2012-04-21 20:53 | Inga kommentarer

Mackan skrev en riktigt rolig text härförleden. Den återfinns, som sig bör, på hans blogg - http://maramackan.wordpress.com/2012/04/17/barfotalopning/ . Och som med all bra humor så började jag tänka lite efter att ha läst. Som tävlande löpare är vi alltsomoftast inriktade på prestation i termer av tempo, fart, placering och sluttid. Och det kan räcka gott och väl ett helt löparliv. Ändå är löpning så mycket mer än så, i mitt nuvarande predikament vet jag det alltför väl. Att springa är välmående, livsstil, metabolism (!). Och mycket mer.

Vi tävlingsorienterade löpare har en tendens att garva lite i smyg åt barfotalöparna, som alla subkulturer så verkar de ju lite muppiga för alla som inte ingår i kulten. Och alla vet ju att man inte kan springa ordenligt fort utan skor. Det vi missar är att det kanske inte spelar så stor roll. För vilket är mest patetiskt egentligen - en trettiosjuårig gubbe som leker elitlöpare och springer sönder sig i ett par tävlingsskor eller en lika gammal gubbe som försöker återuppfinna hjulet och hitta ett par skor som låter honom känna sig som vore han barfota? För där finns några riktigt goda poänger i barfotakulten. För det första att man vänder prylarna ryggen en smula - här ignorerar jag fullständigt just subkultens femfingrar och aquasocks och gudvetallt, som faktiskt i mångt och mycket lika väl kunde ersättas av sockiplast. Det barfotatrenden har medfört i det avseendet är dock ett kraftfullt och viktigt ifrågasättande av skoindustrins mantra om hur viktigt det är med stabila skor - och skoindustrins respons har med all önskvärd tydlighet visat att man inte haft på fötterna (ha ha).

Bitarna föll på plats idag när jag beundrade hustruns sejour i Kungsbackaloppet - hon står precis som jag med fötterna (!) i både det tävlingsorienterade tänkandet och välmåendetänkandet. Och den inneboende motsättningen blev för mig alldeles tydlig när jag såg henne springa stadsloppet barfota bara för den sanna löpglädjen skull. För hon hade förvisso kunnat springa ett par minuter snabbare med skor - men hon hade inte haft lika roligt.

Den viktiga poängen med barfotalöpning är inte prylrelaterad, och den är tvåfald. Dels är det känsloaspekten. Det finns inget sätt som mig veterligen kan göra en sunkig och tråkig tvåkilometersrunda mellan pendeltåget och jobbet lika levande som att springa den barfota. Man kanske måste vara lite naturromantiker men det är en känsla av kontuerlighet och enhet med elementen - om så bara med asfaltsdjungeln - som infinner sig. Den andra aspekten är den fysiologiska. Inte så mycket i steget som man så gärna fokuserar på utan i vad som händer i hela kroppen - när jag springer barfota rätar jag upp kroppen, aktiverar de sneda bukmusklerna för att ta hand om stötarna som fortplantar sig upp genom bålen och alla muskler i kroppen samverkar på ett subtilt sätt som inte blir nödvändigt i dämpade dojor. Åtminstone inte på plan mark.

Det första jag inser är att jag tror på barfotalöpning som en viktig och lite bortglömd träningsform. För även om det alltid använts av elitlöpare så har det inte riktigt ansetts vara något för den breda massan. Det andra jag inser är att barfotalöpningen idag till 95% är en trend som anammas av trendmänniskor. Och trendmänniskor vill köpa trendprylar; enter five fingers, barfotaskor och andra underliga koncept. Det tredje jag inser är att Yoda hade rätt: "Do or do not, there is no try". Barfota är barfota - allt annat är skott.

2012-04-01 22:23 | Inga kommentarer

Hade jag inte haft ett trasigt metatarsalben i vänster fot hade jag sprungit ett långpass för att hedra en äkta löpare som gått ur tiden alldeles för tidigt - jag får nöja mig med ett långt cykelpass på krokiga småvägar istället. I tisdags gick Micah True ut för ett distanspass på knappt två mil i ett naturområde i New Mexico - det var sista gången han sågs i livet. Idag hittades han död i en avlägsen ravin.

Micah spenderade mycket tid tillsammans med Tarahumaras i nordvästra Mexico, en folkgrupp där långdistanslöpning i terräng ännu lever som urgammal kulturyttring och han arrangerade ultradistanslopp i the Copper Canyons dit storheter som Scott Jurek kom för att springa med okända lokala storheter som var fullt jämförbara i löpstyrka. Hans kanske största bedrift som människa var just att med sin passion och med de lopp han ordnade stärka Tarahumaras kulturella identitet som löpare - men han har också visat många andra hur man kan leva ett fullt liv med löpningen som drivkraft.

Micah var något så ovanligt som en människa som faktiskt gjorde det han trodde på. Efter att ha blivit omskriven och berömd som Caballo Blanco i McDougalls medryckande bok Born to Run hamnade han ofrivilligt och helt oförskyllt i ett fack som ett helgon för inbitna barfotalöpare - men det var aldrig det det handlade om. Det Micah verkligen hade var insikten och känslan av hur viktig och helande löpning kan vara på det personliga planet och det var det han ville förmedla snarare än vad man skulle ha på fötterna och hur man skulle springa rent tekniskt. Enkelhet. Glädje. Frihet.

Med Micahs egna ord: "If I were to be remembered for anything at all, I would want that to be that I am/was authentic. No Mas. Run Free!". Idag springer vi för Micah True. Run free!

2012-03-19 22:31 | 2 kommentarer

Jag lämnar hotellet en halvtimme innan start och joggar lätt femhundra meter ner mot insläppet från via di San Grigoriano. Det kokar av folk överallt och det är inte lätt att hitta en fläck att värma upp på. Inte så kallt som jag hade väntat, väderleksprognoserna talade om ensiffrigt men det är redan 12-13 grader i luften skulle jag tippa. In i startfållan och hittar en vettig placering. Jag står i startgrupp C vilket är ganska långt bak givet den ambitionsnivå jag har satt. Å andra sidan har jag lovat mig själv att öppna konservativt så om jag blir tvungen att hålla igen första två så gör det inget.

Speakern spelar "That's Amore" för startfältet och plötsligt är vi iväg. Det går mycket riktigt ganska trögt till en början men jag avancerar lugnt och fint längs kanter och luckor utan att behöva ta till några konstigheter. Innan vi passerat två kilometer finns det bra med plats att springa på så fot man känner för, jag håller mig lugn hittar in i flytet 4:15-fart eller däromkring är det tänkt och så bir det också. Vi följer den breda, raka och ganska tråkiga via Ostiense söderut till Basilica Sao Paolo innan vi korsar Tibern och vänder norrut igen. Publiken är mestadels ganska sparsam första milen men här och var finns några klickar som livar upp.

Det flyter på bra första milen, känns som att jag har läget under kontroll. Dricker vid vätskestationerna och det mesta fungerar som tänkt. Ligger ca 15 sekunder efter 4:15-tempo vilket är en rest från den lugna öppningen - kan jag hålla det därvid har jag tre timmar hemma. Upp mot Petersplatsen är det mäktig löpning, vi korsar bron mot vatikanen med den stora kupolen i bakgrunden och det är mycket tjusigt med alla löpare som dundrar förbi. Mitt eget tempo har dalat en smula, jag följer min inre kompass i det här läget - det är alldeles för tidigat att börja trycka på och konstra med tempot. Halvmarapasseringen på dryga 1:32 och jag ser att det är för långt upp till tre timmar. Med en bra avslutning kan jag göra 3:05 och det vore kanske inte så dumt det heller. Dricker och strävar vidare. Kanske skulle jag börjat pumpa i mig nån gel här för bara ett par kilometer senare väntar en djup kris som jag aldrig ska ta mig ur; tempot sjunker gradvis som en pyspunka och från att bara ha en halvmarakvar är det plötsligt nästan två oändliga mil till målet.

Kommer på mig själv med att tänka "Varför springer jag här? Varför gör jag det här? Jag vill springa i skogen och inte i städer, på stig inte på asfalt. Jag hatar att springa i städer - varför springer jag i städer för?". Inser att jag måste få upp blodsockret och trycket i mig en gel och bryter det dåliga tankemönstret med tvång. Kollar på omgivningarna istället, tar in publikstödet som har börjat växa till sig så smått. Sista milen går mer genom centrum och stora folkskaror är samlade på piazzorna för att heja fram oss. Passerar spanska trappan, Trevi och Piazza di Venezia. Smala, mysiga gator men kullerstenen är besvärande nu för mitt tempo har rasat i botten och allt är bara en kamp för överlevnad. Alla tidsambitioner har flugit ut genom fönstret och nu handlar det bara om att ta sig i mål. Lyfter händerna över huvudet och applåderar matt åt publiken - får tillbaka jubel och hurrarop och det ger kraft att jobba på en bit till.

Kilometer efter kilometer sniglar sig förbi. Äntligen börjar vi närma oss Colosseum igen och jag plågar mig upp för sista backen och in på upploppet. Det är tyst så när som på plågade stön från löpare - tyvärr har man spärrat av området väl ambitiöst så publiken kommer inte åt att heja riktigt. Lite trist, annars är det en riktigt snygg start- och upploppsraka på en bred och rak gata med en tvåtusenårig idrottsarena som inspirerande kuliss. Jag stapplar i mål på dryga 3:26 och får en riktigt väldesignad medalj som lön för mödan. Tiden är absolut inte i paritet med vad jag skulle kunna prestera men jag ville så gärna ge mig själv chansen att gå för den magiska tretimmarsgränsen. Hade jag inte gjort det hade jag inte vetat att det inte höll. Dessutom fick jag svart på vitt att det jag framförallt saknar är en bra fartuthållighet, något jag tar med mig in i framtida tränignsplaneringar.

I stort är Rom marathon ett klart bra arrangemang som jag absolut skulle kunna tänka mig att springa igen, och Rom är på det hela taget - för att vara en stad - en ganska trevlig bekantskap. Nu blir det lite vila innan det är dags att börja bygga inför nästa stora äventyr; Celtman i Skotska högländerna.

2012-03-11 21:04 | Inga kommentarer

.. eller hur var det nu det var?

Jag värmer upp lite försiktigt till starten, lätt löpning med några korta löpskolningsessioner - hälkickar och skips - för att komma igång lite i morgontimmen. Solen skiner men för att vara Rom i Mars är det både märkligt kallt och märkligt folktomt. Jag väntar in startskottet och prick klockan nio är jag iväg.

Lätt och fint iväg, första kilometern på 4:12 - aningen för snabbt egentligen givet den lilla trängsel som alltid råder vid start - slår av lite på tempot, jag vill hålla första milen lite konservativ för att öka lite grand senare när jag har kommit igång. Andra på 4:16. Förbi pyramiden och söderut på via Ostiense.

Kilometrarna rullar förbi, 4:17, 4:19, 4:20, 4:16. Över Tibern som glittrar vackert i solskenet och så norrut igen på andra sidan. Första milen på just under 43 minuter och just när jag börjar vara varm i kläderna och ska öka farten lite är det dags att lägga ner testpasset för dagen. Om en vecka gäller det - då kommer krokens grus på allvar att vara utbytt mot Roms kullersten.