Peeping Tomboy - Laxaloppet

Laxaloppet

2012-04-30 00:48 | Kommentarer

När jag skulle ta emot ett pris på en "gala" förra hösten fick jag frågan om hur jag brukar fira efter ett lyckat lopp? Att "fira" behöver givetvis inte betyda att "festa", men jag anade att den underliggande tonen antydde just detta. Mitt svar blev att jag aldrig dricker efter ett lopp, bara före, vilket åtminstone är mer sant än falskt.

Detta gäller även andra tuffare träningspass såsom intervall- eller långpass. Jag vet knappt något värre än känslan av att först behöva lida, för att sedan bara lida ännu mer när man vårdslöst super bort viloeffekten i ens nedsatta och förkylningsbenägna kropp. Bättre då det omvända; för även om man presterar sämre på passet eller tävlingen just i detta skede så är chansen större att gå framåt i det längre perspektivet. Och det är lättare att veta var man står som löpare om man strikt går efter det man presterade senast... vilket alltså bör vara en löpupplevelse!

Då jag antingen av en nyckfull händelse eller av en uppoffrande och nödvändig förändring kör på en alkoholfri tävlingssäsong 2012 beställde jag kvällen före Laxaloppet EN alkoholfri öl. Bartendern på Söderport i Kalmar är förmodligen van vid att jag beställer in flera öl åt gången, typ fyra, och även om han tog fasta på att jag sa alkoholfri så ställde han fram TVÅ styck.

Eftersom jag vet om att jag ändå känner mig ensam med bara en öl i händerna orkade jag inte tjabba om beställningen och betalade vad han begärde. Jag kände dåligt samvete för alla kolhydrater jag skulle hälla i mig, men kom till slut på att jag hade blivit bjuden på LCHF-pannkakor till lunch och försökte tänka att det fanns gott om tid att göra av med kalorier och i förlängningen även kilon fram till Asics Stockholm Marathon.

Efter fyra timmars sömn och fyra timmars tågresande är jag morgonen efter framme i Halmstad, alltså staden där loppet skulle hållas. Det första jag gör när jag stiger av är att gå bort till pressbyrån och köpa en stor latte. Jag köper aldrig latte längre men av någon anledning ville jag nu prova att dricka detta med en extra espresso i botten på muggen (jag betalade aldrig för espresson, men då jag på hemvägen även köpte kaffe+kanelbulle tyckte jag att kiosken hade gått tillräckligt plus på mig ändå).

Efteråt är det svårt att avgöra om jag drack upp hela koppen på 100 eller 10 sek - men det gick väldigt fort! Då jag funderat en stund på om jag är en dålig livsnjutare stiger jag upp från min parkbänk och börjar spana efter någon människa klädd i något som skulle kunna vara från Löplabbet. Då jag inte ser någon börjar jag vandra åt det håll jag misstänker att startområdet ska ligga...

När jag kommit fram och precis löst ut ett startnummer för mina sista sparade hundralappar rycker jag hastigt till av skräck!!! Bara femtio meter bort ser jag min stora fara - Lars Johansson. Min första impuls blir att ta några steg tillbaka, gömma mig, och sedan snabbt försöka tigga tillbaka mina hundralappar för att ha råd med första bästa tåget hem.

Efter några tiondelar av chocktillstånd finner jag istället situationen roande och traskar ner mot Lars för att hälsa på honom och hans kära flickvän Dorcas (eller är de gifta nu kanske?). Min gamla träningskumpan verkar först inte känna igen mig, men då han frågar "Är inte du på terräng-SM", så inser jag att han trots allt gör det.

Det blir komiskt uppenbart att både han och jag tänkt att om det är någon helg man kan få tävla utan motstånd så måste det var denna helgen. Men det nyckfulla är att det, till skillnad mot terräng-SM där alla alltid anmälda men få som verkligen kommer till start, i brödrostloppens kultur aldrig är någon (bra) anmäld men där vem som helst, som Lars Johansson i det här fallet, kan dyka upp.

Eftersom jag lovat Josefin att bjuda henne på ett dyrt restaurangbesök om jag vinner loppet hinner jag precis smsa "Sveriges snabbaste marathonlöpare har dykt upp, så förbered dig på pizza ikväll!" innan jag påbörjar min uppvärmning. Det här var på den tiden då Musse ännu inte sprungit på 2.12.28, och jag kände att Lasse var värdig att bli kallad så även denna sista dag på hans era.

Uppjoggen var inte lysande. Första km gick på 5.29 och när andra låg på 5.44 kände jag att detta inte var en dag för uppvärmning. Istället tittade jag in i Halmstads stadsbibliotek som majestätiskt hade byggts ut över kanalen. Alltså den kanal som vi skulle orka springa längs på bägge håll, och dessutom två gånger om, för att få ihop 2x5 km.

På tal om Musse och bibliotek hade banan enligt uppgift förlängts med 200m runt biblioteket efter Musses trösklande banrekord på 31.38 från i fjol. Jag tänkte att det kunde bli hårt att matcha detta med min lattemage och svaga uppvärmning, men hade ändå hopp om att den rätta känslan skulle infinna sig vid skobyte.

Jag hade delvis rätt och även om jag första kilometern fick lägga mig i rygg på den trevliga Michael Kälebo kunde jag under andra kilometern börja kämpa vid Lasses sida. Under tredje och fjärde lossnade det ordentligt och efter en km på 2.54 hade jag plötsligt Lasse 15 sek bakom mig. Sedan fick jag problem med en spökande skuldra, tappade koncentrationen på löpningen, och kom i mål på 30.37.

På kvällen äter jag Gösfilé och confiterad färskpotatis med Pannacotta som efterrätt. Givetvis blev det en kanna vatten till detta.