Emelie Forsberg gör landslagsdebut

Svenska världsstjärnan i ultratrail, Emelie Forsberg, springer för första gången i den svenska landslagströjan i helgens VM i ultratrail.

I helgen gör Sveriges internationellt sett kanske mest kända löparstjärna debut i landslaget. När VM i ultratrail över 85 km och med över 4500 meters stigning avgörs i Portugisiska Geres drar världens bästa bergslöpare över lång distans på sig landslagskläderna. Emelie Forsberg som tävlar för Öbacka Löparklubb hemma i Sverige och Team Salomon internationellt har en meritlista inom ultratrail och skyrunning som överträffar det mesta.

Över 90000 följare på instagram vittnar om hennes popularitet som löpare, vilket utspringer från Emelies fantastiska löparmeriter inom den alltmer växande bergslöpningen. Marathon.se:s Anders Szalkai fick en pratstund med Emelie inför VM loppet som avgörs på lördag.   

Jag går direkt på VM-loppet till helgen. Hur känns det att debutera i landslaget?
– Ja, det ska bli kul samtidigt som är det med en lite kluven känsla jag åker till VM nu när vi inte har något lag längre.
– Från början tackade jag ja framförallt för att det såg ut som vi skulle få ett kul och riktigt starkt damlag med Mimmi Kotka och Ida Nilsson. När Ida och Mimmi skulle vara med kände jag att det här kan bli ett uppsving för ultradistans och trail i Sverige med vår ”girl power”. Så jag gick in med inställningen att det här kommer bli så kul, och det kan ge bra och positiv publicitet i Sverige.
– Men nu har ju båda två tvingats att lämna återbud på grund av skada och sjukdom, så det gjorde att en stor orsak till VM-loppet för mig försvann lite. Men med Peter (Fredricson) som är en fantastiskt bra ledare och sedan Fritjof (Fagerlund) som kör herrklassen tycker jag ändå att det ska bli kul och spännande. Att jag kommer få springa mot Caroline Chaverot gör det också riktigt utmanande.

Hur känns formen inför loppet, och kan du berätta för oss som inte riktigt är insatta vem Caroline är?
– Jag har mest sprungit kort i sommar på grund av en korsbandsskada som jag fick i mars i år när jag körde ett skidlopp och blev påkörd av en medtävlare. Så egentligen är jag inte i toppform för tio timmars tävling, utan jag är mer i toppform för vertikal kilometer (1000 höjdmeter uppför på en sträcka kortare än 5 km) som går på runt 40 minuter och det är stor skillnad.
– Caroline Chaverot är fransyska och hon har vunnit allt hon ställt upp i den här säsongen på ultradistans. Jag har ju sprungit mot Caroline förut och jag skulle väl säga att det inte har varit något problem då. Hon har varit en timme bakom mig på 85 km. Men just i sommar har hon haft en otroligt bra säsong och jag har ju inte sprungit någon ultradistans alls på grund av korsbandsskadan. Jag har ju bara kört vertikala kilometer och det är en helt annan gren. Så hon kommer bli den som vinner är jag ganska säker på.

Den här skadan som du fick på skidor, vad var det som hände och hur jobbade du dig tillbaka?
– Skadan kom under EM. Det var första gången jag ledde världscupen i skidalpinism. (Skidalpinism handlar förenklat om att ta sig fram både uppför och nerför olika branter i bergen vintertid med hjälp av skidor, stighudar och till och med rep i markerade banor både i pist och off pist.)
– Jag hade en kanonsäsong och jag var väldigt redo för EM, men så blev jag tyvärr på-åkt bakifrån och det blev så olyckligt att korsbandet gick av.
– En korsbandsskada kan ta upp till ett år att rehabilitera, Axel Lund Svindal (norsk skidåkare) till exempel opererades två månader innan jag fick min skada och han har inte tävlat ännu.
– Så jag har kommit igång snabbt, och min väg tillbaks var att jag direkt efter skadan tillät mig själv att komma ur form. Jag tror inte så mycket på att träna simning och cykling om jag ska tävla i bergslöpning och skidåkning. Så det tog runt tre månader innan jag började träna igen. Det jag gjorde var att jag var ute och röjde i min skog och grävde upp landet, det var den träning jag fick.
– När jag väl satte igång kom jag snabbt i form. Jag vann en världscup i vertikal kilometer och då är det bara mjölksyra och VO2max som jobbar. Jag körde många sådana tävlingar i min uppbyggnad, mycket uppför och över kortare sträckor.

Jag såg på din hemsida att du även kört yoga, var det något som ingick i din rehabträning och något du har med i din vanliga träning?
– Yogan var inte direkt i rehab syfte, utan mer för att komma i fas och jobba med vissa muskelgrupper. Så jag kan inte kan kalla det rehab. Rehab har jag kört med andra övningar med styrka och så. Jag ser inte yogan som ett sätt att bli en starkare löpare, utan mer som ett komplement till mycket annat.
– För mig är yoga en stund där man känner efter hur kroppen mår och där man kan jobba med lite svagheter. För många andra tror jag däremot att yogan kan vara en värdefull stund där man får tid för reflektion, men riktigt så är det inte för mig eftersom jag får den delen när jag springer och tränar för mig själv ute i naturen.

Du var inne på att ni som lag skulle kunna promota trail och bergslöpning mer i Sverige, nu får du och Fritjof göra det med er VM start. Kan du här kort berätta lite om vad bergslöpningen innebär och vad du tror man som löpare kan få ut av det?
– Ja, jag tycker det är lite roligt. Jag lyssnade på en podcast en dag där en löpare som springer mer traditionell gatu- och banlöpning på elitnivå pratade om att han kunde tänka sig köra bergslöpning när han trappade ner sin elitlöpning. Så då tänkte jag på alla de som springer banlöpning och asfaltslöpning att de ser på trail som någonting dom kan göra när deras karriärer är över. För mig är det tvärt om, jag tänker att det året jag inte behöver visa eller prestera så mycket på berget, då kan jag tänka mig springa till exempel Lidingöloppet. Men jag ser inte ner på det de gör löpmässigt, för jag vet att alla i toppskicket är duktiga och fantastiska löpare. Men jag tycker det är lite roligt att höra andras tankar kring trail.
– För mig är trail väldigt mycket, och det är en väldigt stor sport i södra Europa och den består av väldigt många distanser. Det finns något för alla, och för min egen del springer jag inte bara långt för att jag är ultratrail-löpare utan jag kör alla distanser för att jag tycker om kontrasterna. Allt från vertikal kilometer där det är mjölksyra från start i 40 minuter till lopp som tar 30 timmar. Kontrasterna tilltalar mig. Jag gillar mjölksyran och flåset lika mycket som utmaningen att se vad psyket och kroppen klarar av över 30 timmars tufft arbete. Det är jag fascinerad av, och det är häftigt vad kroppen klarar av bara man tränar kroppen rätt. Det är väl egentligen det jag vill sprida, kontrasterna och möjligheterna som finns inom bergslöpningen.

Jag tror kroppen är anpassad för rörelse i naturen, och trail och stiglöpning kan vara så himla viktigt för många, att bara få komma ut i naturen och känna naturen. Det som verkligen är viktigt och naturligt. Man kan släppa jobbet och stressen och uppleva en annan verklighet.
Emelie Forsberg

Du är bäst i världen inom bergslöpning framförallt över ultralång distans och vi är inne lite på elitlöpningen inom det, men är trail och berget även något för den vanliga motionären?
– Ja det tror jag absolut, även om man kanske inte behöver starta med en lång bergsultra för det finns så mycket mer. Jag har länge levt efter den devisen att jag ska träna så att jag aldrig blir skadad, och det har jag gjort förutom skadan jag fick vid kollisionen. Jag tror kroppen är anpassad för rörelse i naturen, och trail och stiglöpning kan vara så himla viktigt för många, att bara få komma ut i naturen och känna naturen. Det som verkligen är viktigt och naturligt. Man kan släppa jobbet och stressen och uppleva en annan verklighet. Det behöver inte handla om långa distanser utan bara att komma ut i naturen. Hitta känslan att man vill tillbaka till det och inte känna att nu har jag kört mina 30 minuter på gymmet och jag har tränat klart, utan istället hitta känslan av att man verkligen vill tillbaka till sin skogsslinga eller sitt berg. Det är det jag vill sprida och det känns kul att trail och stiglöpning växer i Sverige. Känslan av att motionen är något man måste göra övergår till något som man verkligen vill göra. Det tror jag man kan hitta i trail och stiglöpningen.

Om man nu känner att man vill utforska trail-löpningen som träningsform och kanske sikta på något av de traillopp som finns, hur tycker du man ska träna då?
– Ja, du vet ju att man som motionär inte kan träna som en elitlöpare. Jag tränar runt 30 timmar i veckan och det är ju inte något jag kan rekommendera någon annan. Det jag tror är att man ska ta sig ut i skogen och springa en runda där helt utan att tänka på farten. Låt farten bli vad den blir, bara känna efter hur det känns att vara där. Så det är jätteenkelt egentligen, det svåra är bara att man ska ta sig ut, även om jag vet att alla inte direkt har naturen där man bor. Men att ta sig tid att komma ut är viktigt.
– Om man vill träna inför en tävling, tycker jag man ska utgå från att tävlingen är ett mål men att ha distans till målet. Det är inte själva tävlingen som är det viktigaste, för då kan det gå fel, utan se hela träningen fram mot loppet som den viktiga delen.

Nu blev jag lite nyfiken på hur du tränar, 30 timmar är ju grymt mycket. Hur fyller du en 30 timmars träningsvecka?
– Ja, jag håller ju på med all löpning inom trail, så det innebär att min träning blir mycket varierad. Jag kör oftast tre intensiva pass i veckan, där jag kör intervallträning i skogen och inför dom passen försöker jag vara fräsch i kroppen. Men sen gör jag ganska många långa dagar, just för att jag älskar det och att jag tycker om att tävla på lång distans. Dom passen innebär att jag är uppe och rör mig i bergen, vi kallar det för skrambling. En kombination mellan löpning och klättring, där det är löpning till topparna eller bergsryggarna och sen klättring där innan jag springer tillbaks. Så det är väldigt lätt att få timmar på det sättet, men på toppen är det i lugn fart för det är oftast så teknik terräng att man måste anpassa efter det. Sen på vintern har jag också många pass som ger mycket träningstid.

Just det här att du kombinerar skidalpinism och bergslöpning gör att du får två säsonger, är det många i eliten som kombinerar båda disciplinerna?
– Nej, det är inte så jättemånga och på ett sätt kan jag förstå det. Det är ganska intensivt att ha två tävlingssäsonger som går ihop med varandra. Om man har distans till det och ser på det som att man inte kan vara bäst på allt, då tror jag det funkar. För mig funkar det och jag älskar verkligen kontrasterna och kan inte tänka mig att leva utan något av det.

Även om det skrivits en del kring din karriär måste jag ändå fråga hur du upptäckte bergslöpningen?
- Ja, det är ju långt tillbaks. Jag är uppväxt på 1990 talet utan så mycket TV och spel, så naturen fanns där och jag rörde mig där. Det tog jag med mig och jag tävlade inte förrän jag var 24 år, för 6 år sedan. Innan dess var det bara ett härligt sätt att transportera mig på. Fram till jag var 20 år såg jag mig själv mest som klättrare. Både skidåkningen och löpningen var ett sätt att hålla igång min kondition. Men sedan så blev jag löpare och den här grunden att jag alltid sprang eller cyklade vart jag än tog mig har byggt styrka som jag har nytta av som traillöpare.

Nu när du går ut en hel dag och tar olika toppar innebär att du lever i en miljö där det finns lättillgängligt?
– Jag har bott i Chamonix och sen Norge och nu har jag min bas i Romsedalen i Norge. Så när jag tittar ut har jag ett femtiotal toppar framför mig, så jag flyttar dit jag kan träna bra och där naturen inspirerar.

Om vi går tillbaks till VM-loppet som går på lördag, vad är ditt mål och hur ser du på utmaningen 85 km och 4500 höjdmeter?
– Jag tycker det ska bli jättekul att se Caroline i aktion efter den säsongen hon haft. Jag ser fram mot att träffa Peter (lagledare) och Fritjof (Sveriges representant i herrklassen). I loppet kommer jag gå ut med Caroline, det får bära eller brista. Jag är trygg på distansen, även om jag inte är tränad för det nu, men jag tror inte jag förlorat ett lopp på liknande sträcka på över fyra år. Det enda som jag inte kommer göra är att pusha mig själv om jag känner av knäet. Jag kommer inte riskera något för framtiden, för det finns ingen tävling som är värd så mycket så att jag skadar mig.

Känner du till banan, och brukar man testspringa innan stora lopp?
– I vanliga fall skulle jag nog åkt ner en knapp vecka innan loppet och sprungit delar av banan. Framförallt slutet eller inledningen. Men jag tycker det är kul att upptäcka även under loppet, så blir det denna gången. Jag har studerat banprofilen, och fått information från en kompis som sprungit där. Jag har även banan i min klocka, för jag har hört att det finns partier där man inte alltid kan hitta rätt. Så det är det är det jag gjort för att förbereda mig. Så håller mitt knä hoppas jag det blir ett kul lopp och att jag kan hänga med Caroline.

Marathon.se/Szalkai tackar för intervjun och hoppas knäet håller bra och det blir ett spännande VM lopp för Emelie och även Rånas Fritjof Fagerlund i herrklassen.