löpgruppen. Många påstående var utan substans. Om det inte föreligger några medicinska komplikationer, är en graviditet faktiskt en möjlighet att bli ännu starkare i sig själv. Den moderna människan har blivit sämre på att känna naturen och att känna sin egen kropp. Hela det moderna samhället är gjort för att inte känna efter. Jag tror att kroppen anpassar sig efter den utmaning man utsätter den för, bara man är väl förberedd och vet vad man klarar av. Utmaningen med Ironman till exempel är ju inte bara den dagen, det är en hel livsstil. Vad krävs för att ställa sig på startlinjen?

I sommar har Amanda en för henne spännande utmaning som väntar, Kalmar Ironman. Hur skapar hon en dynamisk vardag i vägen mot målet?
– Ironman är en stor utmaning för mig som kräver långsiktig planering både med träning, jobb och familj samtidigt som jag också vill planera in en dynamik för att fortfarande kunna njuta av livet och tycka att utmaningen är rolig och rimlig hela vägen. Jag tror att det kräver en viss trygghet i sig själv att vara flexibel i vägen mot målet. Jag tycker man skall vara försiktigt som motionär att stå över saker som man mår bra av i livet. Efter Kalmar Ironman vill jag lägga undan cyklingen ett tag eftersom det tar så mycket tid i anspråk. Jag vill bli snabb på, i mina ögon, kortare löpsträckor som milen och halvmara för att också frigöra tid till familj och arbete.
– I perioder får det dock lov att vara mycket och hård satsning, men det är lika viktigt med balans. Om jag satsar allting på ett kort, tror jag det kommer komma ikapp mig tillslut vad gäller personlig utveckling och upplevelser. Oavsett elit eller motionär. Det handlar inte om att inte våga satsa. Det handlar om perspektivet till sin egen identitet och sina grundvärderingar.

Amanda avslutar med att återigen, dela med sig av några av hennes mest betydelsefulla livserfarenheter:
– Handbollen var för mig en total katastrof när den försvann. Med perspektiv på det hela, kanske det bästa som hänt. Hade jag inte skadat mig kanske jag aldrig blivit läkare och kanske inte heller fått uppleva alla långlopp. En proffskarriär i handboll hade satt stopp för tillfället att bli mamma, vilket idag är det absolut bästa som har hänt mig. Många av dessa fördelar var omöjliga att se i stunden då karriären försvann. Det är inte heller så roligt med en massa medaljer om man kommer på sig helt ensam efter karriärens slut. Det är också därför jag anser att det är viktigt med saker även utanför idrotten. Man får heller aldrig glömma att resultat och värdet på en människa är inte samma sak som värdet på en prestation.


5 snabba med Amanda:

Efter sommarlöpning: Hoppa i sjön, eller hoppa i duschen?
Morgonjogg innan jobbet eller gym på kvällen ?
Ironman eller Halvmarathon
Bestiga berg eller cykeltrip i Europa?
Hemmakväll framför tv eller kvällsjogg med familjen?