Estrela Grande Trail

Publicerad av Robert Rundqvist 22 maj 2018 • Uppdaterad 22 maj 2018

Vi är fyra svenskar som åker ner till de portugisiska bergen för att springa Estrela Grande Trail. Basen i byn Manteigas som ligger i en liten gryta på 700 meters höjd mitt i Serra de Estrela, som annars har den portugisiska fastlandets högsta berg med toppen Torre på 1992 meter över havet. Det finns fyra distanser och en stafett att välja på – allt från 15 till 109 km; jag har valt 49 km – den näst längsta distansen. Det ser ut som en bra och naturlig runda över ett par höga toppar och med 2300 ackumulerade höjdmeter, vad jag kan se på profilen är det en del ordentligt branta passager och en del mer flackt inemellan.

Starten är mitt i byn klockan åtta på morgonen. Prognoserna har talat om regn men solen strålar från klarblå och det är redan behagligt varmt ute när starten går. Jag kör med kompressionströja med halvlång ärm och armvärmare för att möta den obligatoriska utrustningen på långärmad tröja men ändå kunna kavla ner när det är varmt. På höjd kan vädret skifta på precis samma sätt som i de svenska fjällen och alla andra berg – allt från åska och skyfall till hagel kan komma att ingå. Så en rejäl regnjacka finns också med i den obligatoriska utrustningen.

Starten går och efter sedvanlig rusning hittar folk så sakteliga sin plats i fältet. Jag tar det lugnt men ser till att inte vara alltför långt bak uppför de två avsmalnande trapport som kommer tidigt i loppet, och som jag på shakdownjoggen kvällen innan loppet insåg skulle bli lite av flaskhalsar. Stämningen är god och lite publik kantar gatorna och jublar iväg oss uppför bergssluttningen. Första stigningen är grym; vi går från 790 meter över havet till 1400 under de första 4.7 kilometerna, sen fortsätter det ytterligare en bit upp till ett pass på 1540 meter innan det går nedför till Vale de Rosim vid 9 km, där den första depån är belägen.

Underlaget är bra uppför, först gator, sedan gatsten, sedan kullersten och bred grusstig. Uppe i passet blir det äntligen lite stig och sista biten ner till dammen vid Vale do Rosim är skön stig genom skog som blev till kol och aska under en av höstens många och långa bränder.

Håller disciplinen på stationen, ett par ostkuber, fyller flaskor, dricker lite cola och så iväg. Ytterligare ca nio km till nästa station som ligger vid foten av den högsta toppen. Nu blir det lite mer brötigt underlag. Direkt efter stationen springer vi på kanten av en stor damm som är formad som stora trappsteg, med ganska mäktig vy över dalen nedanför.

Därefter vidtar vad som växlar mellan riktigt skön stig på naturligt grusunderlag och några stenigare passager. Efter 14 km kommer vi till en smal bergsklyfta, man får nätt och jämt plats i sprickan och det går brant nedför på stora stentrappsteg. Mitt i berget en skarp höger och så kommer vi åter ut i ljuset, högt ovan en ny dalgång. Mycket läckert. Ett par kliv till nedför så når vi fint gräsunderlag.

Här viker 26-km-banan av österut medan vi fortsätter mot Torre. Det är väl skyltat med flaggor och röda snitslar; på några serpentinsvängar tappar jag riktningen och får vända tillbaka efter några meter men annars fungerar navigationen okladerligt.

Nästa depå ska enligt uppgift bara ha vatten men här finns både sportdryck och lite godsaker. Jag laddar på lite lagom inför den nästan 3 km långa klättringen uppför till Torre. Det går ganska lugnt uppför, stigen här ser ut som i lappland ungefär, bitvis bra stig, bitvis lite blockig terräng, bitvis över snölegor. Bärigheten på snön är rätt ok och det går smidigast att springa där det inte är upptrampat.

Uppe vid Torre finns ett alpint centrum med ett par sittliftar och några nedfarter som var öppna till bara för några dagar sedan. Stationen är lite roligt byggd med två torn med guldkupoler, enligt uppgift byggda för att komma upp i 2000 meter över havet. Vi får lite pasta, kaffe och de sedavliga godsakerna. Jag passar även på att gå in på stationen och klara av ett toabesök.

Nedför igen, det blåser lite här uppe och är svalare men är inte direkt kallt, behaglig sommarvärme lite under tjugo grader. Ett fåtal molnsuddar har börjat bygga ihop sig men övervägande soligt. Nedför springer jag lätt och kan surfa på ett par långa snölegor med exakt rätt bärighet – har riktigt bra fart nedåt. Så kommer vi ut på en väg för en kort stump asfalt och så vidare nedåt på en smal stig högt uppe på bergssidan. Det går på skrå nedför och är bitvis lite stökigt och jag känner mig lite lättad när vi kommer ut på platt och lättlöpt gräsmark på dalgångens botten efter ett tag.

Bergsområdet Serra de Estrela klyvs av Vale Glaciar en djup dalgång som går i nordsydlig riktning med början i Manteigas och fortsätter söderöver. Dalen skär hela bergsmassivet i en västlig och en östlig halva; större delen av loppet går på den västra halvan men vi ska upp en sväng i de östra bergen också. Efter en lång rak sträcka på en sjukt fin lite kostig på dalgångens botten, bland fjärilar blommor och fåglar, når vi loppets tredje depå; förlagd precis innan nästa mastodontklättring upp ur dalen. Fyller vätska och sätter av uppför en ganska otydlig stig genom blockterräng.

Jag går på bra uppför, håller helt ok tempo på flacken och tappar en aning nedför. Det är som det ska tror jag. Springer utan stavar och har inte tokbra teknik nedför utan håller det lugnt och fint. Här har jag gjort 31 km och jag känner mig lite lite sliten men inte så farligt utan kan lätt slå bort tröttheten och njuta av banans olika variationer.

Efter klättringen väntar en lång grusvägslöpning på höjdryggen. Fina vyer men annars banans mest enahanda parti. Lite för brett och lätt – men å andra sidan ganska uppskattat så sent i loppet. Vi når den sista kontrollen, vackert belägen i grönska på bergssluttningen. Kontrollen är gemensam med 109-km-löparna och här finns några verkligt slitna löpare. Jag känner mig förhållandevis pigg, ser på de snygga banskyltarna att det är 10.3 km kvar med 355 stigningsmeter och 1000 nedstigningsmeter till målet. Inser att det måste till en del branter för att få ihop den ekvationen men funderar inte längre än så utan knatar iväg igen.

Det är en lite bit grusväg kvar men snart försvinner banan brant iväg nedför en serpentinstig som ringlar sig nedför berget, brant hårt och länge. Benen är dock fräscha så jag tuffar på helt ok. Det planar ut lite och sedan blir det plötsligt stenigare och bär av både uppför och nedför. Jag kommer ut på ett utsprång och ser löpare på andra sidan en kanjon på väg uppför uppför uppför en otillgänglig och klippig liten stig. Välkommen till Poco do Inferno! Vi springer över en gångbro över en fors och fortsätter nedåt till en utlöpare strax ovanför ett stort vattenfall, här går det brant nedför ett fåtal meter innan det vänder uppåt igen. Här är så stökigt och tekniskt att man satt in säkerhetspersonal för att undvika att någon förivrar sig och snubblar iväg nedför något stup.

Uppstigningen på andra sidan är inte så lång i höjdmeter räknat men den känns som den aldrig tar slut. Terrängen är brötig och tungforcerad men jag håller ångan uppe helt ok. Laddar på med mitt hemliga förråd av smågodis i vätskevästen, de salta fiskarna hjälper mig den sista biten upp till det sista krönet. Härifrån är det bara lättlöpt stig och kullersten nedför till Manteigas. Grymt härligt när stigen ringlar runt ett hörn och man ser byn glittra vitt långt nere i dalen. Kollar jag noga ser jag kyrkan där målet ligger och man kan på vissa platser höra speakern långt långt här uppe. Ändå har jag 4 kilometer till mål.

Med en kilometer kvar dyker banan ner den sista lilla biten in i Manteigas; det går brant nedför förbi huset där vi bor och Elsa, vår värd, kommer utspringande och hejar. Hon undrar om jag vill ha öl och det kan jag ju inte tacka nej till. Stannar till och får ett glas med kall skummande pilsner som smakar stört gott. Tar några munnar och lämnar resten till Gustav som redan gått i mål för att fortsätta mot målet. Sara springer med en bit nedåt.

Med niohundra meter kvar passerar vi byns lägsta nivå över en bro, sedan är det uppför mot kyrkan, ett par rejält branta backar fram till upploppsrakan som är mer av en slakmota i sammanhanget. Jag går uppför den brantaste förbacken för att orka trycka en ordentlig spurt in i mål. På sidan står Hustrun och busvisslar och hojtar, publiken är extatisk, solen skiner och damn, då var jag i mål igen. Riktigt härligt.

Fantastiskt skönt lopp med god atmostfär och omväxlande bana. Jag går i mål på lite under nio timmar, antagligen i bakre delen av startfältet – har inte ens kollat resultatlistan; jag var inte här för att tävla utan för att springa i nya och spännande miljöer och få ett riktigt tufft överlångt långpass. Mission accomplished.