Benen på ryggen

  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
2012-07-15 13:40 | Kommentarer

Varberg är som vanligt en stad i allmänt kaos när Wheels and Wings, torghandel och Varbergsloppet ska avverkas i samma stora tumult. Vi funderar lite på att ta tåget ned men det känns råddigt att först åka till Kungsbacka - avgångstiderna passar inte riktigt heller så det blir bilen ändå till slut. Eftersom det är en familjeutflykt är vi dock på plats tidigt under dagen och det blir inga större bekymmer att parkera.

Efteranmälan av mig och småkidsen, start i samtliga tre förekommande klasser - jag springer såklart milen, lilltösen springer 1.3 km och stortösen springer 2.6 km; ett eller två varv kring fästningen. Min egen uppvärmning klarar jag av samtidigt med stortösens lopp och jag tar chansen att jogga med och småpeppa lite.

Förmiddagen är grå men allterftersom klockan närmar sig två och tiokilometersstart drar molnen undan och när vi lämnar starten skiner solen och det är plötsligt ordentligt varmt. Första kilometern har jag sällskap av min klubbkumpan Dr Puh, fyra minuter exakt i öppningstempo - inräknat lite grand av startträngsel är det väl avvägt och kontrollerat. Vi lämnar strandpromenaden och springer upp för den lilla backen Rantzaugatan in mot centrum och jag konstaterar att som vanligt släpper jag iväg omgivande fält i själva backen men plockar ikapp och vinner på fältet de följande två-trehundra metrarna. Analysen är att nästan alla går på för hårt uppför och tappar tempo på krönet och sträckan därefter, det är väl inte så förvånande kanske men jag blir lite förbluffad över att det är så pass många riktigt duktiga löpare som tycks göra samma misstag.

I det svaga medlutet ner mot centrum driver jag på lite och lämnar Puh bakom mig, söker skugga bland kullerstenarna inne i stadskärnan och försöker hitta flytet. Kilometrarna flyter förbi, jag tappar några sekunder mot fyraminutersfarten för varje passering och halvmilen går jag förbi på 20:15-20:20 undefär. Intensiteten är inte jättehög och jag känner att jag nog borde kunna öka lite. Jag har precis passerat Rosa Pantern som öppnade friskt i en av sina mer vågade kreationer och känner väl att jag inte har fokus att upprepa bedriften från förra veckans personbästa på milen men tycker ändå att förtiominutersstrecket ska kunna gå att nå. Vid sex kilometer har jag fått upp farten lite, fyra minuter jämnt och jag har därmed tjugo sekunder att plocka på de fyra kilometer som återstår.

De grusade delarna på strandpromenaden är tungsprungna men jag hittar en växel till och kommer igenom den åttonde kilometern på dryga 3:50, det kanske var lite optimistiskt ändå för när vi närmar oss fästningen igen på de vida svängarna längs haven är jag ganska krokig. Den röda målbågen glittrar en kilometer bort, pulsbandet har glidit ner på magen och nummerlappen har lossnat och hänger på trekvart men jag biter ihop och försöker springa rappt, snabbt och snyggt hela vägen in. Några piggare löpare spurtar förbi men jag håller ändå uppe i farten ändå in mål och går under målbågen på exakt 40:00. Det får duga.

Undertecknad i rygg på Dr Puh. Hustrun bakom kameran.
2012-07-09 22:14 | Kommentarer

Den inre kompassen går alltid i spinn efter en stor urladdning som Celtman. Månaders träning kulminerar och får utlopp under en dag som upplevs intensivt och med alla sinnen - det är en fantastisk känsla när allt fungerar. När alla delar av kroppen efter förtvivlan, tandagnisslan och envist gnetande träning äntligen samverkar; gör något jag själv ofta tvivlat på var möjligt. Det hör till sakens natur att det bildas en vak, ett tomrum, bakom en sådan singulär upplevelse och när jag sedan länge lärt mig att vila i upplevelsen av träningen månaderna inför, att vila i upplevelsen av laddning dagarna inför, och framförallt att leva i nuet under själva loppet, så kämpar jag fortfarande med att vila i tomheten och - vilan - efter urladdningen. Här är kontrasten mot tidigare veckors maximala sensoriska inflöde smärtsamt stor, för sensationerna bleknar snabbt bort och alla andra har glömt och gått vidare sedan länge när jag fortfarande står kvar där i målfållan. Och det är tomt. Målbågen är nertagen och alla har gått hem, kvar ligger bara någon lopp-flyer och fladdrar ödsligt i vinden.

Det är tomttomttomt när de egna målen är uppfyllda och passé - och då går den inre kompassen i spinn. Vad är det jag vill göra med mitt liv egentligen? Min familj är mig kär, mitt hem är mig kärt. Men sedan då? Vill jag allt det andra? Jag är ju bra på det jag gör i mitt jobb. Det där andra, riktiga, förvärvsarbetet alltså. Men brinner jag för det? Är det värt allt slit, patetiskt tidiga morgnar, grå hår, tid som kunde lagts på roligare och vettigare saker. Och all träning. Är det rimligt? Proportionerligt?

Vad gäller den fyikaliska fysiken som arbetsfält (som är det jag arbetar med - egentligen) är svaret otvivelaktigt ja. Jag har alltid velat jobba med vetenskapliga frågeställningar. Men den del av fysiken jag jobbar med just nu - och alla de ingengörsmässiga trivialiteter allt ständigt hamnar i? Kanske - kanske inte. Fast å andra sidan finns det många kompetenta människor på vår jord som går till jobbet varje dag utan att för den skull brinna för sitt yrke. Ännu fler, verkligt intelligenta, människor skulle bokstavligt talat fundera allvarligt på att offra en kroppsdel för ett lugnt och välavlönat arbete att svära över.

Och den fysiologiska fysiken - träningen - den vill jag inte vara utan för allt smör i småland. Måste allting vara så himla proportionerligt hela tiden?

Ändå blottas tvivlet där, varje gång själens grynnor blottläggs där i tävlingsflödets lågvatten. Som ett gammalt grundstött vrak som bara skymtas vid ebb kan jag se det där tvivlet sticka upp med sin brutna mast. Trasor av revade segel som slingrar sig kring blöta fladdrande tampar. Insnärjda gamla fiskegarn. Tittar man riktigt noga ser man säkert kaptenshytten, ännu komplett och utrustad med felaktiga sjökort och en ständigt snurrande inre kompass. För naturligtvis är det den där yttersta frågan om meningen med meningslösheten jag snuddar vid, och möjligen är just den kontakten med den verkliga verkligheten en viktigare orsak att understundom tillåta sig att leva i den annars så ytliga idrottsvärlden än alla andra hälsoaspekter av träning tagna tillsammans.

2012-07-07 22:03 | Kommentarer

Kaffe, frukost och lite kattklappning. Sedan är det dags för drygt tre kilometers lätt uppvärmningsjogg ner till Åsaskolan - lilltösen springer det korta kidsracet och vi hinner ner precis lagom i tid för att heja in henne i mål. Så skoj att se löpglädjen hos småknattarna, det är järnet som gäller tills orken tar slut, då får man gå en bit. Sedan på't igen!

Själv tar jag det lugnt tillsammans med hustrun, köper en fika och slappar i gräset. Himlen är ljusgrå och solen lyser med sin frånvaro men det är riktigt varmt. Med tjugo minuter kvar till start tar jag en loj uppvärmningsjogg med en kort farthöjning och konstaterar att jag inte har en susning om var jag står fartmässigt. Två veckor sedan Celtman idag, det känns som att återhämtningen har gått rikigt bra och jag har inga som helst skavanker efter strapatsen - men därifrån till att prestera på milen är steget ganska långt. Ett par pass med lite tempo i och ett intervallpass i onsdags har jag fått in men jag har ingen aning om vad det kan räcka till.

Så går starten, Musse, Oscar och de andra försvinner i treminutersfart på Bollvägen, själv lägger jag mig i 3:45-tempo den första lättlöpta biten på rakan över Jutegårdsvägen. Vid dykcentret väntar en kort men lite lurigt brant uppförsbacke, jag trippar lätt uppför och trycker sedan på nedför Gunlehögsvägen. Plockar några placeringar och känner mig stark, två och en halv kilometer redan löpta och jag tillåter mig att trycka upp farten i det lätta medlutet ned till stranden vid Gårda brygga.

Uppför den sega slakmotan på Strandvägen, det går ganska tungt och uppe på Ringvägen har jag svårt att få upp tempot på rätt sida fyraminutersstrecket, jag tappar några meter på omkringvarande löpare och tappar två röda tröjor framför mig. Biter i och tillåter inte avståndet att bli större och efter halva loppet passerar jag Näsbokrokvägen och är nästan hemma. Löpningen böljar lite upp och ned men snart väntar en längre lättlöpt medluta till Hästholmen. Vacker löpning om än med ett par skarpa svängar nere vid småbåtshamnen; jag tycker ändå att jag ligger ganska bra i ansträngningsnivå och borde kunna pressa upp tempot lite den sista tredjedelen av loppet. Kommer ikapp en av rödtröjorna igen, den andra är förlorad en bit längre fram.

Vägen ringlar genom villaområdena, det är mycket folk ute och publikstödet är bitvis riktigt bra. Jag känner mig stärkt och försöker öka ett snäpp till. En tjej från Solvikingarna glider förbi med rappt steg och jag tar rygg för att få ut det sista lilla ur kroppen. Med en knapp kilometer kvar är vi framme vid den sista rundan runt skolan, jag är riktigt trött men det är massor med folk ute och hejar och det går inte att vika ner sig nu. Jag tappar Solvikingen med några meter men biter totalt sett ihop bra och går i mål på 39:35 som faktiskt är pers med sex sekunder. Grymt nöjd med tiden och trettionde plats av 226 startande totalt är rätt ok det med, startfältet visade sig vara ganska vasst den här varmfuktiga julidagen.

Jag pustar ett tag och hejar in hustrun som också gör en kanontid. Så får vi varsin burgare i målområdet och en riktigt tuff men också riktigt bra massage av vår lokala massör, Göran med Gjutarnävarna. Så väntar en mör och långsam jogg genom skogen hem till katterna igen. Bra dagsverke.

Stilstudie, undertecknad på väg in mot upploppet. Foto: Dennis Källén
2012-07-01 22:23 | Kommentarer

Det är smått kaotiskt i T2 - nya bilar svänger ständigt in på den branta stickvägen utan att det egentligen finns så mycket plats att vara på därinne. Supportrar letar efter sina triatleter och triatleter letar efter sina supporters, arrangörerna kämpar för att hålla greppet om situationen. Tanken är att supportbilarna ska komma in, plocka upp respektive cykel och sedan försvinna igen men man har missbedömt hur många bilar som kommer att behöva finnas där inne samtidigt. Hällregnet gör inte situationen bättre. Hustrun och Skåningen håller dock lugnet, jag får stämplat min sportidentpinne och vi kan jobba på med det vi ska göra.

Jag har återigen en del att fixa med i transitionsområdet; knävärmarna ska väck, ryggsäck med vätskebälte på, löparskor på. Jag funderar på ett par torra strumpor men givet det tunga regnet känns det bortkastat - jag spar på den karamellen till berget. Ett toabesök är också schemalagt, jag har valt samma nutritionsstrategi som på Norseman vilket innebär att jag har ätit en del fibrer, fett och protein på cykeletappen. Detta i form av tunnbrödrullar med stilton och vällagrad cheddar, sallad och stekt bacon (Highlandbaconet är för övrigt riktigt fint kan jag meddela). Det här gör att magen får jobba ungefär som en vanlig dag vilket i princip är i strid med normala tävlingsråd, min känsla är dock att jag får ett långsamt men kontinuerligt energiupptag i kroppen och en minskad risk för att magen släcker ner verksamheten helt och hållet. Nackdelen med att magen är igång som vanligt är att jag säkert som amen i kyrkan behöver lägga någon minut på ett toalettbesök innan löpningen kan börja. Efter sju minuter i T2 kan jag så äntligen stämpla ut min sportidentpinne och påbörja löpningen uppför Coulinpasset, jag har inte riktigt koll på min placering men känslan är att jag ligger någonstans runt 25:e plats.

Armvärmarna är uppkavlade och sköna att ha när regnet skvalar ner, jag räknar också med att det kommer att bli kallare när vi kommer upp på höjd. Nederbörden avtar dock redan efter ett par minuters löpning och den långa stigningen uppför passet hjälper till att hålla värmen uppe. Berganryggan känns lätt och sitter bra på ryggen, den är förutom ett par geler och en nötbar packad med min obligatoriska bergsutrustning: Karta, kompass, pannlampa, regnställ för hela kroppen, torr varm underställströja, mössa, handskar och ett förstahjälpenkit bestående av dauerlinda, kompresser och en del annat smått och gott. Mobilen och en liten kamera får också åka med. Jag tömmer alla flaskor utom en i vätskebältet för i passet kommer vi att få support efter fem och tio kilometers löpning. Men först ska vi klara av den här stigningen, en grusväg med mittsträng som skär uppför branten i långa serpentindiagonaler. Det går ganska brant uppför men inte värre än att det går att jogga lite försiktigt. Doft av nyfällt virke, vi springer genom en skogsavverkning och underlaget är flisigt och ojämnt men dofterna är starka och härliga i regnet. Tempot är lågt men jag plockar metodiskt distans på de omgivande löpare jag ser.

Landskapet öppnar upp sig, vi lämnar den sista skogen under oss och blickar man bakåt ser man hela den vidsträckta dalgång vi kom cyklande i. Passet vi springer i leder upp till river Coulin och sedan ner till river Torridon och den dalgång vi cyklade uppför i morse - för tid och evihet sedan. Vägen planar ut och det blir lättlöpt och fint, traktorspåren smalnar av till en stig och det hela börjar redan likna riktig traillöpning. Jag får vatten, godis, en liten kanelbulle och några pretzels vid vätskekontrollen. Humöret är på topp och jag kör på vidare genom passet, förbi den andra kontrollen där jag fyller upp vätskebältet lite mer ordentligt och käkar mer godis. Nu går det nedför förbi en vackert belägen sjö, stigen blir till grusväg och sedan asfaltsväg. Fortsatt lätt och välkontrollerat löptempo. Beinn Eighe tornar upp sig som en mörk skugga framför oss, jag passerar en skotte som pekar och frågar om det är där vi ska upp. Jag skrattar och säger nåt bedrövligt peppigt om hur coolt det kommer bli och han svär osande eder om att det ska han så fan heller. Men först ska vi ner i Torridons dalgång och det går med lätta steg nedåt, ut på cykelvägen från i morse och tillbaka västerut någon kilometer till bergskontrollen, T2A. Det är här loppet ska börja på allvar; knappt två mil är löpta och min supportlöpare Else möter upp. Jag har bävat lite för att vädret ska vara så dåligt att vi tvingas ta låglandsalternativet men regnmolnen har dragit undan och man ser toppkammen på Beinn Eighe högt där uppe. Visst kommer det att bli bergslöpning!

Alla löpare får två minuters stopp i T2A för att man ska kunna kolla att all obligatorisk utrustning finns med. Elses utrustning är redan avcheckad och medan min utrustning kollas passar jag på att byta ut mina korta tritajts som är fuktiga och har börjat skava lite mot ett par trekvartstajts som är optimerade för ren löpning. Samtidigt fyller Skåningen på mitt vätskebälte med Coca Cola - nu är det koffein och ren energi som gäller för att ta sig in i mål så effektivt det bara går. Jag har bara fyra flaskor om 16 cl men räknar med att jag kan fylla vätska i fjällbäckarna om det behövs, för nu bär det av uppåt. Vi har två-tre kilometers vandring uppåt framför oss, det är niohundra höjdmeter som ska avverkas på den sträckan och jag tror inte jag hade tagit många löpsteg här ens om jag varit helt utvilad - det blir en strävsam och metodisk promenad uppåt. Ändå plockar jag fortsatt placeringar. Det går tungt men det går bra, jag känner mig stark och manar fram bilden av en evighetsmaskin som kan mata på och mata på och mata på i all oändlighet. Jag sätter tempot och Else följer lätt bakom mig, pratar oberört på och jag försöker hänga med i konversationen - det funkar perfekt för att mota negativa tankar innan de ens har funderat på att dyka upp. Understundom stannar vi upp och beundrar utsikten ner över River Torridon, Loch Torridon, alla bergen och så alla bilarna som glittrar på allt längre ävstånd nere i T2A.

På krönet står en man och spelar säckpipa för oss och det är svårt vackert och stämningsfullt. Vi fotar lite och jag komplimenterar skottarna för deras vackra berg, så klättrar vi nedför lite stenskravel och når kamstigen, bitvis är den slät och riktigt löpvänlig, bitvis får man ta det försiktigt för framförallt i början av stigen stupar kammen brant ned på bägge sidor. Det här är ett otroligt landskap att få springa i. Senare flackar kammen ut till en bred rygg och vi kommer upp i molnen. Sikten försvinner, den täta dimman gör det lurigt att navigera men vi vet ungefär vartåt vi ska och snart är vi framme vid det vägskäl där vi ska svänga av mot Beinn Eighes högsta topp, ytterligare hundra höjdmeter upp. Det blir promenad blandat med mer lätt löpning uppför genom dimman för här är det inte alltför brant, vi möter ett fåtal löpare som är på väg ned från toppen men annars är det tomt och ensligt. På toppen står en man från bergsräddningen och håller i sportidentdosan jag ska stämpla - och så är vi äntligen uppe på banans högsta punkt. Vi får reda på att jag är på sjuttonde plats, och så bär det av nedför. Det är första gången under loppet som jag faktiskt har koll på min exakta placering och jag är både förvånad och grymt inspirerad av den framskjutna positionen.

Härifrån är det egentligen bara nedför hela vägen till upploppet, första biten där vi springer tillbaka samma vag som vi kom är lätt men snart ska vi vika höger ned på baksidan av berget. Vi ska nedför en ruggigt brant och lös stensluttning med grus, berg och lösa stenar av varierande storlek och vi ser inte ens botten på grund av dimman. Någonstans kring femhundra höjdmeters drop är det och ytterligare en man från bergsräddningen pekar ut den säkraste nedfarten och uppmanar oss att ta det försiktigt. Det behöver han inte säga två gånger - den här delen av banan kan man kanske tjäna ett par minuter men en sekunds oförsiktighet kan göra att man förlorar hela loppet. Och livet, för den delen. Lugnt och fint, vi säkrar vår hjärnkapacitet med lite energigel och så tar vi oss metodiskt nedför branten. Vi har kommit ikapp Susanne Buckenlei igen men hon är aningen bättre utför än oss. Snart ser vi dock fast, planare, mark under oss igen och så kommer vi ner på en stenig stig som vindlar bland vattenfall och stora klippblock. Vi passerar Susanne igen, när stigen är löpbar är vi klart snabbare vilket känns bra.

Vi når en vackert belägen sjö i en gryta av berget, den ligger vackert inbäddad i en bomullspåse av dimma, vatten och bergssidor. Det här är riktigt fjäll-landskap och det är dimmigt och grått och den närmaste civilisationen är en by med ett fåtal invånare mer än en mil bort - fågelvägen. Jag är nästan säker på att den riktiga stigen börjar på vänster sida om sjön härifrån sett, vilket ser lite trångt och krångligt ut. Vi fortsätter framåt, tills Susanne strax bakom oss ropar att vi är på väg åt fel håll. Stigen går saktiskt på höger sida om sjön och inte vänster, visar det sig. Med kartan nedstoppad hade jag kunnat navigera oss ordentligt fel men tack vare en sportslig medtävlare tappar vi inte så mycket, vi byter riktning och snart nog kommer vi ned på en stenig och teknisk liten stig. Den blir successivt allt finare och mer löpvänlig, vi plskar över små bäckfåror och en eller annan åsrygg men den generella riktningen är hela tiden svagt nedåt och lite åt vänster - runt berget och ut mot vägen några kilometer bort. Vi får reda på att jag har avancerat till femtonde plats och ytterligare en löpare skymtas framför oss. Tempot ligger kring sex minuter per kilometer vilket är riktigt bra såhär långt in i loppet, speciellt givet det tekniska underlaget. Fötterna trippar på bra trots att jag är trött - jag tvingar Else att dela en bar med mig och fyller vatten i en fjällbäck en sista gång.

Bergssträckan mäter cirka sjutton kilometer och vi är ute på den i drygt tre timmar vilket säger en del om svårighetsgraden på den här etappen - för faktum är att jag går på bra här i förhållande till resten av fältet. Vi är nästan nere vid vägen igen när vi möter två löpare som rör sig långsamt uppåt, i motsatt riktning. Vi fattar inte riktigt varför i det här läget men i själva verket är det löpare som missat cut-offen till bergssegmentet och därför är på väg ut på låglandsalternativet för att slutföra loppet för den vita tröjan. Det är inte lika högt men det är tekniskt och lika långt och de har en dryg kväll och kanske natt framför sig innan de är i mål. Men för min del är det slut på den tekniska löpningen. Vi kommer ner på vägen någon kilometer väster om T2A där vi började bergsetappen.

Applåder och hurrarop från såväl funkisar som vår egen support och andras, Hustun skriker att jag ligger på fjortonde plats - vilket jag har någorlunda koll på (plus minus någon placering) men entusiasmen smittar av sig. Jag får släppa ryggsäcken men behåller vätskebältet för enkelhets skull. En flaska vatten har jag kvar och jag får också med lite chips iväg. Jag ber att få mer chips och vätska ett par-tre kilometer längre fram för att få en mental brytpunkt som ligger närmare än målet sju kilometer bort och så drar vi iväg. Else har bestämt sig för att fortsätta sitt supportlöparuppdrag hela vägen in i mål vilket är tillåtet men inte obligatoriskt. Det är dock välkommet för det blåser lite motvind utifrån havet och Else kan lägga sig framför och bryta vind åt mig. En löpare strävar på en kurva längre fram på vägen, han har också supportlöpare med men ser ut att ha det jobbigt och blandar långsam löpning med gånginslag. Jag ber Else öka lite, den här platsen ska vi plocka.

Vi ligger kring 5:20/km och plockar snabbt in trettondeplatsen. Själv tittar jag inte bakåt men Else kollar ett par gånger och det är tomt bakåt. Det spelar dock ingen roll, vi ångar på bra nedför dalen. Jag är sliten och seg och har en begynnande blåsa under vänsterfoten. Hutrun har med torra strumpor att byta till men jag vill inte lägga tid på vad som bara är bekvämlighet i det här läget, nu är det slutrycket som gäller. Hustrun släpper igenom oss genom grinden förbi den sista färisten, det är skönt att slippa trippa över på de grova stålbalkarna. Torridon skymtar bakom nästa kurva, sista femhundra meterna är det svagt uppför igen men jag kastar i den sista växeln och forcerar hela vägen in i mål. Löpningen avklarad på fem timmar och femtiotre minuter, vilket var några minuter mer än jag hade gissat men banan var också avsevärt tuffare än jag hade trott. Totalt tretton timmar fyrtiosju minuter och en trettonde plats. Jag har plockat ut det jag hade i kroppen idag och är riktigt trött men mycket tillfreds. Jag lägger mig på gatan bakom målbågen utanför Torridon community centre och ropar "Can somebody please bring me a beer!".

Coulinpasset
Ute på 'stora' vägen igen, snart dags att ta sig an berget
Upp mot mountain checkpoint, aka T2a
Kit check och energi
Vyerna på berget är grymma
Ännu en bit kvar till krönet
Man kan inte annat än le - det är en helt fantastisk ynnest att kunna få delta i ett sådant här äventyr. Foto Zupix.co.uk
Stigen på kammen fortsätter uppåt och in i molnen
Den lilla sjön bakom berget
Forcering sista biten in mot mål
Framme. Svårt nöjd...
... och lite trött.
2012-06-30 16:27 | Kommentarer

Jag hade gissat på en simtid någonstans mellan 60 och 90 minuter beroende på omständigheterna - i Norge tog simningen dryga 80 minuter och det var ändå ett bra resultat. Här är jag plötsligt uppe ur vattnet bland de allra första - det är massor med folk i växlingsområdet men jag kan inte se min support. Det spelar ingen större roll, jag vet vad jag ska göra och allt är i ordning vid cykeln. Jag krånglar mig lugnt och sansat ur våtdräkten samtidigt som jag artigt försöker svara på frågor från BBC Adventure Show. Det är svårt att vara mångordig efter trekvart i vatten som nätt och jämnt kommer upp i tvåsiffrigt på temperaturskalan men jag får ändå ur mig nåt om a lovely swim although a bit on the chilly side. Vilket väl sammanfattar mina känslor.

Det tar ett tag att få på sig cykelprylarna, jag har anammat en filosofi där jag undviker mittemellanlösningar utan jag försöker få till bra cykelutrustning för cykeletappen och bra löputstyr för löpningen. Sålunda är det skoöverdrag, knävärmare och armvärmare, vindväst och sköna cykelhandskar som ska på förutom den mer normala cykeltröjan. Korta tribyxor har jag dock på under våtdräkten - det finns ingen nakenregel på det här loppet som annars är brukligt men det finns ändå ingen anledning att göra det onödigt komplicerat för sig. Drygt sju minuter tar transitionen vilket normalt sett är några minuter för mycket men inget jag bryr mig om idag. Ut ur Shieldaig kör jag via en brant serpentinsväng upp på landsvägen, riktigt låg växel i och så är jag iväg.

Första milen över till Torridon går på en förhållandevis rak landsväg över Beinn Damh där vi har vårt base camp. Från Balgy river klättrar vi uppåt i en inte alltför brant stigning genom täta Rhododendronbuskage som blommar vackert i lila och fullständigt dominerar växtbilden här. Knappt hundra höjdmeter ska avverkas till utsiktsplatsen som ligger här uppe, man har en helt magnifik vy över Upper Loch Torridon och de omgivande bergen. Jag konstaterar att jag aldrig såg min support och givet att jag var minst en halvtimme för tidig och dessutom omgärdad av en eller två kameror och en reporter är det inte orimligt att de kan ha missat mig. Jag halar fram mobilen och stämmer av läget - mycket riktigt såg de mig aldrig. Ingen skada skedd, Hustrun och Skåningen packar snabbt ihop grejorna i T1 och tar upp jakten.

Själv fortsätter jag utan att egentligen ha stannat nedåt förbi Torridon. Vi passerar bara ett par hundra meter från målområdet innan vi svänger vidare österut mot Kinochlewe. Det här är 16 kilometer av helt otroligt smal väg, en normal svensk cykelbana är förmodligen bredare. Lite senare kommer det att bli ett lättare trafikkaos på den här vägen eftersom alla servicebilar ska ut och ikapp sina respektive triatleter men jag är så tidigt ute att jag slipper störas av mycken trafik utan kan istället ligga lugnt och fint nere i tempobågen och samtidigt njuta av det mäktiga bergslandskapet. Jag passerar under Beinn Eighe och de bägge bergscheckpointerna jag ska springa igenom i eftermiddag, det går svagt uppför på den lilla asfaltsvägen men tempot är bra och jag är snart ute på den åtminstone tvåfiliga vägen i Kinochlewe.

Här bär det av norrut, vägen är väl ondulerad med ett par mjuka stigningar och nedförslöpor. Första servicepunkten har vi satt till Gairloch - där supporten också har en välförtjänt frukostbuffé som väntar på dem. Morgonen har bara haft några höga moln och nästan ingen vind, helt perfekt väder en sådan här dag. Prognosen talar om regn frampå eftermiddagen men där är vi inte än. Det enda abret är att det är perfekt väder för myggor också - jag dundrar igenom en del täta stim av de små kräken som antagligen är en pest för langningen. Strax söder om Gairloch har jag avverkat en dryg fjärdedel av de 202 kilometrarna. Jag sätter ner fötterna, får en macka i handen och en snickers i ryggfickan. Dessutom får jag lite bassning för att jag inte druckit ur de två flaskorna som jag också får bytta nu. En vatten och en hemmablandad sportdryck.

Huvudriktningen från Gairloch är österut, vägen ringlar sig fram längs nordvästkusten och backarna blir fler och brantare - såväl uppför som nedför. Jag har ett hittat in i ett bra och skönt flyt och håller ungefärligen min plats i fältet, en eller annan snabbare cyklist passerar bakifrån men det räknade jag ut redan när jag lämnade T1 - såhär långt fram 'ska' jag normalt sett inte vara. Jag tillåter mig inga negativa tankar och ingen stress utan tar mitt tempo, är det här en riktigt bra dag kommer jag att vara fräsch efter cykelbenet och kunna forcera bra på löpningen senare. Orter man aldrig hört talas om - som Poolewe, Aultbea och Laide - rullar snabbt förbi. Här och var är lokalbefolkningen ute och hejar entusiastiskt på oss förbirusande cyklister. En norrman dundrar förbi i bortemot 40 km/h i ett svagt motlut. Han var ur vattnet bland de 10-20 sista på en god bit över en timme men gör en fantomcykling idag och slutar småningom trea.

Just efter Laide väntar en ordentlig stigning och så en brant nedförslöpa på 12% på andra sidan, jag hittar en bra linje och får med mig gott om fart. Bara ett fåtal kilometer senare väntar turens längsta stigning, från Dundonell upp till det öde huset på Fainmore är det drygt 300 höjdmeter att avverka. Inget särdeles brant eller ens särskilt högt men det tar sin tid - jag går på med bra kadens på lätta lätta växlar uppåt, först genom en tät och lummig skog och sedan ut på en kal hed ovan den lokala, lågt belägna, trädgränsen. På andra sidan krönet väntar en välbehövd vätske- och matprocedur som är identisk med den förra. Macka i handen, snickers i ryggfickan och två nya flaskor. Kisspaus. Vidare. Bara åtta mil in till T2, och de närmaste fyra är på pappret ganska lätta.

Det börjar vara lite segt i ryggen att sitta aero nu, jag håller mig nere i nedförsbackarna men sitter en hel del uppe på styret där det går långsammare. Jag skulle kunna pressa mig lite hårdare här men jag väljer att hålla ett ok tempo på lätta växlar före att köra slut på mig redan innan löpningen har börjat. Men vägen är bred och förhållandevis rak här och de knappt fyra milen från krönet vid Fainmore till avtagsvägen nere i Garve rullar undan snabbt. Det karga hedlandskapet växlar åter över till ett välkomnande dalgångslandskap med vatten, grönska och en massa får. Mycket skotskt. Vid Garve har jag så lämnat tillbaka den surt förvärvade höjden, jag svänger höger och hittar mitt supportteam för tredje och sista gången på cykeletappen. Macka, snickers, dricka. Trött och lite öm i ryggen nu men det är knappa fyra mil till T2 - bara att köra på. Pressar mig inte extremt mycket utan låter tempot sjunka en aning - flera snabbare cyklister rasslar förbi, däribland Susanne Buckerlei som är överlägset snabbaste tjej idag.

Jag fortsätter att ta mitt eget tempo, trots att jag är lite seg och tappar placeringar har jag modet uppe - som helhet har det varit ett bra cykelben och jag ligger fortsatt ganska långt fram. Jag passerar rondellen i Achnasheen vid gott mod, bräker glatt åt både de många fåren och det avsevärt mycket mer färrhövdade publikum som ändå kantar vägen. Vår stugkompis Stefan - som supportar vår andra stugkompis Dominik - skriker att det bara är 10 to go. 10 miles förvisso men det är ändå inte så långt och dessutom har jag kört här tidigare och vet att nu är det mest nedför till Craig där cykeletappen slutar. Full fart framåt, det har börjat regnstänka lite för första gången under dagen, molnen är mörka men vägen meandrar nedför och jag är snart framme. Skåningen står vid avfarten in i T2 och skriker att det kommer en brant backe och att jag ska slänga in en låg växel. Jag hör och lyder och kommer lyckligt och väl upp till Hustrun som väntar ovanför backen.

Regnstänkandet övergår i ett infernaliskt hällregn men det spelar ingen roll - jag har avverkat cykeletappen i god stil på drygt sex timmar och femtio minuter, vilket visserligen bara är trettioandra tid men jag håller mig ändå kvar i närheten av topp tjugo. Och jag är skapligt fräsch i kroppen och snart redo för en bergsmara som bör passa mig perfekt - det här ska bli bra!

Bergen kring Loch Torridon är mäktiga
Bild från genrepet på fredagen
Den smala fårstigen mellan Torridon och Kinochlewe
Lätta växlar uppför
Ringlande väg ned från Fainmore
Mer vyer
Foto: Zupix.co.uk
Loch med tillhörande säckpipeblåsare.
Vederkvickt och med macka i munnen - vidare mot T2
Gorstan, inte fullt fyra mil till T2.
2012-06-29 09:50 | Kommentarer

Klockan ringer inte förrän fem över tre. Det är sent i sammanhanget - flera av mina medtävlare är uppe och käkar frukost redan vid halvtvårycket men jag är trygg i att allt är förberett nu. Sista nedskakningspasset är genomfört. Cykeln är i rimligt god ordning och löparskorna är vederbörligen uppknutna. Klädvalen är träffade, bilen är lastad med utrustning för T1, T2 och supportandet längs vägen. Våtdräkten är framlagd. Och igårkväll anlände min supportlöparstandin Else till den fantastiskt vackert belägna stugan vi hyrt invid Beinn Damh, mitt mellan T1-området nere i Shieldaig och målet i Torridon.

Lite kaffe och ett tvångsmässigt toabesök senare sitter vi i teambilen och är på väg ner till Shieldaig. Det är midsommardagsgryning och det svenska midsommarfirandet har normalt sett knappt börjat fundera på nattamaten så här dags. Det är Skåningen som kör och Hustrun är co-driver. Tillsammans kommer de att få en mycket dryg dag med att hålla sig på fel sida vägen hela tiden och samtidigt försöka tillgodose mina behov allteftersom de dyker upp - för precis som i Norseman är det här ett lopp av punkt-till-punkt-karaktär (även om start och mål är avsevärt närmare varandra här än i Norge) och precis som i Norseman är det här ett lopp där nästan all support kommer från en egen bil och ett eget supportarrangemang. Alla dessa supporters gör ett grymt jobb och får normalt sett ingen cred utan mest bara spe när något går fel men lyckligtvis har jag engagerat de bästa supportrar som går att uppbringa så jag känner mig trygg i att om något nu skulle gå fel så löser vi det efterhand.

Jag sätter upp cykel och tillhörande utrustning i växlingsområdet inne i den lilla byn. Normalt bor här en god bit mindre än 100 personer men idag är det mycket folk i rörelse. Det lokala fiket öppnade sin frukostservering redan klockan 02:00 och själva är vi en fullvärdig måltid för de myckna minimyggorna som härjar i större delen av högländerna, 'the midges'. En neoprendräkt erbjuder dock ett bra skydd för större delen av kroppen, värre är det för supportmänniskor och den publik som ändå vågat sig ut. Doften av insektssprey ligger tung, många har riktigt finmaskiga myggnät för ansikte och andra blottade kroppsdelar. Jag glömmer nästan pre-race-registreringen i morgonkommersen men klockan fyra går ändå bussarna mot simstarten med mig och min frukostpåse ombord. Ett par tunnbrödrullar och en skvätt vatten slinker ner under den långsamma resan på de slingriga småvägarna till Inverbain där starten ska gå, simbanan gör ett ärevarv kring en liten ö och sträcker sig sedan över en flik av Loch Shieldaig, förbi Shieldaig island och så upp i byn - 3.8 km som sig bör när det är irondistans.

På stranden växer gryningsljuset långsamt till bakom de majestätiska berg som kantar fjorden. För visst är det en fjord det här - även om skottarna kallar den loch. Facklor leder oss ner mot vattnet, en säckpipa börjar spela och arrangörerna sätter eld på en stor Celtmanlogga som står uppställd invid starten; det är helt sagolikt stämningsfullt och laddat på samma gång. Innan start får vi reda på att vattentemperaturen är tretton grader eller möjligen ännu kallare och att arrangörerna därför av säkerhetsskäl tvingats korta simsträckan. Dock bara med det lilla ärevarvet kring ön, vi får fortfarande simma de dryga tre kilometrarna över viken till Shieldaig. Jag ser till att komma ut tidigt i vattnet för att få chansen att acklimatisera fötter, händer och ansikte till kylan innan loppet börjar - startstress och köldchock är en dålig kombo har jag märkt. Många använder neporenesockor, vilket är tillåtet pga kylan, men jag har testat några gånger under veckan här och kan konstatera att fötterna utan problem vänjer sig (eller möjligen domnar bort) efter några minuter.

Så ljuder äntligen starthornet, jag är positionerad långt fram i fältet och hittar en bra linje långt ute på flanken längst från landsidan. Jag trivs inte i trängsel och hittar nästan alltid position på endera sidan av startfältet, så även idag. Jag har full kontroll på läget från första simtaget, fokuserar på långa lugna tag och en liten benspark som mest finns där för rotationens skull. Flytet är perfekt och trots kylan är det ren njutning att simma. Den första ön, som vi alltså inte omcirklar, passerar snarbbt på min högra sida och jag har en bra känsla av att jag ligger långt fram i fältet. Viken är lugnt och kristallklar, man ser gott om stora öronmaneter som dock håller sig ganska långt ner i den djupa vattenmassan. Mitt mellan den första ön och Shieldaig island har vi en halv kilometer till närmsta landstycke och några lugna dyningar vaggar oss. Till vänster tittar solen fram bakom Beinn Alligin, ett annat bergmassiv än det vi ska upp i idag och som jag av en händelse besegrande på cykel i början av veckan. Hursomhelst är det fantastiskt vackert och jag inspireras att trycka på lite extra under andra halvan av simningen. Flytet är fortsatt suveränt, jag passerar ytterligare simmare när vi rundar en udde av Shieldaig island och byter riktmärke mot byn och den vackert rundade bergstopp som lutar sig över bykärnan.

Bakom ön är vattnet sötare, varmare och alldeles spegelblankt. Jag drar på lite benspark sista biten för att väcka benen inför cyklingen och stapplar upp på rampen till land efter bara 47 minuter, det ger en fart på snubblande nära 1:30 per hundring vilket räknas som riktigt gott tempo i min bok. Visserligen hade vi nog en smula hjälp av tidvattnet som vände inåt någon timme innan start men jag växlar som trettonde man av 128 startande, och det tycker jag nog är riktigt bra för en tjomme som började crawla på riktigt vid 35 års ålder.

Pre-race möte i en mycket liten lokal i Torridon.
Full aktivitet i det tidiga gryningsljuset.
På plats på startängen är det läge att ta det lugnt och hitta race-fokus. Bild: Zupix.co.uk
Mot start! Bild: Zupix.co.uk
Sagolikt vacker simning. Bild: Zupix.co.uk
Loch Shieldaig, kall men i övrigt från sin bästa sida. Bild: Zupix.co.uk
Täten på väg in mot Transition 1.
2012-06-23 23:16 | Kommentarer

Start klockan 5 i en aningen aningen kortad simning på grund av för kallt vatten (ca 13 grader). Jag är riktigt bra i vattnet och är nog uppe i topp 15 eller så. Cyklar stabilt de 20 milen på 7:30 lite drygt men går ut på löpnignen på lite drygt 20:e plats. Avancerar redan tidigt över det lätta passet med 300 meters stigning och små mysiga skogsvägar, upp på berget med klubbkamrat Else är vi nånstans kring 20:e. Uppför plockar vi på grymt bra och vi når toppen som 17:e. Nedför är det riktigt tekniskt och jag stortrivs. Lämnar berget som fjortonde man och med Else som draghjälp sista sju kilometerarna asfalt plockar jag en placering till.

Fantastisk support av resten av teamet också. Dricka och mat på cykelbenet funkade helt enligt plan och även langning på löpningen funkade perfekt trots att vi inte hade planlagt den delen. Totaltid på 13 timmar och 47 minuter är jag också mycket mycket nöjd med. 14:30 på Norseman i fjor och även om cyklingen i Norge nog är en bit tuffare så är bergsmaran här en riktigt tuff utmaning bara i sig själv.

Det kommer en längre rapport så småningom men nu ska jag återhämta mig lite.

Galna vyer från kamlöpningen
2012-06-22 18:53 | Kommentarer

Sista föreloppetpasset är avklarat - vattnet är som väntat snorkallt, arrangörerna talar om 14 grader men jag vet inte vems armhåla de hade vid mättillfället. Spelar dock ingen roll, jag är stark i simmomentet och har haft bra tid att vänja in mig vid kallvattensimningen. Det sticker lite i fötterna de första fem minuterna men får jag jobba en stund blir jag varm och kroppen vänjer sig så smått vid kylan. Det här kommer att funka fint.

Upp i T1 på den ännu inte färdiga rampen i Sheldaig och plockar i lugn och ro av våtdräkt och tar på cykelprylar. Cykeln rullar bra från testsimmet vid T1 över den knappa milen till målområdet i Torridon. Löpning på vägen upp i dalgången och så tillbaka det som kommer att vara sista kilometern till målet imorgon. Känns rappt och lätt i kroppen, tror kanske kanske att formen har börjat infinna sig lite smått.

Det är bara bra bilder i huvudet nu, träningen är gjord och den rätta startnerven har infunnit sig. Eftermiddag förflyter med registrering, pre-race briefing och så en egen genomgång med supportteamet. Punkt-till-punkt-ironman är ett spännande sätt att bedriva race-verksamhet men det blir väldigt mycket logistik runtikring, särskilt som det krävs en supportlöpare på bergsetappen också.

Men nu är det hög tid att slappa en timme innan det är dags för middag och det sista pysslet med dricka och energi som ska lastas i supportbilen. @nedevska kommer att live-twittra från loppet under morgondagen - hôll tummera för nu blir det snart åka av!

Simsträckan. Start på andra sidan och så förbi ön till vänster i bild, T1 utanför bild längre till vänster.
Cykelvägen upp till Kinlochewe är fantastiskt vacker - och helt sjukt smal. Asfalterat skottkärrespår, typ.
Huvudattraktionen på löpsegmentet: Beinn Eighe som det såg ut i början av veckan, väderprognosen för morgondagen ser aningen gråare ut.
2012-06-19 23:54 | Kommentarer

Jag kan konstatera att folk här ser ganska lite ut som Mel Gibson - de är inte översig svettiga, långhåriga och blåmålade. De springer inte heller omkring med stora svärd och ropar FREEEEEDOOOOOM!!! till höger och vänster. Fast de är ganska trevliga och det är alldeles vansinnigt vackert här. Idag cyklade vi ner till Torridon från vår lantligt belägna storstuga. Jag fortsatte uppför på andra sidan byn mot Inveralligin - en riktigt smal men ändå asfalterad väg som ringlar sig uppför i sepentinsvängar mot ett bergspass. När man inte tror vägen kan bli smalare där uppe på höjden kommer en varningsskylt som säger "Not suitable for caravans" och så blir det än smalare, ringligare, och så bär det av ner igen på andra sidan. Det är dryga tvåhundra höjdmeters klättring och så tvåhundra meters drop ner till Lower Diabaig som ligger som i en liten gryta vid havet på andra sidan berget.

Jag pratar med lite folk där vid hamnen och sedan blir det klättra av upp - och så ner till Torridon och tillbaka till basen igen. Cykelturen blir lite längre än planerat just eftersom den var så otroligt fin, så den efterföljande löpturen blir just därför en smula avkortad. Jag nöjer mig med sex kilometer på grusvägarna i omgivningarna kring stugan, ner till viken in mot Torridon och så tillbaka igen. Det känns bra i kroppen och jag avrundar med några minuters tillpassningssimning i Loch Torridons kalla vatten. Med våtdräkt, mind you! Det är klart kylslaget, framförallt om fötterna, men det reder sig nog till lördagen. More of the same tomorrow, så blir det lugnare torsdag fredag sen.

2012-06-17 11:03 | Kommentarer

Sådär. Nu börjar packningen närma sig resväskorna. Det är dags för en veckas solsemester på skotska nordvästkusten. Vi ska mest ta det lugnt och koppla av men jag tänkte även ladda lite inför midsommarafton då det är dags för Celtman Extreme Triathlon. Mina trogna läsare vet redan att det är en lång och ganska kuperad triathlontävling. Ni andra får googla.

För mer direkta uppdateringar följ @nedevska på Twitter. Mina bravader hashtaggas #celtman.

Ett välordnat kaos.
2012-06-13 20:03 | Kommentarer

Folk kör vekligen bil nåt hysteriskt mycket åt alla håll och kanter här ute på halvön. Vilket gör att trafiken på ringvägen är så tung att man känner sig tvungen att skjutsa barnen till skolan på morgnarna. I bil. Vilket inte direkt gör situationen bättre - och värst är det kring skolan. Och allra allra värst är det vid avslutningshögtider då det väller omkring bilar med inte bara normalstressade mammor och pappor utan dessutom ännu fler bilar med hyperstressade farmöder och morfäder och andra tillresta. Att släppa ut barn på cykel i den miljön känns direkt livsfarligt.

Så vad gör en löpare som har barnen på fyra kilometers håll från skolan? Tar ett löppass med dem såklart. Dvs jag springer - de cyklar. När jag var liten var det en distans man gott och väl kunde cykla själv till skola men i dagens hårda trafikklimat vill jag inte släppa ut ens den äldsta av mina småttingar utan övervakning, hur klok och försiktig hon än är.

Alltså springer jag uppför Näsbokrokvägen och nedför Jutegårdsvägen bort till skolan i god stil och i jakt på mina två hjulburna döttrar. De är ganska bra harar och kilometern äver fälten mot skolan går en god bit snabbare än femtempo utan att det bli för ansträngt. Framme vid skolan låser vi cyklarna och tösorna byter om till avslutningsklänningar och jag slänger på mig en fräsch skjorta från ryggsäcken. Och så plockar vi fram tårtingredienserna vi också hade med oss - lilltösen har tårtbuffé efter avslutningen så en mycket liten men ganska elegant jordgubbstårta svarvar vi med gemensamma krafter ihop.

Så blir det blomstertid, Idas sommarvisa och nationalsång som sig bör. Och nåt slags rektorianskt sömnpiller. Och så äntligen får vi äta tårta och dra hemåt igen. Lätt och snyggt, samma väg som vi kom. Sommarlov.

2012-06-10 10:39 | Kommentarer

Dricker ett sent morgonkaffe och tittar ut över den för dagen stormpinade heden. Regndroppar yr genom luften och de byiga vindilarna river i buskarna. Det är knappt två veckor kvar till försommarens stora äventyr; Celtman. En ungefärlig irondistans i de skotska högländerna som inleds med 3.8 km punkt-till-punktsimning i den flik av Nordsjön som heter Loch Shieldaig. Bussen till simstarten från det första transitionsområdet går klockan fyra på morgonen på midsommarafton, det ska bli kul att se om det går att få återuppleva samma mycket märkliga stämning som infann sig på färjan i Norseman. Vattnet i Loch Shieldaig är för närvarande 12 grader men arrangörerna hävdar att det är på uppåtgående. Våtdräkt är obligatoriskt och möjligen blir det tillåtet med neoprensockor för den frusne.

Cykeletappen består av ganska exakt 20 mils vindlande småvägar runt nordvästkusten och en sväng över mot Inverness till och precis som i Norseman är det egen bilburen support som gäller. Transitionen till löpning sker inte alltför långt, åtminstone inte fågelvägen, från Shieldaig och Torridon, där målet ligger. Jag är egentligen ganska obekymrad inför både simning och löpning, vattnet är förvisso kallt men jag kommer att vara i Shieldaig en hel vecka innan loppet och hinner köra några acklimatiseringspass innan det är dags. Cyklingen står jag väl inne i, även om jag inte har kört några tjugomilapass så känner jag mig stark och genomtränad för det segmentet.

Löpningen däremot, som är och förblir min hemmaplan, snuttefilt och träningsbas, har inte annat än krånglat för mig. Efter skadeuppehållet har jag så smått börjat få upp mängden igen och i eftermiddag ska jag försöka få till vad som rimligen bör bli mitt enda pass över tre mil innan loppet. Månne det räcker till. Den något paradoxala fördelen är att de sista två milen, med klättringen upp på Beinn Eighe och kamlöpningen uppe på toppen, är såpass krävande ändå att det liksom inte spelar någon roll. Det handlar liksom mer om nutrition och pannben än klassisk fartuthållighet. Till råga på allt sprang hustrun och bröt lilltån på ett traillopp härförleden. En olycklig missbedömd sten och plötsligt var allt ställt på huvudet. Jag ska inte trötta er med detaljer om hur arrangören varken hade förband eller sporttejp vid målet - det hade varken gjort till eller från i det här fallet men jag kan inte låta bli att tycka det är en smula slarvigt. Hur som helst skulle hon ha varit min (obligatoriska) supportlöpare över den där 17-kilometerssektionen i bergen och plötsligt, med tre veckor kvar till loppet, stod jag utan.

Lyckligtvis har jag snälla klubbkamrater som dessutom tycker det låter intressant att fira midsommar i högländerna. Jag hade allrahelst velat springa den där bergssträckan med hustrun, som stöttat mig och hjälpt mig att få träning gjord under de mest märkliga betingelser under året men man kan inte få allt. Vi kommer iallafall iväg och det kommer att bli några dagars riktigt välbehövlig semester och en spännande resa. Om en vecka åker vi!

Kartan över det högalpina bergssegmentet i Celtman. Det är här jag måste ha supportlöpare med mig.
2012-06-02 09:48 | Kommentarer

Jag är vaken.
Det är tidig morgon och jag är vaken.
Jag är vaken och det är tidig morgon och jag befinner mig i en röd liten stuga i skogen en mil från Trollhättan.
Arbetsdag.

Hoppar i kläderna, får en kopp kaffe i magen och resten av frukosten åker ned i ryggsäcken. Jag kysser hustrun godmorgon och går ut genom dörren, solen har masat sig över horisonten men så mycket mer är det inte. Dimslöjor ligger över de öppna fälten och Öresjön ligger blank. Jag viker in på Munkebos motionsspår och springer i lugnt tempo österut. Spåren ligger som ett nystan av olika längd och sträcker sig geonom de böljande skogsmarkerna ner mot Götaälvdalen. Ett efter ett svänger de kortare spåren av åt höger och till slut är det bara min grön/vita sträckning kvar.

Jag tvekar lite om vägen, här någonstans ska jag lämna de trygga motionsspåren och leta mig ned mot älven. Hittar rätt ut på en grusväg som vindlar nedåt och blir plötsligt stående öga mot öga med en råbock. Vi tittar på varandra en stund innan han studsar in i skogen, skällande på mig för att jag så flagrant stör morgonfriden.

Efter lite letande kommer jag ned till älven som jag korsar på den idylliskt utplacerade hängbron. Solen flödar men det är inte särdeles varmt så här tidigt. Jag är lite småseg i kroppen efter ett långt cykelpass under gårdagen och benen är ännu inte invanda vid löpning igen efter skadeuppehållet. Men härifrån är det bara en halvmil av mestadels slät och ganska fin löpning norrut längs vattnet innan jag är framme på jobbet. I sinom tid ska det nog bli bra det här.

2012-05-21 06:30 | Kommentarer

Kvart över fem lämnar jag det ännu gott snusande hemmet. Ut över kroken där Göken håller hov tillsammans med en hel kader andra morgonpigga fåglar. Tempot är lätt och stigen är knagglig - jag märker att jag spänner mig något vid klapperstenspassagerna men annars flyter det på riktigt fint.

Triften har börjat snitsla strandstigarna på sitt eget lilla vis - rosa mattor av blomster kantar stigarna och det är närmast vulgärt vackert i det nyuppstigna och utsökt låga solskenet.

Jag följer strandlinjen hela vägen runt Hästholmen till Skyttevikens strand, där klättrar jag iväg uppför den ohemula stökstigen upp till vidblicksbacken. Så ner igen på Åsasidan av berget. Det är ännu en stund kvar innan bussen går så jag fyller ut passet med några kontrollerade rusher uppför Vidblicksgatan och mer igen runt tennisplanen - det blir en dryg halvminut uppför och halvannan minuts pausjogg och det är precis vad jag behöver. Lite segt att få upp intensiteten innan frukost men det är såpass korta arbetssegment så det handlar mer om flyt och teknik än om hjärta och lungor.

Så är det dags att runda av och jag får fem minuters stilla nedjogg bort till hållplatsen. Klockan är snart sex och det har blivit måndag. God morgon.

2012-05-14 06:27 | Kommentarer

Transportjogg idag. Äntligen! Följer de små stigarna ute på Ölmanäs in mot centrum. Kroppen är mör efter en ganska tuff holmgång på cykeln under gårdagen men foten protesterar inte och det är det viktigaste. Vinden river och sliter och ute på vikarna fräser skummande vågor. Jag är tillbaka i elementen igen!

Fyra kilometer lätt återhämtningslöpning på blandat underlag får räcka idag, inga dumheter nu utan lugn och fin upptrappning. Celtman är ju inte förrän midsommar.

2012-05-11 20:16 | Kommentarer

I dag på väg hem från jobbet tänkte jag på att det ofta blåser motvind när jag ska hem. Understundom är den rak, enveten och hård. Ibland lite lynnig, lockar med lite tillfällig vila innan den med full kraft kastar sig in i ansiktet igen. Det kan vara svårt att motivera sig att trycka på in i vindögat. Jag förbannar vinden, vrålar invektiv åt den - den svarar med att trasa sönder min röst och bära bort orden innan jag hinner höra dem själv ens. Ibland vägrar jag, lägger jag mig ner och slår och sparkar i marken med allt det femårstrots jag alldeles uppenbart inte fick utlopp för när åldern var den rätta. Sedan reser jag mig och pressar mig vidare, meter för meter.

Det där är något löpningen har gett mig, även i det riktiga livet utanför träningen. Om man bara fortsätter och inte ger upp så slutar det till slut att blåsa. Eller så kommer man fram. För hur mycket det än blåser och jävlas kommer jag ändå alltid hem till slut. Där, vid den plats vindarna lämnar när de druckit sitt morgonkaffe och stressade ska lämna vid dagis och ta sig till jobbet, där bor jag. Det är - av uppenbara skäl - ofta motvind när jag ska hem. Och det är ganska dragigt. Men det är ändå alltid skönt att komma hem.

2012-05-05 11:46 | Kommentarer

En rubank har byggt bo i min hals och jag har skickat hustrun som familjerepresentant till Onsala runt på andra sidan viken. Det verkar vara ett mysigt lokalt lopp i fina omgivningar men även utan rubanken hade jag ju inte varit med i år. Men om bara sjukan släpper ska jag äntligen få börja testa foten lite imorgon - fysion rekommenderar ett lätt och långsamt barfotavarv på gruset här hemma under noggrannt observerande av de fotspecifika fenomen som kan uppträda.

The botten is nådd - nu är jag på väg tillbaka!

2012-05-01 11:11 | Kommentarer

Bister är min lott som löparabstinent, jag står på sidolinjen och tittar trånande på alla löpare som dundrar förbi. I söndags fick jag gasta på hustrun som sprang lilla men utsökt vackra Landsjön runt en bit norr om Huskvarna. Jag cyklar ett varv motlopps runt sjön, kollar in startfältet och hejar på efter bästa förmåga. Målgången missar jag dock, istället trycker jag på söderut - till Gislaved av alla platser på vår jord. En fin och böljande cykeltur om elva-tolv mil i bra fart. Jag hittar ner fint i tempobågen nu och kan göra bra arbetspass, även om det inte är löpning är det en tröst.

Och nu på söndag går jag in på den åttonde veckan och ska testa av foten för första gången sedan Rom. Ett kort, långsamt varv barfota runt slingan här hemma är inbokat, vi får se hur det går. Jag har fortfarande lite svaga svaga känningar kring den felande leden men det blir alltmer sällan och längre emellan. Hoppet lever.

Innan dess ska jag bevista Fjärås vårlopp, i år alltså på sidolinjen och utan eget deltagande. Möjligen kan det bli en löparfest ändå - vädret ser åtminstone fantastiskt lovande ut; solsken och riktig sommarvärme.

Tätgänget på Landsjön runt
2012-04-21 20:53 | Kommentarer

Mackan skrev en riktigt rolig text härförleden. Den återfinns, som sig bör, på hans blogg - http://maramackan.wordpress.com/2012/04/17/barfotalopning/ . Och som med all bra humor så började jag tänka lite efter att ha läst. Som tävlande löpare är vi alltsomoftast inriktade på prestation i termer av tempo, fart, placering och sluttid. Och det kan räcka gott och väl ett helt löparliv. Ändå är löpning så mycket mer än så, i mitt nuvarande predikament vet jag det alltför väl. Att springa är välmående, livsstil, metabolism (!). Och mycket mer.

Vi tävlingsorienterade löpare har en tendens att garva lite i smyg åt barfotalöparna, som alla subkulturer så verkar de ju lite muppiga för alla som inte ingår i kulten. Och alla vet ju att man inte kan springa ordenligt fort utan skor. Det vi missar är att det kanske inte spelar så stor roll. För vilket är mest patetiskt egentligen - en trettiosjuårig gubbe som leker elitlöpare och springer sönder sig i ett par tävlingsskor eller en lika gammal gubbe som försöker återuppfinna hjulet och hitta ett par skor som låter honom känna sig som vore han barfota? För där finns några riktigt goda poänger i barfotakulten. För det första att man vänder prylarna ryggen en smula - här ignorerar jag fullständigt just subkultens femfingrar och aquasocks och gudvetallt, som faktiskt i mångt och mycket lika väl kunde ersättas av sockiplast. Det barfotatrenden har medfört i det avseendet är dock ett kraftfullt och viktigt ifrågasättande av skoindustrins mantra om hur viktigt det är med stabila skor - och skoindustrins respons har med all önskvärd tydlighet visat att man inte haft på fötterna (ha ha).

Bitarna föll på plats idag när jag beundrade hustruns sejour i Kungsbackaloppet - hon står precis som jag med fötterna (!) i både det tävlingsorienterade tänkandet och välmåendetänkandet. Och den inneboende motsättningen blev för mig alldeles tydlig när jag såg henne springa stadsloppet barfota bara för den sanna löpglädjen skull. För hon hade förvisso kunnat springa ett par minuter snabbare med skor - men hon hade inte haft lika roligt.

Den viktiga poängen med barfotalöpning är inte prylrelaterad, och den är tvåfald. Dels är det känsloaspekten. Det finns inget sätt som mig veterligen kan göra en sunkig och tråkig tvåkilometersrunda mellan pendeltåget och jobbet lika levande som att springa den barfota. Man kanske måste vara lite naturromantiker men det är en känsla av kontuerlighet och enhet med elementen - om så bara med asfaltsdjungeln - som infinner sig. Den andra aspekten är den fysiologiska. Inte så mycket i steget som man så gärna fokuserar på utan i vad som händer i hela kroppen - när jag springer barfota rätar jag upp kroppen, aktiverar de sneda bukmusklerna för att ta hand om stötarna som fortplantar sig upp genom bålen och alla muskler i kroppen samverkar på ett subtilt sätt som inte blir nödvändigt i dämpade dojor. Åtminstone inte på plan mark.

Det första jag inser är att jag tror på barfotalöpning som en viktig och lite bortglömd träningsform. För även om det alltid använts av elitlöpare så har det inte riktigt ansetts vara något för den breda massan. Det andra jag inser är att barfotalöpningen idag till 95% är en trend som anammas av trendmänniskor. Och trendmänniskor vill köpa trendprylar; enter five fingers, barfotaskor och andra underliga koncept. Det tredje jag inser är att Yoda hade rätt: "Do or do not, there is no try". Barfota är barfota - allt annat är skott.

2012-04-14 11:57 | Kommentarer

Det är märkligt men jag saknar löpningen som mest riktigt ruskiga
snedregnsdagar. Som i påskhelgen - långfredagen bjöd på riktigt
miserabelt väder och världen stod alldeles stilla. Att då få bryta
tristessen och instängdheten med ett löppass på drypande skogsstigar,
insupa de gröna mossdofterna och lyssna till vårfåglar som desperat
ropar efter fäste i de vajande grenarna - det är stiglöpningens essäns
och en ständig källa till glädje och lugn. Som jag saknar just nu.

Är vädret vackert funkar det ganska fint att rasta racern i några
timmar på de böljande halländska inladsvägarna; från området kring
Lygnern och söderut till Falkenbergs latituder nånstans känner jag vid
det här laget fler små asfalterade byvägar än jag någonsin drömt om -
många av dem är riktiga guldkorn och att susa fram i nya omgivningar
med sol och fågelsång som spelar mellan trädstammarna är ett rätt ok
substitut. Men regnet. Det är aptråkigt att ge sig ut och cykla i
kalla stormiga aprilregn. Och löpningen fattas mig.

Det är en ynnest att kunna springa, det säger jag nu. Vårda den ömt.