Benen på ryggen

  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
2015-05-24 22:27 | Kommentarer

En av årets stora löpartilldragelser i Göteborg igår, och jag sprang inte i år heller. Verkar ha varit en fin fest men jag ordnar mitt eget varv idag istället. Jag och hustrun brukar alltid köra Lygnern runt, ett underbart avspänt cykellopp på fem mil runt den oemotståndligt vackra avsnörpta delen av vad som rätteligen borde ha varit inre delen av Kungsbackafjorden. Men så kom landhöjning och en massa annan geologi i vägen och Lygnern fick nöja sig med att vara en insjö. En insjö innesluten i fem mil härligt böljande asfalt som gjord att cykla racer på.

Om nu inte racersäsongen var alldeles fantastiskt försenad och cykeln fortfarande var på service då. Nå - det är som sagt ett mycket avspänt cykellopp och ingen höjer sådär jättemycket på ögonbrynen när jag säger att cykeln är på service så jag tänkte springa istället. Starten är flytande mellan åtta och tio och många av deltagarna har stora hjul, cykelkorgar och inte särdeles bråttom. Jag kommer iväg kvart över åtta och är tämligen säker på att inte vara sist i mål.

Redan efter några kilometer blir det kaffe, meken som fixar med min cykel håller till precis invid vägen och har ställt upp ett fikabord. Kaffe, köpekakor och grymt god fläderblomssaft som nog måste vart hemkokt. Jag står kvar alldeles för länge och pratar men till slut lyckas jag slita mig och kan fortsätta mot Sätila, där sjön slutar och vi får svänga höger. Två gånger.

Jag hade nästan glömt hur gott det är att vara ute på långpass som är så långa att man måste sluta tänka på slutet och bara vara i löpningen. Skogen, bäckarna, asfalten. Jämn fin rytm, löptempo på kanske 5:40/km - och så en eller annan paus ibland. Farten är oviktig, tiden är oviktig, distansen är oviktig. Bara varandet i löpningen är. Det är enkelt och vackert. Renande.

Sydsidan om Lygnern är än mer storkuperad än nordsidan, och hisnande vacker. Från Sätilahållet inleds den med Torråsbacken som är ganska exakt två kilometer lång och en rätt tuff stigning. Sedan rullar det på, än upp än ned och innan vi når mål ska vi avverka 600 stigningsmeter - det är ganska skapligt för en asfaltsrunda. Känner mig pigg och fräsch, pressar inte på på något vis men kilometrarna rullar undan och vips har jag gjort 35 av 50 kilometer och står vid sista vätskekontrollen.

Med fyra löpta mil börjar det gå lite trögt men då för jag sällskap av hustrun som avverkat sitt varv redan och som rullat tillbaka för att möta mig. Lite skönsång, lite prat och lite sällskaplig tystnad räcker bra för att driva den värsta tröttheten på flykten. Höger över Fjärås bräcka, nästan framme nu och jag kan spurta i mål uppför den hemska simhallsbacken, nästan fem mil på ganska exakt fem timmar - inklusive generöst med fikastopp. Och utan att känna mig slaktfärdig efteråt. Glädjande!

Lite tyngre steg mot slutet av varvet. Foto AM Nedevska
Rakt mot Öxared
Tostaredsbacken
Bäääääh.
Mot mål. Foto AM Nedevska
Fjärås Bräcka
2015-05-19 17:41 | Kommentarer

Dags för en lång arbetsdag i Trollhättan igen efter en lång långhelg med mycket action. Jag sorterar intrycken med en lugn och kontenmplativ lunchjogg i Älvrummet - fantastiskt fin miljö att fluffa runt i. Först upp till Strömslund och så längs den härliga djupa bäckravinen under Kungälvsvägen och ner mot klinterna där Edsvidsleden klänger än upp än ned på sluttningarna. Grönt och lummigt och dessutom härligt fuktig luft när solen bryter igenom efter alla regnen.

Jag inledde ju helgen med att avverka vårens fartmål, 10 km på bana. Planen var från början att gå under 39 minuter, en inte helt orimlig putsning av fjolårets pers på 39:08. Men jag kände redan för några veckor sedan att allt inte stod rätt till, fartkänslan som var bra under senvinter och tidig vår försvann i ett töcken av stress och inklämda träningspass. När sedan min brorson hastigt och oväntat gick bort vändes alla perspektiv ut-och-in och löpning blev plötsligt väldigt oviktigt. Jag bestämde mig ändå till slut för att genomföra - hade dock varken fokus eller bra driv och var nära att kliva av redan efter 2 km när jag såg var varvtiderna hamnade. Bet ihop och gnagde på, gick i mål på för mig föga smickrande 41 minuter plus. Nå, som sagt, att springa fort är inte det viktigaste för mig just nu - att springa som elixir och som livsluft är däremot viktigt och det är det jag ska koncentrera mig på ett tag framöver.

Som nu, den gröna och mysiga bäckravinen mynnar ut nere i ett litet fall ner i älven och jag stannar till för att fota och ta in platsen innan jag vänder uppåt längs älvstranden, över hängbron nedströms kraftverket och vidare tillbaka mot kontoret på planare mark, lättare underlag och i aningen högre tempo.

I mitt inre summerar jag resten av helgen som också gick i löpningens tecken, men då med arrangörshatten på. Vi körde andra upplagan av Hallandsleden Terräng och första upplagan av Bräckans Duathlon på söndagen och så när som på det hysteriskt blåsiga vädret och en eller annan smärre banblamage (våra pilar hade bland annat en tendens att blåsa bort och fick lagas provisoriskt i sista stund) tycker jag nog att det var ett fantastiskt lyckat arrangemang. Spontana omdömen som "Vackraste och mest njutbara loppet - utan konkurrens - i Göteborgsområdet!" får man suga in och lägga i hjärterötterna till surare tider. Men visst är det slitsamt just nu, igår kväll när allt var inplockat från banan och det mesta under kontroll somnade jag som en sten redan innan middagen.

Innan jag gick ut idag kände jag mig fortfarande seg och kraftlös, nu känns det riktigt skapligt även om jag märker att det inte kommer så mycket fart när jag trycker på. Så jag låter bli - håller mig till korta steg och ett vettigt distanstempo sista biten tillbaka till Stallbacka. Duschar, lunchar, andas. Väl åter på min kontorsplats känner jag mig ostoppbar, vederkvickt och priviligerad att jag har en så bra och okomplicerad ventil i komplicerade tider.

2015-05-14 08:44 | Kommentarer

Ibland blir det inte som man har tänkt. Stress på jobbet och sorg och elände i familjen - just nu är jag otroligt glad över att jag hittar tid att träna, att jag är hel nog att springa och att jag hittar lugnet i min rörelse.

Jag har i princip följt det program jag snickrade ihop för 16 veckor sedan men jag har inte haft ork att lägga allt det tryck som krävs i de tunga intervallpassen och jag har inte haft chansen att återhämta mig på rätt sätt för att få till en formtopp eller någon maxfart. Egentligen.

Men det skiter jag i - idag har Solvikingarna öppet KM på 10000 meter bana och jag ska springa så fort jag kan. Och det kommer att bli jobbigt och jävligt och en mjölksyrafest utan dess like. Kanske går det att komma under 39 ändå. Eller så gör det inte det - men jag ska åtminstone ge det en ärlig chans.

Nog blåser det - men om det är mot eller medvind beror ju på åt vilket håll man ska.

2015-05-02 08:20 | Kommentarer

Ett par veckor till av god träning har förflutit. Tycker jag fått till bra pass men farterna och formutveckling är inte riktigt där och jag har svårt att få med den bättre tekniken från koordinationslopp och korta intervaller över till längre fartsegment. Jag grubblar. Funderar. Vrider och vänder på detta mitt ohyggliga världsproblem. Det är Valborg och min yngsta spelar med Göta Lejon i Chalmerscortègen och medan hon förbereder sig har jag därmed en dryg timme i södra Göteborg att döda, så vad passar bättre än att döda grubblet på samma gång.

Hela mitt löparliv startade med lunchpass som doktorand, söderut genom Mossens lilla sump-oas, över Guldheden och så över Toltorpsdalen och in i det alltid lika självklara Änggårdsbergen. Här inne skingras tvivlen, alla vägval leder någonstans och blir inte nödvändigtvis rätt - men meningsfulla. Ingen fartkänsla i kroppen idag men det gör inget, det är väl kuperat och bara jag håller mig rak och springande fungerar det som ett bra distanspass. Tänker lite på det där med teknik och håller det idag till att korta steget lite för att kanske få upp kadensen, jag behöver söka marken lite vid fotisättningen för att inte bli sittande. Luta mig framåt utan att fälla vid höften. Kanske.

Eller så kan man bara springa och vara nöjd med det. Över Bredfjälls vida utsiktsplats söderut mot Eklanda i en lång vindlande nedförslöpa, ljunghed på Bredfjäll - djupgrönt lysande mossig granskog på Mölndalssidan. Så norrut igen, möter någon som varnar mig för ett par älgar längre fram och jag tänker att i den smala ravinen jag springer kanske jag kan få se dem men icke. Dock, Axle mosse ligger alldeles stilla som en norrländsk skogsmyr och gravanden dyker och det är älgabrist till trots frid i mitt sinne igen.

Jag fortsätter runt tjärnarna och vid Finnsmossen blommar körsbärsträden, sedan jag härjade som mest här har man renoverat den lilla stigen mellan vattnet och långbacken upp på Bredfjäll, annars är det mesta sig likt. Jag snurrar uppför en brant och fortsätter bort mot Botan för en härlig avrundning av naturtyperna, det vore skandal att inte springa genom vitsippsdalen nu. Skir ljusgrön grönska, den porlande bäcken och alla vitsipporna. Och så den ständigt skönt slingrande och mjukt svarande stigen under mina fötter. Från frid till fullständig frid.

Ut genom apotekaregrinden och en sväng ner mot centrum för att möta Cortegen. Det blir en annan slags djungeljogg med alla människor ute men det funkar ändå fint att springa på grässidan i allén och på parallellgator till avenyn. Någon förnumstig kommentar som "Är det verkligen bästa dagen att vara ute och springa på i stan" hör jag - men jag tänker inte bry mig om människor som måste störa sig på allt de inte förstår så jag fortsätter i min egen lilla bubbla. Jag hinner förutom ett långt och skönt löppass så även såväl kolla in årets vagnar som min egen lilla tösabit - som även hon tutar på med den äran.

2015-03-31 17:44 | Kommentarer

Då var tragglandet med korta intervaller avverkat och jag tycker mig se god skillnad i speed mot tidigare, jag har avverkat mitt livs snabbaste pass med såväl tvåhundringar som fyrhundringar, antagligen mycket tack vare idogt arbete med explosivitet och grundstyrka i kombination med just korta snabba intervaller där fokus ligger på flyt och högt steg snarare än att springa fort.

Jogg till Edsborgs IP igen, småsoligt och inte helt obehagligt ute även om vårvärmen har en bit kvar. Idag har jag sällskap av Juristen till banan. Det är han som förser mig med de tunga gympassen, i gengäld får han en holmgång i löparskorna. Men jädrar vad kvick han är när han får lov att släppa mjölksyran helt otyglad. Jag kör åtthundringar, han joggar lugnt i andrabanan och hakar på på andravarvet. Med tvåhundra meter kvar lägger han in en växel och bara flyter iväg. Både kul och demoraliserande på en gång.

Jag gör fyra repetitioner på 2:58-2:59 styck, med ett varvs joggvila. Första tvåhundra känns pigga och flyter fint och sista tvåhundra går på vilja - det svåra är att få ihop det däremellan. Flyta på med bra runt steg, aktiv och uppåt. Kadens kadens kadens. Femte och sista upprepningen faller jag igenom lite där i mellansegmentet och avslutar med en neslig 3:01-runda.

Ändå en nöjd nedjogg tillbaka till kontoret; jag har förvisso presterat ett par snabbare tvåvarvare i min löparkarriär men jag har aldrig förut haft mer än två repetitioner inne på under tre minuter under ett och samma pass. Kan finnas lite att ta också - fyra sådana här pass på fyra veckor säger planen, det borde gå att kapa åtminstone ett par sekunder på tiderna.

Ingen bild från passet dock - så ni får hålla till godo med en grön skön bild från en blöt tur på Hallandsleden i helgen som gick; även om farten är träningsprio måste man ju få njuta lite också.

2015-02-18 07:46 | Kommentarer

Luften är kall och grå. Edsborgs idrottsplats ser ut som vilken svensk småstadsarena som helst - en tom, lite gisten, halvöppen läktare och röda allvädersbanor runt en fotbollsplan. I första kurvan ligger isskorv i innerkant men inte mer än en dryg decimeter ut i första banan, och annars är det bart och fint. Jag är här för att köra sista nyckelpasset i min första fartfas för säsongen.

Det är tvåhundringar på menyn och jag vet att jag behöver kunna genomföra passet med övervägande delen kring 40 sekunder, eller möjligen strax däröver, för att kunna känna att jag är där jag vill vara med explosivitet och högfart. Inget jag fokuserar på under passet utan det ska i första hand handla om att hitta en känsla och en rytm i hög fart, sen får tiden följa. Men det finns där i bakhuvudet.

Jag har jobbat ganska mycket med styrka under början av vintern, med en hel del både tung och explosiv styrketräning och jag upplever att jag har aningen bättre känsla för kroppens position och bättre kontroll över mina ständigt klena baksidor nu än tidigare. Vi får se vad det kan ge - men efter några inledande fartpass känns det ändå som om jag kan hitta flyt och löpform i ett aningen högre tempo än förr.

Dagens pass körs i fyra set om fem upprepningar. Tvåhundra meter fort, hundra meter gå och jogg. Så fort igen. Efter fem repetitioner en extra pausjogg på 600 meter. I en haltande klockdans flyttar jag så min startpunkt runt varvet och kan på ett bra sätt hålla koll på hur många upprepningar jag gjort utan att behöva tänka jobbiga grejor som "bara nitton kvar", vilket annars kan psyka sönder ett helt pass.  

De första fartsegmenten är alltid lite kantiga, uppvärmning och löpskolning till trots. Första tvåhundringen på 44 sekunder och andra på 42 men sedan infinner sig en harmoni av något slag och jag hittar ett flyt i 3:20-tempo som jag aldrig haft tidigare. Efter hundra meter börjar det vara jobbigt såklart och mjölksyran bygger upp fint men det går ändå bra att tänka kadens och flyt och hålla tempo utan att slugga sig igenom - resten av passet håller jag mig i spannet 39-41 sekunder. Undantaget är en av upprepningarna i sista setet, där jag trillar igenom på lite under 39 sekunder - vilket förmodligen är det snabbaste jag gjort ett tvåhundrametersintervall på bana.

Nöjd med gärningen kan jag dra upp tröjan i halsen, dra på vätskebältet som ligger som tröst och som varvmarkör, och jogga tillbaka till kontoret. Nu kan jag med gott samvete levla till nästa träningfas. Som fortfarande handlar om kortintervaller - men nu blir det fyrhundringar. Inte riktigt lika många och inte riktigt lika fort - men mer tid i mjölksyraland och mentalt tuffare pass.

2015-01-04 23:42 | Kommentarer

Julen har kommit och gått. Nyåret likaså. Många har passat på att vila lite extra. Andra har kört några extra långpass. Själv har jag varit en del ledig från mitt 'riktiga' jobb men jobbat desto mer för att få Sandsjöbacka Trail så bra vi bara mäktar med att få det. Den olyckliga effekten är ett kombinerat minus på både jobbets tidbank och på träningskontot.

Den positiva effekten är att jag tror vi kommer att få till ett sjujädra skoj event om två veckor. Nära tusen personer vill komma och springa något av våra lopp - två till åtta mil genom skog och mark och över stock och sten. I mörker och västkustskt vinterväglag. Det är en galet kul utveckling som jag är stolt att få vara en del av.

Det blir sålunda mörkt på träningsradarn i ytterligare två veckor. Därefter kommer jag att prioritera min egen träning högst och låta precis allt annat vänta. Det kan låta självupptaget och avigt men faktum är att de gånger i mitt liv när jag presterat som bäst på jobbet, mått som bäst hemma och varit den mest perfekta pappan och äkta mannen är precis samma tillfällen som jag tränat riktigt bra och i god mängd.

Två timmar om dagen, fem dagar i veckan. Ska det vara så svårt?

2014-12-27 10:58 | Kommentarer

Äntligen kyla nog för att stilla vattnet på lerpölarna och göra mina tekniska favoritstigar lite mer stunsiga och svarande. För andra dagen i rad är jag ute på ett trailpass på runt milen hemmavid, jag blandar klappersten med skogsstig och här och var ett par kilometer asfalt efter eget huvud och stundens ingivelse. Det är vilsamt långt in i själen, alla stresshormoner som jagar runt i blodbanorna får omsättas i rörelse och alla system får chansen att starta om.

Jag springer upp på en klippa och ser vinden piska havet ända från horisonten och hit och jag uppskattar hur extremt lyckligt lottad jag är som kan springa och som har en familj som förstår hur viktigt det är. Att få röra sig fritt i skog och mark är en ynnest som är få förunnad - och att på uppstuds kunna röja rakt fram i full fart över stock och sten i en eller ett par timmar är det en än mindre skara som kan och kan uppskatta. Jag vårdar den gåvan ömt och på det enda sätt jag kan, genom att nyttja den.

2014-12-23 10:58 | Kommentarer

I Skåne över helgen för att fokusera tankarna kring Sandsjöbacka Trail - det blir femte gången vi arrangerar i januari och för varje år är det fler som vill springa. I år lade vi ut fem olika lopp över tre dagar med distanser och upplägg för att passa alla trailsmaklökar, mest för att ge så många som möjligt chansen att springa utan att det för den skull ska bli trångt och opersonligt. Och nu är det fullbelagt på flera distanser och inte så ohyggligt många platser kvar överlag. För fem år sedan var det ungefär 50 personer som sprang våra två distanser från Kungsbacka och Lindome, i januari ser det ut att bli närmare 1000. Galet skoj, men lite läskigt. Många små detaljer vi vill ska vara på plats och fungera.

Givetvis passar jag även på att testa lite nya osprungna löprundor när jag är på okänd mark. Jag lämnar Malmö norrut, följer asfalten på cykelvägarna norröver, med musik i öronen. Det skymmer på och det regnar konstant under passet, jag räknar inte med några storartde naturupplevelser. Följer skyltning mot Lomma, som ligger lagom långt bort. Vid Spillepengen hittar jag en avstickare ner mot stranden, den visar sig dock vara fågelskyddsområde så dit kommer jag inte, men däremot hittar jag en fin elbelyst terrängslinga - en tunn löpvänlig stig i kort gräs som för tankarna till Englands böljande gröna kullar. Dessutom hittar jag en rygg att följa i ett par hundra meter, en löpare som svänger in en bit framför mig som jag knappar in lite på. Dock är jag tillbaka vid utgångspunkten innan jag kommer ikapp ordentligt.

Jag lämnar grässlingan och springer tillbaka ut till cykelbanan, fortsätter mot Lomma. Kjell Höglund och Nick Cave manglar mina öron, annars är det enda sensoriska input jag får ett kallt regn som blåser över mina knogar. Svagt uppför och så hittar jag en avtagsväg in mot något som heter Alnarp. Jag kommer in på en tom och mörk, men ändå välbelyst cykelväg som för mig tillbaka söderut mot Malmö igen. En skön kilometerlång raksträcka genom skogen, inga tankar, ingen tvekan, bara mata på. Dessutom lite skydd för motvinden inne bland träden, ute på slätten blåser det snålt från sydväst och jag får allt tugga lite på tungan när jag passerat Arlöv och fortfarande har några kilometer kvar till min utgångspunkt vid Nordic Wellness vid Malmö Central.

Tämligen genomregnad och kall kliver jag tillslut in på gymet, efter lite drygt 23 kilometer och ganska drygt två timmars löpning. Kaffe och bastu väntar. Najs.

Kilometerlång raka vid Alnarp
Utsikt mot Lomma
2014-12-18 18:49 | Kommentarer

Man måste inte ge sig av långt ut i skogen för att springa trail. Onsdagen spenderas i stora delar med att mödosamt markera en reflexbana med start och slut på avenyn och som har med en liten gottepåse av södra Göteborgs mest undanskymda passager, stigar och bakgator. Icebug har en pop-up-butik på Avenyn för tillfället och det är där vi samlas, jag och runt 30 andra pannlampsbehängda löpare - bland annat har vi sällskap av Aktivitus onsdagstrail. Sjäv kommer jag dit lite med andan i halsen, det tar alltid längre tid än man tror att få ut snitslar och reflexer och jag hinner precis få i mig lite kakor och dricka som energipåfyllning innan det är dags att köra andra varvet; den här gången springer jag efter alla andra och städar och plockar in snitslarna.

Det är mörkt och kallt men mysigt och vi sveper iväg genom Vasaparken till Vasavägen. En lite för stor gata med lite för mycket ljus så här missar löparflocken vänstersvängen till Fogelbergsgatans trappor. De vänder duktigt och självmant och jag är inte så långt bakom så jag kan hyggligt smidigt få in dem på rätt spår igen. Första stigningen av många, och den enda i form av trappor. Ganska många steg upp till krönet uppe på föreningsgatan och så drar vi in i skogen bakom landshövdingehusen där vi får chansen att klättra lite upp och ned och på skrå på den branta sluttningen upp mot norra Guldheden.

Givetvis krånglar vi oss också in en sväng i Änggårdsbergen, dock en ganska okomlicerad rutt upp bakom Sahlgrenska till grusvägen på Södermalm. Fint ändå att springa här inne med bara pannlampan som sällskap och de små reflexbanden som fyrskepp som kommer svävande genom mörkret. Det tar några sekunder att plocka ner varje band så de andra löparna har sedan länge försvunnit framför mig - här är bara jag och mina egna reflexioner. Lugnt och kontemplativt.

Uppe på Södermalm får vi följa den tidigare sträckningen av Sandsjöbacka Trail, söderut till västerberget och så stöket ner till Toltorpsdalen och över till Safjäll. Den lilla skråstigen som småningom leder upp till Satjärnen är en skön bekantskap med en betydligt genuinare trailkänsla än det motionsspår som de flesta Göteborgslöpare förknippar med området. Men klättringen upp är möjligen lite väl ohemul för de flesta - det är inte helt enkelt att ta sig upp springandes.

På andra sidan Krokslättsvallen återstår en del villakvarter, en del överraskningsstigar in i glömda skogspartier som typiskt är för branta och brötiga att bygga gator på och därför blivit över, och en del parker. Sista biten är jag ganska seg och låg på energi, det blev ju ett helt långpass av det här lilla äventyret och även om snittfarten varit låg är det flera hundra start och stopp och bara den långa tiden på fötterna har gjort sitt till. Inte utan en viss tacksamhet skådar jag så det grå moderskeppet på Eklandagatan. Totalen hamnar på 26 km och 770 höjdmeter - visst går det att bygga backpass även här, trots att högsta punkten bara är lite högre än 100 meter över havet.

2014-12-02 22:51 | Kommentarer

Efter tre-fyra veckor med bra och strukturerad träning börjar det kännas som att jag är på gång igen. Lördagen bjuder på ett provlöp av Sandsjöbacka Trail tillsammans med Aktivitus. Inte så mycket 'prov' för min del eftersom det är jag som lagt banorna men det är alltid kul att höra vad andra tycker. Idag ska vi springa maradistansens nya inledning ut ur Kungsbacka till Kållered, det är grått och kyligt - temperaturerna har fallit drastiskt den senaste veckan och nu är det molning och två plusgrader när vi lämnar Kungsbacka centrum strax efter klockan tio.

Två fartgrupper, ett rappare gäng som leds av Aktivitus, jag tar kön och kör lite lugnare. Första biten är fin lätt jogg längs Kungsbackaån - en halvmil ganska okomplicerad löpning, den nya gångvägen längs ån är fin och välpysslad om än lite tillrättalagd för en traillöpare. Bakom Borgås, västert om Freeport möter vi landsbygd och vägen böljar lätt uppför och sedan ner under motorvägen.

Efter sju kilometers uppvärmning får vi den första riktiga stigningen, asfalten blir till grus och vi klättrar knappt 50 höjdmeter på 500 meter - har man öppnat lugnt är det lätt att känna sig stark och förivra sig här, många tuffare backar väntar längre fram och det lättlöpta underlaget inbjuder till lite för hög hastighet. Vi tar det lugnt och rullar snart ned på andra sidan, in mot Grönabur som i mitt tycke är själva hjärtat i Sandsjöbackaområdet. Här möts alla naturtyper - odlinglandskapet i mitten, hedarna i nordost, ädellöv i sydväst, sjöar och blandskog i väster - och i sydost ligger en vild och stiglös vildmark med tät barrskog, våtmarker och kraftigt sönderskuren terräng. Den sistnämnda har vi nu rundat från Kungsbacka och när vi följer Vildmossedalen ner mot Kyrkobyn-Dala är det på en skönt smal och vindlande stig. Det har torkat upp en hel del sedan senast jag var här men är fortfarande lerigt så det räcker. Spängerna är algbevuxna och såphala, ofta bättre att springa vid sidan om.

Kilometer läggs till kilometer och vår lilla grupp håller ett avspänt tempo upp och ned genom skogen. Kör med bara ryggsäck och drickaflaska nedstoppad vilket gör att det krävs lite disciplin att sköta drickandet men jag jag ville se till att ha med de småpinaler vi satt som obligatorisk säkerhetsutrustning till loppet - torr tröja, isolerande lager (räddningsfilt), visselpipa och dauerlinda - så det fick bli lillryggsäcken. Dagen till ära testar jag även Tailwind som kommer att förse loppet med sportdryck, jag brukar inte använda speciella energiprodukter egentligen men elektrolyten smakar bra och innehåller det jag behöver och inga konstigheter. Bra grejer.

Vi passerar igenom Grönabur igen, längre nordväst den här gången. Stigen över dalen här är ofta översvämmad, idag är det emellertid lättframkomligt och vi vinner snabbt höjd på andra sidan, upp genom hagarna mot ljungheden nu. Ut på öppnare marker blåser det kallt, vi tar ett litet fotostopp uppe på drumlinen men fortsätter snart för att inte tappa värmen. Lätt nedför på torra stigar och sedan väntar ett snabbare parti med skogsväg upp mot Spårhagavägen.

Vid Spårhagavägen viker två personer av ur gruppen och vi är bara tre kvar som fortsätter in i skogen norr om Kimmersbo. Åter blöt och kuperad skogslöpning med bra vildmarkskänsla. Lite mer än två mil löpta nu och det känns bara fint i kroppen, ett par kilometer djup skog kvar innan vi når stigskiljet vid Årekärr där vi styr österut mot Labacka och Kållered. Sista kilometern bär nedför på asfalt och utgör en riktigt lätt avslutning på ett riktigt fint terrängpass. Totalen hamnar på precis över tre mil, vilket inkluderar en hel del hoppande och sicksackande kring djuphålor och lerpölar, Ett skönt pass av en typ som jag aldrig kan få nog av.

2014-11-18 07:58 | Kommentarer

Kan inte annat än känna att jag är lite på gång igen. Den här träningsveckan inleddes redan före soluppången på måndagen med två och en halv timme in till jobbet på den nya vintercykeln, riktig pannbenspolering i motvind och ett konstant strilande äktgöteborgskt snedregn. Och det före frukost - om men inte räknar in det päron som intogs kurande från elementen under bron i Lindome.

Och förra veckan höll ihop helt enligt plan, med en klar höjdpunkt på fredaglunchen. Jag kommer (nästan) först och går bland de sista på Trollhättekontoret så trots att vi har deadline på både det ena och andra kan jag klämma mig ut på ett riktigt långt och lurvigt lunchlöp.

In mot stan först och så på platten österut genom allt glesare bebyggelse. Musikmix i öronen idag, grått höstväder och jag räknar med en ganska monoton historia egentligen. Men så, efter några kilometer av malande plattlöpning på öppna fält och asfalt, ändras allt. Ett skogsbryn, en grusväg och en varning för 10% motlut och att man vid halka lämpligen väljer annan väg. Underbart!

Jag manglar mig upp för grusvägen på lätta ben och befinner mig sedan på Hunnebergs platå. Tanken är att skära över till nordvästkanten på något lämpligt sätt, här finns både raka men skönlöpta grusvägar och lite träskigare djungelstigar. Jag appar fram något som ser ut att vara ett mellanting lite i farten, en mtbstig som går ungefär åt rätt håll.

Det blir ett par fina kilometer där jag kan konstatera att det är mycket vatten i markerna här uppe också - avrinning är inte så enkelt som man kan tro. Klafsiga passager växlas med förrädiskt halkiga spänger växlas med hårt och skönt stigunderlag. Så ploppar jag ut på Linnéleden som jag vet att följa en bit västerut och sedan är jag på känd mark igen.

Nedför berget och tillbaka mot kontoret återstår ännu en god bit fin stig längs bergets fot - Nygårds park är lite knepig att kombinera med något annat bra i löpväg men idag får jag ihop det.

Sista biten tillbaka blir det en distinkt tempohöjning, åter på platten över blåstutsatta åkrar. Passet summeras till lite över två mil och jag hinner lagom duscha och torka bort leran i tid för lunchserveringens slutspurt. Klart nöjd - och med en sålunda nytvättad hjärna är det såklart en baggis att lösa förmiddagens alla gordiska knutar.
Det var

Nog

2014-11-09 23:31 | Kommentarer

Hösten har virvlat förbi i ett töcken av jobb och åtaganden, både roliga och mödosamma. Träningen har skötts men med vänsterhanden och på sparlåga. Löpningen har jag vanvårdat en längre tid än så men nu har jag bestämt mig för att nu är det nog. Vecka efter vecka har jag tänkt rampa upp träningen bara för att hamna på ett mediokert jaså som räcker för att underhålla något lite men som inte når upp till den trivselmängd jag vill vara i.

Men jag vet ju att jag trivs i min kropp om den bara får träna sina tio timmar i veckan. Humöret blir bättre, arbetet effektivare och själva Roberten blir en trevligare och mer harmonisk varelse att umgås med. Men det är bara jag som kan se till att det händer. Det duger inte att krypa in i offerkoftan och sura över ogjorda pass. Det som krävs är ett visst mått av planering för att få det att fungera, men det vet jag att jag kan. Så. Bara gört.

Framöver ska det bli fem timmar löpning, tre timmar cykel, en timme simning och två timmar styrka. I tre veckor - sedan en vecka lite lugnare. Målet är först att springa milen ytterligare lite snabbare i maj, och därefter köra några snabba trirace under sommaren. Jag gillar olympisk distans skarpt och skulle vilja ha lite mer lopp i kroppen på den distansen nu. Till nästa höst om farten och lusten finns där kanske ett Lidingölopp och/eller en sen höstmara, vi får se lite.

Fokus nu är styrka och grundträning, mest lugna löppass men något backpass och lite kortintervaller ska jag nog få in ändå. Tänker jag. Fast idag är det en lång lugn farsdagslufs runt Ölmanäs för att visa mig själv att nu har jag - nog - bestämt mig. Skönt pass på omväxlande underlag, såväl asfalt som härligt höstsmetiga stigar. Gott det!

2014-08-24 19:41 | Kommentarer

Jag övernattar tillsammans med Mattias och Crister i en urmysig stuga vid Gräftåvallen. Kvällspyssel införloppetöl och sedan i säng. På morgonen frukost och sen direkt till starten i Bydalen, över tvåhundra är anmälda till den stört långa och kuperade utmaningen, lika många till en halvmaravariant. Bydalen och Höglekaredalen ligger mitt inne i Oviksfjällen, sydväst från Östersund och är mig en helt ny bekantskap. Kalfjället och såväl dramatiska naturformationer som vida vidder känns nära. I botten på dalen är älven full med vatten och tunga moln släpar över bergstopparna, det här kommer att bli en utmanande dag.

Från start bär det omedelbart av uppför, först på grusväg sedan på en stig som blir smalare och stenigare efter hand. Efter tio minuter börjar regnet falla, det blir en ordentlig skur innan det tunnar ur igen,  men även om regnet upphör har vi molnen med oss hela vägen upp på Västertoppen och istället för vida vyer får vi tät vit dimma att springa i. Det blir en kort bit plan löpning sedan börjar det gå nedför mot Mårdsundsbodarna. Det börjar regna igen och eftersom jag springer med glasögon idag blir det en stökig och svårbemästrad nedfärd. Jag får bekymmer med imma och regndistorderad syn och ett tag tar jag rentav av glasögonen men det blir inte bättre och är dessutom jobbigt att ha dem i handen så jag tar på dem igen. Lite invärtes svordomar och bistra tankar följer mig genom den leriga och bistra nedförslöpningen till första fikastoppet.

Vi får en liten slinga på sugande gräsunderlag i Mårdsundsbodarna innan det är dags att börja klättra uppför för tillbakavägen mot Bydalen igen. När vi kommer upp på höjden här får vi några kilometer riktigt fin kalfjällslöpning på förhållandevis lättlöpt underlag, det är fortfarande mest moln och dimma men understundom skingras skyarna och det vidsträckta landskapet med alla fjällsjöar och berg får visa upp sig i all sin prakt.

Passagen nedför till Bydalen är mer lättlöpt, vi springer nedför en transportpist och sedan på en grusväg. Jag har känt att det gått lite trögt ett tag och nu börjar magen bubbla. Jag kände nig att morgontömningen inte var fullkomlig så det kommer inte direkt oväntat. In i skogen i fem minuter, sen ut och vidare ner till andra fikastoppet vid 23 km. Jag är där på ganska exakt tre timmar. Mina förhandsspekulationer om tid har gått mot att satsa på under åtta timmar och då är det ganska lagom, den första biten är lättast - nu ska vi upp på Drommen och så leka ett par vändor kring den dramatiska Dromskåran.

Klättringen upp mot toppen är rejält brant. Vi börjar strax under 600 meter och ska ta oss upp till 1140. Jag känner mig fräsch i kroppen, jag tappar en del i utförslöpningarna men går rimligt starkt och bra uppför. På Dromstigningen känns det som jag vinner på omgivningen; kilometertiderna blir irrelevanta men jag plockar höjd med mellan 15 och 20 meter per minut och det är bra.
Vädret har stabiliserats och molnhöjden har klättrat uppåt, när vi kravlat oss upp ovan trädgränsen kan jag blicka tillbaka ned mot Bydalen och Höglekaredalen som ligger långt långt nedanför oss redan. Det är fantastiskt vackert men inget att titta för länge på - bara att kötta på vidare uppför. Lite ovan tusen meter över havet når vi passet öster om toppen och härifrån väntar en kort men brant toppattack innan det är dags att rulla med igen på andra sidan.

Toppen är molnig men strax därunder får vi fri sikt ner mot dalen och mot skåran. Otroligt mäktig formation - en djup ravin som är ett par km lång, skarpt nedskuren och som separerar Drommen från resten av Oviksfjällen. Vi följer skåran uppe på den östra kanten ned mot liftsystemet. Det är riktigt brant nedför men just här ändå ganska hygglig stig och det är inte allför svårt att krångla sig ned. Och vid 30 km får vi loppets tredje fikastopp. Jag fyller flaskorna med vatten, får i mig lite foccacia och en god pastasoppa. Samt några muggar sportdryck. Sedan vidare. Tiden lite bortom 4:30 vilket är fullt godkänt och kroppen är ännu inte helmanglad utan fortsatt rätt ok. Jag går sakta uppför men kompenserar med bra moral där jag klarar att springa och håller min plats i fältet - det är glest,  utdraget och heterogent; jag blir förbidundrad av ett par stycken och passerar ett par andra med nästan samma relativhastighet.

Bort mot Falkfångarfjället springer vi på omväxlande riktigt löpvänligt grusigt underlag, omväxlande snårigt kråkris. Aldrig tråkigt. Ett par regndroppar men fortsatt anständigt väder. Men trots snäll lutning och hyggligt underlag kommer halvannankilometersmarkeringarna med bedövande långt mellanrum nu. Inga direkta krämpor men jag känner mig seg och lite långsam. Det får vara så; jag njuter av vidderna här, fjället är stort och öppet och nu ser man miltals åt alla håll. Fantastisk miljö. I dalen nere till vänster löper en jokk och se där kommer löpare på väg tillbaka till Bydalen, närmare milen före mig i spåret och nästan en kilometer bort i terrängen. Det ser rasande mysigt ut därenere vid bäcken men jag misstänker att det inte är likadant när man väl är där. Blir påhejad av en fjällräddare som tycker jag ser stark ut och då får man ju försöka svara upp mot det och sträcka upp sig lite.

Annars går det trögt, mycket promenad uppför och långsam löpning på platten. Ändå är det här ett bra parti med mycket av lite mer lättlöpt terräng. Stigningen uppför Falkfångarfjället är den segaste i hela loppet, inte särdeles brant men envetet lång känns den. Mer vidder än branta toppar här men det är skönt att äntligen passera krönet och få lite planlöpning. Det är inte jättelätt underlag, inte tekniskt men det finns ingen stig utan man måste hela tiden söka en bra väg genom grus, småsten och lågvuxet kråkris. Leden sträcker spikrakt mot sydost, man kan se kryssen ett par kilometer framåt. Någonstans där framme, vid 40 km, väntar den sista fikakontrollen.

Det lilla prismavindskyddet ligger på en höjd ovanför en bäck. Coca cola, chips, godis och sportdryck. Och espresso. Det är som vanligt gott och trevligt i kontrollerna men nu sveper svarta moln in. Jag avslutar espresson och påbörjar det sista benet tillbaka mot Bydalen samtidigt som regnet börjar falla allt tätare. Och övergår i hagel. Här är ett riktigt fint parti med bra stig i lätt medlut, jag är inte riktigt pigg nog att njuta av det men det är skönt att det går att jobba på när vädret är som det är. Räknar i huvudet och kommer fram till att jag kan behöva en timme för de sista fem kilometrarna som går över Drommens topp en andra gång och där vet jag hur det ser ut. 40 kilometer passeras efter sex och femton ungefär - jag tänker att inklusive stigningar och allt kanske det blir tufft att nå åtta timmar ändå men lovar mig själv att springa på så bra det går.

Regnet avtar igen och jag blir passerad av två snabbare löpare på ett ganska risigt parti nere på slätten. Man ser Dromskåran ett par kilometer längre fram och snart börjar en mjuk stigning ditupp. Jag blandar gång i backarna med löpning där det går och plockar på ganska bra tycker jag. Uppe vid skåran regnar det igen och en regnbåge hänger över berget, det är tjusigt men kargt. Banan gör en högersväng här och vi kommer in på en tydlig men som vanligt ganska stenig stig som löper längs foten av Dromberget, österut mot passet där vi ska upp.

Stigningen börjar vid 45 kilometer ungefär och jag har fem minuter till godo på sju timmar här, jag tycker att åtta timmar ska gå att nå och jag konstaterar att det är bäst jag pressar på bra uppför nu för i nedförslöporna kommer jag inte att kunna forcera utan måste ta det tempo som fungerar. Kollar stighastigheten på klockan, fortfarande mellan 15 och 20 meter per minut om jag jobbar på lite, utmärkt. I passet där jag nu svänger vänster upp mot toppen är det dimmigt och grått, plastbanden som markerar rutten fladdrar i vinden. Hundra höjdmeter till toppen, bara att trycka på nu. Jag tar en gel för att mobilisera kraft för den sista halvtimmen över toppen och ner till målet.

Och så är jag uppe, över grushögen och ner på andra sidan. Jag är långsammare än alla i min omgivning nedför så det finns inga placeringar att kriga om, bara att hålla ihop det. Branten ned vid Dromskåran som var fast och helt ok förra passagen är nu slipprig av lera, dessutom är kroppen av naturliga skäl lite småmanglad nu, så jag tar det riktigt försiktigt. Det är ändå inte en så lång passage som är ohemult brant så snart kan jag springa på igen. Över en bäck och uppför en brant bonusbacke på andra sidan - genom lite fjällbjörkskog och sedan kommer jag ut i toppen av skidliften som utgör upploppet. Kollar klockan och ser att jag har god marginal till min måltid, sladdar på nedför den ganska vänligt grusiga branten och lufsar i mål på lite mindre än 7:50.

Placeringen visar sig vara 70:e man av ca 200 startande och det är jag också ganska nöjd med. Riktigt tuffa förhållanden med många många som inte fullföljde. Summa summarum en tuff men riktigt fin bana, den stora skillnaden mot tidigare fjällmaror som jag sprungit är nog inte så mycket stigningarna som alla långa, branta och tekniska nedförslöpor som slet ordentligt. Men nu är det gjort och dessutom gjort bra. Kvällen avrundas med flaggan i topp hemma hos Crister - som slog mig med runt förtio minuter - med hemrullade köttbullar, bastu och öl. Bättre än så blir det inte.

Startområdet
Västerfjället
Över Sällsjöfjället tillbaka mot Bydalen igen
Dromstigningen nästa
Uppe på Drommen
Ner mot Dromskåran
Brant ned mot skåran
Uppåt igen
Dromskåran från övre randen
Undertecknad
Löpare på stigen nere i Dromskåran
På väg mot Falkfångarefjället - vy tillbaka mot Bydalen
Löpare långt nedanför, små prickar vid vattnet
2014-08-18 11:21 | Kommentarer

Befinner mig mitt mellan den stora fjällmaraveckan och årets surprise-utmaning – Bydalsfjällen. Tänker att jag får se veckan som var som ett träningsläger och läka kroppen med lite lätta formtoppningspass. Lördagen viks åt ett reklöp inför Rådaloppet tillsammans med Björn och Mikael på Mölndal Outdoor. Rådaloppet är ett gemytligt och sådär lite lagom krävande traillopp som går den 7:e september i samband med en familjedag vid Rådasjön. Vuxendistansen är 13 kilometer och går på omväxlande grus-, stig- och asfaltsunderlag. Tanken med dagens runda är att dels få ett bra löppass, dels kolla så det inte finns några oönskade överraskningar längs banan.

Starten går på grusvägar från en idyllisk skogsglänta nära Gunnebo slott och längs Rådasjöns södra strand. Vi håller ett lätt och avspänt tempo över bron och ut på det första asfaltspartiet som snabbt sätter sig i respekt med ett par branta uppförslöpor. Efter tre kilometer kommer vi in på det första fina stigpartiet; klassisk rättfram skogsstig utan för mycket tekniska inslag och med Rådasjön alltjämt glittrande till höger. Det här är trivsamt och jag känner hur jag vill öka farten lite. På de plana och hårda partierna känns tempot högt och ansträngt men här inne är det bara kul att gasa lite.

Nordöstra hörnet av Rådasjön erbjuder snabb men trevlig grusväg och när vi svänger höger runt den vik som på kartan heter Fridhemsviken kommer vi åter in på skogsstigar. Här är det mer tekniskt, grundvuxna asprötter täcker marken och man får trippa snabbt och rätt för att hålla farten; ett knepigt men ganska kul inslag. Ut på näset Labbera väntar mer skogsstig innan det blir grusväg och stiliga miljöer igen kring Råda säteri.

Avslutningen söder om Rådasjön är snabbare med en större nypa asfalt och kortare stiginterludier – har man disponerat krafterna väl under första halvan går det bra att springa fort här. Upploppet går dock uppför en sugande seg uppförsbacke som det svider att spurta bra i. Allt som allt en mycket trevlig bankomposition med fina miljöer, bra mix av underlag och en lagom utmanande sträcka. Jag skulle stå på startlinjen om det inte var för att jag antagligen står i nån korsning med en flagga dagen ifråga – jag får nöja mig med att ha sprungit ett bra och skönt rekpass sådär tre veckor innan loppet istället. Precis vad kroppen, knoppen och benen behövde – nu blir det ganska lugnt fram till på lördag tänker jag.

2014-08-09 21:44 | Kommentarer

Morgonen är sval och tidvis dimmig. Jag äter tidig frukost på fjällstationen, pysslar i ordning det sista och försöker klara av ett toabesök. För omväxlings skull trilskas magen och vill inte leverera. Jag går istället ut och tar en av de första transferbussarna till Edsåsdalen där starten ska gå, det blir ett andra besök på ett torrdass där jag åtminstone lyckas pressa ut något lite. Stämningen är elektrisk, jag värmer lite kort, hittar min startfålla och väntar. Strålande solsken och redan varmt klockan nio när starten går, det här kommer att bli en tung dag.

Två kilometer lätt grusvägslöpning, sedan bär det av upp genom skogen mot Skalknippen. Ambitionen idag var att ta det lugnt upp, förra året gick det alldeles för fort i början och är det någon skillnad åt något håll så är det att långdistansformen är sämre nu. Men uppför blir det kö och går ryckigt, promenad på plana spänger och understundom löpning i för branta uppförsbackar. Får ändå ta det som det kommer och småningom kommer vi över trädgränsen. Fantastiskt vackra vyer öppnar sig och Skalknippen passeras efter 55 minuter, fem minuter långsammare än förra året och helt enligt plan.

Nedför känner jag mig rapp och mina ståldubbade Icebug Anima biter bra både i lera och på blöta spänger. Skönt, för löpningen ned mot Ytterstvallen går över blöta myrar och är både lätt- och tungsprungen på en gång, det gäller att ha tungan rätt i mun och fötterna igång för att pricka nedförslöpningen bra. Känns som det matar på bra och snart nog kommer vi genom den magiskt vackra gräsvallen med utsikt ner över hela nejden. Så blir det mer skogslöpning mot Ottsjö. Jag glömmer hela tiden hur tung den här delen av banan är - det går uppför och stigen är nästan varje år mer av en bäck än en stig; vatten och lera forsar åt alla håll och det är inte utan en viss lättnad vi når Ottsjö bys utkanter.

Här är det grusväg nedför och sedan asfalt en bit bort till vätskan. Hela byn är ute och hejar och det är feststämning på gatan och i vätskekontrollen. Jag fyller ett par flaskor med sportdryck och tar en bulle. Försöker jobba medvetet med vätska och energi idag, värmen gör det svårt att hålla salter och vätskenivåer under kontroll. Jag plockar av tröjan och springer i bara vätskevästen, det känns åtrminstone lite svalare, när vi går upp för den ganska oglamorösa stigningen mot Hållfjället känns det annars som att jag håller på att koka - minsta intensitetsökning så går pulsen i taket; det blir lättjogg blandat med gång i de brantare eller klasfigare delarna.

Uppe på Hållfjället får vi se mer av det vackra hemska fruktansvärda jävla Ottsjöberget som tornar upp sig bakom Ottsjön på vår vänstra sida. Stigen här är blöt och enligt rapporterna osedvanligt sönderkörd men jag tycker det är som det brukar ungefär, blött och lerigt. Och snart börjar backen ned mot Nordbottnen, en sällsport ohemul nedstigning bland lera, stenar och höga rötter. Känner mig dock skapligt stark idag och orkar springa på rimligt väl ned till fikakontrollen som angörs efter tre timmar och fjorton minuter - fortfarande fyra minuter långsammare än förra året alltså, trots att min minnesbild är att jag var helt död här. Nu får jag lite buljong och ett par bitar riktigt god foccacia. Pastasalladen och det mesta andra hoppar jag över, istället dricker jag bra, fyller mina flaskor och börjar promenera upp mot Ottfjället. Åtta kilometer uppförsbacke framför mig nu. Vilket jag märkligt nog har längtat efter.

Tidsmålet skulle jag sätta nu hade jag bestämt, och det får rimligen bli att straffa fjolårstiden. Även om kroppen känns ok är jag för sent ute för allt annat.Men jag går starkt uppför - för det är gå det handlar om, i mitt segment och i de flesta fartgrupperna. Passerar mycket folk och känner mig rimligt ok. Men värmen! Så fort jag driver på det allra minsta bortom 16-17 stigningsmeter per minut är det som att motorn börjar koka. Tänker att det blir svalare om jag får vinna lite höjd. Jag kommer upp ovan björkskogen, den värsta backen flackar ur och stigen går i ömsom trappliknande spång, ömsom i andra krumsprång upp igenom riset. Men svalare blir det inte. Jag kör huvet ner i de jokkar jag passerar och försöker fortsätta dricka och äta bra. Kommer på mig själv med att längta upp till Ottfjällspassets espresso. Men dit är det ännu långt, först lite plan långsam jogg mellan bedövande vackra små fjälltjärnar och sedan lite nedåt innan suckarnas stenbrant upp till Ottfjällspasset äntligen börjar.

Men upp kommer jag. Trycker i mig chips och plastmugg efter plastmugg med Coca Cola medan jag väntar på det eftertraktade kaffet. Fyller flaskor en sista gång innan jag promenerar iväg upp mot den riktiga passpunkten, kaffekoppen i handen ett tag till - ska jag spöa fjolårstiden måste jag nog ligga på lite inser jag för även om det känns bättre än förra året här uppe så är det ändå inte mer än ok . Det är visserligen svalare och känns rätt bra att dra på sig en kall blöt T-shirt igen inför nedjoggen till Vålådalen men jag är ordentligt sliten nu med kramptendenser i quads och i hamstrings. Mest uppför lyckligtvis, i nedförslöpningarna som kommer kan jag tugga på rätt skapligt. Ett par rappa duo-lag passerar och jag lufsar om några som behöver gå nedför de tekniska partierna innan grusvägen, jag är mycket nöjd med att jag kan prestera något som åtminstone lite är löplikt här, inte rappt som halvmaran förra veckan såklart men ändå lite snabbare små steg som inte snubblar alltför ofta.

Och så når vi äntligen publiken som står vid grusvägens början, som ett streck har den synts ett bra tag mot fjället men nu kommer vi upp på den och kan släppa iväg nedför. Det går smärtsamt fort, femtempo, fyraochförtiotempo, ett tag 4:35. Inget benen jublar över men kramperna håller sig borta och det är bara att slå bort smärtan och rulla på. Totaltid om 5:45 är safe, bara ett par kilometer kvar och jag ser att det ska till en kramp majoralis för att stoppa mig från det. Frågan är om det går att nå 5:40. Kanske. Vi lämnar nedförsbacken med en knapp kilometer kvar, ett eller två korta motlut återstår och det är stört tungt att komma upp. Ändå ser jag på klockan att jag klarar att bita mig fast vid sex-tempo.

Hör speakerrösten, passerar tipshuset och kommer upp på den röda upploppsmattan och inser att jag kan komma under 5:40. Kramp överallt och upploppet är svagt svagt uppför men jag kommer in under målbågen på 5:39:54och en 187:e plats av 582 startande herrar. Tydlig förbättring mot förra året men framföratt en mycket mer positiv känsla. Sjunker ner bakom mållinjen. Vilar en stund och låter kramperna släppa innan jag försöker resa mig. Lägger mig sedan bakom en saftdunk i tältet och dricker saft och kaffe och äter våffla. Och bara blundar. Länge.

Starten i Edsåsdalen
Skalknippen
Ottsjö by
Hållfjället
Yours truly med Ottfjället i fonden. Inte snygg förgrund men vad gör man inte. Tack Jens Bernhardsson för fotot!
Ner för backen till Nordbottnen. Nederstigen till dödsriket, som det heter. Måste vara här.
Värsta feststämningen i Nordbottnen.
Uppför nu
Vätskekontroll Ottsjö
Härifrån är det nästan bara nedför
Post mortem: Stimmigt målområde
2014-08-08 19:23 | Kommentarer

Hämtat nummerlapp. Ätit pastabuffé. Minglat. Ligger på rummet och dricker kaffe, samt visualiserar ett riktigt bra lopp imorgon; förra året började med en bra klättring uppför Skalknippen men sedan var det bara nedåt hela vägen och klockan stannade till slut på 5:45. Jag har ingen aning om vart jag ska sikta tidsmässigt men kan konstatera att jag behöver ta det soft uppför första backen för att hålla hela vägen - inte minst mentalt.

Öppnar jag lugnt borde jag kunna klå mitt gamla banrekord på 5:27 åtminstone men jag sätter tidsmålet först när jag når Nordbottnen, dit fram ska det kännas bra har jag tänkt. Förra året var jag där efter 3:10 och tvärslut. Är jag där och fräsch efter 2:55 (vilket är osannolikt) är fem timmar görbart. Nu är ju tider egentligen oväsentliga här men det är alltid intressant att förhandsspekulera lite.

Väderprognosen ser hur som helst finfin ut, så även om underlaget förmodligen är redigt blött och sugande kan det bli en härlig löptur över fjälltopparna.

2014-08-07 01:10 | Kommentarer

Nummerlappsutdelningen på Ottfjället upp öppnar föredömligt nog en halvtimme före utsatt tid. Hinner därför hänga med till Nulltjärn på Hustruns simpass och får ändå gott om tid att påta med chip, nummerlapp och den sent tillkomna extrautrustningen i form av extra tröja och skaljacka. Utrustningen kom till som en säkerhetsåtgärd då vädret varit minst sagt skakigt. Fram till en timme innan start hällde regnet ner som ur en tappkran och de tidiga väderprognoserna talade om åska. Men lagom till start avtar regnet och molnen skingras en aning; tävlingsledningen måste ha mycket täta kontakter med vädergudarna.

Spänd stämning, nedräkning från speakern och så går starten, ut på den nyanlagda rullskidvägen från fjällstationen, drygt en halvkilometer hyggligt plan löpning innan vi svänger vänster uppför lappvägen. Det är drygt sextio startande och jag kan konstatera att skyrunning-eliten, multisport-eliten och ett antal riktigt namnkunniga skidåkare upptar en stor del av startlistan; jag var topp 50 bland halvmarans drygt 300 startande i lördags och topp 50 här är förmodligen en likvärdig prestation. Huvudklungan drar iväg i 3:30-tempo på den plana inledningen av loppet, jag hoppas väl lite att några ska ha förivrat sig men det är inte många löpare jag kommer ikapp senare under loppet så sanningen är nog att det är ett riktigt starkt startfält.

Lappvägen är fint löpvänligt grus i ca 10% motlut, ett bra tillfälle att hitta sin fart uppför fjällsidan. Jag känner mig stark och plockar ett par placeringar tidigt. Kollar stigningshastigheten på klockan, planen är att ligga runt 15 m/minut och det är där jag håller mig. Jag driver på bra uppför, känner dock att det är rejält varmt och pulsen ligger högt, kanske nära max rentav. Intalar mig att det blir flackare bara jag får lämna grusvägen och biter i lite till. Fjällskogen glesnar omkring oss och lämnar plats för kråkris och ljung, vi vinner snabbt höjd men är ännu kvar på det lättlöpta grusunderlaget. Men hu vad tufft det börjar bli, pulsen i taket och jag känner mig helt galet varm. Lättar på ryggsäcken för att få in luft i ren desperation men inget hjälper.

Efter tre kilometer når vi vattenfallet och ska lämna vägen, min minnesbild av rutten är att det blir flackare här men i verkligheten är stigen ganska brant i ytterligare någon kilometer, dessutom är den blöt och tungsprungen; mina Icebugs biter bra på lera och blöta spänger men centralkapaciteten slår i taket nu. Jag blir tvungen att gå ett par minuter för att inte kollapsa fullständigt. Släpper förbi en handfull löpare och joggar långsamt uppåt igen; det är blött, som att springa i en bäck stundtals men stigen blir äntligen lite flackare och jag kan förbereda mig på den sista kilometerns toppattack; 200 höjdmeter på svårsprunget underlag. Jag möter de första löparna på väg ner igen, toppen är molnig, blåsig och ogästvänlig idag och inbjuder inte till någon längre vila.

Jag kommer upp i intensitet igen, sneglar på klockan och ser att jag tar närmare 20 meter per minut. 45-minutersgränsen är bortom räckhåll men håller jag ihop det kan jag nå 50. Biter ihop och tuggar på, det är än kargare här, stenigt och blåser kallt. Moln sveper in omkring oss, ovanför mig ser jag en samling kryss som markerar ett krön strax innan toppen. Inte långt kvar nu - ser figurer i dimman som måste vara imål. Toppröse, mållinje. Precis under 48 minuter; det duger fint. Knäpper ett par bilder, får ett heja-SMS av hustrun som håller koll nere på sporthallens live-streaming; känner mig lyckligt lottad som har så bra support.

Jag pustar, käkar lite målgångsgodis, tittar på utsikten som helt mirakulöst öppnar sig för mig under mina fötter. Sedan är det dags att jogga ner till målbuffén. Det tar ett tag men det är det värt. Förutom god mat, trevligt sällskap och gott öl visar det sig dessutom att jag vinner en startplats i Bydalsfjällens helt hysteriska ultra; 49 km och 2800 höjdmeter - lördagens Fjällmara kommer att bli en västanfläkt i jämförelse.

Undertecknad ut från start. Foto AMR Nedevska.
Johan Persson på väg ned från toppen.
Peder Andreasson i mål
Lagom till nedjoggen öppnade sig fantastiska vyer.
2014-08-05 22:24 | Kommentarer

Gråvädersdag i Vålådalen. Lågt i tak och tidvis faller ett tätt duggregn. Ottfjället upp imorgon och benen är fortfarande lite möra från halvmaran i lördags trots massage efter loppet och bra urvarvningspass på cykel under gårdagen. Bestämmer mig för ett halvlångt pass i lågterräng, jag joggar över bron vid fjällstationen och genom den vresvuxna fjällskogen ner mot Vallbo. Här inleddes fjällmaran under ett par år, med rutt över till Issjödalen, Pyramiderna och Lunndörren - och mål vid Nulltjärns fantastiska sandstrand.

Idag nöjer jag mig dock med löpning längs de krokiga halvmurknaspängerna och den exceptionellt smala stigen invid Vålån. Jag har en vag idé om att ta mig upp på Middagsvalen men förivrar mig och tar fel väg. Inser också att molnen ändå släpar alldeles för lågt för att det ska vara meningsfullt med ens en lägre topptur. Istället fortsätter jag i urskog och urregn från Vallbo ännu längre österut till Fångåmon och ridvadet. En hackspett kly-klyar ensligt mellan de gröna träden, då och då skymtar den brusande forsen. Annars bjuds inga enastående vyer eller fartexcesser i dagens pass, bara ett renande regn och en renande lättdistans. Halvannan timme, sedan är mitt sinne klart som Vålåns vatten. Och si - där har hustrun parkerat bilen och passet kan sålunda avslutas i vederbörlig ordning.

Väderprognosen för morgondagen utlovar ännu mer regn, blir det åska också kan det bli förändringar i programmet; annars väntar 680 höjdmeter under sex kilometers löpning upp till östertoppen imorgon kväll. Får se hur det går.

2014-08-02 16:59 | Kommentarer

Det är något speciellt med att åka busstransfer till start; samma nerviga känsla som här infinner sig på Munkastigen. Tio bussar skeppar ut runt femhundra ivriga fjäll-löpare. Nästan sjuhundra anmälda på bara halvmaran i år, helt makalöst. Det känns långt, bussen skumpar ut på en grusväg som aldrig tar slut. Ottfjället tornar upp sig utanför fönstret, insvept i moln. Smånervöst kartläsande, packpyssel. Blundar - försöker småsova lite. Så är vi framme.

Värmer, slänger överdragspåse på härför avsedd plats och sedan in i startfållan. Vädret för dagen ser lovande ut, solen skiner på oss i Nordbottnen och molnen kring fjälltopparna börjar skingras. Det blåser dock riktigt duktigt. Startbågen fick tas ner då den höll på att bryta alla förtöjningar och flyga iväg till Åre. Vi klarar oss bra ändå och efter några inledande ord från Patrik är vi äntligen iväg.

En dryg kilometer grusväg för att vi ska hitta vår plats i fältet, sedan smalnar det av. Den andra kilometern är enfilig spånglöpning längs myrarna invid Ottsjön. Hisnande vackert redan här även om Ottsjön idag ser grå och elak ut. Jag öppnar i normalt halvmaratempo, 4:05-4:15/km, vilket är lite offensivt men det gör att jag slipper köa på spängerna, ändå blir det ganska lugn jogg fram till Nordbottnen där klättringen börjar. Inledningen är helt stört brant, mellan 2.7 och 3.0 km plockar vi 100 höjdmeter - det går fint att plocka blåbär utan att böja sig framåt, man når marken bra ändå.

Strax efter femkilomterspasseringen planar stigningen ut och vi får börja njuta av riktigt bra högfjällslöpning. Stigarna på Ottfjället är tuffa, tydlig stig men med vassa hårda stenar som ska pareras. Riktigt fin trail och jag njuter av att vara frisk i benen nog att kunna springa här - på den långa fjällmaran är det ofta nästan hopplöst att orka prestera något som ens liknar löpning på mycket långt håll här.

Bakom och nedanför oss ser vi nu Ottsjön som en blånad, bortom den hur långt som helst av berg, sjöar och skog. Bedövande vackert - men nu handlar det om att forcera den sista klättringen upp till vindskyddet och vätskekontrollen. Mycket promenad igen men jag trycker på bra för att kunna unna mig en espresso och en minipaus uppe på toppen. Riktigt gott med kvalitetskaffe och en brutal utsikt; en chokladboll och lite smågodis åker också ner innan jag rullar vidare.

Fortfarande några höjdmeter kvar upp till den riktiga passpunkten men sedan börjar det gå nedför. En mil kvar och benen är fräscha nog för att det ska funka att banka på med hög kadens och precisa fotisättningar bland stenarna och över smala spänger. Ruskigt kul löpning i högt uppskruvat tempo - bara att forsa på, snart nog ser jag grusvägen som en rät linje genom det annars så brutna landskapet och innan jag vet ordet av dundrar vi nedför fjällsidan i fyraminuterstempo. Småsnackar lite med en löpare som följt lite i rygg ett tag. Blir påhejad av UltraTriCrister som står uppe vid vattenfallet och tjoar.

Slutforceringen på halvmaran har en liten bonussväng runt en tjärn; stigen är nybruten och riktigt sugande, en hel del småbackar upp och ned undfägnas oss också. Ganska trött nu men så hör man speakerrösten från målet och får lite extra kraft. Bara det att vi ska passera målområdet och klättra uppför en skidbacke innan vi får gå i mål. Försöker springa lite uppför men det är brant och tar tvärstopp; det blir promenad upp. På krönet får vi hejarop och uppmuntran, nu återstår bara nedförslöpning gernom blåbärsriset i skidbacken. Men det är brant och svårlöpt och krampen i quadsen är inte långt borta. Jag håller nere tempot och joggar försiktigt nedåt. På platten kan jag öka lite igen och köra på de sista 200 metrarna i mål i god stil.

Jag är inne på 2:36 vilket räcker till topp 50 i herrklassen. Blir både glad och förvånad över placeringen - jag har visserligen tränat fart ganska duktigt på vårkanten men annars har träningen varit ostrukturerad och ofokuserad och jag hade räknat med en placering i mitten av fältet. Nöjd lägger jag mig i gräset med en mugg kaffe, en våffla och en korv med bröd. Snart väntar några minuters massage och sedan blir det soft fram till onsdag då nästa lopp väntar.