Varvad

Det är verkligen absurt mycket folk i stan varvsdagen. Inga parkeringsplatser, inga spårvagnslinjer funkar och bussarna går sporadiskt, jag hinner ångra att jag inte följde ursprungsplanen att ta cykeln till stan innan jag kommer på en spårvagn med andan i halsen - tack kära Hustru för att du förbarmade dig över bilen och hittade nånstans att ställa eländet.

Trots allt kommer jag till Ågrenska tältet vid Slottskogsvallen i rimligt god tid och för en snygg blå tröja och en ryggsäck med en stor 1:45-flagga. Piffigt. Hinner träffa min vän Juristen med familj innan det drar ihop sig till start. Får lite frågor om mitt farthållande i startfållan innan vi kommer iväg och jag säger nåt om att vi får se hur det går i början, om det är trångt och att det finns gott om tid att hålla fart på Hisingen om det kniper. Samt att, om det fullständigt skiter sig kommer jag att plocka ner flaggan.

Men vi kommer iväg ganska bra, jag står nästan längst fram i gruppen - från grupp 12 är det inte så många som har ambitioner långt under 1:45 - så fram till Säldammen är det mer eller mindre fritt att bara hitta in i flytet. Tickar av de första kilometrarna på rätt exakt femtempo. Lugnt uppför backen vid sälarna och över till majorna. Här börjar det bli trångt och man får leta luckor att komma förbi i. Försöker springa om till vänster och inte ta för ryckiga omkörningar för att låta mina medföljare få en så bra resa det går men det är svårt, jag fastnar hela tiden bakom nya ryggar.

Upp på Älvsborgsbron går det ändå bra, lugnt tempo men inga stopp, inte ens stora problem vid den absurt underdimensionerade cykelrampen upp på körbanan. Vi tuggar damm, utsikt och avgaser upp till krönet och kan sedan rulla ner på Hising island i bra tempo. Det gick lite trögt genom Majorna men ganska bra över bron så vi är mer eller mindre där jag vill att vi ska vara nu - här har jag dock tänkt att man ska kunna trycka på lite och lägga undan några sekunder till den sega slakmotan som egentligen börjar på avenyn och inte slutar förrän man är i mål fyra kilometer senare. Det blir nu ingenting med den farthöjningen för på Hisingen är det av någon obegriplig anledning ännu mindre plats och ännu tvärare svängar än i Majorna - mellan kilometer sju och tio är det i princip hopplöst att komma fram och här är egentligen breda fina kajstråk där man borde kunna ha massor med utrymme.

Efter milpasseringen kommer vi bort Lindholmen och det går åter att passera folk mer obehindrat, men jag tvingas hela tiden till en massa småryck och sick-sackande för att inte tappa fart. Jag har åtminstone ett par adepter med mig trots detta, det gläder mig och det sporrar mig att fortsätta kämpa, annars hade jag nog lagt ner allt där och då och joggat hem istället.

Efter fjorton kilometer når vi den andra bron och det är lite motvind men det är skönt att komma tillbaka till fastlandet igen - ner från Götaälvbron går det snabbt och lätt och här går bra att göra fart. Ut på paradgatan avenyn, som är lång och rak och seg och dessutom lutar svagt uppför. Jag ligger ändå i 4:45-tempo här för att kompensera för svängandet, jag rundar Poseidon och gastar lite på mötande löpare för att hålla stämningen uppe.

In på Vasagatan, tre kilometer kvar och jag har åtminstone en med mig från Ågrenskagruppen, som fortfarande springer lätt och bra. Peppar och pratar lite, nu är det bara att ösa ända in. Kollar klockan och ser att vi har tretti sekunder till godo och tänker att det är lugnt. Nånstans här glömmer jag att räkna med den sista hundringen och när jag ropar ut att vi har fyrtio sekunder till godo med en kilometer kvar är det i själva verket bara tio. Nå, det går ju bra ändå - i mål kommer jag på 1:44:50 och det får väl klassas som godkänd marginal. Ganska trött, för min egen fartträning är på kortintervallstadiet just nu och någon fartuthållighet att tala om finns inte. 

Som folkfest betraktat är ju Varvet nåt helt otroligt och magnifikt, härligt att se Göteborg bjuda till så. Publiken, staden och orkestrarna längs vägen gör ju varvet till något alldeles extra. Som löpartävling är det egentligen helt underkänt. Så här trångt får det inte vara - med så isärdragna startgrupper blir det aldrig mer plats längs vägen och då måste man också se till att det finns fullbredd att springa på, från start till mål. Här är det som bäst ett körfält brett nära start, sedan blir det egentligen bara trängre. Med nuvarande upplägg skulle man behöva det dubbla - och eftersom stan ändå är lamslagen under hela dagen förstår jag inte riktigt varför det inte redan är så. 

Och logistiken med att få ut alla löpare till Slottskogen ska vi inte tala om - att flytta mässan till Mässan var nog helt rätt men jag tror att varvet växte ur Slottskogsvallen för minst tio år sedan. Start på Nya allén, där man kan lina upp alla 70000 löpare på en gång, och sedan mål på Ullevi skulle vara en avsevärt bättre lösning - i centrum finns ju infrastruktur för att hantera stora evenemang vilket helt saknas ute vid Slottskogen. 

Men men, det där är ju bara löst tyckande från min sida. En stor löparfest är det - och det är kul att den finns. Iallafall nöjd med ett bra löppass och att träffa lite glada människor. 


Foto: Oscar Isoz

Ett körfält bara, redan från start.

Splittarna. Helt ok!