Anita gillar den makalösakänslan på Stadion

Anita Granberg från Vikmanshyttan, strax norr om Hedemora var en av 52 kvinnor som genomförde det allra första Stockholm Marathon 1979.

- Jag kommer ihåg att omgivningen tyckte att det var långt, ja, nästan lite konstigt att springa 42 kilometer på asfalt, säger hon i dag.
Visst var Anita Granberg nybörjare på distansen men hon hade faktiskt sprungit Tunamarschen, ett långlopp på respektingivande 33 kilometer.
- Nio kilometer till borde man väl orka, tänkte hon. På det sättet inleddes en svit på 24 genomförda Stockholm Marathon i obruten följd, något som hon och Eina Roxström från Upplands Väsby är enda kvinnor som är uppe i.
Anita noterade 4.06.35 premiäråret och har därefter hållit en mycket, mycket hög nivå där det inte märks att åren går. Hon har radat upp lopp på 3.20 - 3.30. Personbästa är från 1987; 3.14.07.
Hon har inte så många minnen kvar från 1979.
- Jag kommer inte ens ihåg att jag blev trött. Jo, en gubbe blev lite sur här jag sprang om honom.
Sviten var nära att brytas 1995 när hon under vintern halkade på en isfläck och bröt fotleden på tre ställen.
- Då fick jag kämpa. Det var mycket motionscykel och jag försökte träna på alla möjliga sätt. "Du förstör dig", sa grannarna. Men jag kom till start - trots allt.
Om vad som är tungt eller lätt hyser Anita en lite ovanlig uppfattning.
- Jag har svårt för långa rakor och allra värst är Fleminggatan på andra varvet. Det bästa är den makalösa känslan man får av att svänga in på
Stadion. Hon tillhör inte de som börjar planera tävlingsdagen månader i förväg.
- Men jag vill åka hemifrån vid sju-åttatiden på morgonen för att kunna parkera vid Stadion på exakt samma ställe varje år. Annars funkar det inte och just tävlingsdagen blir jag lätt smågrinig när det inte går precis som jag vill, erkänner hon.
Hennes träning är okomplicerad. Den går ut på att samla mil.
- Med åren har det blivit svårare med motivationen och ibland är det rent gruvsamt. Nu har jag skaffat hund, en stövare, så det blir lite sällskap. Ska jag springa med tvåbenta varelser måste jag åka tre mil till Borlänge och det har jag inte lust med. Det blir också mycket gympa och spinning.
Tävlandet har Anita Granberg skurit ner på efter hand.
- Tidigare fanns många mindre terränglopp häromkring men nu är de flesta tyvärr nedlagda. Jag är med i ett lag som springer både Vasastafetten i augusti och Engelbrektstafetten mitt i sommaren.
Till sist, hur länge kommer du att fortsätta?
- Jag tar ett år i taget. Jag håller på så länge kroppen tillåter. Och det känns bra med all uppmärksamhet trots att man inte tillhör eliten. Publiken är verkligen trevlig!

Mer om Stockholm Marathon 2003