Sarah Edsberger – frälst löpare utan droger

– Jag växte upp på landet på en skogsbruk gård i Hålanda i Ale Kommun utanför Göteborg. Jag haft en väldigt bra uppväxt med en familj som alltid varit stabil och stöttande. Det som har gått fel för mig är att jag har haft svårt att kontrollera mina känslor. Det har gett mig en otrolig ångest vilket jag som ung dämpande med droger. Idag balanserar jag livet med löpning.

Sarah Edberger berättar öppenhjärtigt om sitt tidigare drogberoende, om vägen ur missbruk och hur hon en dag bestämde sig för att satsa på löpning. Vid Göteborgsvarvet 2018 blev hon nia på SM i halvmaraton 2018 med tiden 1.22 – med en bruten fot. Ett par veckor innan sprang hon över samma mållinje men då under Göteborgs DM 10.000 meter och fick med sig ett personligt rekord på 36.52. 

Under en lunch på Scandic Crown i Göteborg möter jag Sarah Edsberger. Sarah är deltidsbrandman, tvåbarnsmor och löpare i Hälle IF. Ett liv som till ytan kan se ut som vilket som helst men som för Sarah idag innebär en tacksamhet efter att under många år kontrollerat sina känslor och dämpat ångest med amfetamin och heroin - kantat av anorexia och en orolig själ.

- Det var som att alla mina vänner klarade av att gå till skolan och till sina fritidsaktiviteter men jag hade så mycket problem med mig själv. Jag såg mig själv som värdelös om jag inte hade högst betyg och jag la mycket fokus på att vara bäst på allting men också smalast. Men - jag vill inte längre tänka så mycket på hur allting var när jag var yngre. Jag har massor av dagböcker från den tiden då jag mådde som sämst och egentligen borde jag kanske läsa dem för att gå vidare helt och få svart på vitt hur jag faktiskt mådde - men jag vågar inte öppna dem för jag är rädd att jag skall bli så ledsen. Det känns verkligen som ett oavslutat kapitel.

Sarah var 15 år när hon började att missbruka amfetamin vilket pågick under sammanlagt 6 år. Det övergick snabbt från att sniffa knark till att hon började injicera amfetaminet istället. Det tog inte heller lång tid innan heroinet var inne i hennes liv. De sista fyra åren var hon sprutnarkoman och levde i ett umgänge som influerat henne negativt. Hon var också tillsammans med många olika killar - som hon menar att hon egentligen bara var “halvkär” i. Kärleken till missbruket och den känslan som Sarah upplevde genom att ta droger - var så mycket större.

En rimlig person kanske ställer sig frågan när den blir erbjuden amfetamin för första gången; Oj, borde jag ta det här? Men jag kommer ihåg att jag tänkte; Shit vad bra, det testar jag.
Sarah Edsberger

- En rimlig person kanske ställer sig frågan när den blir erbjuden amfetamin för första gången; Oj, borde jag ta det här? Men jag kommer ihåg att jag tänkte; Shit vad bra, det testar jag.
- När jag väl hade testat det kände jag att jag ville leva med det. Det fick mig att må bra. Jag reflekterade aldrig att det vara farligt utan det fungerade jättebra för mig. Jag satt hos skolsköterskan med mina föräldrar en gång och min mamma sa:
- Vi måste drogtesta henne. Du ser ju hur hon ser ut.
Eftersom jag hade min anorexia samtidigt så svarade skolsköterskan:
- Vi kan inte drogtesta Sarah. Hon har ätstörningar, det är ju uppenbart att det är det som är problemet.

- Hade de kunnat drogtesta mig redan då kanske jag hade fått hjälp bort från missbruket men jag önskar också att någon hade stöttat genom att lyssna till mina föräldrar mycket tidigare. Det var framförallt drogerna som var det största problemet men jag behandlades enbart för min anorexia. Vad har de att förlora på att drogtesta en ung person?
Att vara inlagd på en klinik och behandlas för anorexia förklarar Sarah som ett skämt. Hon visste att hon bara behövde äta några fler mackor med smör i ett par dagar för att visa på att hon kunde gå upp i vikt. Därefter blev hon utskriven. Amfetaminet hjälpte henne att snabbt gå ner de extra kilona igen.

- När jag tänker tillbaka på alla år med missbruk känner jag en tacksamhet att jag inte råkade mer illa ut än vad jag gjorde och att jag lever nu. Jag har ett nytt liv och jag är glad över att jag har fått en möjlighet att leva utan droger - men det är en stor del av mitt liv som jag har levt på ett oklart och skumt sätt. Jag är verkligen samma Sarah än idag. Jag missbrukar bara inte längre. Jag springer istället och jag vet vad jag vill göra med mitt liv. Jag strävar mot något. Tillfrisknandet är den fina delen i mitt liv.


TILLFRISKNANDET


- Jag bodde aldrig hemma under de här åren med missbruk. Men vid ett tillfälle när mamma såg hur enormt psykiskt belastad jag var - så kände hon att det räckte och körde mig till sjukhuset där jag blev inlagd på psyket i två dygn. Under de dagarna hittade min mamma mina sprutor. Då ringde hon direkt till sjukhuset och sade bestämt:
- Nu måste ni drogtesta Sarah, vi har hittat sprutor och det har gått för långt.
- Då var jag runt 21 år och hade på 6 år aldrig blivit drogtestad - förens då. Jag blev därför flyttad till en annan avdelning i några veckor och fick en ordentlig avgiftning. Av någon konstig anledning fick jag permission vid ett tillfälle. Jag förstår inte hur de vågade släppa iväg mig och jag förstår inte heller varför jag inte rymde.
- Det är en sån sjuk historia egentligen men det var en psykotisk tant som sa att jag skulle med till kyrkan under permissionen. Hon låg på psyket så jag träffade henne under de första två dygnen. Hon hade en rullator som det stod VIP på. Hon var helt tokig men jag följde med henne. Väl där träffade jag Jonas som jag har varit tillsammans med sedan dess och är även gift med idag.
- I kyrkan var det flera stycken som såg och uppmärksammade mig - medan jag tänkte: Varför pratar ni med mig? Jag är ju inte värd något?

Det här var en fredag kväll och Jonas frågade mig om jag inte kunde komma tillbaka på söndagen och gå i kyrkan tillsammans med honom. Då fick jag permission igen. Jag låg kvar på sjukhuset och sov där men tillslut hade jag permission varje dag och då fick jag haka på flera olika aktivitet som kyrkan gjorde tillsammans.
Med kärlek och uppskattning från nya vänner berättar Sarah att det bara tog ett par dagar innan hon blev kristen. Hon ser tillbaka på tillfrisknandet som en fin del i hennes liv men också en av dem tuffaste perioderna att prata om. Att bli kristen var för Sarah att se en gnista av hopp tändas.
- Avgiftningen gjorde att jag successivt mådde bättre. Däremot hade jag mycket ångest och när jag vaknade varje morgon så kände jag så starkt: Varför var jag tvungen att vakna? Varje morgon kände jag att jag inte ville leva. Varför måste jag vakna? Kan jag inte bara få dö i sömnen?

- Jag fick en bibel av en person i kyrkan som jag började att läsa en kväll men jag förstod inte så mycket. När jag vaknade på morgonen efter så kände jag ändå att något var annorlunda. Jag satt i sängen och kände: -Jag vill inte dö idag och jag känner mig inte ensam längre. Då tänkte jag att det måste vara för att jag är med Jesus nu. Samtidigt bestämde jag att jag ville leva som kristen och försöka sluta med drogerna helt och hållet. Sedan den dagen har jag faktiskt varit drogfri och det är så många gånger innan som jag har försökt bli fri.
Samma dag som Sarah säger att hon blev kristen så frågade hon en mentalvårdare på sjukhuset om hon fick gå ut och springa.
- Kan inte jag få springa ett varv runt sjukhuset?
- Jo, det kan du få göra, svarade han.
- Jag tog på mig några mysbyxor och en ful tröja från sjukhuset och stack ut och joggade ett varv runt sjukhusområdet. Det var inte långt men jag blev jättetrött. Dagen efter fick jag en rejäl träningsvärk och jag frågade bara mig själv: Vad har jag gjort? Sedan fortsatte jag att springa. Varv efter varv.

- Det är så cleant att bara sticka ut. Efter några veckor blev jag också utskriven.  Många människor åker väl hem då. Men hemma var ingenstans - förutom hos de personer som jag nu kände från kyrkan. Några av dem bodde i ett kollektiv och hade ett rum över tillfälligt. Jag fick sova där en hel del fram till att jag fick en egen lägenhet genom kyrkan. Det var verkligen tufft att vara drogfri samtidigt så hade jag på väldigt kort tid fått ett enormt nätverk av personer som stöttade mig.

Numera handlar det mer om en känsla av att jag aldrig är ensam och det har också gett mig en större drivkraft till att hjälpa andra människor. Jag tycker det är svårt att efterleva kristendomen fullt ut.
Sarah Edsberger

- Jag kände att jag ville göra allt rätt för Gud eftersom kristendomen var det som hade räddat mig. Numera handlar det mer om en känsla av att jag aldrig är ensam och det har också gett mig en större drivkraft till att hjälpa andra människor. Jag tycker det är svårt att efterleva kristendomen fullt ut. Att älska alla människor precis som dem är. Jag har svårt att möta andra människor med kärlek även fast vi lever efter helt olika värderingar. Jag känner också att jag har har valt mitt sätt att leva och tänker att gud får döma mig senare - om jag har tolkat honom fel.

- Vill du ha kaffe?
– Ja, ingick det kaffe? Vad gott! Jag tar gärna med lite mjölk i, du dricker svart va, frågar Sarah?
– Ja, hur visste du det?
-Det känns så på din Instagram.

Med en värmande kopp kaffe i sin hand landar Sarah i sina ord innan hon fortsätter;
- På väg tillbaka till ett drogfritt liv gick jag ett år på Bibelskolan XP i Göteborg och 1 år på Team Jesus Generation. Vi hade undervisning tre dagar i veckan utöver arbete i församlingen. Vi lärde oss mycket kring gamla och nya testamentet, historia och förståelsen kring bibeln och hur det är att leva som kristen. Det gav mig en kunskap om vad min tro innebar rent generellt.

- Efter bibelskolan valde jag att läsa Akutsjukvård undersköterska på Komvux. Samtidigt kom min och Jonas första dotter mitt i det och jag kände till slut att jag inte vill arbeta inom vården för jag trivdes inte med arbetsuppgifterna eller arbetsförhållandena som råder där. Det tog i princip sju år innan jag kom på helt vad jag ville göra. Jag vill göra det jag gör nu och det är att arbeta som brandman. Det känns som att det passar mig perfekt. Man får träffa väldigt utsatta människor och göra något bra för dem. Det är skönt att veta vad jag vill och faktiskt sträva efter något.

Bibelskola, en dotter, ett giftermål, en del löpning men ännu mer kampsport. Sarah har en fighter spirit men känslan av vara en del av en bedömningssport stämmer inte överrens med Sarahs värderingar och vad tävling innebär för henne. När hon fick sitt andra barn sa Sarah till sin man Jonas: Vet du, jag vill sluta med fightingen och satsa på löpningen istället.
- Det var så sent som 2016. Jonas stöttade mig fullt ut i det. Jag kanske sprang 15 kilometer i veckan då och tänkte: Nu ska jag bli löpare. Då tränade jag för hårt, för snabbt och blev skadad. Jag hade inga mil i benen. Ingen grund, men efter ungefär ett år började jag att träna med Patrik Andersson och bytte klubb till Hälle IF vilket har varit ett lyft för mig.

Göteborgsvarvet 2018 – vad hände där, frågar Sarah - med ett frågetecken fäst i pannan.
- Från Lidingöloppet och under hela hösten hade jag problem med plantar fascian. Jag var igång bra i januari och sprang ungefär 4 mil i veckan kombinerat med mycket alternativt och till Göteborgsvarvet i maj var formen väldigt bra. När jag kom upp mot Poseidon kändes det fortfarande så pass bra att jag ökade lite. Och då small det till i foten. Ett ben i foten gick helt av. Det gjorde så fruktansvärt ont. Det kändes i huvudet som en stor smäll. Vad tusan händer? Jag kollade tiden och tänkte: Jag måste ta mig till målet.

Sarah sprang från Poseidon genom den kilometerlånga Vasagatan, förbi Skanstorget - in i Slottskogen och mot målet med bruten fot. 
- Jag gick in i något slags köttar-mode, säger Sarah.

– Nu är foten hel. Den skulle läka i åtta veckor och sedan började jag belasta den försiktigt. Alla skor klämde konstigt i början. Men tillbaka till Patrik, han betyder väldigt mycket för mig. Jag förstår inte hur han orkar med mig? Ibland är jag ganska jobbig. Jag har det tufft mentalt och när jag hade brutit foten och var på väg tillbaka så kunde enda dagen kännas som en totalt misär medans andra dagar funderade jag på hur hårt och mycket jag kunde köra på intervallerna på stakmaskinen.

- Jag ville verkligen komma tillbaka stark vilket jag har gjort men Patrik har också lärt mig hur jag bättre ska förhålla mig till löpningen. Han har lärt mig hur jag ska lyssna på både honom, en träningsplan och framförallt min kropp. Att många gånger bara fokusera på en intervall i taget.
- En dröm vore att känna min kropp så pass bra att jag kan vara skadefri en längre period och att få springa en riktigt snabb mil någon gång och när jag har gjort det en gång - förhoppningsvis få göra det igen. Jag strävar också efter att genomföra en bra halvmara. Jag har en bit dit dock. Min mentala styrka är fortfarande under uppbyggnad. Jag har inte gjort så många saker och inte heller strävat mot något i ett nyktert tillstånd.

- Det är tufft att vara kring mycket människor och få många nya intryck. Inför SM i terräng på Öland var jag helt färdig när jag stod på startlinjen. Jag hade gråtit hela dagen. Det tog så otroligt mycket mentalt energi att ens bara vara i den miljön. En viktig faktor har varit stödet från Patrik men också både Ulf Friberg och Benjamin Åberg från min klubb. De fanns vid min sida både under SM och på Hytteplamila i Norge under hösten. De har väglett mig till att fokusera på att jag är där och att det enda viktiga är att jag skall springa och komma i mål. Jag vill inte börja med vanan att bryta lopp. I framtiden vill jag prestera även på större lopp - därför vill jag också springa större lopp redan nu bara för att vänja mig vid tävlingsmiljön och prestationsandan.

Sarah har idag varit drogfri och nykter i åtta år. Man skulle kunna förenkla hennes liv med att hon gått från missbruk till att vara nykter men hennes starka känsloregister och ångest finns fortfarande kvar - bara det att Sarah inte balanserar upp sitt liv med droger längre. Hon har genomgått en personlig resa som fram till nu framförallt handlat om att hitta sätt och nycklar att hantera en vardag utan missbruk. Löpningen har blivit en struktur. Man går upp på morgonen och förmodligen springer man den dagen, säger Sarah och fortsätter:

- Löpningen har blivit en frihetszon där jag inte känt någon ångest. Det är som att andningen blir rytmisk och musklerna får jobba. Jag är inte instängd någonstans och jag känner mig fri. Jag känner mig ren. Ett par timmar efter ett löppass känner jag också ett större lugn. När jag har ångest idag så känner jag den så otroligt starkt. Att vara skadad har varit rejält tufft. Det är också jobbigt när det gått sämre på en intervallpass och jag har dagar då det är skittufft att springa och samtidigt har tiderna varit enligt mig långsamma. Då kan Patrik säga: Alla har dåliga dagar, och så är det ju.

För mina barn är mamma en Zebra, säger Sarah samtidigt som hon stryker en hand över armarna fulla med ärr efter ett liv influerat av droger. Hon berättar om en stark rädsla att överföra något från hennes bakgrund till sina barn på ett negativt sätt samtidigt som hon känner en stark drivkraft att dela med sig av och hjälpa andra genom hennes historia och livserfarenhet. Att hjälpa andra att se den gnistan av hopp som tänds. När den tänds. Som den tändes för Sarah. Att finna nycklar i livet och en struktur i sin vardag.
- Jag har två små barn nu - två tjejer och det känns svårt att veta hur jag skall kunna bekräfta dem på rätt sätt. Deras värde baserar ju inte på hur de ser ut utan på att jag älskar dem som de är. Jag känner en sorg över mina egna föräldrar. De fick aldrig någon hjälp någonstans även fast de anmälde mig för misstanke om missbruk väldigt många gånger.

När lunchruschen börjar avta och vi ser botten på kaffekoppen rundar vi av för att gå vidare med dagen. Sarah skall ta bussen hem till Marstrand för att koppla av ett par timmar innan hon hämtar sina barn. Idag arbetar Sarah deltid som brandman vilket innebär att man arbetar jour - hon visar också en stark drivkraft att utvecklas och strävar efter framgång både i löpningen och sitt yrke. 

- Jag strävar efter att gå hela utbildningen för SMO - Skydd mot Olyckor för att kunna arbeta som brandman på heltid. Jag vill också klara av alla styrketester. Det är bänkpressen jag inte har klarat ännu. Även om jag kan få jobb utan att klara av alla tester så ska ingen någonsin få säga till mig att jag har fått min plats i livet som brandman bara för att är tjej. Mia Lundin, en vän till mig lär mig bänkpress tekniken. Johannes Nelson, en f.d kollega inom räddningstjänsten och numera väldigt nära vän stöttar mig varje vecka att hålla i och kämpa på med bänkpressen. Han frågar alltid vad jag har tagit i vikt och hur många repetitioner jag har klarat av vilket är otroligt peppande för mig och gör att jag orkar fortsätta vecka ut och vecka in.  Jag har gått från att klara 21 till 28 repetitioner. Gränsen ligger på 35 repetitioner och det är inte långt borta. Det börjar bli väldigt tight om tröjorna bara, säger Sarah och skrattar.

Mer om Sara Holmgren möter