Hanna har bipolär sjukdom: ”När jag var sjukskriven gav löpningen mig ett sammanhang”

Hanna under Médoc Marathon 2015, loppet med obligatorisk utklädning och vätskekontroller där det bjuds på vin.

Att springa tillsammans med andra, ett vara en del av en löpargemenskap. Att känna att kroppen var stark och orkade springa många mil – det var viktiga delar för Hanna Liderfelt under den jobbiga tiden när hon fick sin diagnos, bipolär sjukdom typ 2.

Men samtidigt som löpningen betydde mycket, fick den henne att inte ta sin medicin. Hanna var rädd att medicinen skulle påverka löpningen negativt. Resultatet blev en oerhört stark ångest och djup depression.

Det började sommaren 1994. Hanna Liderfelt var 15 år och hade precis gått ut nian. Gymnasiet hägrade och alla vännerna var sprudlande glada, men Hanna kunde inte vara glad. Då var hon inte medveten om att hon hade hamnat i den första av många depressioner.

De kommande åren blev en berg- och dalbana med depressioner, stark livsglädje, ångest, och en rejäl utmattning. Det dröjde tills Hanna fyllde 36 innan hon fick diagnosen bipolär sjukdom. Då hade hon hunnit vara med om flera byten av läkare och felmedicineringar som försämrade läget drastiskt.

– Jag är i grunden väldigt levnadsglad men förlorade energi och fick mörka tankar i perioder. Jag var utmattad av ångest och det kändes som att alla mina tankar inte fick plats i huvudet, berättar hon.

Vi sitter hemma i Hannas bohemiskt och varmt inredda lägenhet på Södermalm i Stockholm. På bordet finns kaffe och kardemummabullar framdukat och här och där i rummet står tända ljus som ökar mysfaktorn. 

Jag fick fel medicin i början - den gjorde mig bara ännu sämre.

Hanna berättar att de stora problemen började när hon startade en förskola tillsammans med en före detta kollega. Hon hade jobbat som förskolechef i flera år och var otroligt glad över att starta eget – en liten förskola att växa och utvecklas i. Men det fungerade inte som Hanna hade hoppats, och hon blev alltmer stressad.

Den första medicinen gjorde allt mycket värre
– Jag började kolla mobilen till och med mitt i natten för att se om någon förälder ville nå mig. Jag mådde sämre och sämre, blev trött, ledsen och fick panikångest. Jag sökte hjälp inom psykiatrin och blev sjukskriven för utmattning.

Hanna ordinerades antidepressiv medicin som hon tog, men hon mådde allt sämre.

– Ångesten ökade. Jag vaknade ibland på nätterna och var genomblöt av svett och tankarna bara snurrade. Jag bytte läkare och fick en ny antidepressiv medicin, men blev inte bättre.

En helg mitt i högsommaren åkte Hanna med några vänner till Möja i Stockholms skärgård för en trevlig helg. Men Hannas ångest blev för stark. Hon åkte hem och blev frivilligt inlagd på en psykiatrisk avdelning på Södermalm.

– Då äntligen träffade jag en läkare som förstod. Hon förklarade att den antidepressiva medicinen som den tidigare läkaren hade skrivit ut, och till och med ökat dosen av, bara förvärrade mina symtom och min ångest. Medicinen blev som att hälla tändvätska på en eld.

Efter en period med utredning och djupa depressioner fick Hanna till slut diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Hon fick också veta att hennes reaktion på den antidepressiva medicinen är typiskt just om man är bipolär.

Den klassiska bilden av bipolär sjukdom är att man pendlar mellan kraftigt maniska perioder med överaktivitet och upprymdhet, och perioder med depressioner, låg energi, nedstämdhet och minskad livslust. Många precis som Hanna får djupa depressioner, men saknar de kraftigt maniska perioderna – och upplever istället en stark kreativitet.

– Jag träffade många olika läkare, jag hade behövt mer kontinuitet. Men ett extra starkt möte med en läkare som fanns med en längre period har etsat sig fast hos mig. Han frågade alltid vid inledningen av samtal hur det gick med min löpning. Han fokuserade på det friska och det är något som jag själv alltid gjort.

Att springa i naturen är läkande. Hanna ger sig ofta ut på riktigt långa turer.

Känslan av en start kropp är fantastisk
Löpningen och löparvännerna var väldigt betydelsefulla under den här tiden. Hanna berättar att känslan av en stark kropp som orkade springa flera mil var fantastisk. Men det gjorde också att hon undvek medicinen Litium som faktiskt fungerade bra.

– Jag hade en idé om att jag skulle klara mig utan läkemedel och var rädd att medicinen skulle påverka min löpning negativt. Så jag slutade. Inte bara en, utan flera gånger. Resultatet blev att jag fick ångest, jag blev riktigt dålig och fick tankar på att jag inte orkade leva.

Efter en tids sjukskrivning började Hanna arbetsträna i en pedagogisk trädgård. Trädgårdsarbetet var skönt och hon var omgiven av kärleksfulla människor. Hon trivdes med det vilsamma och förundrades över naturens skiften. Hanna bestämde sig för att utbilda sig inom trädgård och började efter studierna att arbeta på en trädgårdsfirma. Hon mådde bra för första gången på länge och bestämde sig för att acceptera sina mediciner.

Aldrig mer skulle hon sluta med medicinerna – hon behövde dem ju på samma sätt som en diabetiker behöver sitt insulin. Att kända och ofta kreativa människor gått ut och berättat om sin sjukdom på senare år har också gjort det lättare för Hanna att acceptera och vara öppen med sin.

– Jag är så tacksam för min kärleksfulla familj och mina underbara vänner, de betyder guld. Till en början var jag rädd att prata om min sårbarhet. Jag trodde att människor skulle döma mig. Sedan insåg jag att det var skönt att berätta. Förutom familjen så vet både vänner och arbetskamrater numera att jag har bipolär sjukdom. Det har också varit viktigt att få stöd och förståelse från mina chefer.

Löparvännerna har betytt oerhört mycket
Både för Hanna och alla andra med bipolär sjukdom är fasta rutiner, bra kost och rörelse viktigt. Löpningen har betytt mycket för Hanna, både nu och när hon mådde som sämst. Hon har sprungit många maraton, bland annat tre ASICS Stockholm Marathon. Hon har också flera ultramaraton på sin meritlista och har tillbringat mycket tid i skogen med traillöpning där naturen har bidragit med sin läkande kraft.

– Just nu springer eller går jag tio kilometer varje dag – däremot måste jag vara försiktig med att ta ut mig fullständigt. Under den jobbigaste tiden, när jag befann mig i mina mörkaste svackor var löpningen och mina vänner i löparklubben IF Linnéa oerhört betydelsefulla.

– Min löparkompis Kristina kunde säga ”Ta på dig löparskorna så kommer jag förbi. Du behöver inte prata – vi bara springer en runda”. När jag var sjukskriven gav löpningen mig ett sammanhang. Varje lördag var vi ett gäng som träffades och sprang tillsammans, sen gick vi till ett kafé och fikade och pratade. Ingen frågade vad jag jobbade med – det var löpningen som var i fokus.

Idag är Hanna tillbaka på ett tidigare jobb som rektor för fyra förskolor, samma arbetsplats som innan hon startade eget.

– Det känns fantastiskt och jag fylls av en så stor tacksamhet över det. Att se barn växa och utvecklas, känna självförtroende och framtidstro, det är fint. Den livsglädjen jag känner idag är så mycket starkare på grund av de svackor och dalar jag har haft.

Hanna vill understryka att hennes bipolaritet inte bara har inneburit svackor. Hon beskriver en extremt stark känsla av livsglädje mellan de mörka perioderna, som har gett henne mycket lycka, driv och kreativitet.

– Idag vill jag inte vara utan min sårbarhet, som jag väljer att kalla det. Den ger livet fler nyanser, och har gett mig många nya vänner. 

Hannas tips till dig som lever nära en vän eller familjemedlem med bipolär sjukdom:

  • Prata öppet om det, fråga hur det är på riktigt.
  • Bekräfta honom/henne,  berätta att det vänder, att det kommer bli bra.
  • Stötta med rutiner kring mat om det behövs.
  • Ta en promenad, kravlöst, i tystnad om så önskas.
  • Spela kortspel eller något prestigelöst och lättsamt.

Hannas tips till dig som nyligen fått diagnosen bipolär sjukdom:

  • Acceptera det du känner just nu.
  • Behåll normalitet genom rutiner, jobb, motion även när det känns som om det är svårt att komma ur sängen. Det hjälper dig att vara här och nu.
  • Sök hjälp när du behöver, det finns förståelse och hjälp att få.
  • Se din sårbarhet som en tillgång, ägna dig åt något kreativt som att sticka, måla, skriva.
  • Var öppen på din arbetsplats och med dina vänner.
  • Kontakta gärna föreningen Balans som bland annat vänder sig till människor med bipolär sjukdom. Genom dem kan du ta del av föreläsningar och självhjälpsgrupper.

Av Kristina Lager

Mer om Hälsa