Viktigt att ha distans till löpningen

En sida av joggingvågen som är häpnadsväckande är hur allvarligt många löpare tar sin idrott. När de inte tränar eller tävlar så pratar de om eller tänker på löpningen. Ibland tycker jag att det går för långt.
Jag kan förstå att löpningen utgör en stor del av deras liv eftersom jag själv lever med den varje dag, men det är viktigt att behålla en viss distans för att kunna leva ett balanserat liv. Då är det mycket lättare att acceptera vinster och förluster. När jag var yngre hade jag inte det rätta perspektivet, och mitt misslyckande i OS 1976 kändes som världens undergång. Med tiden har jag ändrat inställning och nu vet jag att livet alltid går vidare.
Om jag till exempel blir skadad och inte kan träna på tre veckor är det kanske en personlig katastrof, men det är ingen stor tragedi vare sig för Norge eller för resten av världen. Det är viktigt att stå stadigt med fötterna på marken. Om jag känner mig deprimerad en dag kanske jag ser en människa utan ett ben eller lyssnar på kvällsnyheterna om allt elände som sker ute i världen och då kommer jag snabbt ner på jorden igen och får perspektiv på mina egna problem!

Viktigt att tänka positivt
Jag försöker tänka positivt och se saker från den ljusa sidan. Om jag inte gjorde det skulle segrarna smaka alltför sött och nederlagen vara lika bittra. Att tänka positivt innebär att man har självförtroende och framåtanda, men att man samtidigt är realistisk. Du måste kombinera din optimism med realism och inse att det finns vissa gränser för vad du kan prestera.
Fördelen med att komma från en anspråkslös bakgrund är att jag aldrig har förväntat mig speciellt mycket. Jag har alltid varit nöjd med det jag har uppnått och det löpningen givit mig. Liksom många andra elitlöpare trivs jag med min idrott. Jag skulle aldrig kunna springa 16 mil i veckan om jag inte tyckte att det är roligt. Det är viktigt att påminna sig själv om hur tillfredsställande det är att springa – oavsett vilken målsättning eller vilka framgångar du har.
Det är också viktigt att ha perspektiv på de resultat du presterar i tävlingar. Givetvis blir jag glad när det går bra, men jag har även lärt mig att acceptera nederlag och istället rikta in mig på nästa tävling. Ända sedan jag tävlade i banlopp har människor förväntat sig att jag skall vara missnöjd när jag förlorar, och när jag inte verkar ledsen tror de att jag är likgiltig. I själva verket är det frågan om självbehärskning.
När jag bläddrade igenom min urklippsbok en gång hittade jag en artikel skriven alldeles före OS 1976. "Livet går vidare även om jag inte vinner", sa jag i den artikeln. Så resonerar jag fortfarande. Visst blir jag lite arg och besviken men istället för att gå och lägga mig och gråta lovar jag att komma igen ännu starkare nästa gång. Jag har sett många löpare förlora behärskningen på grund av en dålig prestation. Detta gäller inte bara elitlöpare utan även motionslöpare som investerat alltför mycket av sina egon i löpningen.

Försvarsmurarna raseras
Jag vet hur smärtsamt det kan vara att misslyckas. För det första är du mer känslig för kritik efter en dålig insats än när du gjort bra ifrån dig. För det andra har du gett allt du har och förbrukat din fysiska och psykiska styrka. Med alla försvarsmurar raserade är du väldigt sårbar och därför kan ett nederlag verka mer förfärligt än vad det är. Ibland är det lättare att komma ihåg förlusterna än det är att erinra sig vinsterna.
Tro det eller ej, men jag kommer ihåg vartenda lopp jag förlorat, och vilka personer som besegrat mig sedan 1978 då jag började tävla i gatulopp!
Det är aldrig lätt att förlora eller att inte leva upp till sina egna förväntningar. Med åren har jag lärt mig att ta motgångar men det är fortfarande svårt. Jag har tävlat internationellt i tjugo år, över halva mitt liv, och löpningen har lärt mig mycket, till exempel att det brinnande begäret att vinna endast utgör en del av det hela. Visst vill jag vinna men om jag inte gör det förändrar inte det min syn på löpningen. Jag fortsätter att njuta av konkurrensen och strävar efter framtida framgångar.
När du inte är nöjd eller har misslyckats är det lätt att grubbla över vad som gick snett. Var jag övertränad? Var jag inte tillräckligt aggressiv? Berodde det på banan, vädret eller skorna? Du kan lära dig från dina misstag men det är inte bra att analysera sönder loppet. Då riskerar du bara att förstöra ditt självförtroende och bli tokig på kuppen! Om du har gjort ditt bästa måste du nöja dig med det och rikta in dig på nästa tävling med stärkt beslutsamhet.

Jag hade gjort mitt bästa
Efter 25 kilometer tvingades jag 1981 att bryta New York Marathon på grund av en skada. Jag visste redan före start att jag kanske inte skulle kunna fullfölja loppet, men ville ändå försöka. Jag följde resten av loppet på TV i mitt hotellrum och såg hur Allison Roe från Nya Zeeland slog mitt världsrekord. Jag kunde ha spekulerat i vad som gick på tok och grämt mig men det gjorde jag inte. Jag hade gjort mitt bästa och nöjde mig med det.
1985 blev jag besegrad i New Yorks Tjejmilen med bara tre sekunder. Det kändes hårt. En taktisk felvärdering mindre, några meter till och... om jag ändå hade blivit slagen med åtminstone 15 sekunder. Men jag försökte se det positiva i det hela. Jag hade sprungit så fort jag kunde och gjort mitt allra bästa och därför måste jag nöja mig med det. Utan förmågan att låta det gamla vara glömt och istället komma igen och göra ännu bättre ifrån mig nästa gång hade jag säkerligen inte vunnit två större lopp några veckor senare. I det ena satte jag nytt banrekord och i det andra var jag bara två sekunder från att slå det gamla rekordet.
Det är viktigt att inse att när ett lopp är över är det verkligen över och du kan inte göra om det. Livet går vidare. Grubblar du över dina förluster? Ser du bara de negativa sidorna? Klagar du, är deprimerad eller omöjlig att umgås med? Kom ihåg att en positiv inställning och ett gott uppträdande varar längre än en seger eller en förlust.

Var inte en dålig förlorare
Om en löpare inte kan ta hänsyn till sina konkurrenter är det på tiden att den personen tar sig en ordentlig titt på sig själv och gör vissa förändringar. Dålig sportsmannaanda existerar på alla nivåer och kan snabbt förstöra en idrottsmans rykte.
Detta hände amerikanskan Mary Decker Slaney. När hon föll i 3 000-metersfinalen vid OS 1984, och därmed gick miste om medalj, lät hon sin besvikelse och ilska gå ut över Zola Budd, som hon beskyllde för att ha orsakat fallet. Jag tycker att hon uppträdde osportsligt.
Hur viktig en medalj än var för henne skulle hon inte ha uppträtt som hon gjorde. Istället skulle hon ha väntat tills besvikelsen lagt sig och hon lugnat ner sig innan hon pratade med journalisterna. När du är arg och ledsen säger du ofta saker du ångrar efteråt. Slaney och Budd pratade senare igenom vad som hade hänt och fick det utagerat, men det var tråkigt och onödigt att båda behövde lida så mycket.
Många av mina förluster har inträffat när jag varit skadad eller när jag tävlat utan att vara i toppform. Första gången jag förlorade mot Ingrid Kristiansen i Norge var jag övertränad, och när jag 1983 för första gången inte vann New Yorks Tjejmilen var jag förkyld. Jag tycker inte att det hade varit sportsligt mot mina konkurrenter om jag öppet gått ut med mina problem direkt efter loppet.
Jag grämer mig inte över mina förluster och det skulle aldrig ha fallit mig in att skylla min förlust i maratonloppet i OS i Los Angeles 1984 på mina ryggproblem. När vi ställer oss på startlinjen är vi alla jämlika och vet vad som fordras av oss. Inga ursäkter är godtagbara.

Farligt att nå toppen för lätt
Du måste ha en speciell inställning för att besegra någon i ett lopp, men du måste också vara ödmjuk. Ibland tror jag att det enda sättet att lära sig vad ödmjukhet innebär, är genom att förlora. Under mina två första år som banlöpare levde jag i skuggan av en annan norsk flicka som alltid besegrade mig. Jag lärde mig nog mycket av det.
Idrottsstjärnor som når toppen för lätt får ofta problem. De har inte lärt sig att handskas med motgångar och när de så småningom blir besegrade och inte får den uppmärksamhet de är vana vid tar de illa vid sig.
Löpning är inte en lagsport. Du måste vara självisk, men samtidigt kunna skilja på ditt uppträdande som löpare och ditt uppträdande for övrigt. Jag vet att det inte är så lätt att sätta in löpningen i rätt perspektiv. När jag var mindre brukade jag gråta efter en förlust, men nu vet jag att det är sunt att ha en viss distans och en viss inställning till idrotten för att bli en bra löpare och människa. Det har lärt mig att handskas med både med och motgångar, gett mig ett större utbyte av idrotten och hjälpt mig att komma underfund med vem jag är.

Mer om Grete - en bok om löpning