Benen på ryggen

2012-06-13 19:03 | Kommentarer

Folk kör vekligen bil nåt hysteriskt mycket åt alla håll och kanter här ute på halvön. Vilket gör att trafiken på ringvägen är så tung att man känner sig tvungen att skjutsa barnen till skolan på morgnarna. I bil. Vilket inte direkt gör situationen bättre - och värst är det kring skolan. Och allra allra värst är det vid avslutningshögtider då det väller omkring bilar med inte bara normalstressade mammor och pappor utan dessutom ännu fler bilar med hyperstressade farmöder och morfäder och andra tillresta. Att släppa ut barn på cykel i den miljön känns direkt livsfarligt.

Så vad gör en löpare som har barnen på fyra kilometers håll från skolan? Tar ett löppass med dem såklart. Dvs jag springer - de cyklar. När jag var liten var det en distans man gott och väl kunde cykla själv till skola men i dagens hårda trafikklimat vill jag inte släppa ut ens den äldsta av mina småttingar utan övervakning, hur klok och försiktig hon än är.

Alltså springer jag uppför Näsbokrokvägen och nedför Jutegårdsvägen bort till skolan i god stil och i jakt på mina två hjulburna döttrar. De är ganska bra harar och kilometern äver fälten mot skolan går en god bit snabbare än femtempo utan att det bli för ansträngt. Framme vid skolan låser vi cyklarna och tösorna byter om till avslutningsklänningar och jag slänger på mig en fräsch skjorta från ryggsäcken. Och så plockar vi fram tårtingredienserna vi också hade med oss - lilltösen har tårtbuffé efter avslutningen så en mycket liten men ganska elegant jordgubbstårta svarvar vi med gemensamma krafter ihop.

Så blir det blomstertid, Idas sommarvisa och nationalsång som sig bör. Och nåt slags rektorianskt sömnpiller. Och så äntligen får vi äta tårta och dra hemåt igen. Lätt och snyggt, samma väg som vi kom. Sommarlov.

2012-06-10 09:39 | Kommentarer

Dricker ett sent morgonkaffe och tittar ut över den för dagen stormpinade heden. Regndroppar yr genom luften och de byiga vindilarna river i buskarna. Det är knappt två veckor kvar till försommarens stora äventyr; Celtman. En ungefärlig irondistans i de skotska högländerna som inleds med 3.8 km punkt-till-punktsimning i den flik av Nordsjön som heter Loch Shieldaig. Bussen till simstarten från det första transitionsområdet går klockan fyra på morgonen på midsommarafton, det ska bli kul att se om det går att få återuppleva samma mycket märkliga stämning som infann sig på färjan i Norseman. Vattnet i Loch Shieldaig är för närvarande 12 grader men arrangörerna hävdar att det är på uppåtgående. Våtdräkt är obligatoriskt och möjligen blir det tillåtet med neoprensockor för den frusne.

Cykeletappen består av ganska exakt 20 mils vindlande småvägar runt nordvästkusten och en sväng över mot Inverness till och precis som i Norseman är det egen bilburen support som gäller. Transitionen till löpning sker inte alltför långt, åtminstone inte fågelvägen, från Shieldaig och Torridon, där målet ligger. Jag är egentligen ganska obekymrad inför både simning och löpning, vattnet är förvisso kallt men jag kommer att vara i Shieldaig en hel vecka innan loppet och hinner köra några acklimatiseringspass innan det är dags. Cyklingen står jag väl inne i, även om jag inte har kört några tjugomilapass så känner jag mig stark och genomtränad för det segmentet.

Löpningen däremot, som är och förblir min hemmaplan, snuttefilt och träningsbas, har inte annat än krånglat för mig. Efter skadeuppehållet har jag så smått börjat få upp mängden igen och i eftermiddag ska jag försöka få till vad som rimligen bör bli mitt enda pass över tre mil innan loppet. Månne det räcker till. Den något paradoxala fördelen är att de sista två milen, med klättringen upp på Beinn Eighe och kamlöpningen uppe på toppen, är såpass krävande ändå att det liksom inte spelar någon roll. Det handlar liksom mer om nutrition och pannben än klassisk fartuthållighet. Till råga på allt sprang hustrun och bröt lilltån på ett traillopp härförleden. En olycklig missbedömd sten och plötsligt var allt ställt på huvudet. Jag ska inte trötta er med detaljer om hur arrangören varken hade förband eller sporttejp vid målet - det hade varken gjort till eller från i det här fallet men jag kan inte låta bli att tycka det är en smula slarvigt. Hur som helst skulle hon ha varit min (obligatoriska) supportlöpare över den där 17-kilometerssektionen i bergen och plötsligt, med tre veckor kvar till loppet, stod jag utan.

Lyckligtvis har jag snälla klubbkamrater som dessutom tycker det låter intressant att fira midsommar i högländerna. Jag hade allrahelst velat springa den där bergssträckan med hustrun, som stöttat mig och hjälpt mig att få träning gjord under de mest märkliga betingelser under året men man kan inte få allt. Vi kommer iallafall iväg och det kommer att bli några dagars riktigt välbehövlig semester och en spännande resa. Om en vecka åker vi!

Kartan över det högalpina bergssegmentet i Celtman. Det är här jag måste ha supportlöpare med mig.
2012-06-02 08:48 | Kommentarer

Jag är vaken.
Det är tidig morgon och jag är vaken.
Jag är vaken och det är tidig morgon och jag befinner mig i en röd liten stuga i skogen en mil från Trollhättan.
Arbetsdag.

Hoppar i kläderna, får en kopp kaffe i magen och resten av frukosten åker ned i ryggsäcken. Jag kysser hustrun godmorgon och går ut genom dörren, solen har masat sig över horisonten men så mycket mer är det inte. Dimslöjor ligger över de öppna fälten och Öresjön ligger blank. Jag viker in på Munkebos motionsspår och springer i lugnt tempo österut. Spåren ligger som ett nystan av olika längd och sträcker sig geonom de böljande skogsmarkerna ner mot Götaälvdalen. Ett efter ett svänger de kortare spåren av åt höger och till slut är det bara min grön/vita sträckning kvar.

Jag tvekar lite om vägen, här någonstans ska jag lämna de trygga motionsspåren och leta mig ned mot älven. Hittar rätt ut på en grusväg som vindlar nedåt och blir plötsligt stående öga mot öga med en råbock. Vi tittar på varandra en stund innan han studsar in i skogen, skällande på mig för att jag så flagrant stör morgonfriden.

Efter lite letande kommer jag ned till älven som jag korsar på den idylliskt utplacerade hängbron. Solen flödar men det är inte särdeles varmt så här tidigt. Jag är lite småseg i kroppen efter ett långt cykelpass under gårdagen och benen är ännu inte invanda vid löpning igen efter skadeuppehållet. Men härifrån är det bara en halvmil av mestadels slät och ganska fin löpning norrut längs vattnet innan jag är framme på jobbet. I sinom tid ska det nog bli bra det här.

2012-05-21 05:30 | Kommentarer

Kvart över fem lämnar jag det ännu gott snusande hemmet. Ut över kroken där Göken håller hov tillsammans med en hel kader andra morgonpigga fåglar. Tempot är lätt och stigen är knagglig - jag märker att jag spänner mig något vid klapperstenspassagerna men annars flyter det på riktigt fint.

Triften har börjat snitsla strandstigarna på sitt eget lilla vis - rosa mattor av blomster kantar stigarna och det är närmast vulgärt vackert i det nyuppstigna och utsökt låga solskenet.

Jag följer strandlinjen hela vägen runt Hästholmen till Skyttevikens strand, där klättrar jag iväg uppför den ohemula stökstigen upp till vidblicksbacken. Så ner igen på Åsasidan av berget. Det är ännu en stund kvar innan bussen går så jag fyller ut passet med några kontrollerade rusher uppför Vidblicksgatan och mer igen runt tennisplanen - det blir en dryg halvminut uppför och halvannan minuts pausjogg och det är precis vad jag behöver. Lite segt att få upp intensiteten innan frukost men det är såpass korta arbetssegment så det handlar mer om flyt och teknik än om hjärta och lungor.

Så är det dags att runda av och jag får fem minuters stilla nedjogg bort till hållplatsen. Klockan är snart sex och det har blivit måndag. God morgon.

2012-05-14 05:27 | Kommentarer

Transportjogg idag. Äntligen! Följer de små stigarna ute på Ölmanäs in mot centrum. Kroppen är mör efter en ganska tuff holmgång på cykeln under gårdagen men foten protesterar inte och det är det viktigaste. Vinden river och sliter och ute på vikarna fräser skummande vågor. Jag är tillbaka i elementen igen!

Fyra kilometer lätt återhämtningslöpning på blandat underlag får räcka idag, inga dumheter nu utan lugn och fin upptrappning. Celtman är ju inte förrän midsommar.

2012-05-11 19:16 | Kommentarer

I dag på väg hem från jobbet tänkte jag på att det ofta blåser motvind när jag ska hem. Understundom är den rak, enveten och hård. Ibland lite lynnig, lockar med lite tillfällig vila innan den med full kraft kastar sig in i ansiktet igen. Det kan vara svårt att motivera sig att trycka på in i vindögat. Jag förbannar vinden, vrålar invektiv åt den - den svarar med att trasa sönder min röst och bära bort orden innan jag hinner höra dem själv ens. Ibland vägrar jag, lägger jag mig ner och slår och sparkar i marken med allt det femårstrots jag alldeles uppenbart inte fick utlopp för när åldern var den rätta. Sedan reser jag mig och pressar mig vidare, meter för meter.

Det där är något löpningen har gett mig, även i det riktiga livet utanför träningen. Om man bara fortsätter och inte ger upp så slutar det till slut att blåsa. Eller så kommer man fram. För hur mycket det än blåser och jävlas kommer jag ändå alltid hem till slut. Där, vid den plats vindarna lämnar när de druckit sitt morgonkaffe och stressade ska lämna vid dagis och ta sig till jobbet, där bor jag. Det är - av uppenbara skäl - ofta motvind när jag ska hem. Och det är ganska dragigt. Men det är ändå alltid skönt att komma hem.

2012-05-05 10:46 | Kommentarer

En rubank har byggt bo i min hals och jag har skickat hustrun som familjerepresentant till Onsala runt på andra sidan viken. Det verkar vara ett mysigt lokalt lopp i fina omgivningar men även utan rubanken hade jag ju inte varit med i år. Men om bara sjukan släpper ska jag äntligen få börja testa foten lite imorgon - fysion rekommenderar ett lätt och långsamt barfotavarv på gruset här hemma under noggrannt observerande av de fotspecifika fenomen som kan uppträda.

The botten is nådd - nu är jag på väg tillbaka!

2012-05-01 10:11 | Kommentarer

Bister är min lott som löparabstinent, jag står på sidolinjen och tittar trånande på alla löpare som dundrar förbi. I söndags fick jag gasta på hustrun som sprang lilla men utsökt vackra Landsjön runt en bit norr om Huskvarna. Jag cyklar ett varv motlopps runt sjön, kollar in startfältet och hejar på efter bästa förmåga. Målgången missar jag dock, istället trycker jag på söderut - till Gislaved av alla platser på vår jord. En fin och böljande cykeltur om elva-tolv mil i bra fart. Jag hittar ner fint i tempobågen nu och kan göra bra arbetspass, även om det inte är löpning är det en tröst.

Och nu på söndag går jag in på den åttonde veckan och ska testa av foten för första gången sedan Rom. Ett kort, långsamt varv barfota runt slingan här hemma är inbokat, vi får se hur det går. Jag har fortfarande lite svaga svaga känningar kring den felande leden men det blir alltmer sällan och längre emellan. Hoppet lever.

Innan dess ska jag bevista Fjärås vårlopp, i år alltså på sidolinjen och utan eget deltagande. Möjligen kan det bli en löparfest ändå - vädret ser åtminstone fantastiskt lovande ut; solsken och riktig sommarvärme.

Tätgänget på Landsjön runt
2012-04-21 19:53 | Kommentarer

Mackan skrev en riktigt rolig text härförleden. Den återfinns, som sig bör, på hans blogg - http://maramackan.wordpress.com/2012/04/17/barfotalopning/ . Och som med all bra humor så började jag tänka lite efter att ha läst. Som tävlande löpare är vi alltsomoftast inriktade på prestation i termer av tempo, fart, placering och sluttid. Och det kan räcka gott och väl ett helt löparliv. Ändå är löpning så mycket mer än så, i mitt nuvarande predikament vet jag det alltför väl. Att springa är välmående, livsstil, metabolism (!). Och mycket mer.

Vi tävlingsorienterade löpare har en tendens att garva lite i smyg åt barfotalöparna, som alla subkulturer så verkar de ju lite muppiga för alla som inte ingår i kulten. Och alla vet ju att man inte kan springa ordenligt fort utan skor. Det vi missar är att det kanske inte spelar så stor roll. För vilket är mest patetiskt egentligen - en trettiosjuårig gubbe som leker elitlöpare och springer sönder sig i ett par tävlingsskor eller en lika gammal gubbe som försöker återuppfinna hjulet och hitta ett par skor som låter honom känna sig som vore han barfota? För där finns några riktigt goda poänger i barfotakulten. För det första att man vänder prylarna ryggen en smula - här ignorerar jag fullständigt just subkultens femfingrar och aquasocks och gudvetallt, som faktiskt i mångt och mycket lika väl kunde ersättas av sockiplast. Det barfotatrenden har medfört i det avseendet är dock ett kraftfullt och viktigt ifrågasättande av skoindustrins mantra om hur viktigt det är med stabila skor - och skoindustrins respons har med all önskvärd tydlighet visat att man inte haft på fötterna (ha ha).

Bitarna föll på plats idag när jag beundrade hustruns sejour i Kungsbackaloppet - hon står precis som jag med fötterna (!) i både det tävlingsorienterade tänkandet och välmåendetänkandet. Och den inneboende motsättningen blev för mig alldeles tydlig när jag såg henne springa stadsloppet barfota bara för den sanna löpglädjen skull. För hon hade förvisso kunnat springa ett par minuter snabbare med skor - men hon hade inte haft lika roligt.

Den viktiga poängen med barfotalöpning är inte prylrelaterad, och den är tvåfald. Dels är det känsloaspekten. Det finns inget sätt som mig veterligen kan göra en sunkig och tråkig tvåkilometersrunda mellan pendeltåget och jobbet lika levande som att springa den barfota. Man kanske måste vara lite naturromantiker men det är en känsla av kontuerlighet och enhet med elementen - om så bara med asfaltsdjungeln - som infinner sig. Den andra aspekten är den fysiologiska. Inte så mycket i steget som man så gärna fokuserar på utan i vad som händer i hela kroppen - när jag springer barfota rätar jag upp kroppen, aktiverar de sneda bukmusklerna för att ta hand om stötarna som fortplantar sig upp genom bålen och alla muskler i kroppen samverkar på ett subtilt sätt som inte blir nödvändigt i dämpade dojor. Åtminstone inte på plan mark.

Det första jag inser är att jag tror på barfotalöpning som en viktig och lite bortglömd träningsform. För även om det alltid använts av elitlöpare så har det inte riktigt ansetts vara något för den breda massan. Det andra jag inser är att barfotalöpningen idag till 95% är en trend som anammas av trendmänniskor. Och trendmänniskor vill köpa trendprylar; enter five fingers, barfotaskor och andra underliga koncept. Det tredje jag inser är att Yoda hade rätt: "Do or do not, there is no try". Barfota är barfota - allt annat är skott.

2012-04-14 10:57 | Kommentarer

Det är märkligt men jag saknar löpningen som mest riktigt ruskiga
snedregnsdagar. Som i påskhelgen - långfredagen bjöd på riktigt
miserabelt väder och världen stod alldeles stilla. Att då få bryta
tristessen och instängdheten med ett löppass på drypande skogsstigar,
insupa de gröna mossdofterna och lyssna till vårfåglar som desperat
ropar efter fäste i de vajande grenarna - det är stiglöpningens essäns
och en ständig källa till glädje och lugn. Som jag saknar just nu.

Är vädret vackert funkar det ganska fint att rasta racern i några
timmar på de böljande halländska inladsvägarna; från området kring
Lygnern och söderut till Falkenbergs latituder nånstans känner jag vid
det här laget fler små asfalterade byvägar än jag någonsin drömt om -
många av dem är riktiga guldkorn och att susa fram i nya omgivningar
med sol och fågelsång som spelar mellan trädstammarna är ett rätt ok
substitut. Men regnet. Det är aptråkigt att ge sig ut och cykla i
kalla stormiga aprilregn. Och löpningen fattas mig.

Det är en ynnest att kunna springa, det säger jag nu. Vårda den ömt.

2012-04-01 21:23 | Kommentarer

Hade jag inte haft ett trasigt metatarsalben i vänster fot hade jag sprungit ett långpass för att hedra en äkta löpare som gått ur tiden alldeles för tidigt - jag får nöja mig med ett långt cykelpass på krokiga småvägar istället. I tisdags gick Micah True ut för ett distanspass på knappt två mil i ett naturområde i New Mexico - det var sista gången han sågs i livet. Idag hittades han död i en avlägsen ravin.

Micah spenderade mycket tid tillsammans med Tarahumaras i nordvästra Mexico, en folkgrupp där långdistanslöpning i terräng ännu lever som urgammal kulturyttring och han arrangerade ultradistanslopp i the Copper Canyons dit storheter som Scott Jurek kom för att springa med okända lokala storheter som var fullt jämförbara i löpstyrka. Hans kanske största bedrift som människa var just att med sin passion och med de lopp han ordnade stärka Tarahumaras kulturella identitet som löpare - men han har också visat många andra hur man kan leva ett fullt liv med löpningen som drivkraft.

Micah var något så ovanligt som en människa som faktiskt gjorde det han trodde på. Efter att ha blivit omskriven och berömd som Caballo Blanco i McDougalls medryckande bok Born to Run hamnade han ofrivilligt och helt oförskyllt i ett fack som ett helgon för inbitna barfotalöpare - men det var aldrig det det handlade om. Det Micah verkligen hade var insikten och känslan av hur viktig och helande löpning kan vara på det personliga planet och det var det han ville förmedla snarare än vad man skulle ha på fötterna och hur man skulle springa rent tekniskt. Enkelhet. Glädje. Frihet.

Med Micahs egna ord: "If I were to be remembered for anything at all, I would want that to be that I am/was authentic. No Mas. Run Free!". Idag springer vi för Micah True. Run free!

2012-03-31 07:16 | Kommentarer

Tisdag efter loppet och foten är fortfarande öm på en väldigt specifik punkt, lite svullnad kring det onda också. Fan. Jag har ingen som helst skadeexpertis att skylta med men det här är inte bra. Fysion säger "Stressfraktur". Pratar med den kloka mannen i Täby, han säger "Mja, det finns ju massa slemsäckar och skit där såklart men visst låter det som en klockren stressfraktur". Någonstans kring åtta veckors löpvila säger sakkunskapen. För att verkligen verifiera diagnosen - inte för det spelar någon större roll i det här läget, jag kan ändå inte springa - går jag till farbror doktorn också. Slätröntgen visar inte mycket men där finns åtminstone några spår kring det ömma området som bekräftar alla misstankar.

Surar ett tag, det är ett elände att inte få springa. Å andra sidan hade jag ändå tänkt flytta fokus till det nu så eftersatta cyklandet de här veckorna - det blir bara mer accentuerat än det var tänkt. För nu är det dags att blicka fram mot nästa mål - Celtman som infaller på självaste midsommarafton. Kort och gott är det en skotsk version av Norseman, komplett med fjordsimning, en böljande tjugomilacykling och ett mycket spännande bergsmarathon med klimax i en kamlöpning över Ben Eighe. Någonstans kring fyra veckor för att hitta fjällöparsteget är i knappaste laget men jag konserverar formen med simträning och cykelpass, kanske interpunkterat av lite våtväst. Det ska nog fungera.

2012-03-19 21:31 | Kommentarer

Jag lämnar hotellet en halvtimme innan start och joggar lätt femhundra meter ner mot insläppet från via di San Grigoriano. Det kokar av folk överallt och det är inte lätt att hitta en fläck att värma upp på. Inte så kallt som jag hade väntat, väderleksprognoserna talade om ensiffrigt men det är redan 12-13 grader i luften skulle jag tippa. In i startfållan och hittar en vettig placering. Jag står i startgrupp C vilket är ganska långt bak givet den ambitionsnivå jag har satt. Å andra sidan har jag lovat mig själv att öppna konservativt så om jag blir tvungen att hålla igen första två så gör det inget.

Speakern spelar "That's Amore" för startfältet och plötsligt är vi iväg. Det går mycket riktigt ganska trögt till en början men jag avancerar lugnt och fint längs kanter och luckor utan att behöva ta till några konstigheter. Innan vi passerat två kilometer finns det bra med plats att springa på så fot man känner för, jag håller mig lugn hittar in i flytet 4:15-fart eller däromkring är det tänkt och så bir det också. Vi följer den breda, raka och ganska tråkiga via Ostiense söderut till Basilica Sao Paolo innan vi korsar Tibern och vänder norrut igen. Publiken är mestadels ganska sparsam första milen men här och var finns några klickar som livar upp.

Det flyter på bra första milen, känns som att jag har läget under kontroll. Dricker vid vätskestationerna och det mesta fungerar som tänkt. Ligger ca 15 sekunder efter 4:15-tempo vilket är en rest från den lugna öppningen - kan jag hålla det därvid har jag tre timmar hemma. Upp mot Petersplatsen är det mäktig löpning, vi korsar bron mot vatikanen med den stora kupolen i bakgrunden och det är mycket tjusigt med alla löpare som dundrar förbi. Mitt eget tempo har dalat en smula, jag följer min inre kompass i det här läget - det är alldeles för tidigat att börja trycka på och konstra med tempot. Halvmarapasseringen på dryga 1:32 och jag ser att det är för långt upp till tre timmar. Med en bra avslutning kan jag göra 3:05 och det vore kanske inte så dumt det heller. Dricker och strävar vidare. Kanske skulle jag börjat pumpa i mig nån gel här för bara ett par kilometer senare väntar en djup kris som jag aldrig ska ta mig ur; tempot sjunker gradvis som en pyspunka och från att bara ha en halvmarakvar är det plötsligt nästan två oändliga mil till målet.

Kommer på mig själv med att tänka "Varför springer jag här? Varför gör jag det här? Jag vill springa i skogen och inte i städer, på stig inte på asfalt. Jag hatar att springa i städer - varför springer jag i städer för?". Inser att jag måste få upp blodsockret och trycket i mig en gel och bryter det dåliga tankemönstret med tvång. Kollar på omgivningarna istället, tar in publikstödet som har börjat växa till sig så smått. Sista milen går mer genom centrum och stora folkskaror är samlade på piazzorna för att heja fram oss. Passerar spanska trappan, Trevi och Piazza di Venezia. Smala, mysiga gator men kullerstenen är besvärande nu för mitt tempo har rasat i botten och allt är bara en kamp för överlevnad. Alla tidsambitioner har flugit ut genom fönstret och nu handlar det bara om att ta sig i mål. Lyfter händerna över huvudet och applåderar matt åt publiken - får tillbaka jubel och hurrarop och det ger kraft att jobba på en bit till.

Kilometer efter kilometer sniglar sig förbi. Äntligen börjar vi närma oss Colosseum igen och jag plågar mig upp för sista backen och in på upploppet. Det är tyst så när som på plågade stön från löpare - tyvärr har man spärrat av området väl ambitiöst så publiken kommer inte åt att heja riktigt. Lite trist, annars är det en riktigt snygg start- och upploppsraka på en bred och rak gata med en tvåtusenårig idrottsarena som inspirerande kuliss. Jag stapplar i mål på dryga 3:26 och får en riktigt väldesignad medalj som lön för mödan. Tiden är absolut inte i paritet med vad jag skulle kunna prestera men jag ville så gärna ge mig själv chansen att gå för den magiska tretimmarsgränsen. Hade jag inte gjort det hade jag inte vetat att det inte höll. Dessutom fick jag svart på vitt att det jag framförallt saknar är en bra fartuthållighet, något jag tar med mig in i framtida tränignsplaneringar.

I stort är Rom marathon ett klart bra arrangemang som jag absolut skulle kunna tänka mig att springa igen, och Rom är på det hela taget - för att vara en stad - en ganska trevlig bekantskap. Nu blir det lite vila innan det är dags att börja bygga inför nästa stora äventyr; Celtman i Skotska högländerna.

2012-03-16 21:13 | Kommentarer

Jag svänger vänster in på via di San Grigorio, kan ana Colosseum några hundra meter bort. Sista kilometermarkeringen och jag sneglar på klockan som just slår om till 2:55. En varm känsla fyller min utmattade kropp och jag känner att det verkligen kommer att gå vägen. Det är en liten knöl att passera på sista kilometern och asfalten har åter ersatts av rundsliten kullersten men det finns ingenting i världen som kan hindra mig - inte nu. Benen är stumma men jag trummar ändå på, ostoppbar. Solen får den vita marmorn att skimra, jag rundar den stora ovalen och kommer in på via del Fori Imperiali - upploppet. Tvåhundra meter kvar och det är svagt svagt nedför, publikhav längs gatorna jublar och sista biten in i mål springer jag i trans och klockan på målbågen visar 2:59:30 när jag korsar linjen. Det är helt enkelt perfekt.

Väskan är packad - imorgon 06:55 lättar jag mot Rom. Det här ska bli spännande.

2012-03-11 20:04 | Kommentarer

.. eller hur var det nu det var?

Jag värmer upp lite försiktigt till starten, lätt löpning med några korta löpskolningsessioner - hälkickar och skips - för att komma igång lite i morgontimmen. Solen skiner men för att vara Rom i Mars är det både märkligt kallt och märkligt folktomt. Jag väntar in startskottet och prick klockan nio är jag iväg.

Lätt och fint iväg, första kilometern på 4:12 - aningen för snabbt egentligen givet den lilla trängsel som alltid råder vid start - slår av lite på tempot, jag vill hålla första milen lite konservativ för att öka lite grand senare när jag har kommit igång. Andra på 4:16. Förbi pyramiden och söderut på via Ostiense.

Kilometrarna rullar förbi, 4:17, 4:19, 4:20, 4:16. Över Tibern som glittrar vackert i solskenet och så norrut igen på andra sidan. Första milen på just under 43 minuter och just när jag börjar vara varm i kläderna och ska öka farten lite är det dags att lägga ner testpasset för dagen. Om en vecka gäller det - då kommer krokens grus på allvar att vara utbytt mot Roms kullersten.

2012-03-10 09:48 | Kommentarer

Andra natten i rad som jag drömmer om kaffe. Varit helt utan i tre veckor snart och det funkar rimligt bra - hade lite abstinens i början, för en sjukopparskille som jag är det en liten omställning att bara dricka vatten till jobbfikat men det funkar. Allt för att om möjligt kunna känna effekten av en koffeinkick vid Teatro Olimpico; Jag bör kunna vara i en bra position för ett gott resultat där och sedan är det 'bara' att fightas hela vägen in. Och då kommer kaffet att vara min vän.

2012-03-08 19:42 | Kommentarer

Sista tunga träningsdagen innan Rom infaller på en helt vanlig mars-onsdag. Dagen börjar klockan halv sex med en skål bär i mjölk, tätt följd av en bra dos gryningslöpning på kroken. Jag river av tretton varv på grusrundan, varav de sista sju går i tänkt marafart ungefär. Det blåser lite kallt från havet men solen kommer krypande över skogskanten och skänker lite guldkant åt ett ganska fint arbetspass. Foten håller sig lugn och marafartssegmentet sitter precis där det ska, det är fyrtiofem minuters kontrollerad ansträngning - sedan väntar en något större andrafrukost och ett dagsverke på kontoret.

På kvällen är det dags för en repris på precis samma övning, nu är solen på väg ner och ett oväder är på ingång från Danmark. Vindarna närmar sig kulingstyrka och snöfligor virvlar ner från den grå himlen. Skymningen kommer snabbt men jag kommer ändå klara av huvuddelen av passet innan jag får knäppa på pannlampan. Ett par riktigt sega varv avverkas innan musklerna insett det hopplösa i att knorra och motvilligt låter sig genomblödas av friskt syre. Sakta sakta kommer löptempot upp i normal distansfart.

Efter åtta kilometer är det tänkt att jag ska åstadkomma samma fartökning som i morse men ansträngningarna blåser bort fullständigt. Benen är såklart sega men det försöker jag bortse ifrån - jag bombar på bra in i vinden ut på reservatet för att sedan flyta på medvinden på tillbakavägen, men tempot kommer inte upp nåt vidare. Jag biter ihop och går på intensitet och tid under last istället, det funkar det också - måste tänka på tekniken bara. Varv läggs till varv; in i vinden och upp för de små backknäpporna - givetvis sammanfaller uppförsbacke och motvind! Så tillbaka igen, benen sega men jag forcerar upp en bra hållning och en god kadens och det funkar riktigt skapligt. Sista tre varven i pannlampssken. Och så är det plötsligt klart, passet är avverkat och det är dags att koppla ned maskineriet.

Riktigt nöjd efteråt, två gånger en och en halv timmes träning och trettioåtta kilometer löpt, varav två mil i maraintensitet - det blir en ganska bra träningsdag för att vara en vanlig onsdag. Det är elva dagar till Rom och nu återstår bara formtoppningen.

2012-03-04 19:30 | Kommentarer

Veckan började bra med ytterligare ett riktigt fint marafartspass, den här gången 3x6k med bra tryck trots en tidig morgontimme. Sedan gick det bara utför, en efter en däckade i influensa här hemma och i torsdags avbröt jag veckans 103/97-pass med kli i halsen och en kropp som inte ville vara med alls. Dessutom med en tilltagande känning av en irriterad sena i vänster framfot.

Vilat riktigt hårt sedan dess men idag vågar jag mig ut på ett testpass. Försiktigt iväg upp längs ringvägen. Det känns rätt ok i kroppen men foten vill inte till 100%, det ömmar i frånskjutet - bara en aning men tillräckligt för att det ska hämma mig, jag springer lite spänt och det blir inte riktigt bra. Och att höja farten från femtempo känns inte aktuellt.

Jag kör sju-åtta kilometer i den farten, runt ringvägen och tillbaka hemåt. Ut på kroken för en extrasväng innan jag lägger ner och upptäcker att på det packade lergruset på promenadslingan får jag precis så mycket avlastning under foten som jag behöver, det går att slappna av i löpningen igen och jag släpper upp farten i ett par kilometer - först till 4:40-tempo och sedan till 4:25. Känns riktigt skapligt men jag låter det vara där och pressar inte på mer utan vrider istället ner till nedjogg och tar mig hemåt igen. Drygt ett dussin kilometer får räcka idag - får se hur jag gör i veckan som kommer. Antagligen får det bli många varv på slingan här hemma om det nu är det jag tål, en hel del vila får det nog bli också.

Återstår mara två veckor till maran och det är en balansgång att få in de sista tuffa passen och samtidigt hålla ihop kroppen - bäggedera skulle behövas för en perfekt prestation i Rom. Det får inte vara för lätt - då kan man bli ofokuserad!

Kroken. Idag utan is - den här bilden är ett par dagar gammal
2012-02-22 16:42 | Kommentarer

Vacklar upp ur sängen strax efter halv sju, det är redan gryningsgrått där ute och jag drar i mig en banan, dricker lite vatten och klarar av ett toabesök. Kysser hustrun och så ut genom dörren. Det är varmt - fyra plusgrader och en mild dimma sveper in nejden i ett ljusgrått dis. Jag repar av två kilometers uppvärmning med lite löpskolning insprängt innan jag tar mig an dagens verkliga uppgift - närmare två mil i marafart.

Jag försöker att inte tänka så mycket på tempot i sig - mer fokusera på känslan, att flyta fram i ett ganska högt tempo. Tekniken. Tekniken. Tekniken! För mig är det att falla framåt med rak ryg och hög höft, inte bli sittande - aldrig bli sittande. Första kilometern i fart vid ridvägen och jodå - nästan exakt 4:15. Bra! Fortsätter flyta, genom Gårda brygga, förbi Österbyn och ut på Varbergsvägen. Det känns omöjligt och oöverstigligt att springa så här fort så länge men samtidigt vet jag att det går och det är en mäktig känsla som jag drar kraft och energi ur. Vissa kilometrar går långsammare och några enstaka snabbare. Över rakorna på Kviafälten och förbi Tjolöholm, vårfåglarna i fonden dränks av den förbirusande morgontrafiken men jag är djupt inne i löpningen och lider inte av det. Heller.

Backen upp mot E6, allmänt känd som Scheiße hill, börjar omärkligt strax efter Tjolöholmsavfarten och äter både fart och tempo ur kroppen. Jag trycker ändå emot bra och nedför under viadukten är farten som sådan tillbaka i gängorna igen. På andra sidan Fjärås station väntar ännu mer av öppna fält och grått morgonljus, det är bara en tidsfråga innan Tofsviporna åter spelar sitt nintendospel över de bruna åkerlapparna. Ännu bara trafikbrus dock. Och bruset av Rolfsån som med sedvanlig regnvinterkraft pressar sig genom den trånga, ständigt bågnande stenvalvsbron. Ett krön kvar. Backen in mot Kungsbacka är även den seg och jag får jobba för att hålla ihop stilen nu, tänker intensitet snarare än fart och på krönet får jag sträcka ut i en sista fartökning i den lätta nedförsbacken mot infartsrondellerna. Härligt!

18 kilometer farthöjt och jag drar ner tempot för en nedjogg den sista dryga kilometern in till stationen. Halvmaran på 1:36:23, inklusive uppvärmning och nedjogg, och det före frukost. Som för övrigt inhandlas på mysbageriet precis invid stationen. Jag har börjat riktigt bra dagar på sämre vis.

2012-02-16 21:04 | Kommentarer

Lätt morgonjogg idag, bara. Några korta och lätta kilometer genom skogen till bussen inne i Åsa. Lite löpskolning på ringvägen annars lätt och oansträngd jogg. Morgonrodnad glöder på himlen bakom den glesa trädridån och allt är lätt och fridfullt. Trots att jag glömde mössan.

Tre nyckelpass är inplanerade den här veckan - det första inföll i förrgår; ett förlängt tröskelpass på inte mindre än elva fartkilometrar med 500 meters pausjogg mellan varje. Mycket nöjd med att jag lyckades hålla både fart och intensitet genom hela passet - trots det knaggliga och krångliga underlaget. Men visst slet det en del, framförallt på fötter och knän faktiskt - som har mått bra av två dagars lätt träning efter det.

Imorgon är det dags för det andra tuffa passet och jag bävar lite inför tanken på 13-14 kilometer i nästintill halvmarafart med korta intermissioner av 'vila' i 4:20-4:25-tempo. Det ska bli mycket spännande att se vad kroppen och knoppen gillar det passet - allt som allt blir det 20-22 kilometer med ordentligt uppskruvat tempo om den kloka mannen i Täby får som han vill. Men imorgon är en annan dag, nu väntar glass och sedan sängen. God natt folket!