Se sändningen från Premiärhalvan, lördag 20 april 10.30

Success without mercy

Jag har länge haft en stor skräck i livet. Inte en otäckhet som i första hand kan drabba mig själv, men väldigt många av de som jag tävlar mot eller ser springa på TV. Det handlar, för att uttrycka mig kort, om någons elitidrottande som går helt överstyr.

Exempel på elitidrottare som gått ner sig fullständigt antingen under skadeuppehåll eller också efter elitkarriären är skräckinjagande många. Den stora strävan i livet är borta, målen likaså, och därmed kan det vi kallar "mening" vara ett minne blott i deras själ.

En av mina få förebilder inom löparvärlden, irländaren Martin Fagan, började vandra denna väg för ett tag sedan. Efter ihängande skador, avbrutna maror, avslutade "relationer" med både flickvänner och antidepressiva piller, ekonomisk kris, social isolering och, sist men inte minst, en krossad OS-dröm valde Martin den nästsista utvägen (för honom) i december. Han övervägde först den sista utvägen, självmord, men valde EPO.

Jag kan tänka mig att det finns en del teorier här, jag har naturligtvis min egen, men lustigt nog kom Wada (World Anti-Doping Agency) och testade honom redan samma kväll som han tog EPO för första gången. Martin visste att han i den stora staden Tucson som han befann sig i, hur enkelt som helst kunde "råka" gå ut och äta middag just när han visste att Wada skulle komma. Att missa ett test hade bara inneburit en av tre prickar, det har hänt många som aldrig ens tänkt tanken att dopa sig.

Men Martin ville inte längre, för han visste att han inte kunde fortsätta kämpa hur gärna han än önskade. När Wada knackade på dörren satt han mot sängkanten i ett hus som var helt nedsläckt, ingen kunde ana att någon var hemma, men han valde ändå att ge upp.

“I didn’t have to answer that door. But I was shaking, felt this overwhelming guilt. I thought about my family, my friends. But this was it, my way out. In my head I’d already packed up my stuff, packed up my running. I was leaving America. I had to come home.”

Man vet när man inte har mer att ge som idrottare. Människor vet t.o.m. när man inte har mer kvar att ge i livet, det är då de sakta börjar tyna bort. Jag förstår idrottare som inte förmår sig sluta. Jag har pratat med extremt framgångsrika löpare, som varit väldigt nära att nå sin fulla kapacitet, men inte ens dessa ser på sitt idrottande som fullbordat. Man ville mer.

Har man då som Martin, haft så många motgångar i idrottslivet att det är fullkomligt orättvist, förstår jag ännu mer det svåra i att ge upp en elitkarriär. Inte så mycket för sig själv som för alla människor; vänner, familj, tränare, sponsorer och fans som stöttat, hoppats och trott på en. För att lyckas inför dessa människor sätter många sig själva åt sidan, man bryr sig inte om sin mentala hälsa eller trygghet i livet längre.

Min gissning är att ni, när vi kommit så här långt, inte alls håller med min text. Jag t.o.m. hoppas att ni ska vrida lite argt på er och surt fundera om jag själv är PRO dopning, när jag förmildrar det som yttre och inre omständigheter på det här viset. Ni kanske tänker; vem jag än skriver om gjorde han väldigt fel.

Det är bra, för Martin gjorde väldigt fel, det vet nog han mer än någon annan.

Däremot, och nu skriver jag bara för mig själv, kan jag tänka mig att brottet "dopa sig" kan upplevas världsligt för en individ om handlingen efterföljs av långa perioder med depression och självmordstankar. I den meningen som jag vill åt menar jag "världsligt" som att det bara är en handling på den fysiska jorden, en tanke som formats om från "overklighet" till "verklighet" i en förtappad människas huvud fyllt med inre kaos.

Vad vill jag då säga er? Jo att om man kan förstå varför vissa idrottare dopar sig i traditionellt dopningsfria kulturer, speciellt i slutet av sina karriärer, finns det större möjligheter för människor i dess närhet att hjälpa dem. Martin hade i själva verket ett par människor som han hade kunnat prata med, men i ett tillstånd av svår psykisk ohälsa är det vanligt att människor sluter sig själva i ensamheten.

“I put my health second, and my livelihood first. It’s still not easy to talk about, even in the position I’m in now, because I’ve always felt the taboo, about mental health, depression. I didn’t know how to reach out, and didn’t feel I’d anyone to reach out to. I just know now that I should have.”

Vill ni lägga tio minuter av era liv på att bättre förstå den verklighet som många av världens elitidrottare lever i, tycker jag ni först ska lägga fem minuter på att läsa hela artikeln på Irish Times - och resterande fem på att fundera kring om det finns människor i er närhet som kan vara i fara, eller kanske bara behöva ett extra samtal.

http://www.irishtimes.com/newspaper/sport/2012/0116/1224310310398.html