Vad gör en elitlöpare under graviditeten?

Mikaela Arfwedson

Marathon.se följer svenska mästaren i maratonlöpning Mikaela Arfwedson genom hennes graviditet och fram till ASICS Stockholm Marathon, den 30 maj. Då tänker Mikaela försvara sin SM-titel, fyra månader efter den planerade födseln.
I det andra avsnittet av serien berättar Mikaela om hur det gick på Lidingöloppet. Och så träffar hon Louise Wiker, VM-löparen i maraton som födde sitt första barn i juni. Och började tävla igen i augusti.

I vår första intervju berättade Mikaela att hon hade planerat att springa Lidingöloppet på herrarnas medaljtid 2:15, men reviderat det till 2:10 för att slippa den värsta trängseln. Mikaela var då gravid sen nästan ett halvår tillbaka.

– Jag var laddad och var så redo jag kunde bli inför att springa Lidingöloppet. Förberedelserna hade gått bra med åtta-tio backpass, en del utav dem ute i Lidingöloppsspåret tillsammans med WeWhoRunClub. Hade jag inte varit gravid under sommaren hade jag lagt in längre tröskelpass, som 4x 3 kilometer kuperade intervaller och långpass längre än sommarens maximala 28 kilometer. Men så hård träning kändes inte aktuell och var inget jag behövde för att nå årets mer blygsamma mål.

Mikaela ställde sig längst bak i elitfältet. Utan klocka. Och tog det lugnt när alla rusar direkt efter start.

– Jag flöt på och sprang så avslappnat jag kunde, passerade många och hade en fin känsla även under den tuffaste delen mitt i loppet, som oavbrutet går upp eller ner. 

Rusade förbi de icke-gravida

Efter halva loppet hade Mikaela klättrat till åttonde plats. Det hade inte tagit mer än en timme. Hon fortsatte ta sig förbi konkurrenter och hade korn på fler innan hon råkade ut för ett missöde.

– Jag hade sett fram emot den energigel jag skulle få som skulle ge mig den sista kicken inför den sista milen. Fältet var glest och jag spanade efter min klubbkamrat med min flaska, men ingen i sikte. Jag sprang uppför Grönsta backe och tänkte att där uppe står han säkert istället, men nej, ingen där heller. 

– Tankarna fick mig ur balans och den tjej jag knappat in på, som bara låg 30 meter framför, seglade iväg. Jag blev passerad av några killar och försökte hänga på. Trots att jag sprang utan klocka kände jag att tempot gick ned. Nu gällde det bara att bita ihop sista milen och ta sig i mål.

Fem kilometer från mål kom den oväntade räddningen. En bekant från Umeå, Anna Jonsson, som stod och langade åt sina klubbkamrater i Studenterna erbjöd en gel.
– Jag blev överlycklig, tryckte snabbt i mig energin. Glädjen kom tillbaka och jag kände att jag kommer orka springa över mållinjen.

Mikaela fullföljde på 2.03.01, långt snabbare än målsättningen. Endast sex tjejer (troligen inte gravida) var före henne i mål. Den sista utav dem, Annemari Kiekara, var under efternamnet Sandell en gång i tiden Europamästare i terränglöpning. Det var bara en halvminut till den fina skalpen, kanske fem kilometer med en gel till hade räckt?

Vad gör en elitlöpare under graviditeten?

Några veckor senare möter Mikaela sin kollega i landslaget, Louise Wiker, som födde sitt första barn 1 juni. Hon har varit såväl svensk som nordisk mästare på 10 000 meter och representerat Sverige på VM i maraton 2015 och 2017. Trots att hon hann fylla 40 år innan Marion kom till världen är hon fast besluten att fortsätta karriären.

– Jag vill tillbaks. Jag tror att jag har det bästa framför mig. Jag har varit långtidsskadad så många gånger, och man kommer tillbaks. Det är bara att låta det ta tid. Man gör sig själv en björntjänst om man stressar för mycket. Kanske är det för att det har gått så lätt för mig förut att jag kan låta så cool.

Mikaela är ivrig över att få höra både om hur långt in i graviditeten som Louise tränade och hur det har gått under de första månaderna därefter. Båda efterlyser studier och riktlinjer.

– Jag har ingen aning om vad som händer efter. Jag känner ingen som har fått barn som har tränat under graviditeten, säger Mikaela.

– Det finns väldigt lite skrivet, väldigt lite information om träning för elitlöpare, håller Louise med om.
– Jag sökte hur Kara Goucher, Paula Radcliffe, Serena Williams och Ingrid Kristiansen tränade. Jag drog ner väldigt mycket på träningen mot slutet. Det blev naturligt. Jag körde fyra cykelpass i veckan, inte så hårt. Magnus (hennes make) frågade: Ska du inte träna idag? Och jag: nä. Det är som om kroppen bestämmer såna saker. 

Träning hela vägen fram

Mikaela vann SM i maraton under sin åttonde vecka, alltså samma dag som Louise födde sin dotter. Under motsvarande period hade Louise inte en tanke på att springa maraton.

–Jag minns ett backpass där mjölksyran bara slog till. Sen fick det sin förklaring (Louise visste inte om att hon var gravid). Mellan vecka 6 och 13 var det som om någon hade satt på mig en betongkeps. Sen var det en sjuk skillnad, minns Louise som under de värsta veckorna smög till konferensrummet på jobbet och låtsades läsa. 

Ett fall på skidor knappt halvvägs i graviditeten tvingade Louise att sluta springa. Hon skiftade fokus mot slutet av graviditeten.

– Efter det blev det bara spinningcykel. Jag hade så ont, hade foglossningar. Det började ganska tidigt. Men jag fick akupunktur. Jag var tvungen att cykla till affären. Det var jobbigt att bara gå. Men fram tills det var tre månader kvar tränade jag ganska bra. Jag körde väldigt mycket långa trösklar, åtta minuter. Fram tills det var sex veckor kvar.

– Du cyklade hela vägen fram? frågar Mikaela

– Ja, svarar Louise. Jag cyklade samma dag som jag kom till förlossningen, på fredag morgon! Jag körde ett ganska tufft cykelpass på onsdagen. Sen cyklade jag själv torsdag, fredag, och så kom hon lördag morgon.

Mikaela som nästan bara har upplevt hur det är att bli bättre har nu svårt att ställa om sig till det allt tyngre tillståndet.

– Jag har aldrig gått bakåt. Det känns jättetufft, mentalt. Jag har en motivationsbrist, erkänner hon. Nu blir jag långsammare hela tiden. Varför ska jag köra den här distansrundan? Den kommer ändå bara att gå i styrfart. Jag skiter i det här och bakar en kaka i stället.

– Du kommer att ha igen det efteråt, råder Louise. Jag hade gjort allt för att få springa. Man kanske inte behöver köra dubbelpass varje dag. Bit i!

Mikaela tjuvstartar

Louise tipsar om Mamma Mage-appen som ger övningar för att aktivera bäckenbotten, magen och andningen. Den är skapad för att kunna användas direkt efter förlossningen.

– Jag har laddat hem den. Jag är på Nivå II! ropar Mikaela.

– Du har tjuvstartat? Det var ju oväntat! skrattar Louise och lägger till att man nog inte kan få för mycket utav den. Hon rekommenderar även pilates.

–Det körde jag hela vägen in och det har jag fortsatt med nu.

5.5 veckor efter förlossningen gjorde Louise ultraljud för att se att hon klarade av att aktivera bäckenbotten. Efter det började hon springa. Men innan dess satte hon sig på cykeln och fick i det närmaste en religiös upplevelse efter att ha varit försiktig under graviditetens sista månader. Då tryckte hon aldrig högre än tröskelpuls.

– Jag hade tre veckor helt off. Sen började jag med spinning. Första gången som jag körde hårt, bara det att få träna för sin egen skull, utan att behöva ta hänsyn till någon annan, det är inte hälsosamt, men man blir ju hög! Jag såg på pulsen: 180. Jag bara, JA! skrattar Louise insiktsfullt över den egna karaktären.

– Men det är verkligen ett lotteri. Jag tror att det finns en rättvisa. För jag blev väldigt fräsch snabbt efter. En del får det jobbigt, det finns inga garantier. Vissa springer direkt efter.
Sen gick det ganska snabbt från det första passet om 4x 1 kilometer till att köra fem kilometer i ett svep på 21 minuter till att testa en träningstävling.

– Det kändes lätt, inte kantigt som det är efter en stressfraktur. Jag hade ändå fyra månaders löpvila före förlossningen. Om jag inte kan eller vågar springa långt känns det som om jag har bättre teknik när jag springer snabbt. 

– Tänkte du på att springa på grus? undrar Mikaela.
– Ja, jag springer nästan alltid i Hagaparken. Jag hade kanske sprungit tre mil när jag sprang Haga Park Run. Det var så kul! Visst har jag fått småskavanker. Jag hade tänkt springa 5000 meter på SM, men då fick en känning på utsidan av en sena. 

Då hade ändå Louise även prövat på 5000 meter på bana.

– Det kändes väldigt bra. 17:40 efter 10 veckor skulle du vara nöjd med det?
– Ja! bekräftar Mikaela lika snabbt som hon hade fått ett recept på framgång.
– Jag har en ambition om att snitta en mil om dan, när jag kan börja springa efter förlossningen. Med eller utan barnvagn. Kanske efter åtta veckor, vet inte vad som är realistiskt.
– Men du är så pass mycket starkare än jag, tycker Louise. Jag kom igång ganska snabbt ändå.

Hon har fått det första programmet av sin tränare Anders Szalkai. Fram till nu har hon styrt allting själv efter förlossningen, men stämt av med Anders.

– VM 2021 är det långsiktiga målet. Men jag skulle jättegärna springa EM i halvmaraton nästa år. Om allt går som det ska blir det Barcelona Halvmaraton i februari.

–Jag börjar förstå varför vissa kan bli mycket bättre. Om det inte är perfekt väder, man fick de skor man fick, man får göra det bästa. Jag har den här tiden. Om jag inte gör det nu, så…
–Nästa mara kommer jag inte att vara hypernervös över alla detaljer. Jag har blivit mer flexibel. För att inte skapa stress bestämde jag mig för att all träning som jag har uträttat idag är bättre än ingen träning.  

 

Skribent: Lorenzo Nesi