- Jag kommer aldrig mer att springa ett maratonlopp.
Det slår Midde Hamrin fast med bestämd röst. Basketspelaren som övergick till löpning och blev en Sveriges främsta genom tiderna är inte lockad av att återuppta maratonkarriären.
- Jag tyckte aldrig att det var lätt att springa maraton, minns Midde som ändå vann i Stockholm 1991 och 1992.
Men tro inte att Midde slutat springa för det. Det blir i regel sex (!) pass i veckan. Och det är inte bara stilla lunkande.
- Jag kör intervaller också. Det är det som jag tycker är roligt.
Evy Palm har en liknande träningsstatus. Fem pass i veckan har det blivit sedan hon bestämde sig för att springa Stockholm Marathons jubileumslopp.
- Jag har sprungit långpass på över tre mil, säger Evy och skrattar åt hur mycket längre tid de tar än när hon tävlade.
Kjell-Erik Ståhl väljer att avstå från start eftersom träningen blivit för tunn.
- Man har vissa anständighetsgränser, ler Kjell-Erik. Det ska vara en sju-åtta mil i veckan.
Den som definitivt tagit avsked från löpningen är Åke "Biten" Eriksson.
- Jag springer väl två gånger om året. Vaderna sätter stopp, berättar den inbitne stockholmaren som bosatt sig i Halland.
- Jag blev sugen efter att ha tittat på Stockholm Marathon på tv ifjol. Men det går inte. Det får bli golf i stället.