Slöingeman - execution

På fredagen har jag alltså kört jag ner bilen, med löpargrejer i, till Båstad station. Samt lämnat en väska med kläder på hotellet i Torekov. Tåget hem. Lördag morgon klockan kvart över fyra har jag ätit en summarisk frukost, klarat av ett summariskt toabesök och parkerat cykeln vid Gårda brygga, ett par kilometer hemifrån bara. Cykellampan flyttar jag till uppstigningsstegen. Tyvärr är den lite glapp och dum, blinkläget vill inte funka men den lyser starkt och bra ut över vattnet. Dan har redan anlänt med bil till Gårda brygga och vi kör runt fjorden till Gottskär. Lyfter ut en kajak från Gottskärs kajakuthyrning som uppenbarligen beredvilligt ställer upp på nästan vilka galenskaper som helst, och sedan är alla förberedelser äntligen klara.

Det blåser fem-sex sekundmeter från sydväst. Inne i Gottskär är man helt i lä bakom Onsala, men längre ut är det mer rörelse i vattnet. På andra sidan syns min lilla cykellampa fantastiskt tydligt. Jag packar ner plånbok, nycklar, mobil och mina små drickaflaskor i safer swimmern, för dagen även pimpad med en lampa för extra synlighet. Vi lämnar Utholmen, en liten ö som sitter ihop med fastlandet via en bro, klockan kvart i sex. Solen har precis börjat fundera på att gå upp men det är ett fint gryningsljus sedan en bra stund.

Simningen är lugn. Stabil. Det kommer lite vågor utifrån havet men inget som bekommer mig. Vattnet i djuprännan är riktigt klart, trots att det blåst mycket på sista tiden. Brännmaneterna har blommat upp ordentligt till sist, denna nästan manetfria sommar, de flesta håller sig på djupet men en eller annan får jag veja för eller fösa undan. Jag brukar vara lite nojig i vattnet men idag är jag bara lugn. Efter en dryg kilometer fritt vatten rundar vi Brokö, den närmaste av fjordens fyra stora öar. Jag kommer nära den klippiga och enbevuxna strandlinjen och botten kommer också närmare, ålgräset ger en välkommen fartkänsla. Fågellivet på öarna är rikligt och i det lilla sundet mellan Hällesö och Brokö, som bara är knädjupt på det smalaste stället, är man som ensam i världen. Ett stycke marin vildmark helt nära civilisationen. Jag ställer mig upp en stund, dricker en av mina två småflaskor sportdryck och tar in atmosfären. 

Mellan öarna är en liten vindkanal idag och det blåser lite tjurig motvind en stund. Där det djupnar kommer jag in i en klassisk manetridå. Brännmaneterna från öppet hav håller sig helst en bit ner i kallt och friskt vatten, men trycks in av vind och strömmar i sundet. När det grundar upp tvingas de upp till ytan. Jag vet att det blir bättre bara jag kommer förbi den här zonen, håller ut lite från ön och matar på framåt. Snart är manetmängderna mer normala igen.

Vid Hällesö sydspets tar jag min andra drickaflaska ur släpbojen och så tar jag farväl av Dan, kvar till Gårda brygga har jag två gånger åttahundra meter som jag har bra kontroll över. Uppstigningslampan syns tydligt även ifrån det låga vattenläge som man får som simmare. Det är lite öppnare simning de följande åttahundra, till kanten av den märkliga klippön Lilla Brattaskär - som ligger nästan som en befästning utanför Gårda brygga. Det känns lite mäktigt att ligga ensam här ute och simma, en frihet som når långt in i själen. 

Sista åttahundra metrarna är öppna för vid och vågor utifrån Kattegatt och det kommer gammal sjö från havet som växer lite extra mot uppgrundningarna runt skäret. Precis utanför Brattaskär är vågorna nära metern, men långa och mjuka. De trycker mig lite ur kurs men jag låter dem hållas och matar på, lättare att korrigera lite senare. Skulle det visa sig helt omöjligt kan jag alltid klättra i land i Lilla vik eller längre norrut. Men som väntat lugnar sig vågorna efter bara ett par hundra meter och jag kan åter lägga rätt kurs mot bryggan. 

Totalt tar det nästan två timmar att simma mina 4.8 km över fjorden, inklusive ett par pauser. Men jag känner mig fräsch och glad - och lyckosam som har en så otroligt fin simsträcka alldeles hemmavid. Sätter mig på en bänk i lä från den ganska ihärdiga sydvästvinden och drar på armvärmare, handskar, buff och långa strumpor. Samt en tunn cykeljacka som får gå utanpå den lite kraftigare kompressionströjan jag redan hade under våtdräkten. Mina korta fusiontajts är all round de med och sitter på från första simtag till sista löpsteg. 

Lite extra prylar blir det på den här turen, förutom mek/punkakit, sportdryck och godis allokeras en ryggficka för powerbank, kablage och hela rutten i kartform utskriven på sex ark nevertear. Jag inser lite försent att jag bara har en vattentät påse, som godiset ligger i, så det blir en rockad där godiset får åka papp-påse och powerbanken blir regnskyddad. Känns rimligt ändå.

Ut och iväg. Lite nedkyld efter simmet ändå och även om tröjan inte håller mycket vatten är den blöt så jag längtar lite till första stigningen och att få lite värme i kroppen. Ut ur Åsa och längs havet till Frillesås. Sedan in i vackra Löftadalen, där solen skiner och det är medvind. Cyklingen genom Hallands inland är i mycket små vägar på tvärs mellan dalgångarna och små släta stunder längs åarna. Från Löftadalen är det sålunda uppför över ett litet pass och sedan ner i Viskadalen i höjd med Veddige; åter lite otroligt tjusig cykling i Skuttrans dalgång innan jag drar iväg uppför nästa pass mellan Grimmared och Skällinge. Skogen är tät och frodig vid sidan om den smala vindlande vägen, men där solen kommer åt ångar det om den regnvåta asfalten.

Det är även fortsatt smala vägar och fina skogslandskap, Åkulla bokskogar erbjuder en ljusase grönska och inemellan kommer små dalar och slättbygder. Efter Öströö fårfarm och Dagsås vänder jag ut mot kusten och landskapet öppnar upp sig lite mer. 75 kilometer körda får jag stanna för kaffe och bulle på kondiset i Tvååker. Det blir lite mer pyssel på en självsupportad långtur än på tävling såklart - in, beställa fika, gå på toa, fylla flaskor, sätta klocka och mobil på laddning medan fika inmundigas. I princip kan jag ladda under gång också men det är lite mögigt att få till en bra sladdrouting med powerbank och klocka så att jag fortfarande kan se mitt gps-spår och utan att trassla in mig i allt kablage - så det är enklare att göra laddning under stoppen. 

Nästa segment är lite öppnare, ut mot kusten på Glommens kustväg och få lite kontakt med havet igen. In i Falkenberg på kustvägen, över Tullbron och sen blir det cykelbana på gammal banvall. Den här cykelvägen är riktigt fin; rak, gen och bra på alla sätt och vis, först genom tallskog sedan ut över fälten. Synd bara att man satt upp ett par riktigt klantiga bommar, antagligen 'för att få ned farten' och för att hindra mopeder. Problemet är att de blir så krångliga att passera att det är en överhängande risk att man är för fokuserad på att överleva slingrandet genom bommarna för att komma ihåg att titta på trafiken. 

Ut ur Falkenberg börjar det också regna på allvar. Det har droppat lite till och från men jag har mestadels lyckats komma mellan regnmolnen, så jag har fått vara torr ända sedan simningen. Nu öppnar sig emellertid himlens portar ordentligt. Inget att gny över, jag drar ner armvärmarna och borrar på. Det är inga varma sommarregn längre, men inte jättekallt heller - det funkar bra att hålla värmen under gång med långa ärmar och korta ben. Cykelbanan slutar vid Heberg, härifrån blir det gamla E6 en bit förbi Slöinge, Getinge och till Kvibille. Skönt med lite öppnare svepande linjer där man bara kan borra på som omväxling. 

Vid Kvibille svänger jag norrut för en stund, följer Suseån till Slättåkra och sedan vidare österut till Nissadalen och Oskarström. Det bär nedför genom byn och sedan direkt uppför i andra änden. Vägen förbi naturreservatet Virsehatt går åter genom tät skog och med en liten fors som brusar ner mot Nissans biflöde Sennan bakom mig. Jag äter och dricker bra på cykeln och energinivåerna känns fortfarande helt ok med femton mil i benen. Jag stannar vid en butik och gatukök i Simlångsdalen för en massiv hamburgare och för att få torka från regnet - i princip samma rutin som förra stoppet; låsa cykeln, beställa mat, gå på toa, fylla flaskor, sätta klocka och mobil på laddning medan mat inmundigas. Det formligen rinner vatten om mig när jag sitter och äter och i viloläge börjar kroppen skaka lite för att hålla värmen. Jag fyller på med kaffe för att fylla upp mer värme inifrån, klarar av ett toabesök till och ger mig sedan ut i regnet igen. 

Tönnersjövägen erbjuder fortsatt fin småvägsåkning, först genom skog sedan ut på slättbygderna kring Laholm. Regnet upphör för en stund och fram till Veinge är det fina småvägar över de sydhalländska fälten. Passagen genom själva Laholm kunde man nog både ha och mista, lite trassligt på smågator genom centrum och ganska mjuk grusväg genom stadsparken - men det är aldrig fel med lite variation. På andra sidan väntar sista kraftprovet på cykeln, svängen upp på Hallandsås. 

Truedsfällabacken är tuff att ta med normal utväxling och tjugo mil i benen. Pulsen rakar i topp och mjölksyran bygger i låren. Jag gnetar på med så låga växlar det går, skiftar mellan sittande och stående och kommer ändå upp rätt skapligt. Det är ungefär två kilometer med riktig stigning, den tuffaste kilometern klättrar 110 meter och peakar på nära 20% lutning på de två brantaste partierna. Dagens regn har spolat ut grus och stora stenar på den lilla vägen, men inte så mycket att det är svårt att hitta en ren linje. Och upp kommer jag. På åsen väntar några kilometer lätt utrullning på små byavägar och så backen ner längs gamla E6. Fortfarande nästan uppehåll, vilket är skönt; lite obehagligt annars att bränna på i 60 nedför i regn även om den här vägen är rak och fin. Längst ner väntar ett T-kors och sista lilla biten in till Båstad station. Äntligen, efter drygt tjugoen mil och nästan tvåtusen höjdmeter på cykeln, ska man så få springa lite. Det har tagit nio och en halv timme inklusive de ganska långa pauserna, räknar jag bort dem ligger rullsnittet på 27 km/h, efter omständigheterna helt ok tycker jag. 

Men innan löpning lite ombyte. Jag lastar in cykeln i bilen, drar av strumporna och lägger av hjälm, cykeltröja och handskar. Armvärmare, tajts och kompressionströjan får stanna. Lite svampig om fötterna av allt vatten vilket oroar mig lite. Torkar av, luftar nån minut medan jag äter en bar och laddar mentalt. Och även elektroniskt; jag passar på att sno lite ström av bilen till powerbanken, mobilen och klockan - powerbanken ska räcka men om ifallatt. Nya strumpor på. Torra skor. Det duggregnar bara lite när jag ger mig iväg. Tunga moln uppe på åsen, lättare ute över Bjärehalvön, kanske ändå att regnet ger sig så småningom. Klockan är strax efter fem, jag inser att det kommer att bli en lång tur i mörker innan dagens övning är till ända men tänker inte så mycket på det nu, pannlampan är med i ryggsäcken och det får blir som det blir med det. Nu ska jag upp till Rasta Hallandsås, köpa dagens tredje kopp kaffe och leta upp Skåneleden. 

Jag joggar iväg på cykelbanan längs kustvägen, blicken upp mot åsen. Känns inte jättesegt i kroppen utan det funkar bra att bara jogga på lite lätt. Efter någong kilometers slätlöpning svänger jag uppåt i åsens backar; lite serpentinaktigt vägval uppåt. När jag bestämde mig för att det skulle bli helt osupportat insåg jag att det verkade smartare att parkera bilen vid kommunikationer och på en riktig P-plats snarare än mitt ute i skogen, vilket gjorde att transition till löp flyttade ner till Båstad station från bygden uppe vid Truedsfällan. Men jag ville samtidigt ha kvar den fina löpningen på Skåneleden från Rasta ner till Båstad; följaktligen behöver jag (om jag ska hålla punkt-till-punkt-konceptet intakt) ta en väg som håller sig öster om min rutt ner från Truedsfällan men väster om Skåneleden - en smal korridor som inte har så mycket väg att välja på. För att få ihop det planerar jag in en kilometer obanat i ett skogsparti i kanten av Älemosse naturreservat. 

På vägen upp mot den där obanade sektionen kollar jag fel på kartan och sticker in i ett skogsparti aningen för tidigt. Vimsar runt ett varv bland träd och rötter innan jag kommer ut igen på samma ställe som jag började. Bannar mig själv, kollar noggrannare på spåret i klockan och inser att det är en liten skogsväg jag ska följa fram till det egentliga obanade partiet börjar. Hittar rätt stig och ger mig in i undervegetationen. Det är mestadels fin gles skog med blåbärsris och små djurstigar. Bara att tuta och köra, springer lite och går mycket, håller koll på riktningen med klockan och gör hyggligt bra väg framåt. Regnet tilltar. Så kommer jag till en våtmark med midjehöga snår - ser inga uppenbara vägar runt utan bestämmer mig för att pressa på rakt fram på kompassriktning. Det funkar, det är bara tätt en liten bit sedan glesnar buskarna ur och det blir framkomligt igen. Andra änden av våtmarken har glesvuxen björkskog, som fjällterräng. Våtmarken är tämligen dränerad efter sommarens torka och är lätt att passera. Så kommer jag ut på grusväg invid ett hus och kan fortsätta på väg sista kilometern upp till motorvägen och den hägrande kaffekoppen. 

Förutom kaffet köper jag coca cola och en microvärmd pizzabit med kyckling och mozarella. Samt ett par godisbars till att ha om energiförråden skulle sina - jag inser att det kommer att bli en sen afton och att det mesta kan vara stängt både i Båstad och Hov när jag kommer så långt. Detta kan mycket väl vara mitt sista stopp. Förutom blötan och att klockan är lite för mycket - nästan sju innan jag lämnar Rasta - mår jag bra och är vid gott mod. Det är lite segt men går fortfarande fint att springa. 

Ut från Rasta och in på Hallandsleden. Den här sträckan är lättlöpt, först grusväg sedan på bra spång genom den stora våtmarken Älemosse. Jag stöter ett par stora rovfåglar på min väg och här är fantastiskt ödsligt och vackert. Kärrblommorna tar tacksamt emot nederbörden som jag har fått nog av vid det här laget. På andra sidan kärret lite hagmarker med en flock ganska spattiga kor som springer runt och råmar och åbäkar sig. Antagligen oroade av åskvädret som rumlar om rejält emellanåt. 

Pillar i mig lite uppblött smågodis, dricker och försöker hålla mig springande. Det flyter på bra genom hagarna, på små stigar och grusvägar. Kommer ut på en öde asfalterad byväg högt över Båstad. Vyn över Laholmsbukten och Bjärehalvöns bergsformationer är grymt fin, idag lite dold i ett regndis och tilltagande skymning. Men ändå vackert. Härifrån brant nedför på en liten stig till en lägerplats strax utanför Båstad. Fyller upp flaskorna med friskt vatten från en kran vid lägerplatsen, sedan vidare ut på asfalt. Inne i Båstad är leden avstängslad på grund av nåt stort arbete, så jag får improvisera lite. Jag vet ju att jag ska ner till stranden så det är bara att lufsa på. Löpningen börjar gå lite segare, det är mer av jogga/gå nu. Magen protesterar mot mer snabba kolhydrater och jag får helt enkelt anpassa tempot efter en långsammare metabolism.

Hittar strandvägen i Båstad och det regnar och den är öde. I den östra delen passerar jag lite lördagsöppna krogar och det är lite oomph oomph från musiken och glada skrålande människor därinne. Någon av de fashionablare strandvillorna har fest, överförfriskade femtioåringar som skrålar med i den åttiotalskavalkad som slamrar ut genom det alldeles för dyra hemmaljudsystemet. Strandpromenaden börjar successivt vecka sig i upp- och nedförsbackar när jag närmar mig Norrviken och Kattvik. Gatlyktorna tar slut och det är dags att tända pannlampan. 

Uppför den smala dramatiska bäckravin som heter Englandsdal är det svart, lerigt och blött. Trappsteg och en ändå tydlig stig, uppför uppför. Ett par steg på skrå eller rent av nedför, sedan vidare uppför. Det gör inga ansatser att sluta regna. Skåneleden fortsätter på toppen av backarna, en bit på små byavägar sedan blir det kuststig förbi Hovs hallar och runt till Torekov. Den sista milen går på den yttersta och mest otillgängliga delen av Bjärekusten, stigen är teknisk och har några passager över klapperstensfält. Jag inser det dumdristiga i att trotsa köld, trötthet, mörker och den uppenbara risken med regnvåt sten som underlag. Tävlingsledningen beslutar att den sista delen av Skåneleden av säkerhetsskäl ersätts med landsvägen till Torekov. Det känns som ett klokt beslut, både där och då och i efterhand. 

Jag lämnar alltså leden på byvägarna ovan Englandsdal och joggar/går omväxlande på småvägarna till Hov. Så långt tyst och stilla. Italienska vägen ut mot Torekov har lite trafik även så här sent, tyvärr, så där är lite mindre kul att springa. jag knatar ändå på hyggligt och bockar av kilometer efter kilometer in mot Torekov. Med tre kilometer kvar in till byn och fem kilometer kvar till hotellet där jag ska bo ringer jag och kollar så nattportieren inte gått och lagt sig permanent, jag har förvarnat om att jag nog kommer kring elva, men ser nu att det blir ytterligare lite senare. Inga problem, jag finns här får jag som betryggande svar. Bra, då är ju allting lugnt. Har nästan slutat regna också, kanske att man kan få defilera lite fint genom Torekov som avslutning. 

Hinner bara tänka tanken innan dagens i hård konkurrens tyngsta skyfall drar igång. Tunga droppar, möjligen med små rester av hagelkorn som känns som de försöker genomborra huden. Jag drar för första gången fram regnjackan ur ryggsäcken, det är segt nu och energinivåerna är så låga att det är tufft att hålla uppe ångan och farten framåt så jag behöver det extra lager jackan ger. Stretar på sista biten inåt Torekov, mest rask gång nu. Svänger av på gångvägarna där det är skyltat Torekov hotell, 3 km står det men jag vet att det bara är drygt två. Ökar takten lite ändå, är ju snart framme nu. 

Går trettio sekunder springer trettio. Biter ihop och borrar på. Når hotellet. Kollar klockan och konstaterar att jag transporterat mig totalt 260 kilometer idag. Bruttotid lite under 18 timmar. På de drygt fyra milen (och åttahundra höjdmeterna) fotledes transport har jag fem timmar och förtiofem minuters förflyttningstid, samt nästan en timmes paustid totalt. Det får duga som ett dagsverke tänker jag.

Checkar in på hotellet, kyler en öl i handfatet och värmer mig själv i duschen. Lyfter på telefonluren på rummet och den ursnälla portieren kommer bort med ett par ost-ochskinkmackor. Surdegsbröd, bra ost och nån god rökt skinka. Och en kall IPA till. Därefter kan jag somna gott. 

Dagen efter kan jag nöjt konstatera att trots det remarkabla skitvädret har jag inte en blåsa och inte ett skavsår nånstans. Viss klåda efter de manettrådar som hängde sig kvar hela dagen kring fotleder och handleder, men annars bara allmänt trött och småsleten. Otroligt nöjd med upplägget, otroligt nöjd med rutten i det stora hela men ett par lärdomar drar jag: Jag skulle behövt lite mer dagsljus mot slutet. Om man gör om det här i juni nån gång får man mer ljus att jobba med - skulle man dessutom se till att starta klockan fyra på morgonen istället för kvart i sex skulle det nog bli ännu bättre. Att parkera vid en pendeltågstation var smart, men en nästa gång skulle jag nog fortsätta över åsen till Förslöv istället för att vända ner mot Båstad. Därifrån kan man springa Skåneleden upp på åsen och via Båstad vidare ut till Torekov som det var tänkt även nu, och då bör man slippa obanat och ad-hoc-lösningar. Cykelvägen var helt grymt bra så när som passagerna förbi Falkenberg och Laholm som nog kan förbättras lite. Simsträckningen helt spotless perfekt och underbar på alla sätt och vis. 

Jo - det här ska jag nog göra om.