Jag vaknar av att det kliar i pannan något alldeles förfärligt. Myggbett. Tyckte jag nyss konstaterat att det inte fanns så många myggor här. Hade nog fel. Eller så har de få som ändå vaknat känt doften av nytränad löpare. Jag tittar på klockan 05.30. På tok för tidigt. Försöker somna om. Då hör jag det där surrande ljudet av en, två eller är det tre myggor? Jag drar täcket över huvudet. Här kan de väl inte nå mig? Nej, fast värmen under täcket gör det ju inte direkt behagligt eller ens möjligt att somna om. Vad göra? Ge sig upp på frustrerad myggjakt eller...
Jag tittar på blommor, på himmeln, på växterna längs kanten, ja precis allt som en löparrunda kan erbjuda. Mitt i all idyll så slutar stigen tvärt och jag kommer rakt ut på en...... väg där någon sladdat ut. Plötsligt får jag ett infall att jag nog också ska sladda ut. Jag ger mig ut i full kraft. Ökar takten då jag snabbt ser vart jag är och har en känsla för hur jag ska ta mig tillbaka. Den där välbekanta smaken av ansträngning kommer upp i munnen, men det är ok. Jag ska framåt, fortare och med tryck i steget. Jag flyger in lågt och landar hem efter en timme och 56 minuter. Dusch och frukost. Inte en enda mygga varken syns eller hörs. Detta myggmedlet funkade helt och hållet. Det där skulle man ha på burk. Så rullar dagen igång. Hur det blir med intervallpasset får dagen, kvällen och kroppen avgöra.
