Det är något speciellt när man står uppe på bron över Lidingövägen och väntar på starten på adidas Stockholm Marathon och man ser havet av förväntansfulla löpare, som både längtar och bävar inför det som komma skall. Det är en makalös syn.

Men så ser man plötsligt också alla funktionärer i gula eller orangea västar. Det kan vara internationella stjärnor som Daniel Ståhl, Simon Pettersson, Moa Hjelmer eller Kalle Berglund som släpar staket, instruerar kids vid en energistation eller ser till att löparna hittar till rätt startfålla. Men allra mest är det föräldrar, klasskompisar, träningsvänner och eldsjälar som står där och hugger i. Under en adidas Stockholm Marathonhelg är de över 3000 st frivilliga funktionärer som hjälper till. Som helt utan egen ersättning lägger sin tid och sitt engagemang på att deltagarna ska få de bästa möjliga förutsättningarna. När jag ser dem tänker jag att det kan vara de finaste vi har i idrottsrörelsen.

Och jag tänker på hur samhället förändras, hur idrottsrörelsen tappar mark. Och jag blir orolig. För hur skulle det gå utan deras engagemang? Om de inte ställde upp med sina stora leenden, sitt positiva sätt och sin vilja att bidra. Det är en av idrottens framtida knäckfrågor. Det ideella engagemanget som inte behöver vara en tränarroll eller en styrelseplats. Utan det ideella engagemanget i att kratta en längdhoppsgrop, att ställa ut häckar på rätt avstånd och att servera vätska på motionslopp. Vi måste förtjäna dem varje dag, men det första vi kan göra är att hylla dem så ofta vi kan!

Så ni som springer i helgen, släng iväg ett extra leende, en high five eller ett hurrarop till våra närmaste funktionärer. Hjälps vi åt får vi kanske lyxen att ta emot deras hjälp även nästa år.

/David Fridell (som gjorde sitt första funktionärsuppdrag som medföljare vid dopingtester vid Stockholm Marathon 2003. En historia som också är värd att berätta. En annan gång.)

Maradagar 1 - Veckan inleds
Maradagar 2 - Andhålet