Barfota

Mackan skrev en riktigt rolig text härförleden. Den återfinns, som sig bör, på hans blogg - http://maramackan.wordpress.com/2012/04/17/barfotalopning/ . Och som med all bra humor så började jag tänka lite efter att ha läst. Som tävlande löpare är vi alltsomoftast inriktade på prestation i termer av tempo, fart, placering och sluttid. Och det kan räcka gott och väl ett helt löparliv. Ändå är löpning så mycket mer än så, i mitt nuvarande predikament vet jag det alltför väl. Att springa är välmående, livsstil, metabolism (!). Och mycket mer.

Vi tävlingsorienterade löpare har en tendens att garva lite i smyg åt barfotalöparna, som alla subkulturer så verkar de ju lite muppiga för alla som inte ingår i kulten. Och alla vet ju att man inte kan springa ordenligt fort utan skor. Det vi missar är att det kanske inte spelar så stor roll. För vilket är mest patetiskt egentligen - en trettiosjuårig gubbe som leker elitlöpare och springer sönder sig i ett par tävlingsskor eller en lika gammal gubbe som försöker återuppfinna hjulet och hitta ett par skor som låter honom känna sig som vore han barfota? För där finns några riktigt goda poänger i barfotakulten. För det första att man vänder prylarna ryggen en smula - här ignorerar jag fullständigt just subkultens femfingrar och aquasocks och gudvetallt, som faktiskt i mångt och mycket lika väl kunde ersättas av sockiplast. Det barfotatrenden har medfört i det avseendet är dock ett kraftfullt och viktigt ifrågasättande av skoindustrins mantra om hur viktigt det är med stabila skor - och skoindustrins respons har med all önskvärd tydlighet visat att man inte haft på fötterna (ha ha).

Bitarna föll på plats idag när jag beundrade hustruns sejour i Kungsbackaloppet - hon står precis som jag med fötterna (!) i både det tävlingsorienterade tänkandet och välmåendetänkandet. Och den inneboende motsättningen blev för mig alldeles tydlig när jag såg henne springa stadsloppet barfota bara för den sanna löpglädjen skull. För hon hade förvisso kunnat springa ett par minuter snabbare med skor - men hon hade inte haft lika roligt.

Den viktiga poängen med barfotalöpning är inte prylrelaterad, och den är tvåfald. Dels är det känsloaspekten. Det finns inget sätt som mig veterligen kan göra en sunkig och tråkig tvåkilometersrunda mellan pendeltåget och jobbet lika levande som att springa den barfota. Man kanske måste vara lite naturromantiker men det är en känsla av kontuerlighet och enhet med elementen - om så bara med asfaltsdjungeln - som infinner sig. Den andra aspekten är den fysiologiska. Inte så mycket i steget som man så gärna fokuserar på utan i vad som händer i hela kroppen - när jag springer barfota rätar jag upp kroppen, aktiverar de sneda bukmusklerna för att ta hand om stötarna som fortplantar sig upp genom bålen och alla muskler i kroppen samverkar på ett subtilt sätt som inte blir nödvändigt i dämpade dojor. Åtminstone inte på plan mark.

Det första jag inser är att jag tror på barfotalöpning som en viktig och lite bortglömd träningsform. För även om det alltid använts av elitlöpare så har det inte riktigt ansetts vara något för den breda massan. Det andra jag inser är att barfotalöpningen idag till 95% är en trend som anammas av trendmänniskor. Och trendmänniskor vill köpa trendprylar; enter five fingers, barfotaskor och andra underliga koncept. Det tredje jag inser är att Yoda hade rätt: "Do or do not, there is no try". Barfota är barfota - allt annat är skott.