Mitt starkaste minne av 1978 års New York Marathon - mitt allra första maratonlopp – är varken världsrekordet eller publikens jubel. För mig betydde New York Marathon att jag för evigt förlorade min anonymitet. "Vem är nummer 1173?" frågade åskådarna varandra när jag sprang in i målfållan. Samma fråga hördes även över högtalarna. 1173 var mitt startnummer och jag kan inte låta bli att skratta när jag erinrar mig hur jag tvingades gå från den ena till den andra och berätta vem jag var och varifrån jag kom. Det var första och sista gången jag bar det startnumret och hörde de frågorna.
Efter loppet blev jag uppmärksammad på ett sätt som jag inte tidigare varit van vid. Jag hade vunnit lopp förut men det var för det mesta på friidrottstävlingar där jag delat segern med andra grensegrare. Det var roligt att se de entusiastiska och upphetsade åskådarna i New York, och om jag hade förstått vad segern skulle innebära hade jag nog visat större glädje.
Hemma i Norge mottogs min seger med ro eftersom det tagits för givet att jag skulle vinna. Vinsten i New York innebar början på något nytt för mig. Visst var uppmärksamheten spännande, men samtidigt mycket tröttsam. För det första hade jag just sprungit 42,2 kilometer och för det andra hade jag fullt upp med att koncentrera mig på att förstå engelskan som pratades runt omkring mig. Till slut var jag så trött att jag önskade att alla skulle försvinna så att jag fick gå till mitt rum och vila.

Fint att tjäna pengar i USA
Amerikanerna älskar berömda människor. Om du är en kändis i USA så är du speciell. I Norge däremot finns Jantelagen, en oskriven lag som säger att du inte ska tro du är bättre än någon annan, för om du gör det ser folk ner på dig. Men i USA blir du respekterad och beundrad om du skiljer dig från mängden på ett positivt sätt. Jag befann mig plötsligt i en värld där människor kämpar för att bli bäst, och till och med blir uppmuntrade att göra det. Jag blev stoppad på gatorna i USA av människor som ville uttrycka sin beundran.
Mina ekonomiska framgångar blev också beundrade i USA, något som aldrig skulle hända i Norge. Trots att jag satsat hårt på att nå toppen har jag aldrig varit intresserad av berömmelsen som kommer på köpet. Jag tycker inte om att bli igenkänd eller betraktad som en "stjärna" utan föredrar att vara anonym. Det kan hända att många drömmer om att bli berömda, men jag tycker inte om det. Berömmelse placerar ofta människor i en värld de inte själva valt att leva i.
Ibland tycker jag att livet skulle vara så mycket enklare om jag fortsatt att vara en relativt okänd person. Människor förväntar sig ofta att jag ska vara speciell och annorlunda samt ha en åsikt om allt möjligt, vilket jag inte har.

Hann inte med lärarjobbet
Efter mina maratonsegrar och rekord kom det en stadig ström av inbjudningar. Jag accepterade dock enbart de lopp som gick under skolloven eftersom jag fortfarande arbetade som lärare. Jag började tycka om gatuloppen och de tillfällen till resor de gav mig, och kände att lärararbetet stod i vägen för fortsatt träning och tävlande. Det hände allt oftare att jag tvingades ta tjänstledigt för att ställa upp i olika lopp och det kändes inte bra att vara borta från mina elever så mycket.
Men trots dessa motstridiga känslor bestämde jag mig 1980 för att ta ett års tjänstledighet från mitt jobb som lärare i engelska och gymnastik. Efter årets slut tog jag ledigt i ytterligare ett år. Jag ville inte säga upp mig eftersom jag inte var riktigt säker på vad jag ville göra. Tänk om jag skulle bryta benet och inte kunde tävla längre?
Efter två års tjänstledighet sade rektorn för skolan att jag var tvungen att fatta ett definitivt beslut. Jag tyckte verkligen om att undervisa, men var samtidigt fascinerad av löparvärlden. Valet var egentligen enkelt: jag kunde alltid undervisa senare i livet, men jag kunde inte alltid springa.
Det är svårt att kombinera en löparkarriär på toppnivå med ett vanligt arbete. Det är svårt, vissa påstår att det är omöjligt, att vara bäst eller att tävla mot de bästa och samtidigt arbeta vid sidan om. Trots att jag själv kombinerade de båda sysslorna i många år, känner jag idag inte till någon topplöpare som klarar av det.
Det är inte bara frågan om att ha tillräckligt med tid eller energi över till träningen, utan man måste också ta med i beräkningen allt det som åtföljer en idrottskarriär: den tid som går åt för vila, medicinsk behandling, massage, resor till och från tävlingar samt det PR-arbete man åtar sig i reklamkontrakten.
Idag är det nog ingen som förväntar sig att en toppidrottsman har ett arbete vid sidan om eftersom alla förstår hur mycket arbete vi måste lägga ner för att hålla oss på topp. Men så var det inte förr i tiden. När jag berättade för folk att jag idrottade frågade de alltid vad jag arbetade med på riktigt.
Jag slutade undervisa därför att jag förstod att jag kunde leva på löpningen. I början kändes det skönt att inte behöva gå till arbetet, men så småningom insåg jag att löpningen nu var mitt arbete, och inte någonting jag sysslade med vid sidan om. Ibland när jag gav mig iväg på en träningsrunda lämnade jag en lapp hemma på vilken jag skrivit: "Har gått till jobbet. Kommer hem om en timme". Sanningen att säga känner jag mig privilegierad som kan leva på min idrott. Pengarna som existerar inom gatulöpningen har gjort det möjligt för oss löpare att hålla på med sporten längre än vad som annars skulle vara möjligt.
Det är dock inte så länge sedan som de flesta topplöpare aldrig fick chansen att nå sin absoluta topp eftersom de inte hade möjlighet att träna och tävla på heltid, men idag kan de tjäna tillräckligt mycket för att försörja sig. Utöver prispengar tillkommer reklampengar samt framtida möjligheter att arbeta inom media eller på företag.

Tveksam till reklamuppdrag
För det mesta har jag varit tveksam till att acceptera kommersiella erbjudanden. Så länge jag tävlade aktivt ville jag inte åta mig för mycket vid sidan om eftersom jag vet att det på något sätt kunde störa min satsning. Dessutom skulle jag inte kunna ställa upp för en produkt som jag inte tycker är bra eller som jag inte själv använder. Jag tackade till exempel nej till att medverka i en reklamkampanj för mjölk, eftersom jag inte dricker mjölk.
Om jag anser att en produkt är bra och att det inte skulle göra mig något att bli sammankopplad med den produkten kan jag börja fundera på saken, trots att jag inte tycker om att se min egen bild i tidningsannonser. Att göra reklam för smink skulle till exempel aldrig komma på fråga. Bara tanken är ju löjeväckande: "Grete Waitz har alltid på sig ögonskugga från företaget X när hon springer maratonlopp!"