Benen på ryggen

2012-03-19 22:31 | Kommentarer

Jag lämnar hotellet en halvtimme innan start och joggar lätt femhundra meter ner mot insläppet från via di San Grigoriano. Det kokar av folk överallt och det är inte lätt att hitta en fläck att värma upp på. Inte så kallt som jag hade väntat, väderleksprognoserna talade om ensiffrigt men det är redan 12-13 grader i luften skulle jag tippa. In i startfållan och hittar en vettig placering. Jag står i startgrupp C vilket är ganska långt bak givet den ambitionsnivå jag har satt. Å andra sidan har jag lovat mig själv att öppna konservativt så om jag blir tvungen att hålla igen första två så gör det inget.

Speakern spelar "That's Amore" för startfältet och plötsligt är vi iväg. Det går mycket riktigt ganska trögt till en början men jag avancerar lugnt och fint längs kanter och luckor utan att behöva ta till några konstigheter. Innan vi passerat två kilometer finns det bra med plats att springa på så fot man känner för, jag håller mig lugn hittar in i flytet 4:15-fart eller däromkring är det tänkt och så bir det också. Vi följer den breda, raka och ganska tråkiga via Ostiense söderut till Basilica Sao Paolo innan vi korsar Tibern och vänder norrut igen. Publiken är mestadels ganska sparsam första milen men här och var finns några klickar som livar upp.

Det flyter på bra första milen, känns som att jag har läget under kontroll. Dricker vid vätskestationerna och det mesta fungerar som tänkt. Ligger ca 15 sekunder efter 4:15-tempo vilket är en rest från den lugna öppningen - kan jag hålla det därvid har jag tre timmar hemma. Upp mot Petersplatsen är det mäktig löpning, vi korsar bron mot vatikanen med den stora kupolen i bakgrunden och det är mycket tjusigt med alla löpare som dundrar förbi. Mitt eget tempo har dalat en smula, jag följer min inre kompass i det här läget - det är alldeles för tidigat att börja trycka på och konstra med tempot. Halvmarapasseringen på dryga 1:32 och jag ser att det är för långt upp till tre timmar. Med en bra avslutning kan jag göra 3:05 och det vore kanske inte så dumt det heller. Dricker och strävar vidare. Kanske skulle jag börjat pumpa i mig nån gel här för bara ett par kilometer senare väntar en djup kris som jag aldrig ska ta mig ur; tempot sjunker gradvis som en pyspunka och från att bara ha en halvmarakvar är det plötsligt nästan två oändliga mil till målet.

Kommer på mig själv med att tänka "Varför springer jag här? Varför gör jag det här? Jag vill springa i skogen och inte i städer, på stig inte på asfalt. Jag hatar att springa i städer - varför springer jag i städer för?". Inser att jag måste få upp blodsockret och trycket i mig en gel och bryter det dåliga tankemönstret med tvång. Kollar på omgivningarna istället, tar in publikstödet som har börjat växa till sig så smått. Sista milen går mer genom centrum och stora folkskaror är samlade på piazzorna för att heja fram oss. Passerar spanska trappan, Trevi och Piazza di Venezia. Smala, mysiga gator men kullerstenen är besvärande nu för mitt tempo har rasat i botten och allt är bara en kamp för överlevnad. Alla tidsambitioner har flugit ut genom fönstret och nu handlar det bara om att ta sig i mål. Lyfter händerna över huvudet och applåderar matt åt publiken - får tillbaka jubel och hurrarop och det ger kraft att jobba på en bit till.

Kilometer efter kilometer sniglar sig förbi. Äntligen börjar vi närma oss Colosseum igen och jag plågar mig upp för sista backen och in på upploppet. Det är tyst så när som på plågade stön från löpare - tyvärr har man spärrat av området väl ambitiöst så publiken kommer inte åt att heja riktigt. Lite trist, annars är det en riktigt snygg start- och upploppsraka på en bred och rak gata med en tvåtusenårig idrottsarena som inspirerande kuliss. Jag stapplar i mål på dryga 3:26 och får en riktigt väldesignad medalj som lön för mödan. Tiden är absolut inte i paritet med vad jag skulle kunna prestera men jag ville så gärna ge mig själv chansen att gå för den magiska tretimmarsgränsen. Hade jag inte gjort det hade jag inte vetat att det inte höll. Dessutom fick jag svart på vitt att det jag framförallt saknar är en bra fartuthållighet, något jag tar med mig in i framtida tränignsplaneringar.

I stort är Rom marathon ett klart bra arrangemang som jag absolut skulle kunna tänka mig att springa igen, och Rom är på det hela taget - för att vara en stad - en ganska trevlig bekantskap. Nu blir det lite vila innan det är dags att börja bygga inför nästa stora äventyr; Celtman i Skotska högländerna.

2012-03-16 22:13 | Kommentarer

Jag svänger vänster in på via di San Grigorio, kan ana Colosseum några hundra meter bort. Sista kilometermarkeringen och jag sneglar på klockan som just slår om till 2:55. En varm känsla fyller min utmattade kropp och jag känner att det verkligen kommer att gå vägen. Det är en liten knöl att passera på sista kilometern och asfalten har åter ersatts av rundsliten kullersten men det finns ingenting i världen som kan hindra mig - inte nu. Benen är stumma men jag trummar ändå på, ostoppbar. Solen får den vita marmorn att skimra, jag rundar den stora ovalen och kommer in på via del Fori Imperiali - upploppet. Tvåhundra meter kvar och det är svagt svagt nedför, publikhav längs gatorna jublar och sista biten in i mål springer jag i trans och klockan på målbågen visar 2:59:30 när jag korsar linjen. Det är helt enkelt perfekt.

Väskan är packad - imorgon 06:55 lättar jag mot Rom. Det här ska bli spännande.

2012-03-11 21:04 | Kommentarer

.. eller hur var det nu det var?

Jag värmer upp lite försiktigt till starten, lätt löpning med några korta löpskolningsessioner - hälkickar och skips - för att komma igång lite i morgontimmen. Solen skiner men för att vara Rom i Mars är det både märkligt kallt och märkligt folktomt. Jag väntar in startskottet och prick klockan nio är jag iväg.

Lätt och fint iväg, första kilometern på 4:12 - aningen för snabbt egentligen givet den lilla trängsel som alltid råder vid start - slår av lite på tempot, jag vill hålla första milen lite konservativ för att öka lite grand senare när jag har kommit igång. Andra på 4:16. Förbi pyramiden och söderut på via Ostiense.

Kilometrarna rullar förbi, 4:17, 4:19, 4:20, 4:16. Över Tibern som glittrar vackert i solskenet och så norrut igen på andra sidan. Första milen på just under 43 minuter och just när jag börjar vara varm i kläderna och ska öka farten lite är det dags att lägga ner testpasset för dagen. Om en vecka gäller det - då kommer krokens grus på allvar att vara utbytt mot Roms kullersten.

2012-03-10 10:48 | Kommentarer

Andra natten i rad som jag drömmer om kaffe. Varit helt utan i tre veckor snart och det funkar rimligt bra - hade lite abstinens i början, för en sjukopparskille som jag är det en liten omställning att bara dricka vatten till jobbfikat men det funkar. Allt för att om möjligt kunna känna effekten av en koffeinkick vid Teatro Olimpico; Jag bör kunna vara i en bra position för ett gott resultat där och sedan är det 'bara' att fightas hela vägen in. Och då kommer kaffet att vara min vän.

2012-03-08 20:42 | Kommentarer

Sista tunga träningsdagen innan Rom infaller på en helt vanlig mars-onsdag. Dagen börjar klockan halv sex med en skål bär i mjölk, tätt följd av en bra dos gryningslöpning på kroken. Jag river av tretton varv på grusrundan, varav de sista sju går i tänkt marafart ungefär. Det blåser lite kallt från havet men solen kommer krypande över skogskanten och skänker lite guldkant åt ett ganska fint arbetspass. Foten håller sig lugn och marafartssegmentet sitter precis där det ska, det är fyrtiofem minuters kontrollerad ansträngning - sedan väntar en något större andrafrukost och ett dagsverke på kontoret.

På kvällen är det dags för en repris på precis samma övning, nu är solen på väg ner och ett oväder är på ingång från Danmark. Vindarna närmar sig kulingstyrka och snöfligor virvlar ner från den grå himlen. Skymningen kommer snabbt men jag kommer ändå klara av huvuddelen av passet innan jag får knäppa på pannlampan. Ett par riktigt sega varv avverkas innan musklerna insett det hopplösa i att knorra och motvilligt låter sig genomblödas av friskt syre. Sakta sakta kommer löptempot upp i normal distansfart.

Efter åtta kilometer är det tänkt att jag ska åstadkomma samma fartökning som i morse men ansträngningarna blåser bort fullständigt. Benen är såklart sega men det försöker jag bortse ifrån - jag bombar på bra in i vinden ut på reservatet för att sedan flyta på medvinden på tillbakavägen, men tempot kommer inte upp nåt vidare. Jag biter ihop och går på intensitet och tid under last istället, det funkar det också - måste tänka på tekniken bara. Varv läggs till varv; in i vinden och upp för de små backknäpporna - givetvis sammanfaller uppförsbacke och motvind! Så tillbaka igen, benen sega men jag forcerar upp en bra hållning och en god kadens och det funkar riktigt skapligt. Sista tre varven i pannlampssken. Och så är det plötsligt klart, passet är avverkat och det är dags att koppla ned maskineriet.

Riktigt nöjd efteråt, två gånger en och en halv timmes träning och trettioåtta kilometer löpt, varav två mil i maraintensitet - det blir en ganska bra träningsdag för att vara en vanlig onsdag. Det är elva dagar till Rom och nu återstår bara formtoppningen.

2012-03-04 20:30 | Kommentarer

Veckan började bra med ytterligare ett riktigt fint marafartspass, den här gången 3x6k med bra tryck trots en tidig morgontimme. Sedan gick det bara utför, en efter en däckade i influensa här hemma och i torsdags avbröt jag veckans 103/97-pass med kli i halsen och en kropp som inte ville vara med alls. Dessutom med en tilltagande känning av en irriterad sena i vänster framfot.

Vilat riktigt hårt sedan dess men idag vågar jag mig ut på ett testpass. Försiktigt iväg upp längs ringvägen. Det känns rätt ok i kroppen men foten vill inte till 100%, det ömmar i frånskjutet - bara en aning men tillräckligt för att det ska hämma mig, jag springer lite spänt och det blir inte riktigt bra. Och att höja farten från femtempo känns inte aktuellt.

Jag kör sju-åtta kilometer i den farten, runt ringvägen och tillbaka hemåt. Ut på kroken för en extrasväng innan jag lägger ner och upptäcker att på det packade lergruset på promenadslingan får jag precis så mycket avlastning under foten som jag behöver, det går att slappna av i löpningen igen och jag släpper upp farten i ett par kilometer - först till 4:40-tempo och sedan till 4:25. Känns riktigt skapligt men jag låter det vara där och pressar inte på mer utan vrider istället ner till nedjogg och tar mig hemåt igen. Drygt ett dussin kilometer får räcka idag - får se hur jag gör i veckan som kommer. Antagligen får det bli många varv på slingan här hemma om det nu är det jag tål, en hel del vila får det nog bli också.

Återstår mara två veckor till maran och det är en balansgång att få in de sista tuffa passen och samtidigt hålla ihop kroppen - bäggedera skulle behövas för en perfekt prestation i Rom. Det får inte vara för lätt - då kan man bli ofokuserad!

Kroken. Idag utan is - den här bilden är ett par dagar gammal
2012-02-22 17:42 | Kommentarer

Vacklar upp ur sängen strax efter halv sju, det är redan gryningsgrått där ute och jag drar i mig en banan, dricker lite vatten och klarar av ett toabesök. Kysser hustrun och så ut genom dörren. Det är varmt - fyra plusgrader och en mild dimma sveper in nejden i ett ljusgrått dis. Jag repar av två kilometers uppvärmning med lite löpskolning insprängt innan jag tar mig an dagens verkliga uppgift - närmare två mil i marafart.

Jag försöker att inte tänka så mycket på tempot i sig - mer fokusera på känslan, att flyta fram i ett ganska högt tempo. Tekniken. Tekniken. Tekniken! För mig är det att falla framåt med rak ryg och hög höft, inte bli sittande - aldrig bli sittande. Första kilometern i fart vid ridvägen och jodå - nästan exakt 4:15. Bra! Fortsätter flyta, genom Gårda brygga, förbi Österbyn och ut på Varbergsvägen. Det känns omöjligt och oöverstigligt att springa så här fort så länge men samtidigt vet jag att det går och det är en mäktig känsla som jag drar kraft och energi ur. Vissa kilometrar går långsammare och några enstaka snabbare. Över rakorna på Kviafälten och förbi Tjolöholm, vårfåglarna i fonden dränks av den förbirusande morgontrafiken men jag är djupt inne i löpningen och lider inte av det. Heller.

Backen upp mot E6, allmänt känd som Scheiße hill, börjar omärkligt strax efter Tjolöholmsavfarten och äter både fart och tempo ur kroppen. Jag trycker ändå emot bra och nedför under viadukten är farten som sådan tillbaka i gängorna igen. På andra sidan Fjärås station väntar ännu mer av öppna fält och grått morgonljus, det är bara en tidsfråga innan Tofsviporna åter spelar sitt nintendospel över de bruna åkerlapparna. Ännu bara trafikbrus dock. Och bruset av Rolfsån som med sedvanlig regnvinterkraft pressar sig genom den trånga, ständigt bågnande stenvalvsbron. Ett krön kvar. Backen in mot Kungsbacka är även den seg och jag får jobba för att hålla ihop stilen nu, tänker intensitet snarare än fart och på krönet får jag sträcka ut i en sista fartökning i den lätta nedförsbacken mot infartsrondellerna. Härligt!

18 kilometer farthöjt och jag drar ner tempot för en nedjogg den sista dryga kilometern in till stationen. Halvmaran på 1:36:23, inklusive uppvärmning och nedjogg, och det före frukost. Som för övrigt inhandlas på mysbageriet precis invid stationen. Jag har börjat riktigt bra dagar på sämre vis.

2012-02-16 22:04 | Kommentarer

Lätt morgonjogg idag, bara. Några korta och lätta kilometer genom skogen till bussen inne i Åsa. Lite löpskolning på ringvägen annars lätt och oansträngd jogg. Morgonrodnad glöder på himlen bakom den glesa trädridån och allt är lätt och fridfullt. Trots att jag glömde mössan.

Tre nyckelpass är inplanerade den här veckan - det första inföll i förrgår; ett förlängt tröskelpass på inte mindre än elva fartkilometrar med 500 meters pausjogg mellan varje. Mycket nöjd med att jag lyckades hålla både fart och intensitet genom hela passet - trots det knaggliga och krångliga underlaget. Men visst slet det en del, framförallt på fötter och knän faktiskt - som har mått bra av två dagars lätt träning efter det.

Imorgon är det dags för det andra tuffa passet och jag bävar lite inför tanken på 13-14 kilometer i nästintill halvmarafart med korta intermissioner av 'vila' i 4:20-4:25-tempo. Det ska bli mycket spännande att se vad kroppen och knoppen gillar det passet - allt som allt blir det 20-22 kilometer med ordentligt uppskruvat tempo om den kloka mannen i Täby får som han vill. Men imorgon är en annan dag, nu väntar glass och sedan sängen. God natt folket!

2012-02-11 20:22 | Kommentarer

Den mildaste morgonen sedan hemkomsten i tisdags så jag chansar på tunna kompressionstajts och vanliga löparvantar. Sådärsmart val, uppvärmingen går bra men bara en bit in i första farthöjningen börjar fingrarna domna bort. Tre och en halv kilometer i 4:10-4:15-tempo och så en kilometers joggvila. I marazonen prioriteras inte blodflöde i yttre extremiteter vilket inte direkt förbättrar situationen för de små fingerstackarna. Jag skakar ner armarna och försöker få lite bättre cirkulation där ute, det hjälper ganska bra. Marken är bitvis istäckt men de nya Icebuggarna griper fortsatt an perfekt i underlaget, det skramlar en del mot underlaget men det tar jag gärna.

Andra farthöjningen ut ur Åsa på cykelbanvallen mot Frillesås. Jag blir lätt lite sittande i steget och koncentrerar mig därför på att ha rak och bra rygg men en lätt framåtlutning. Slappna av i axlarna och blicken inte alltför långt bort vid horisonten. Och flyt flyt flyt - snabbt men oansträngt, så ska det kännas och ibland hittar jag rätt, ibland är det bara kämpigt. Rakan vid Rågelund och det är bara några hundra meter kvar av den andra tempohöjningen och jag kan konstatera att det går riktigt bra men gad damn vad kalla fingrar jag har. Stela klumpar hela vägen upp till handleden - det här är inte bra. Kort pausjogg och så är jag framme vid vändpunkten, den lilla hamnen. Stannar till och kikar ut över den frysta viken medan jag försöker få liv i fingrarna igen. Inte mycket att be för dock, nu är det bara att köra samma resa tillbaka igen.

Upp med farten och hitta in i flytet igen. Den tredje upprepningen är lite svagt uppför efter en kilometer och borde vara tung men jag hittar rätt in i tempot och bara glider uppför. Missar rent av paussignalen och lägger på femhundra bonusmeter innan jag tar den tredje och sista vilojoggen. Det sista fartsegmentet handlar mest av allt att bita ihop - jag ligger lite högt i intensitet för att kalla det för maraintensitet egentligen, närmare tröskelpuls här. Jag försöker ändå hålla ihop tekniken i första hand men jag kan inte riktigt låta bli att snegla på klockan - 4:20 blir 4:17 blir 4:15. Bra - tänk flyt och känsla, det hjälper. Och innan jag är färdigsprungen nedför Näsbokrokvägen har jag avverkat ytterligare fyra kilometer i 4:13-tempo. Den sista resan var ganska tuff men jag höll ihop det skapligt. Kort nedjogg så är det klart, in i värmen och tina fingrarna som var gångna väl långt bortom känsel. Imorgon blir det tveklöst ett lager till på nävarna.

2012-02-05 19:27 | Kommentarer

Det blåser en del här för tillfället men temperaturen är åtminstone närmare tjugo plus än tjugo minus så jag klagar inte ändå. Förutom att springa en massa och njuta av solskenet så har jag hunnit med att cykla med en världstriatlet och en trefaldig världsmästare på cykel i ett och samma pass, vilket kändes som en grymt inspirerande träningsupplevelse. Och igår ställde jag mig på startlinjen till ett millopp runt området. Uteslutande på asfalt men en ut-ochtillbakarunda med 40 höjdmeters stigning som skulle klaras av två gånger sög ganska bra ändå. Dessutom vinden som ryckte och slet i hela kroppen - det blev ett ganska tufft pass.

Hela loppet låg jag och jagade en dansk trettio-förtio meter framför mig. Jag tyckte han började verka sliten i sista stigningen men med två och en halv kilometer kvar hade jag ännu inte tagit nämnvärt på honom. Sista biten får jag äntligen upp intensiteten ordentligt norr om mjölksyratröskeln och hamrar mig förbi honom med femhundra meter kvar. Trycker mig i mål på 41 minuter, en rätt bedrövlig tid men satt i sitt sammanhang kanske jag inte ska gråta för mycket över den.

Dagens pass fick bli ett långpass för att rensa kroppen från den i mitt tycke ändå ganska halvdana insatsen i gårdagens lopp. Runt Playitas finns ett antal olikfärgade spår uppmålade, det är mestadels grusväg med några inslag av asfalt och markeringarna för tankarna till ett hash run med små färgduttar på stenar och diskret utmålade pilar. Jag börjar på den blå stigen som är en dammig historia längs kanten av berget mot Gran Tarajal. Efter en dryg halvmil växlar jag över på det röda spår jag testade redan i tisdags, en mjuk stigning på femtio höjdmeter men rakt in i vinden. Så ut till den asfaltsbelagda men knöliga vägen till fyren.

Vägen upp till fyren går i en hård motvind och är nästan konstant uppför. Sista kilometern klättrar hundra höjdmeter upp till fyrbyggnaden i några härliga serpentinböjar. Jag vänder uppe vid byggnaderna och rullar lätt och fint nedför igen. Kastvindarna är lite besvärande men annars går det undan tillbaka mot hotellkomplexet - ett par kilometer avverkas i 4:15-4:20-tempo men det är mest med hjälp av medlut och medvind. Jag känner mig ganska sliten idag och håller passet vid lätt distansfart.

Väl tillbaka på stranden inser jag att jag är lite kort i såväl distans som tid och bestämmer mig för att avverka ett par kilometer uppe på kammen som vetter mot Gran Tarajal - samma vidunderligt fina stigar som jag redan besökt ett par gånger den här veckan. Med drygt två mil i benen är stigningen de hundrafemtio höjmeterna upp till toppen tämligen mödosamma men löpningen där uppe är ändå värd besväret. Och nedjoggen tar jag längs den lite flackare västliga stigen tillbaka till rummet. 26 kilometer på blandade underlag känns som en rätt fin runda - möjligen var det sista löppasset, för imorgon cyklar vi förmodligen iväg och shoppar lite getost på andra sidan ön.

Asfalt ned från fyren
Gran Tarajal på andra sidan bergen
Kamstigen är svårt löpvänlig
2012-02-02 23:43 | Kommentarer

I sportbokningen hyr vi nyckel till löparbanan som finns i grannbyn, Gran Tarajal och sticker så iväg uppför stigen - byn ligger fyra kilometer bort på andra sidan ett berg. Det är brant till en början men snart nog planar det ut och stigen är precis som gudarna hade tänkt att löpning skulle vara. Havet, himlen, byarna som syns på ömse sidor om berget - det är helt enkelt perfekt traillöpning.

Banpasset som väntar nere i byn är danande. Hustrun filmar och vi konstaterar tillsammans att tekniken brister på ett antal punkter i hög fart - framförallt blir jag sittande för långt bak och för lågt i steget. Jag har jobbat med det där men har fortfarande långt kvar. Jag får ändå ihop 10x400 meter med tempo mellan 3:35 och 3:50 och en tämligen aggresiv 200-metersjogg som vila. Inte perfekt men passet blir gjort åtmistone.

Tillbaka tar vi en annan bergsstig och hittar först en öde strand i en gryta mellan två bergkammar, och sedan hittar vi ännu mer äventyr. Det är emellertid en helt annan historia, här nöjer jag mig att konstatera att dagen erbjöd nästan en mils löpning på dammiga bergstigar och sju kilometer fart på en tartanbana - och mycket mer kan man inte begära av en träningsdag. Imorgon blir det ett cykelpass med en dansk triathlonstjärna, det ska bli spännande det med.

2012-02-02 00:05 | Kommentarer

Fast gårdagen var en halvdag med en lång hitresa hann vi ändå med både att utforska området och springa en tur. Det finns en hel flora av färdigmärkta löprutter på om man inte vill tänka själv och eftersom vi precis har landat och gärna är tillbaka i hotellkomplexet innan solnedgången passar det oss perfekt. Hustrun väljer en gul rutt och jag en röd, den senare ska vara en mil ungefär och det känns lagom. De första två-tre kilometrarna springer vi ihop, sedan försvinner min runda iväg uppför en dammig grusväg mot ett bergspass. Jag fattar fel högst uppe i passet och tror att spåret går på en liten stig mot toppen. Så roligt ska vi inte ha men 'ignorance is bliss' som det heter och som en bonus får jag en heljuste topptur på några extra höjdmeter längs en torr och stenig men riktigt skönsprungen stig.

Idag var planen egentligen mest att skruva ihop cyklarna, chilla lite och ta ett corepass i fitnesscentret. Och simma lite. Poolen här är perfekt - med havsutsikt, bergsutsikt och åtta breda banor gånger femtio meter kan det knappast bli bättre. Fast just när vi ska ta vårt simpass inser jag att man kör ett sprint-aquathlon för alla hugade. Det är inte så många som är det - några få tappra står vid poolkanten och går igenom banan. Så jag tänker att va fasen - det är ju alltid kul att racea lite. Jag har visserligen inga skor med mig ner från rummet eftersom vi bara skulle simma lite men det är bara drygt tre kilometer löpning så jag frågar om det är ok om jag springer barfota. De ser rätt skeptiska ut men jodå, det ska väl gå för sig - bara jag lovar att ta det försiktigt. Right.

Tvåhundra meter är simdistansen och jag trycker på riktigt bra första längden. Alldeles för hårt känns det som, andra hundringen har jag mjölksyra precis överallt och känner mig allmänt spyfärdig - bara en gnutta uppvärmning hade nog vart helt ok. Jag biter dock ihop och koncentrerar mig på att hålla tekniken bra - då faller inte farten alldeles genom golvet. Med första hundra på 1:25 ochuppe ur vattnet efter 2:58 kan jag konstatera att så vansinnigt mycket tappar jag inte på andra halvan ändå. Jag är med god marginal först ur vattnet vilket känns lite förvånande och transitionen till löpning är helt obefintlig eftersom jag inte har skor och eftersom det är helt ok att springa i bar överkropp (ingetdera går egentligen för sig enligt seriösa triathlonregler).

Ut på strandpromenaden och sedan går det svagt uppför mot stora vägen. Jag är brutalt ovan vid värmen, det är inte mer än tjugo grader men känns ändå som att springa i en bastu för min vinterbonade kropp. Men underlaget är bra, mestadels hårda släta gatstenar som känns lena mot fotsulorna, så när som på några enstaka gruskorn som sticker upp är det som gjort att springa barfota. Snabba lätta fötter är mantrat för dagen. Några hundra meter slätlöpning längs golfbanan och så viker vi höger och nedför igen. Här kommer jag ut på vägen som har ganska grov asfalt och det i kombination med nedförsbacken sliter en hel del på fotsulorna. Men jag passerar varvningen i klar ledning och inser att har jag sprungit på såpass bra i sextonhundra meter kan jag inte vika ner mig nu.

Strandpromenaden igen och andra gången uppför det svaga motlutet till vägen. Lika jobbigt pulsmässigt det här varvet men det känns som vila för fotsulorna. På flacken känns det som att fotsulorna är slut och åtminstone en blåsa under höger trampdyna är i vardande. Jag väntar mig lite att det ska komma någon snabb tysk ångande bakifrån och knäcka mig i spurten men det för det inte och när jag efter knappa sjutton minuter ångar igenom målområdet är jag fortfarande ohotad. Klart oseriöst men jag har inte många tillfällen att komma först så det är lika bra att njuta av ögonblicket. Och löpning i 4:15-tempo, barfota på asfalt och stenunderlag känns helt godkänt alldeles oavsett motstånd, så jag är klart nöjd.

Imorgon ska jag försöka ta mig till en löparbana ett par kilometer bort och köra lite kortintervaller - och på lördag blir det ett millopp. Jag misstänker att det blir lite tuffare emot då.

2012-01-31 08:27 | Kommentarer

Tjorvigt kalla väderutsikter här hemma - inget som hindrar lite bra löpträning egentligen men nog ska det bli skönt med en vecka i lite varmare klimat. Playitas på Fuerteventura bör kunna erbjuda några riktigt bra pass i löparskorna.

Vi har med två cyklar, våtdräkt, vätskebälten, löparrygga och några omgångar träningskläder. Men när jag försökte packa ned två skjortor i kappsäcken sa hustrun ifrån - någon måtta får det vara.

2012-01-28 15:40 | Kommentarer

På blixtvisit i Sörmland för att fira en systerdotter som plötsligt blivit alldeles för vuxen. Efter en alldeles för tidig morgon i SJs omsorg härjar kidsen för fullt med sina kusiner och jag tar med mina skinande nya Icebugs på en tur ut i skogen.

Värmer upp på byvägen bort mot Harpsund, över fält och genom skogskanter vindlar vägen, skönt ondulerad i både höjd och sidled. Kalla vindar runt nollan, jag är rimligt välklädd men löparvantarna är lite tunna så fingrarna blir snabbt till små isbitar. Men bettet under fötterna är riktigt skönt på det blandade underlaget - hårdpackad snö, is och till och med på mjuk snö med is under. Ett långt parti skogsväg med ett tunt snötäcke klaras av i strax under femtempo.

Ytterligare ett par kilometer skogslöpning, än uppför och än nedför innan jag efter åtta kilometer kommer ut på Hälleforsnäsvägen och den fasta hårda, ehuru isbelagda, asfalten. Buggarna biter dock grymt bra och jag drar upp farten - först till 4:15, och när det gått en kilometer och systemen ännu inte är uppe på rött vrider jag upp farten till 4:05 och den elfte kilometern stökar jag av i ett sensationellt lättjobbat 3:45-tempo. Låt vara att det är aningen medvind och en liten gnutta nettonedför, det är ändå ett riktigt fint avslutningstempo på ett progressivt pass.

Jag rundar av med drygt två kilometer lätt nedjogg kring byn innan jag avslutar passet. Riktigt skönt idag - känns som att de lugna träningsdagarna den här veckan har varit välbehövliga och gjort god nytta. Nästa vecka blir det förhoppningsvis såväl solsemester som en hel massa riktigt bra träning.

2012-01-26 21:14 | Kommentarer

Det är bara mitten på januari och livet drämmer in en skruvad forehand som skulle fått en livspusslets Jan-Ove Waldner att vackla. Onsdag och torsdag kväll hade jag tänkt använda för att skylta och snitsla lite inför W-R-T Sandsjöbacka Trail Marathon, andra upplagan av det skogsroliga lopp löparklubben arrar på vinterstigarna mellan Kungsbacka och Götet. Istället befinner jag mig på diverse flygplatser och däremellan vankas långa energikrävande (ehuru intressanta) arbetspass i mörkaste Tyskland.

Och eftersom banan är mitt eget skötebarn och eftersom jag är så usel på att delegera spenderar jag precis hela natten mellan fredag och lördag i Sandsjöbackaskogarna och i Änggårdsbergen och i Safjället. Hängandes upp snitslar och små eleganta pilar som ska hjälpa löparna rätt. I huvudsak är tanken att man följer några olika vandringsleder men den sista milen från Sisjön och in i mål är längs en rutt som inte finns på några ledkartor, så där behöver snitslas nogsamt. Loppet som helhet har en grymt skön bansträckning och jag är särskilt stolt över den där sista milen där man just som man anar utkanterna av Göteborg kastas in i en bergochdalbana av riktigt krävande terränglöpning och några ordentliga motlut. Men lite lurig att snitsla i kompakt mörker, det är den.

Hur som helst lyckas jag få upp hela banan utom de första fyra kilometrarna på halvmarasträckningen innan det är dags för pre-race-briefing och starter. Jag får en halvtimmes försprång på löparna och hinner precis drämma upp mellantidskontrollen som skulle ut innan jag hinns upp av de första, ruggigt snabba, killarna i korta klassen. I efterhand kan jag konstatera att jag snitsellöpt rätt exakt 42 kilometer vilket är rätt ok med tanke på att vi har närmare fem mil bana. Några kilometer fixade hustrun och några brottsstycken av banan fick förbli oskyltade - ledmarkeringarna räcker egentligen ganska bra för att hitta vägen, särskilt på biten från Årekärr till Sisjön där löparna ska hålla sig på Sandsjöbackaleden och det inte finns så jättemånge ställen att springa fel.

Vädret är sådär lite lagom utmanande, ett par minus och uppehåll vid starten och så ett tilltagande snöfall som möter löparna någonstans vid sista milen. Depåstationerna rapporterar om glada löpare som passerar i en lagom strid ström och snart nog börjar de droppa in vid målet. Lite krångel med tidtagningssystemet men annars fungerar allt bra under dagen. Det är riktigt skoj att sitta på andra sidan skranket för en dag och vara med och faktiskt anordna ett lopp istället för att bara springa. Sömnbristen är emelleritd total och framåt eftermiddagen är det lite tunnelseende innan de sista löparna är i mål och installationen så småningom kan brytas. Nästa år blir det ännu bättre!

2012-01-05 10:38 | Kommentarer

Emil har ännu inte bedarrat när jag kommer ut på min förefrukostjogg på onsdagmorgonen. Det sliter och drar i mig och det är nästan som att springa på stället när jag pressar mig ut mot hamnen på grusslingan. Mäktiga vågor rullar in i vår lilla vik och skumbollar flyger genom luften tillsammans med alla inblåsta måsfåglar. Så får jag svänga skarpt vänster och har plötsligt vinden i ryggen istället. Det går vågor i vattenpölarna här ute - då vet man att det blåser.

Jag kör fyra varv i något slags liggande backträningsform - med motvind halva varvet och helt galen medvind andra halvan och det känns som ett helt ok sätt att varva igång kroppen på. Därefter lämnar jag slingan och springer upp mot brevlådorna, backen upp mot Ringvägen är helt perfekt för sprintbackar, en av de små förändringar som Mackan ordinerat. Mackan är min nyanlitade löpcoach, jag kände helt enkelt att jag behövde ett par friska och sakkunniga ögon som kunde kolla igenom min träning och peka på vad som kunde och borde göras bättre och som kan leda till ett bättre resultat på Rom marathon framme i mars - så nu har jag en distanstränare där ute som följer mina steg. Det känns lite fint.

Det blir ett litet antal upprepningar i knappt 100 meter av full fart uppför backen, vilket ska ge såväl koordination i förhöjt tempo som löpstyrka. Serien är kort och känns väldigt effektiv, för min del handlar det idag mycket om att löptekniken ska poleras en del - det känns.

2012-01-01 17:06 | Kommentarer

Jag är ganska tidigt på plats på den lilla sportmässan som hör till Sylvesterloppet. Fyndar på mig lite reakläder, dricker kaffe, går på toa. Laddar, kort sagt. Tidig uppvärmning och meditation, så bort till Heden och starten. Snattrar lite med familjen G, går på toa igen. Väntar.

Kallt men vackert i Göteborg idag och jag far iväg i ett bra öppningstempo tillsammans med en klubbkompis - kanske väl bra men jag har ett riktigt skönt flyt och efter tre kilometer känner jag mig riktigt stark. En tredjedel av loppet på en bit snabbare än 13 minuter men jag kollar inte för mycket på klockan utan försöker mata på framåt - passerar mycket folk mellan tre och fem kilometer och kompisen släpper iväg mig en bit. Vid sex kilometer har tidvattnet vänt och det börjar gå trögt. Gluteerna tappar kraft och löpsteget blir lidande - flytet från början av loppet ebbar ut och kvar finns bara kampen. Jag biter i och försöker nagla mig fast i de ryggar som seglar förbi men kan inte undgå att tappa mark. Två tredjedelar av loppet på lite över 26 tror jag. Klubbkompisen och Camilla Larsson passerar mig igen och försvinner en bit framför mig. Sista kilometern försöker jag slugga mig in och jag går i mål precis när klockan slår över till 40 minuter. Officiell tid blir 39:53, vilket egentligen är lite för långsamt. Jag är tillfreds med min insats och tillfreds med att jag gav järnet men inte helt nöjd med tiden.

Men vi vänder blad till ett nytt år och nya insatser nu och de första veckorna ska gå i fartträningens tecken. Jag känner mig riktigt inspirerad och det ska bli grymt skoj - dessutom har jag påbörjat ett nytt samarbete med en löpcoach som jag tror kan tillföra mycket värdefull input och hjälpa mig att lyfta mig ett snäpp i löpningen. 2012 blir ett spännande år - det också.

Gott nytt på er.

2011-12-30 22:33 | Kommentarer

Klockan är närmare tio när jag kommer ut på förefrukostjoggen. Solen är väl över horisonten och de senaste dagarnas horisontella regn har gett vika till förmån för en vackert stilla klarvädersdag. Några varv runt kroken får räcka - ett varv uppmjukningsjogg följt av lite blandad löpskolning i någon kilometer.

Jag har vilat helt ett par dagar eftersom jag inte känt mig helt kry men idag känns allt som det ska och tempot lägger sig ledigt kring femminuters trots att det är tidigt på dagen - det har varit galet segt om förmiddagarna i det senaste.

Sista varvet lägger jag in några stegringslopp för att förklara för kroppen hur det ska gå till att springa egentligen och det känns riktigt anständigt det med. Blir bestämt en efteranmälan till Sylvesterloppet imorgon, vädret ser bra ut, kroppen är med på noterna och jag behöver ett fartbenchmark. Ska bli spännande - det var ett tag sedan jag maxade ordentligt på milen.

2011-12-27 17:19 | Kommentarer

1938 skapade ett gäng uttråkade britter på tjänsteexil i Kuala Lumpur en avancerad variant av följa John. Leken går i det här utförandet ut på att en hare lägger ut ett spår för resterande sällskap (flocken) att följa. Spåret förses lämpligen med ett antal stickspår och återvändsgränder med det goda syftet att snabbare löpare får springa längre men ändå tillsammans med de långsammare i flocken. Återhämtningsdrycken öl är också en viktig ingrediens - eller som det är sammanfattat i en av de äldre bevarade statuterna för en Hash run-förening (från 1950):

"[The purpose is:]

* To promote physical fitness among our members
* To get rid of weekend hangovers
* To acquire a good thirst and to satisfy it in beer
* To persuade the older members that they are not as old as they feel"

Hash run upphörde snart nog eftersom skaparna var upptagna med andra världskriget - men återupptogs på förtio- och femtiotalet. Idag finns mer än 2000 aktiva föreningar på alla kontinenter (inklusive Antarktis). Dock, till undertecknads kännedom och stora förtret, ingen i Halland.

Sålunda lägger jag på Annandagen ett spår på Ölmanäshalvön, beväpnad med ett par gatukritor knyckta från tösornas pyssellådor och ett par färgglatt sprayade kvistar. Någon gång per kilometer slår spåret knut på sig själv - och jag och mina förföljare springer i krumelurer över stock och sten, längs klappersten och strandstigar, in mot Åsa. Sträckan, som normalt är fem kilometer hamnar närmare milen innan det blir ett välbehövligt pit stop och återsamling på en av Åsas bykrogar. Med blott en kvart-tjugo minuter tillgodo på mina förföljare blir det understundom ganska stressigt att hinna lägga ett läsbart spår och samtidigt hålla undan, jag behöver ligga på lite i löpningen för att hinna med att stanna upp och rita pilar tillräckligt ofta.

Efter en stärkande julöl vidtar en lätt jogg i tilltagande skumrask hem mot Kroken igen. Helt klart en skoj träningsform som tillför en del sociala element till löpningen - det var inte sista gången det kördes ett Hash run på Näsbokrok.

2011-12-24 12:05 | Kommentarer

Väl i Katrineholm blir vi upphämtade av min bror. Eller snarare: Tösorna och bagaget blir upphämtade. Jag passar istället på att springa den jämna milen ut till Valla. Med den ganska nyligen anlagda cykelbanan är transportlöpning dit ut en ren njutning, åtminstone efter att jag krånglat mig ut från norr och lasstorp. Underlaget växlar lite mellan bar grusig asfalt och modd. Dessutom några inslag av is. Jag inser att det planerade progressiva passet kan bli svårt att slutföra i den snabbare regimen men jag börjar ändå mjukt bara en bit snabbare än sexminuterstempo. Tanken är att öka 15 sekunder per kilometer för varje kilometerpassering, vilket är och ska vara lätt till en början.

Ut ur stan och jag växlar ständigt spår för att hitta bra fäste. Ibland är det bästa att köra precis bredvid banan där det finns ett par centimeter mjuk blötsnö med grus under - och ibland är det
bästa fästet mitt på den slaskbemängda asfalten. Men körbanan går behagligt avskild från biltrafiken och jag har bra fokus på löpningen, kanske just för att jag tvingas analysera spår hela tiden. Efter sju kilometer har jag passerat större delen av de evighetslånga skogmarkerna. På de höga partierna ligger mer snöslask och smälter, just över vägbanan skymtar en tunn dimma. Men att höja farten signifikant snabbare än så här fixar jag inte. Efter att ha forcerat den åttonde kilometern i tröskelintensitet men ändå på 4:20 är jag lite nöjd och sänker till nedjogg.

Fast efter en kilometer lätt jogg är jag inne på gamla vallavägen och det är bar asfalt och mer lättlöpt och jag kan inte låta bli att höja lite igen. En kilometer lite snabbare än femminuters och in i Valla håller jag 4:10- tempo i lätt motlut. Terminerar slutligen passet med nedjogg uppför skogsvägen och förbi barndomshemmet och sedan över backen hem till min bror. Julen har inletts.