Amerikanske rekordhållaren Parker Stinson om löparkarriären, mentala råd och det vackra löpsteget

Parker Stinson är amerikansk rekordhållare på 25 kilometer och tävlandes för Saucony. Inte nog med att han är en fantastisk löpartalang så springer han även fantastiskt vackert med ett steg som skulle kunna vara förlaga för vilken info-film om löpning som helst. I senaste avsnittet av Spring Snyggt - med Jesus och Manne berättar Parker om karriären som löpare, hur det är att fostras som löpare i det amerikanska skolsystemet och vad man kan göra för att bli en "front runner", någon som sätter farten själv.

Berätta lite om dig själv, hur började du som löpare? 
- Jag började med löpning för länge sedan, jag var 9 eller 10 år gammal. Höll på med många sporter, sport kom alltid naturligt för mig och jag hade framgång i både fotboll och ishockey. Mitt område var extremt bra att växa upp i för det fanns mycket aktiva jämnåriga. Det hände alltid något. Sen började min storasyster att gå ut och springa med min pappa för att träna för fotbollen, min pappa sprang en del och gjorde bland annat en del halv-Ironmans. Hon ville komma i form för fotbollen och jag kände direkt att jag inte ville hamna på efterkälken, om min syster gör det så vill jag vara bättre. Så jag började att hänga på. Jag tyckte alltid att de sprang långsamt och jag blev uttråkad men jag fick inte springa ifrån dem för min pappa. Sen när vi var några minuter hemifrån så lät han mig sticka och jag brukade springa så fort jag kunde. Försökte alltid se hur mycket jag kunde springa ifrån dem med. Det var så det började, jag började få "runner's high" från en tidig ålder. Så småningom började jag fråga pappa mer om sporten, vad man kunde göra, tävla på bana och så vidare. Han ville nog inte att jag skulle bli löpare egentligen, men jag var ihärdig. Jag tog till mig sporten ganska omgående och hade mycket framgångar i min åldersgrupp. När man har framgång och det går bra så är det väldigt lätt att lägga mer energi på något, vilket jag gjorde tidigt. 

Du är från USA och har växt upp i det amerikanska skolsystemet, hur funkar det för att få ungdomar att hålla på med löpning? 
- Jag har haft väldig tur med min skolgång. Jag har haft fantastiska tränare genom hela min karriär, ända från början i mellanstadiet till nu med Dathan Ritzenhein. När jag var 10 år gammal och anslöt till skolans friidrottslag så var det givetvis väldigt roligt men det var också väldigt intensivt. Alla som var del av laget var duktiga och kunde kvala till "nationals" i olika discipliner, det hade en miljö som uppmanade till framgång. Om man inte kvalade till "nationals" så låg man efter, det kan tyckas hårt men för mig bidrog det mycket till en mental stimulans för vad som krävdes för att lyckas. På gymnasiet så var jag del av två riktigt bra lag med bra coacher som verkligen uppskattade när man gjorde ett bra jobb. 

Idag är du en av USAs bästa långdistanslöpare med personliga rekord från 27 minuter på 10 000 meter till 2.10 på maraton. Förberedde skoltiden dig för denna långdistans-satsning eller var fokuset mest på medeldistans? 
- Jag visste tidigt att min framtid var på de längre sträckorna. I high school sprang jag runt 75 miles i veckan men med ett fokus på aerobisk träning. Jag sprang givetvis 1600 och 3200 meter men vi jagade aldrig snabba mile-tider. Det tror jag hjälpte mig när jag kom till college. Jag tog mig till NCAA-mästerskapen varje år jag var där, antagligen mycket för att jag hade gjort mer långdistansträning tidigt. I college gjorde jag mer snabbhet än vad jag gjorde i gymnasiet. 

Många i Sverige känner nog inte till hur det amerikanska universitetssystemet funkar, du sprang för University of Oregon vilket har en lång historia av att fostra duktiga löpare. Kan du berätta lite mer om det? 
- Jag valde Oregon, vilket låg 2000 miles från där jag bodde. Jag ville bli den bästa löparen jag kunde bli och valde därför Oregon. Det har en riktigt stark historia av löpning. En miljö som verkligen fostrar framgång. Nästan alla som var del av programmet hade varit "state champions", vissa till och med "national champions" i gymnasiet. Det var svårt att utmärka sig själv men det var också en miljö som verkligen uppmuntrade till att jobba hårt. Jag behövde en intensiv miljö för att lyckas. Vad gäller universitets-systemet så är det på många sätt ett system som är bättre för löparen än vad proffslivet är. De resurser som de hade är fantastsika. De har många Alter G-band, undervattenband, tränare som är experter inom specifika områden, terapeuter, massörer, nutrionister, de tänker på allt. De har till och med psykologer för idrottarna. När man ser på vad man får så är värdet väldigt högt. De faktum att de har tränare som kan så extremt mycket inom sina områden är extremt värdefullt. Få situationer kommer kunna fostra dig till en bättre löpare än University of Oregon. 

Många ser löpning som en individuell sport, hur funkade det att vara en del av ett lag? 
- Det tog lång tid för mig att lära mig det. Det krävs rätt coach och rätt lagkamrater. I början var det svårt för mig. Jag tänkte "hur kan vi alla lyckas om vi inte slår varandra". Jag tror det är en mognadsfråga, mot slutet var jag tacksam över mina lagkamrater. Jag kom trea i NCAA-mästerskapen två gånger, båda gångerna blev jag slagen av mina lagkamrater som var etta och tvåa. Man måste inte alltid vara bäst för att vara framgångsrik. Det hjälpte också att ha mentala tränare som kunde implementera detta i en. Att vara omgiven av så många duktiga kan båda vara inspirerande och hotande. 

En av nackdelarna som jag har sett med College-systemet är att många slutar som inte är på din nivå när de går ut, hur ser du på det? 
- Det är tyvärr en av nackdelarna, det är mycket pengar som står på spel och många som inte blir sponsrade slutar. Jag tänker själv på det ibland, jag är 29 men jag tror att jag har mina bästa år framför mig. Vad tråkigt det hade varit om jag hade lagt av för fyra-fem år sedan. Jag missade åtta månader löpning förra året och persade precis på halvmaran, det är okej att missa tid eller ta ett break från löpningen så länge du har motivationen att komma tillbaka. Det går. Man måste inte känna att man måste göra allt på en gång, pröva olika saker, gör något annat för att påminna dig om varför du älskar löpning. 

Steve Prefontaine är en annan löpare som gick på University of Oregon, ni liknar varandra i att ni båda gillar att ligga i front. Hur är det att vara en "front runner"?
- Det finns mycket att säga om det där. Det finns en del ångest i det för mig men det finns också element av att jag gillar att diktera vad som händer. Det handlar inte alltid om någon snabb fart. I det tidigare nämnda halvmaraton-loppet så hade jag en hare, Reed Fischer, som skulle hjälpa mig till 15 kilometer. Många skulle anta att jag skulle ligga precis i rygg på Reed eftersom han skulle sätta fart. Jag sprang brevid honom nästan hela loppet. Det var som att ha en vän, det kändes inte rätt att ligga bakom. Jag känner mig kontrollerad av andra då. När jag springer i front känns det som att jag har kontroll. Det är givetvis alltid roligt att springa bra, slå pers och nå mål. Men då jag känner mig mest glad över min löpning är när jag känner att jag har gett allt, när jag känner att jag har tagit ut mig totalt, att jag klarat att ta mig över mentala hinder under ett lopp. Det får mig att känna mig starkare. Jag hoppades att jag skulle gå under 62, men jag gjorde 62.07, jag var fortfarande extremt nöjd. Mycket eftersom att jag kände att jag gav allt i min löpning, det kändes som att jag lämnade allt där ute. Och det tycker jag "front running" hjälper till med. 

Är du alltid beredd att vara i fronten? 
- Ofta tänker jag innan. Men det funkar inte för mig att ha ett manus innan loppet. Ofta händer det naturligt i loppet att jag vill ligga i täten. Det är en taktik. Om jag leder och folk är i min rygg så vet jag att folk ser mina axlar och mitt steg, då kanske de tänker "han ser pigg ut, varför är han så pigg"? Jag tycker att det kan vara en mentalt givande aspekt. Givetvis får du fördelar av att ligga bakom i att du inte behöver ta vind eller göra jobbet, men mentalt tror jag att det är mer stärkande att ligga i täten. När vi tävlar så måste man ofta göra en "move", är du i fronten och bara kör så vet du inte när folk blir trötta. Ibland klarar de att hänga på ibland försvinner de bara. Att springa jämt och hårt är oftast bättre för mig.

Ofta händer det naturligt i loppet att jag vill ligga i täten. Det är en taktik. Om jag leder och folk är i min rygg så vet jag att folk ser mina axlar och mitt steg, då kanske de tänker "han ser pigg ut, varför är han så pigg"?
Parker Stinson

Man kan se ett tydligt exempel på detta när du slog amerikanskt rekord på 25 kilometer (finns att se på Youtube om man söker Parker Stinson), berätta om det loppet. 
- Jag är glad att du nämner det loppet för det är ett av karriärens bästa ögonblick och mycket riktigt ett exempel på "front running". Det stora målet var att vinna, att vinna ett mästerskap. Det amerikanska rekordet var en bonus men inget jag tänkte på. Det kändes fantastiskt från början, vi passerade en mile på runt 4.40, efter det backade jag av lite och lät folk komma ikapp. Jag släppte upp på tempot och anslöt till klungan, det kändes hemskt! Det kändes inte som att jag tävlade. Så då bestämde jag mig, nu kör jag. När jag stack igen så kollade jag inte tillbaka. Jag visste att det skulle vara en speciell dag. Varenda split som jag fick gjorde mig mer och mer positiv. 

Kan man applicera denna taktik på någon som inte kommer ligga i front på lopp, kan man ta efter denna mentalitet? 
- Jag tror att man kan lära mycket av detta, även fast jag ibland vinner så handlar det mest om att känna sig själv. När jag sprang 2.10 på maran i Chicago så blev jag tia tror jag. Man måste fokusera på sig själv i varje lopp, så fort som du kan medan du är avslappnad. Tänka inåt på dig själv och inte på vad andra gör. Jag skulle uppmana alla till att jobba på att vara avslappnade och jobba med andningen. Ett tips är att köra pass själv någon gång ibland, att köra hårt själv någon gång hjälper dig att inte tänka på andra utan att bi komfortabel i dig själv. Givetvis ska du träna med andra ofta, men att ibland göra hårda saker själv är stärkande. När du är omgiven av andra sen på tävlingsdagen så påverkas du inte lika mycket av vad de gör, du låter inte de diktera ditt lopp. Du har gjort jobbet själv och vet att du klarar det. Var tredje pass, kör något själv. Jag tror att det verkligen kan hjälpa folk, ni kommer lära er mycket om er själva. 

Du pratar om att vara avslappnad, vilken är en bra bro till min nästa fråga, ditt steg. Vi har nästan aldrig sett någon som springer så vackert och avslappnat som dig. Vad är nyckeln? 
- Jag tror det är en bladning av gener och arbete. Ens steg är vad det är. Oftast är man född med det steg man har. Jag tror att om man är omgiven av folk som springer fint så försöker man efterlikna deras mönster. Min pappa sprang fint. En grej som gjorde mig bättre i college var att jag oftast la till sprints efter passen. 80 meter fort, många trodde att det handlade om att lyckas kicka på slutet men för mig handlade det mest om att bli mer effektiv. När du springer max springer du på toppen av din effektivitet. Det är svårt att springa fint fort om du bara springer långsamt. Jag tror därför att lägga till lite snabba lopp några gånger i veckan, snabba backsprints eller lopp på platten. Man måste göra mer löpning riktigt fort. Det är svårt att ha extremt vacker form om man bara kör aerobt. Jag skulle köra det två gånger i veckan, en gång efter tröskel och en efter ett distanspass. Börja med två-tre lopp om cirka 10-12 sekunder, sen bygger du upp mot max och fem till sex stycken. Det krävs inte jättemycket, bara att du vänjer dig vid mekaniken. Det kommer kännas som en ny sport. 

Du är 29, vilket inte är gammalt i löparår. Vad hoppas du uppnå som löpare? 
- Jag vill vara någon som är att räkna med i de stora maratonloppen. Sen vill jag också vara den snabbaste maratonlöparen som Saucony har haft. Jag tror att det är Rod Dixon som har rekordet just nu med 2.08.59, så bättre än det är något som jag ofta tänker på. Sedan vill jag vinna mer vägmästerskap här i USA. Jag vill ha en streak där jag alltid är med i toppen och vinner ett om året. Göra mig påmind om att jag är kvar i toppen. Men att slå Rod Dixon vore fantasiskt! 

Hör hela intevjun med Parker i senaste avsnittet av Spring Snyggt  - med Jesus och Manne. 

Mer om Träning