Benen på ryggen

2014-08-24 19:41 | Kommentarer

Jag övernattar tillsammans med Mattias och Crister i en urmysig stuga vid Gräftåvallen. Kvällspyssel införloppetöl och sedan i säng. På morgonen frukost och sen direkt till starten i Bydalen, över tvåhundra är anmälda till den stört långa och kuperade utmaningen, lika många till en halvmaravariant. Bydalen och Höglekaredalen ligger mitt inne i Oviksfjällen, sydväst från Östersund och är mig en helt ny bekantskap. Kalfjället och såväl dramatiska naturformationer som vida vidder känns nära. I botten på dalen är älven full med vatten och tunga moln släpar över bergstopparna, det här kommer att bli en utmanande dag.

Från start bär det omedelbart av uppför, först på grusväg sedan på en stig som blir smalare och stenigare efter hand. Efter tio minuter börjar regnet falla, det blir en ordentlig skur innan det tunnar ur igen,  men även om regnet upphör har vi molnen med oss hela vägen upp på Västertoppen och istället för vida vyer får vi tät vit dimma att springa i. Det blir en kort bit plan löpning sedan börjar det gå nedför mot Mårdsundsbodarna. Det börjar regna igen och eftersom jag springer med glasögon idag blir det en stökig och svårbemästrad nedfärd. Jag får bekymmer med imma och regndistorderad syn och ett tag tar jag rentav av glasögonen men det blir inte bättre och är dessutom jobbigt att ha dem i handen så jag tar på dem igen. Lite invärtes svordomar och bistra tankar följer mig genom den leriga och bistra nedförslöpningen till första fikastoppet.

Vi får en liten slinga på sugande gräsunderlag i Mårdsundsbodarna innan det är dags att börja klättra uppför för tillbakavägen mot Bydalen igen. När vi kommer upp på höjden här får vi några kilometer riktigt fin kalfjällslöpning på förhållandevis lättlöpt underlag, det är fortfarande mest moln och dimma men understundom skingras skyarna och det vidsträckta landskapet med alla fjällsjöar och berg får visa upp sig i all sin prakt.

Passagen nedför till Bydalen är mer lättlöpt, vi springer nedför en transportpist och sedan på en grusväg. Jag har känt att det gått lite trögt ett tag och nu börjar magen bubbla. Jag kände nig att morgontömningen inte var fullkomlig så det kommer inte direkt oväntat. In i skogen i fem minuter, sen ut och vidare ner till andra fikastoppet vid 23 km. Jag är där på ganska exakt tre timmar. Mina förhandsspekulationer om tid har gått mot att satsa på under åtta timmar och då är det ganska lagom, den första biten är lättast - nu ska vi upp på Drommen och så leka ett par vändor kring den dramatiska Dromskåran.

Klättringen upp mot toppen är rejält brant. Vi börjar strax under 600 meter och ska ta oss upp till 1140. Jag känner mig fräsch i kroppen, jag tappar en del i utförslöpningarna men går rimligt starkt och bra uppför. På Dromstigningen känns det som jag vinner på omgivningen; kilometertiderna blir irrelevanta men jag plockar höjd med mellan 15 och 20 meter per minut och det är bra.
Vädret har stabiliserats och molnhöjden har klättrat uppåt, när vi kravlat oss upp ovan trädgränsen kan jag blicka tillbaka ned mot Bydalen och Höglekaredalen som ligger långt långt nedanför oss redan. Det är fantastiskt vackert men inget att titta för länge på - bara att kötta på vidare uppför. Lite ovan tusen meter över havet når vi passet öster om toppen och härifrån väntar en kort men brant toppattack innan det är dags att rulla med igen på andra sidan.

Toppen är molnig men strax därunder får vi fri sikt ner mot dalen och mot skåran. Otroligt mäktig formation - en djup ravin som är ett par km lång, skarpt nedskuren och som separerar Drommen från resten av Oviksfjällen. Vi följer skåran uppe på den östra kanten ned mot liftsystemet. Det är riktigt brant nedför men just här ändå ganska hygglig stig och det är inte allför svårt att krångla sig ned. Och vid 30 km får vi loppets tredje fikastopp. Jag fyller flaskorna med vatten, får i mig lite foccacia och en god pastasoppa. Samt några muggar sportdryck. Sedan vidare. Tiden lite bortom 4:30 vilket är fullt godkänt och kroppen är ännu inte helmanglad utan fortsatt rätt ok. Jag går sakta uppför men kompenserar med bra moral där jag klarar att springa och håller min plats i fältet - det är glest,  utdraget och heterogent; jag blir förbidundrad av ett par stycken och passerar ett par andra med nästan samma relativhastighet.

Bort mot Falkfångarfjället springer vi på omväxlande riktigt löpvänligt grusigt underlag, omväxlande snårigt kråkris. Aldrig tråkigt. Ett par regndroppar men fortsatt anständigt väder. Men trots snäll lutning och hyggligt underlag kommer halvannankilometersmarkeringarna med bedövande långt mellanrum nu. Inga direkta krämpor men jag känner mig seg och lite långsam. Det får vara så; jag njuter av vidderna här, fjället är stort och öppet och nu ser man miltals åt alla håll. Fantastisk miljö. I dalen nere till vänster löper en jokk och se där kommer löpare på väg tillbaka till Bydalen, närmare milen före mig i spåret och nästan en kilometer bort i terrängen. Det ser rasande mysigt ut därenere vid bäcken men jag misstänker att det inte är likadant när man väl är där. Blir påhejad av en fjällräddare som tycker jag ser stark ut och då får man ju försöka svara upp mot det och sträcka upp sig lite.

Annars går det trögt, mycket promenad uppför och långsam löpning på platten. Ändå är det här ett bra parti med mycket av lite mer lättlöpt terräng. Stigningen uppför Falkfångarfjället är den segaste i hela loppet, inte särdeles brant men envetet lång känns den. Mer vidder än branta toppar här men det är skönt att äntligen passera krönet och få lite planlöpning. Det är inte jättelätt underlag, inte tekniskt men det finns ingen stig utan man måste hela tiden söka en bra väg genom grus, småsten och lågvuxet kråkris. Leden sträcker spikrakt mot sydost, man kan se kryssen ett par kilometer framåt. Någonstans där framme, vid 40 km, väntar den sista fikakontrollen.

Det lilla prismavindskyddet ligger på en höjd ovanför en bäck. Coca cola, chips, godis och sportdryck. Och espresso. Det är som vanligt gott och trevligt i kontrollerna men nu sveper svarta moln in. Jag avslutar espresson och påbörjar det sista benet tillbaka mot Bydalen samtidigt som regnet börjar falla allt tätare. Och övergår i hagel. Här är ett riktigt fint parti med bra stig i lätt medlut, jag är inte riktigt pigg nog att njuta av det men det är skönt att det går att jobba på när vädret är som det är. Räknar i huvudet och kommer fram till att jag kan behöva en timme för de sista fem kilometrarna som går över Drommens topp en andra gång och där vet jag hur det ser ut. 40 kilometer passeras efter sex och femton ungefär - jag tänker att inklusive stigningar och allt kanske det blir tufft att nå åtta timmar ändå men lovar mig själv att springa på så bra det går.

Regnet avtar igen och jag blir passerad av två snabbare löpare på ett ganska risigt parti nere på slätten. Man ser Dromskåran ett par kilometer längre fram och snart börjar en mjuk stigning ditupp. Jag blandar gång i backarna med löpning där det går och plockar på ganska bra tycker jag. Uppe vid skåran regnar det igen och en regnbåge hänger över berget, det är tjusigt men kargt. Banan gör en högersväng här och vi kommer in på en tydlig men som vanligt ganska stenig stig som löper längs foten av Dromberget, österut mot passet där vi ska upp.

Stigningen börjar vid 45 kilometer ungefär och jag har fem minuter till godo på sju timmar här, jag tycker att åtta timmar ska gå att nå och jag konstaterar att det är bäst jag pressar på bra uppför nu för i nedförslöporna kommer jag inte att kunna forcera utan måste ta det tempo som fungerar. Kollar stighastigheten på klockan, fortfarande mellan 15 och 20 meter per minut om jag jobbar på lite, utmärkt. I passet där jag nu svänger vänster upp mot toppen är det dimmigt och grått, plastbanden som markerar rutten fladdrar i vinden. Hundra höjdmeter till toppen, bara att trycka på nu. Jag tar en gel för att mobilisera kraft för den sista halvtimmen över toppen och ner till målet.

Och så är jag uppe, över grushögen och ner på andra sidan. Jag är långsammare än alla i min omgivning nedför så det finns inga placeringar att kriga om, bara att hålla ihop det. Branten ned vid Dromskåran som var fast och helt ok förra passagen är nu slipprig av lera, dessutom är kroppen av naturliga skäl lite småmanglad nu, så jag tar det riktigt försiktigt. Det är ändå inte en så lång passage som är ohemult brant så snart kan jag springa på igen. Över en bäck och uppför en brant bonusbacke på andra sidan - genom lite fjällbjörkskog och sedan kommer jag ut i toppen av skidliften som utgör upploppet. Kollar klockan och ser att jag har god marginal till min måltid, sladdar på nedför den ganska vänligt grusiga branten och lufsar i mål på lite mindre än 7:50.

Placeringen visar sig vara 70:e man av ca 200 startande och det är jag också ganska nöjd med. Riktigt tuffa förhållanden med många många som inte fullföljde. Summa summarum en tuff men riktigt fin bana, den stora skillnaden mot tidigare fjällmaror som jag sprungit är nog inte så mycket stigningarna som alla långa, branta och tekniska nedförslöpor som slet ordentligt. Men nu är det gjort och dessutom gjort bra. Kvällen avrundas med flaggan i topp hemma hos Crister - som slog mig med runt förtio minuter - med hemrullade köttbullar, bastu och öl. Bättre än så blir det inte.

Startområdet
Västerfjället
Över Sällsjöfjället tillbaka mot Bydalen igen
Dromstigningen nästa
Uppe på Drommen
Ner mot Dromskåran
Brant ned mot skåran
Uppåt igen
Dromskåran från övre randen
Undertecknad
Löpare på stigen nere i Dromskåran
På väg mot Falkfångarefjället - vy tillbaka mot Bydalen
Löpare långt nedanför, små prickar vid vattnet
2014-08-18 11:21 | Kommentarer

Befinner mig mitt mellan den stora fjällmaraveckan och årets surprise-utmaning – Bydalsfjällen. Tänker att jag får se veckan som var som ett träningsläger och läka kroppen med lite lätta formtoppningspass. Lördagen viks åt ett reklöp inför Rådaloppet tillsammans med Björn och Mikael på Mölndal Outdoor. Rådaloppet är ett gemytligt och sådär lite lagom krävande traillopp som går den 7:e september i samband med en familjedag vid Rådasjön. Vuxendistansen är 13 kilometer och går på omväxlande grus-, stig- och asfaltsunderlag. Tanken med dagens runda är att dels få ett bra löppass, dels kolla så det inte finns några oönskade överraskningar längs banan.

Starten går på grusvägar från en idyllisk skogsglänta nära Gunnebo slott och längs Rådasjöns södra strand. Vi håller ett lätt och avspänt tempo över bron och ut på det första asfaltspartiet som snabbt sätter sig i respekt med ett par branta uppförslöpor. Efter tre kilometer kommer vi in på det första fina stigpartiet; klassisk rättfram skogsstig utan för mycket tekniska inslag och med Rådasjön alltjämt glittrande till höger. Det här är trivsamt och jag känner hur jag vill öka farten lite. På de plana och hårda partierna känns tempot högt och ansträngt men här inne är det bara kul att gasa lite.

Nordöstra hörnet av Rådasjön erbjuder snabb men trevlig grusväg och när vi svänger höger runt den vik som på kartan heter Fridhemsviken kommer vi åter in på skogsstigar. Här är det mer tekniskt, grundvuxna asprötter täcker marken och man får trippa snabbt och rätt för att hålla farten; ett knepigt men ganska kul inslag. Ut på näset Labbera väntar mer skogsstig innan det blir grusväg och stiliga miljöer igen kring Råda säteri.

Avslutningen söder om Rådasjön är snabbare med en större nypa asfalt och kortare stiginterludier – har man disponerat krafterna väl under första halvan går det bra att springa fort här. Upploppet går dock uppför en sugande seg uppförsbacke som det svider att spurta bra i. Allt som allt en mycket trevlig bankomposition med fina miljöer, bra mix av underlag och en lagom utmanande sträcka. Jag skulle stå på startlinjen om det inte var för att jag antagligen står i nån korsning med en flagga dagen ifråga – jag får nöja mig med att ha sprungit ett bra och skönt rekpass sådär tre veckor innan loppet istället. Precis vad kroppen, knoppen och benen behövde – nu blir det ganska lugnt fram till på lördag tänker jag.

2014-08-09 21:44 | Kommentarer

Morgonen är sval och tidvis dimmig. Jag äter tidig frukost på fjällstationen, pysslar i ordning det sista och försöker klara av ett toabesök. För omväxlings skull trilskas magen och vill inte leverera. Jag går istället ut och tar en av de första transferbussarna till Edsåsdalen där starten ska gå, det blir ett andra besök på ett torrdass där jag åtminstone lyckas pressa ut något lite. Stämningen är elektrisk, jag värmer lite kort, hittar min startfålla och väntar. Strålande solsken och redan varmt klockan nio när starten går, det här kommer att bli en tung dag.

Två kilometer lätt grusvägslöpning, sedan bär det av upp genom skogen mot Skalknippen. Ambitionen idag var att ta det lugnt upp, förra året gick det alldeles för fort i början och är det någon skillnad åt något håll så är det att långdistansformen är sämre nu. Men uppför blir det kö och går ryckigt, promenad på plana spänger och understundom löpning i för branta uppförsbackar. Får ändå ta det som det kommer och småningom kommer vi över trädgränsen. Fantastiskt vackra vyer öppnar sig och Skalknippen passeras efter 55 minuter, fem minuter långsammare än förra året och helt enligt plan.

Nedför känner jag mig rapp och mina ståldubbade Icebug Anima biter bra både i lera och på blöta spänger. Skönt, för löpningen ned mot Ytterstvallen går över blöta myrar och är både lätt- och tungsprungen på en gång, det gäller att ha tungan rätt i mun och fötterna igång för att pricka nedförslöpningen bra. Känns som det matar på bra och snart nog kommer vi genom den magiskt vackra gräsvallen med utsikt ner över hela nejden. Så blir det mer skogslöpning mot Ottsjö. Jag glömmer hela tiden hur tung den här delen av banan är - det går uppför och stigen är nästan varje år mer av en bäck än en stig; vatten och lera forsar åt alla håll och det är inte utan en viss lättnad vi når Ottsjö bys utkanter.

Här är det grusväg nedför och sedan asfalt en bit bort till vätskan. Hela byn är ute och hejar och det är feststämning på gatan och i vätskekontrollen. Jag fyller ett par flaskor med sportdryck och tar en bulle. Försöker jobba medvetet med vätska och energi idag, värmen gör det svårt att hålla salter och vätskenivåer under kontroll. Jag plockar av tröjan och springer i bara vätskevästen, det känns åtrminstone lite svalare, när vi går upp för den ganska oglamorösa stigningen mot Hållfjället känns det annars som att jag håller på att koka - minsta intensitetsökning så går pulsen i taket; det blir lättjogg blandat med gång i de brantare eller klasfigare delarna.

Uppe på Hållfjället får vi se mer av det vackra hemska fruktansvärda jävla Ottsjöberget som tornar upp sig bakom Ottsjön på vår vänstra sida. Stigen här är blöt och enligt rapporterna osedvanligt sönderkörd men jag tycker det är som det brukar ungefär, blött och lerigt. Och snart börjar backen ned mot Nordbottnen, en sällsport ohemul nedstigning bland lera, stenar och höga rötter. Känner mig dock skapligt stark idag och orkar springa på rimligt väl ned till fikakontrollen som angörs efter tre timmar och fjorton minuter - fortfarande fyra minuter långsammare än förra året alltså, trots att min minnesbild är att jag var helt död här. Nu får jag lite buljong och ett par bitar riktigt god foccacia. Pastasalladen och det mesta andra hoppar jag över, istället dricker jag bra, fyller mina flaskor och börjar promenera upp mot Ottfjället. Åtta kilometer uppförsbacke framför mig nu. Vilket jag märkligt nog har längtat efter.

Tidsmålet skulle jag sätta nu hade jag bestämt, och det får rimligen bli att straffa fjolårstiden. Även om kroppen känns ok är jag för sent ute för allt annat.Men jag går starkt uppför - för det är gå det handlar om, i mitt segment och i de flesta fartgrupperna. Passerar mycket folk och känner mig rimligt ok. Men värmen! Så fort jag driver på det allra minsta bortom 16-17 stigningsmeter per minut är det som att motorn börjar koka. Tänker att det blir svalare om jag får vinna lite höjd. Jag kommer upp ovan björkskogen, den värsta backen flackar ur och stigen går i ömsom trappliknande spång, ömsom i andra krumsprång upp igenom riset. Men svalare blir det inte. Jag kör huvet ner i de jokkar jag passerar och försöker fortsätta dricka och äta bra. Kommer på mig själv med att längta upp till Ottfjällspassets espresso. Men dit är det ännu långt, först lite plan långsam jogg mellan bedövande vackra små fjälltjärnar och sedan lite nedåt innan suckarnas stenbrant upp till Ottfjällspasset äntligen börjar.

Men upp kommer jag. Trycker i mig chips och plastmugg efter plastmugg med Coca Cola medan jag väntar på det eftertraktade kaffet. Fyller flaskor en sista gång innan jag promenerar iväg upp mot den riktiga passpunkten, kaffekoppen i handen ett tag till - ska jag spöa fjolårstiden måste jag nog ligga på lite inser jag för även om det känns bättre än förra året här uppe så är det ändå inte mer än ok . Det är visserligen svalare och känns rätt bra att dra på sig en kall blöt T-shirt igen inför nedjoggen till Vålådalen men jag är ordentligt sliten nu med kramptendenser i quads och i hamstrings. Mest uppför lyckligtvis, i nedförslöpningarna som kommer kan jag tugga på rätt skapligt. Ett par rappa duo-lag passerar och jag lufsar om några som behöver gå nedför de tekniska partierna innan grusvägen, jag är mycket nöjd med att jag kan prestera något som åtminstone lite är löplikt här, inte rappt som halvmaran förra veckan såklart men ändå lite snabbare små steg som inte snubblar alltför ofta.

Och så når vi äntligen publiken som står vid grusvägens början, som ett streck har den synts ett bra tag mot fjället men nu kommer vi upp på den och kan släppa iväg nedför. Det går smärtsamt fort, femtempo, fyraochförtiotempo, ett tag 4:35. Inget benen jublar över men kramperna håller sig borta och det är bara att slå bort smärtan och rulla på. Totaltid om 5:45 är safe, bara ett par kilometer kvar och jag ser att det ska till en kramp majoralis för att stoppa mig från det. Frågan är om det går att nå 5:40. Kanske. Vi lämnar nedförsbacken med en knapp kilometer kvar, ett eller två korta motlut återstår och det är stört tungt att komma upp. Ändå ser jag på klockan att jag klarar att bita mig fast vid sex-tempo.

Hör speakerrösten, passerar tipshuset och kommer upp på den röda upploppsmattan och inser att jag kan komma under 5:40. Kramp överallt och upploppet är svagt svagt uppför men jag kommer in under målbågen på 5:39:54och en 187:e plats av 582 startande herrar. Tydlig förbättring mot förra året men framföratt en mycket mer positiv känsla. Sjunker ner bakom mållinjen. Vilar en stund och låter kramperna släppa innan jag försöker resa mig. Lägger mig sedan bakom en saftdunk i tältet och dricker saft och kaffe och äter våffla. Och bara blundar. Länge.

Starten i Edsåsdalen
Skalknippen
Ottsjö by
Hållfjället
Yours truly med Ottfjället i fonden. Inte snygg förgrund men vad gör man inte. Tack Jens Bernhardsson för fotot!
Ner för backen till Nordbottnen. Nederstigen till dödsriket, som det heter. Måste vara här.
Värsta feststämningen i Nordbottnen.
Uppför nu
Vätskekontroll Ottsjö
Härifrån är det nästan bara nedför
Post mortem: Stimmigt målområde
2014-08-08 19:23 | Kommentarer

Hämtat nummerlapp. Ätit pastabuffé. Minglat. Ligger på rummet och dricker kaffe, samt visualiserar ett riktigt bra lopp imorgon; förra året började med en bra klättring uppför Skalknippen men sedan var det bara nedåt hela vägen och klockan stannade till slut på 5:45. Jag har ingen aning om vart jag ska sikta tidsmässigt men kan konstatera att jag behöver ta det soft uppför första backen för att hålla hela vägen - inte minst mentalt.

Öppnar jag lugnt borde jag kunna klå mitt gamla banrekord på 5:27 åtminstone men jag sätter tidsmålet först när jag når Nordbottnen, dit fram ska det kännas bra har jag tänkt. Förra året var jag där efter 3:10 och tvärslut. Är jag där och fräsch efter 2:55 (vilket är osannolikt) är fem timmar görbart. Nu är ju tider egentligen oväsentliga här men det är alltid intressant att förhandsspekulera lite.

Väderprognosen ser hur som helst finfin ut, så även om underlaget förmodligen är redigt blött och sugande kan det bli en härlig löptur över fjälltopparna.

2014-08-07 01:10 | Kommentarer

Nummerlappsutdelningen på Ottfjället upp öppnar föredömligt nog en halvtimme före utsatt tid. Hinner därför hänga med till Nulltjärn på Hustruns simpass och får ändå gott om tid att påta med chip, nummerlapp och den sent tillkomna extrautrustningen i form av extra tröja och skaljacka. Utrustningen kom till som en säkerhetsåtgärd då vädret varit minst sagt skakigt. Fram till en timme innan start hällde regnet ner som ur en tappkran och de tidiga väderprognoserna talade om åska. Men lagom till start avtar regnet och molnen skingras en aning; tävlingsledningen måste ha mycket täta kontakter med vädergudarna.

Spänd stämning, nedräkning från speakern och så går starten, ut på den nyanlagda rullskidvägen från fjällstationen, drygt en halvkilometer hyggligt plan löpning innan vi svänger vänster uppför lappvägen. Det är drygt sextio startande och jag kan konstatera att skyrunning-eliten, multisport-eliten och ett antal riktigt namnkunniga skidåkare upptar en stor del av startlistan; jag var topp 50 bland halvmarans drygt 300 startande i lördags och topp 50 här är förmodligen en likvärdig prestation. Huvudklungan drar iväg i 3:30-tempo på den plana inledningen av loppet, jag hoppas väl lite att några ska ha förivrat sig men det är inte många löpare jag kommer ikapp senare under loppet så sanningen är nog att det är ett riktigt starkt startfält.

Lappvägen är fint löpvänligt grus i ca 10% motlut, ett bra tillfälle att hitta sin fart uppför fjällsidan. Jag känner mig stark och plockar ett par placeringar tidigt. Kollar stigningshastigheten på klockan, planen är att ligga runt 15 m/minut och det är där jag håller mig. Jag driver på bra uppför, känner dock att det är rejält varmt och pulsen ligger högt, kanske nära max rentav. Intalar mig att det blir flackare bara jag får lämna grusvägen och biter i lite till. Fjällskogen glesnar omkring oss och lämnar plats för kråkris och ljung, vi vinner snabbt höjd men är ännu kvar på det lättlöpta grusunderlaget. Men hu vad tufft det börjar bli, pulsen i taket och jag känner mig helt galet varm. Lättar på ryggsäcken för att få in luft i ren desperation men inget hjälper.

Efter tre kilometer når vi vattenfallet och ska lämna vägen, min minnesbild av rutten är att det blir flackare här men i verkligheten är stigen ganska brant i ytterligare någon kilometer, dessutom är den blöt och tungsprungen; mina Icebugs biter bra på lera och blöta spänger men centralkapaciteten slår i taket nu. Jag blir tvungen att gå ett par minuter för att inte kollapsa fullständigt. Släpper förbi en handfull löpare och joggar långsamt uppåt igen; det är blött, som att springa i en bäck stundtals men stigen blir äntligen lite flackare och jag kan förbereda mig på den sista kilometerns toppattack; 200 höjdmeter på svårsprunget underlag. Jag möter de första löparna på väg ner igen, toppen är molnig, blåsig och ogästvänlig idag och inbjuder inte till någon längre vila.

Jag kommer upp i intensitet igen, sneglar på klockan och ser att jag tar närmare 20 meter per minut. 45-minutersgränsen är bortom räckhåll men håller jag ihop det kan jag nå 50. Biter ihop och tuggar på, det är än kargare här, stenigt och blåser kallt. Moln sveper in omkring oss, ovanför mig ser jag en samling kryss som markerar ett krön strax innan toppen. Inte långt kvar nu - ser figurer i dimman som måste vara imål. Toppröse, mållinje. Precis under 48 minuter; det duger fint. Knäpper ett par bilder, får ett heja-SMS av hustrun som håller koll nere på sporthallens live-streaming; känner mig lyckligt lottad som har så bra support.

Jag pustar, käkar lite målgångsgodis, tittar på utsikten som helt mirakulöst öppnar sig för mig under mina fötter. Sedan är det dags att jogga ner till målbuffén. Det tar ett tag men det är det värt. Förutom god mat, trevligt sällskap och gott öl visar det sig dessutom att jag vinner en startplats i Bydalsfjällens helt hysteriska ultra; 49 km och 2800 höjdmeter - lördagens Fjällmara kommer att bli en västanfläkt i jämförelse.

Undertecknad ut från start. Foto AMR Nedevska.
Johan Persson på väg ned från toppen.
Peder Andreasson i mål
Lagom till nedjoggen öppnade sig fantastiska vyer.
2014-08-05 22:24 | Kommentarer

Gråvädersdag i Vålådalen. Lågt i tak och tidvis faller ett tätt duggregn. Ottfjället upp imorgon och benen är fortfarande lite möra från halvmaran i lördags trots massage efter loppet och bra urvarvningspass på cykel under gårdagen. Bestämmer mig för ett halvlångt pass i lågterräng, jag joggar över bron vid fjällstationen och genom den vresvuxna fjällskogen ner mot Vallbo. Här inleddes fjällmaran under ett par år, med rutt över till Issjödalen, Pyramiderna och Lunndörren - och mål vid Nulltjärns fantastiska sandstrand.

Idag nöjer jag mig dock med löpning längs de krokiga halvmurknaspängerna och den exceptionellt smala stigen invid Vålån. Jag har en vag idé om att ta mig upp på Middagsvalen men förivrar mig och tar fel väg. Inser också att molnen ändå släpar alldeles för lågt för att det ska vara meningsfullt med ens en lägre topptur. Istället fortsätter jag i urskog och urregn från Vallbo ännu längre österut till Fångåmon och ridvadet. En hackspett kly-klyar ensligt mellan de gröna träden, då och då skymtar den brusande forsen. Annars bjuds inga enastående vyer eller fartexcesser i dagens pass, bara ett renande regn och en renande lättdistans. Halvannan timme, sedan är mitt sinne klart som Vålåns vatten. Och si - där har hustrun parkerat bilen och passet kan sålunda avslutas i vederbörlig ordning.

Väderprognosen för morgondagen utlovar ännu mer regn, blir det åska också kan det bli förändringar i programmet; annars väntar 680 höjdmeter under sex kilometers löpning upp till östertoppen imorgon kväll. Får se hur det går.

2014-08-02 16:59 | Kommentarer

Det är något speciellt med att åka busstransfer till start; samma nerviga känsla som här infinner sig på Munkastigen. Tio bussar skeppar ut runt femhundra ivriga fjäll-löpare. Nästan sjuhundra anmälda på bara halvmaran i år, helt makalöst. Det känns långt, bussen skumpar ut på en grusväg som aldrig tar slut. Ottfjället tornar upp sig utanför fönstret, insvept i moln. Smånervöst kartläsande, packpyssel. Blundar - försöker småsova lite. Så är vi framme.

Värmer, slänger överdragspåse på härför avsedd plats och sedan in i startfållan. Vädret för dagen ser lovande ut, solen skiner på oss i Nordbottnen och molnen kring fjälltopparna börjar skingras. Det blåser dock riktigt duktigt. Startbågen fick tas ner då den höll på att bryta alla förtöjningar och flyga iväg till Åre. Vi klarar oss bra ändå och efter några inledande ord från Patrik är vi äntligen iväg.

En dryg kilometer grusväg för att vi ska hitta vår plats i fältet, sedan smalnar det av. Den andra kilometern är enfilig spånglöpning längs myrarna invid Ottsjön. Hisnande vackert redan här även om Ottsjön idag ser grå och elak ut. Jag öppnar i normalt halvmaratempo, 4:05-4:15/km, vilket är lite offensivt men det gör att jag slipper köa på spängerna, ändå blir det ganska lugn jogg fram till Nordbottnen där klättringen börjar. Inledningen är helt stört brant, mellan 2.7 och 3.0 km plockar vi 100 höjdmeter - det går fint att plocka blåbär utan att böja sig framåt, man når marken bra ändå.

Strax efter femkilomterspasseringen planar stigningen ut och vi får börja njuta av riktigt bra högfjällslöpning. Stigarna på Ottfjället är tuffa, tydlig stig men med vassa hårda stenar som ska pareras. Riktigt fin trail och jag njuter av att vara frisk i benen nog att kunna springa här - på den långa fjällmaran är det ofta nästan hopplöst att orka prestera något som ens liknar löpning på mycket långt håll här.

Bakom och nedanför oss ser vi nu Ottsjön som en blånad, bortom den hur långt som helst av berg, sjöar och skog. Bedövande vackert - men nu handlar det om att forcera den sista klättringen upp till vindskyddet och vätskekontrollen. Mycket promenad igen men jag trycker på bra för att kunna unna mig en espresso och en minipaus uppe på toppen. Riktigt gott med kvalitetskaffe och en brutal utsikt; en chokladboll och lite smågodis åker också ner innan jag rullar vidare.

Fortfarande några höjdmeter kvar upp till den riktiga passpunkten men sedan börjar det gå nedför. En mil kvar och benen är fräscha nog för att det ska funka att banka på med hög kadens och precisa fotisättningar bland stenarna och över smala spänger. Ruskigt kul löpning i högt uppskruvat tempo - bara att forsa på, snart nog ser jag grusvägen som en rät linje genom det annars så brutna landskapet och innan jag vet ordet av dundrar vi nedför fjällsidan i fyraminuterstempo. Småsnackar lite med en löpare som följt lite i rygg ett tag. Blir påhejad av UltraTriCrister som står uppe vid vattenfallet och tjoar.

Slutforceringen på halvmaran har en liten bonussväng runt en tjärn; stigen är nybruten och riktigt sugande, en hel del småbackar upp och ned undfägnas oss också. Ganska trött nu men så hör man speakerrösten från målet och får lite extra kraft. Bara det att vi ska passera målområdet och klättra uppför en skidbacke innan vi får gå i mål. Försöker springa lite uppför men det är brant och tar tvärstopp; det blir promenad upp. På krönet får vi hejarop och uppmuntran, nu återstår bara nedförslöpning gernom blåbärsriset i skidbacken. Men det är brant och svårlöpt och krampen i quadsen är inte långt borta. Jag håller nere tempot och joggar försiktigt nedåt. På platten kan jag öka lite igen och köra på de sista 200 metrarna i mål i god stil.

Jag är inne på 2:36 vilket räcker till topp 50 i herrklassen. Blir både glad och förvånad över placeringen - jag har visserligen tränat fart ganska duktigt på vårkanten men annars har träningen varit ostrukturerad och ofokuserad och jag hade räknat med en placering i mitten av fältet. Nöjd lägger jag mig i gräset med en mugg kaffe, en våffla och en korv med bröd. Snart väntar några minuters massage och sedan blir det soft fram till onsdag då nästa lopp väntar.

2014-08-01 20:45 | Kommentarer

Checkat in på fjällstationen. Hämtat nummerlapp. Ätit pastabuffé. Packat ryggsäck. Badat badtunna. Druckit Jämtlands. Läser karta. Halvmara imorgon - ska bli skoj att se hur Ottfjällets 650 höjdmeter på sex km känns med rimligt fräscha ben. Det blir det första loppet i en serie av tre som är inbokade under årets fjällmaravecka; senare väntar Ottfjället upp på onsdag och den klassiska fjällmaran nästa lördag. Förhoppningsvis hinner vi med lite annan jämtländsk kultur också mellan varven.

2014-07-30 23:00 | Kommentarer

Lite post-allting-koma i början av veckan och jag har kämpat för att hitta något som liknar flyt i träningen. De långa passen går segt, ett kort trailpass vid Apelviken, Varberg, urartar till snår-och-buskhoppning, och snart är det bara en vecka kvar till race day.

Under förmiddagen kommer jag ändå ut på ytterligare ett stigpass, satsar på säkrare kort den här gången och springer strandstigarna på Ölmanäs in till Åsa och sedan till Frillesås. Det är dåligt ställt med farten men jag börjar åtminstone hitta rätt med fötterna på krångligt underlag igen - det har alltid varit en styrka men är ändå en färdighet som behöver underhållas.

Loggar lite drygt en mil på merendels stigunderlag och får dessutom förmånen att toppa med ett simpass med Hustrun. Kanoners. Imorgon bär det av norrut.

Trailrun gone bad
Trailrun gone good
.. and better yet
post run-swim
2014-07-27 17:11 | Kommentarer

Efter Nordisk ExtremMarathon har träningen rullat på lite i bakgrunden, inte på sparlåga men inte heller i fokus; den mesta träningstiden - och en hel del annan semestertid - har gått åt till förberedelser av UltraTri. Det blev ett lyckat arrangemang på de alla sätt och vis - alla deltagare simmade från Nidingens fyrplats, korsade Sverige på cykel och sprang sedan rejält trötta i mål på Kungsholmen i Stockholm. Vansinnigt roligt men ett monster till bana och ett monster till logistiskt pussel. Och gräset har sålunda under tiden vuxit sig högt och lurvigt, både i trädgården och i träningsdagboken. Det är dags att ta fram lien.

Träningslien består av ett långt och lugnt långpass i värsta sommarvärmen, mest för att få ro att summer och fundera lite. Lieorvet känns avigt att hålla i och eggen är oslipad och rostig. Men jag klyver ändå gräset metodiskt, kilometer för kilometer. Förbi Gårda Brygga och ut på Österbyrakan. Över vägen till Dotetorp och upp mot ridhuset. Allom gamla välbekanta vägar; det känns fint. Men varmt och trögt.

Funderar lite framåt, fjällmaravecka föröver. Är svårt långpassotränad och inte särskilt trailig i steget heller just nu. Å andra sidan var försäsongen riktigt bra så om jag får ihop en bra träningsvecka med ett par halvlånga pass i sista minuten så ska det nog gå att springa med behållning. Måste bara rätta munnen efter matsäcken och sätta mina tidsambitioner efter min kapacitet. Öppna lugnt och avsluta starkt - ingen paradgren direkt men nu måste jag. Det eller bryta.

Från ridhuset bär det av neråt genom Solryds lummiga dalgång, dammiga solindränkta grusvägar och min halvliter medhavt vatten är snart ett minne blott. Nästan 30 grader. Vid Landa kyrka fyller jag vatten ur en slang men blir lite osäker på kvaliteten och dricker inte så mycket, lufsar vidare in mot Åsa istället. Vid fotbollsplanen finns kommunalt dricksvatten som är kallt, klart och gott. Fem kilometer hem och det går trögt genom skogen ut till strandstigarna. Försvinner iväg i tankar igen.

Bortom fjällmaraveckan har jag span på ännu ett långäventyr innan säsongen är all; i september någon gång tänkte jag genomföra en tripp jag gått och skissat på ett tag; (Nästan) hela Hallandsleden - ca 30 mil på fem dagar med start i Lindome och avslutning i Ängelholm. Om inget annat funkar i Vålådalen får jag kanske se det som ett träningsläger inför Hela Halland.

Dagens pass avslutar jag hemma, tjugofem kilometer rikare och som det känns tjugofem deciliter vatten fattigare. Ett byte jag är fullt nöjd med; träningsdagboken blir så sakteliga något lite mer tillhyfsad i kanterna. Men gräset i trädgården växer ännu ohejdat.

2014-06-07 10:10 | Kommentarer

Klockan 5:15 har vi revelj i tältet. Ut och springa ett pass kanske? Kroppen är småmör från gårdagen och det känns avlägset att lufsa mer än möjligen ett par kilometer. Utanför tältet härjar knotten vilt och vi drar på tältbrytningen lite, men tio minuter i sju har vi fått i oss varm frukost, packat allt och står på startlinjen och väntar på att få titta på kartorna. Vi gläds åt att det är en kontroll mindre idag, bara 37 stycken, och att ryggsäckarna känns lite lättare. Jag har inte lyckats prestera något tyngre toabesök och flaggar för en skogspaus inom ett par timmar men annars är vi båda all game för lite kul skogssnurrande.

Starten går som aviserat klockan 07:00 och jodå, sträckningen ser aningen kortare ut idag, tätt mellan kontrollerna på några ställen. Ingenting inne i Silkeborg idag - gårdagen bjöd på en rätt spektakulär kontroll mitt i forsen i centrum och simning till en hjulångare; idag är det mer av vanlig orientering. Men dock en vattenpasssage i mitten och så ska vi simma över Gudenå på slutet. Löpningen kommer igång segt som väntat men vi tuffar på i vårt tempo. Runt sexminutersfart eller lite långsammare på de raka löporna, i skogen blir det som det blir.

Vi fortsätter sätta kontrollerna bra, de första tio kontrollerna för dagen sitter snällt höjdmässigt och utan alltför mycket bråk bockar vi av dem en efter en. Vi ser inte så värst många andra orienterare och de vi ser springer oftast någon av de kortare klasserna, ett X70-lag ser vi vid kontroll 7 och 8, Team Karma Police, som grejar med sin packning när vi hittar dem och därför får heta tältpinnelaget - i övrigt verkar vi orientera säkrare men de springer ifrån oss mellan kontrollerna. Nio kontroller gör vi på en och en halv-två timmar och vi konstaterar att det nog blir en lång dag i skogen idag. Här passerar vi en sjö med drickvänligt vatten, dessutom finns en toalett så jag passar på att göra det behov som sakta byggts upp under morgonen. Anders passar på att stretcha och jobba med sin ITB-sena som har börjat bråka lite med honom.

Så vänder vi söderut och får plocka lite höjdmeter och lite torra riviga granbarr i Sönderskov och sedan västerut på ett par ganska långa transportlöp på grus. Vi har effektiva och bra diskussioner om kontrollstrategier, där vägvalen bestäms någon kontroll i förväg medan vi springer - om vi orkar. Närmare kontrollerna är Anders snabbast på att läsa in riktningar och topografi, min roll blir för det mesta att följa med i tankespåren och försöka rätta de misstag som oundvikligen kommer. Vid kontrollerna 14 och 15 ser vi Karma Police igen och trots att vi tycker vi matar på bra under de lite längre transporterna här så går de ifrån oss. Vi vet det inte men medan vi sätter kontroll 16, på en utlöpare mellan två skogsraviner, perfekt så bommar Karma Police och i ett huj har vi röjt förbi dem.

Efter 18 kontroller fyller vi på vatten i samma sjö en gång till och sedan är det dags att simma en bit. Rite synd att man måste ha klumpiga flytvästar, det hade vart skoj att få simma lite mer på riktigt. Tidsmässigt spelar det dock inte någon större roll för vattenpassagerna är ganska korta. Efter en varm förmiddag har nu solen gått i moln men det är ändå skönt att få kyla ner sig lite. Passagen är bara drygt 100 meter och är snabbt avstökad. Jag funderar lite på om jag borde tagit av mig skorna för att hålla fötterna lite mer torra - jag har embryon till blåsor på bägge fötter som jag eventuellt borde bekymra mig för. Slår det dock ur hågen och kör på, det ska funka ändå.

På väg upp mot kontroll 20 och vi ska ut på en lov av rejält kulliga kontroller innan vi kommer tillbaka till samma plats, just här ser vi kontroll 26 och möter ledarlaget M&M. Vi vet inte att de leder men vi vet att de är jädrigt bra och riktigt långt före oss. Kontrollerna 21-23 ligger tätt och utgör spurtpris - eller bergspris för även om de ligger tätt så ligger de på varsin kulle och vi måste ner bortemot 50 höjdmeter innan vi får springa upp på nästa. Jag är ganska trött uppför och Anders kan inte gå på så hårt nedför så det blir ingen kalastid men det bryr vi oss inte om. Nu är det bara pannben och beslutsamhet att fullfölja.

Vid kontroll 28 tar vi dagens första lilla felnavigering och springer en ravin för långt bort. Letar lite innan vi vänder och hittar rätt. Sen är vi på spåret igen trots att hjärnorna börjar vara mos nu. Vi fyller vätska och börjar räkna på reptiden som är tio timmar idag. Borde inte vara någon fara, vi har ännu tre timmar på oss. Fötterna plågar mig en liten aning, en blåsa mellan tårna har börjat utkristallisera sig som en fiende nummer ett, ändå är det ingen större fara; vi har sprungit mer än åtta mil på mindre än ett dygn nu och det ska kännas - så är det bara.

Kontroll 31 ligger mäktigt högt uppe på en ljunghedstopp med milsvid utsikt. Vi kommer lite snett till och får några meter extra men höjden är värd mödan här - mycket vackert. Sedan får vi börja tugga på tungan för nu väntar dagens längsta transportlöp bort till kontroll 32 som är ett sivpynt; ett ord vi lärt oss hata så smått. Löpningen dit är okomplicerad med långa långa raksträckor. Jag går upp och håller fart - vilket inte är så mycket i nuläget men det känns ändå som vi matar på bra; vips är vi vid sjökanten och kan börja leta. Sivpynt är vassrugge ungefär och vi är förvarnade om att dessa sitter långt ut. Men den här tar priset, kontrollen sitter allra längst ut i ett stort vassbälte och vi hittar den inte förrän vi vadat en god bit utanför vassen i bröstdjupt vatten. Ah, well, vi är förmodligen inte ensamma om att behöva lägga lite tid här men reptiden kryper ytterligare ett snäpp närmare.

Och vid kontroll 33 drabbas vi till sist av ett smärre orienteringshaveri när vi kommer upp på åsen på fel stig och ett par hundra meter fel. Vi inser efter en stund att stigarna och höjderna ligger helt fel och att vi inte har koll på var vi är. Inte nu! Vad kan ha hänt, vi försöker hitta platser på kartan som stämmer med topografin och som vi rimligen kan ha hamnat på. Där kanske, Langdal ås. Det stämmer hyggligt med stigar och höjdkurvor och vi kan ha kommit dit om vi tog fel stig från början av attacken. OK. Vi jobbar efter hypotesen och letar oss bort mot där kontrollen borde vara. Problemet är att det är en ganska lurig kontroll med en ravin i en mängd av flera i samma brant. Men där sitter den äntligen, krisen är avklarad och vi har fortfarande skapligt med tid mot repet - en och en halv timme och bara fyra kontroller kvar. Nu kör vi!

En sista gång över Nordskovens många höjdkurvor, plock plock. Och så är det bara två riktigt lätta kontroller kvar, samt en vattenpassage. Vi forcerar bra in i det sista och kommer in på nio timmar och trettio minuter. Femteplatsen håller vi in i mål, som ett av endast få lag som tar alla kontroller. Sluttotalen i distans över hela loppet blir 97 kilometer och en försvarlig mängd höjdmeter. En fantastiskt jobbig men ändå rolig bana och vi konstaterar båda två att vi borde nog sprungit någon av de kortare klasserna - men då hade vi förmodligen suttit och analyserat resultat och jagat minutrar, nu är vi bara nöjda med att vara i mål och att ha klarat av ett kul race på ett bra sätt.

Vi hinner alldeles lagom pusta en stund i målområdet, käka en burgare och dricka ikapp lite innan det är dags att dra till färjan. Vätska och nutrition funkade ypperligt även om det kändes lite knappt mot slutet - jag satte i mig precis allt jag hade med men hade heller inte räknat med att vi skulle ha såhär inihoppsan långa dagar. Nu blir det vila några dagar innan det är dags att börja spänna båden mot något nytt.

Transportlöp igen
Slåensö, en snygg och drickbar sjö
Anders på väg in mot vattenpassage
Simning avklarad. Vidare nu!
2014-06-05 23:11 | Kommentarer

Vi är tre tillresta svenskar som övernattar på det hotell som ligger på tävlingscentrum för Nordic eXtrem Maraton. Anders och jag startar inte förrän kvart i fyra på eftermiddagen så det finns massor med tid att packa grejor, packa om grejor, flytta runt energi från framficka till toppfack till andra framfickan, få till en skön form på ryggsäcken bara för att haverera den igen när man upptäcker att man missat att packa ner värmetröjan och därför behöver packa om igen. Och så vidare. Dessutom har vi haft tid att ströva runt ett kort varv i närområdet på en karta från ett tidigare år vilket är mycket nyttigt för att åtminstone börja komma in i den ganska yxiga 25000-delskarta vi ska tävla på här.

Våg har vi glömt ta med oss men komplett utrustning för ett drygt dygn, inklusive tält, kök, energi och extrakläder blir trots allt ett ganska lätt och löpvänligt paket. Vi ignorerar helt uppvärmning men läser spänt på kontrolldefinitionerna som delas ut en stund innan start. 38 kontroller första dagen och tre vattenpassager där flytväst är obligatorisk. Jag var inte riktigt förberedd på att det skulle vara så många kontroller - att banan den kortaste vägen mellan kontrollerna mäter 35 km det visste jag redan, men jag hade nog trott på lite längre löpsträckor emellan och jag trodde lite naivt att orienteringen skulle vara mer basic. Jag har ju egentligen aldrig orienterat förut, så när som på skolorientering och ett eller annat naturpass, så det här kan bli... spännande. Nå, Anders är till skillnad från mig en riktig multisportare och tränar en del orientering så det ska nog lösa sig ändå.

När startskottet går får vi äntligen se första dagens karta. Första kontrollen sitter vid en damm en bit bort, det känns betryggande att vi vet exakt var dammen ligger och ungefär hur det ser ut och vi vågar ta ett annat vägval än precis alla andra i startfältet. Det funkar fint och vi är bland de allra första framme vid första posten. Stärkta rasslar vi på rätt ut genom lövskogen och plockar de första kontrollerna som i trans. Vid den fjärde kontrollen går vi, bokstavligen, på en mina. Den ska ligga i en bunker. Lätt, tänker vi, med svenskt blå ögon har vi ett litet betongvärn på en höjd för vår inre blick. Men nejdå, kontrollen sitter långt inne i en riktig bunkerkomplex med flera rum och blindgångar. Hade vi fattat det hade vi haft pannlampa framme och tillgänglig för det är bäcksvart där nere, nu får vi stanna upp ett par minuter och riva fram den.

Den andra, och som det ska visa sig, dagens sista miss, gör vi vid kontroll 5 där vi först röjer runt på fel sida avden ganska djupa bäcken ett tag och sedan glömmer bort kontroll sex för några minuter. Som tur är inser vi vårt misstag innan vi kommer för långt och kan styra runt och ta kontroll 6 med värdighet.

Resten av dagen orienterar vi som i trans. Vi kommer in på kontrollerna längs de höjdkurvor vi sett ut, längs de stigar vi har planerat och i mycket god kontroll. Eftersom kartorna saknar många stigar, stenar och andra lokala fenomen är den storskaliga topografin det enda vi har, så väldigt ofta handlar orienteringen om att hitta rätt position och sedan följa höjdkurvor tlll kontrollerna, vilket givet Silkeborgs brutna topografi inte alltid är helt trivialt.

Vi springer inte jättefort men betar metodiskt av kontroll efter kontroll. Typiskt är det en bit transportlöpning vi klarar av på vad som mer eller mindre är grusunderlag fram till kontrollattacken som sker ett par hundra meter från posten. Hade jagkört själv hade det blivit mer säkra lösningar men tillsammans med Anders blir det hardcore OBT och vi prickar rätt oförskämt ofta; Anders har utsökt koll på att plocka kompassriktning och jag har bra idéer kring strategi. Och vi är båda bra, visar det sig, på att spotta skärmar i brötig och dold miljö.

Men eftermiddagenövergår i kväll. Vi klarar av vattenpassagerna; en bro och en hjulångare med en axelryckning - det är inte i vattnet det här racet har sin utmaning. Vi trodde vi knappt skulle behöva pannlampa men faktum är att de sista sex kontrollerna plockar vi i mörker. Fortfarande med en härligt precision och när vi bockat av den 38:e kontrollen för dagen och defilerar mot nattlägret är det med en härlig känsla i kroppen. Sista biten till nattlägret är snitslad med går över ett riktigt äkta gungfly i ett avgrundsdjupt träsk. Varje steg gungar på riktigt under fötterna och man vet aldrig om det kommer bära eller om man kommer att sjunka ner till midjan i gyttja.Till slut kommer vi dock igenom och tvåhundra meter innan mål stannar vi upp och passar på att bada av oss och våra grejor i rimligt rent sjövatten.

Klockan halv tolv, efter sju och fyrtiofem timmars kamp mot kartan och elementen, är vi äntligen framme vid nattlägret. Alla de kortare klasserna har redan gått och lagt sig men bara en handfull av X70-lagen, vår klass,har ännu gått i mål, och vi som tagit alla kontroller går in på en hedersam femteplats. Vi rappar på in idet sista och på en timme hinner vi byta om, resa tält, koka mat, kissa godnatt och krypa ned i sovsäckarna. Dock tar det längre tid att somna - damn allt det där krypet i benen, jag skulle tagit en Ipren. Somnar dock till slut - vaknar i gryningen till en kakafoni av fåglar; min kropp har inte fattat det men jag ska springa en mara även på söndagen. Lördagens pass var ju bara på 52 km.

A et moi
Ett av de snällare löpsegmeten (det är då man kan fota)
A, lätt skeptisk, på G mot Hjulångaren
Night Camp
2014-05-29 13:28 | Kommentarer

Jahapp, då packar jag för ett nytt äventyr igen då. För någon vecka sedan fick jag en fråga från en kompis som undrade om jag inte ville hänga med på en Fredrikshamnskryssning till Kristi Him. Med vidhängande solskensutflykt till Silkeborg då, där vi springer den danska motsvarigheten till BAMM/OMM - dvs två dagars orientering med 2x 35 km fågelvägen mellan kontrollerna dessutom helt självförsörjande så när som på vatten. Jag var tvungen att tänka länge, säkert flera sekunder, innan jag tackade ja till en utmaning med så kort varsel.

Tält, liggunderlag, sovsäck, kök och käk och lite whatnots ska helst väga in på mindre än 4 kg per person men vi får väl se var vi hamnar. Jag äger nästan inga såna där lättviktsprylar själv men har lyckats låna ihop det mesta (Tack Johan!) så det ska nog gå bra. Vi, dvs jag och Anders som tävlar i lag Mölndal Outdoor, tillhör de som tilldelats en GPS-tracker och det kommer att gå att följa oss live på Racing Denmarks hemsida: http://www.racingdenmark.com/

Imorgon klockan fyra går partybåten till Danmark. Wish me luck.

2014-05-28 21:10 | Kommentarer

Så har vi stökat av premiärupplagan av Hallandsleden Terräng. Säger premiärupplagan, för mottagandet var så gott bland löparna att det bara måste bli en uppföljning. Klart det finns en massa grejor vi kan göra bättre men i det stora hela blev det ett helt fantastiskt evenemang och löparäventyr. Vi såg många fantastiska prestationer, både framme i täten och längre bak i leden - Marcus Millegårds osannolikt bra 1:59:40 över tre mil på det både kuperade och bitvis lite trickiga underlaget är verkligen en tid att slå för framtida storlöpare. Inte många gör Lidingöloppet på under två timmar - och jag skulle hävda att det är avgjort svårare här. Det gjorde ju inte direkt ont att vi hade kanonväder heller, soligt och fint men inte så tokvarmt som tidigare i veckan.

Förutom en malör med skyltningen mot slutet där folk läckte ut på en grusväg på ett sätt jag inte lyckats förutse funkade banan bra. Första tre kilometerna erbjöd gott om plats att hitta läge i fältet innan det första tekniska partiet, sista milen lite snabbare (relativt, då) och med en avslutning uppepå bräckan som blev precis så läcker som vi hade tänkt oss den. Jag vet att mitt banläggarrykte vill göra gällande att jag är något slags backfascist men även om också det här loppet har undfägnats en eller annan stigning så finns varje höjdmeter där blott och bart för att det är just där i backarna som det är som vackrast. Barasånivet.

Start 10 km, Äskhults by
Start 30 km, Stättareds gård
Målet, i blommande lanskapsblomsterskrud, på vackra Fjärås bräcka.
2014-05-22 20:21 | Kommentarer

Jag har väl inte vilat så hårt på lagrarna efter milperset utan mest kört på med trivselpass - och till helgen är det dags för Hallandsleden Terräng. Jag kommer ju inte att springa loppet själv men väl finnas i faggorna, styra upp banmarkeringar, bygga depåer och heja på folk. Väderprognosen ser bra ut, kanske lite regn på natten men en solig och inte alltför varm dag ser det ut att kunna bli. Det mesta är förberett och vi hoppas på en kul dag i skogen för alla deltagare. Fantastiskt skoj att vi fått ihop bortemot 150 föranmälda till ett nytt oprövat lopp i maj - mitt mellan Göteborgsvarvet, Stockholm marathon och precis allt annat som ska hända nu.

Men innan det loppet har jag lite extra tid på mina händer i Trollhättan och jag passar på att utforska nya marker kring Hunneberg. Transportlöpningen dit är solig och lätt och vid foten av platåberget hittar jag in på en härlig bred stig i något som heter Nygårds park. Inte fullt en mil i benen än, löpningen är lätt och rättfram och jag är helt innesluten i den lummig grönskan. Härligt - men jag vill ju upp på berget och efter ett par kilometers plan stiglöpning kommer jag till en serpentinväg invid en fors. Här ska jag upp, det är inte någon monsterstigning - högsta punkterna på Hunneberg är 150 meter över havet men platån är som en stor vårta på västgötaslätten, rund och med en synnerligen skarp kant runtom. Bergen har bildats genom att diabas, som är en tät och hård bergart, bildats och lagt sig som ett lock över mjukare berg- och jordarter. Nu snackar vi perm nån gång, alltså lite mer än 250 miljoner år sedan. Och sedan dess har regn och vind eroderat bort de mer porösa omgivningarna och platåbergen står kvar och tittar på varandra, som ensamma plommonstop på den ödsliga västgötaslätten.

Ovanför branten hittar jag en stig med en handskriven skylt som lockar med havsutsikt om 2 km. Som boende precis inpå kusten, färdas jag två kilometer i rät linje hemma får jag nästan ha tur för att inte hamna en kilometer ut i vattnet. kan jag inte annat än charmas av denna sevärdhet och slår in på den brandgulprickade minileden. Riktigt skön skogsstig, lite rötter men mestadels sviktande och helgott underlag. Dessutom är vägen lättfunnen och rakt fram, bara att stöka på. Mot slutet blir det träskigare men så står jag plötsligt vid ett stup. Och visst ser man havet. Och Göta älv. Och rapsfält. Och en massa annat. Stannar en stund och tittar och njuter. Tydligen går en smal bergsgetastig ner från berget till Nygård här men jag vänder om och följer grusvägen uppe på platån istället.

Grusvägen är rak och lättlöpt i gröna omgivningar, men ganska enahanda. Jag pluggar in lite musik och kör på, det är några kilometer till den korsning som ska ta mig tillbaka ned från berget igen så det är bara att åka. Tiden går, låtarna avlöser varandra. Någon enstaka bil passerar. Unversum står helt stilla medan jag springer genom det. Jag börjar undra lite, kollar jag solen ser jag snarare ut att springa österut än söderut som det var tänkt. Ah, well, det reder sig säkert tänker jag och kör på lite till. Men universum fortsätter envist att stå still. Inga vettíga korsningar, ingen förändring i landskapet. Snart måste jag nog kolla kartan - jag har sprungit två mil och har inte jättemycket vatten kvar, den ganska lösa grundplanen var att vara tillbaka vid basen nu nån gång. Till slut tar jag fram mobilen och kollar och jodå, någonstans för länge länge sedan var där en grusväg in till höger jag borde ha tagit. Nu är jag mitt på Hunnebergs sydsida och på väg rakt bort från Trollhättan vilket är ungefär 180 grader fel mot vad som var avsett. Jag får vackert vända och börja leta efter någon rutt ned från den här knölen.

HIttar en stig som lämnar grusvägen och går nedåt åt rätt håll. Den slutar vid ett torp och det blir lite förvirrat innan jag kan orientera mig runt stället och ut på en grusväg. Så står jag nere på Västgötaslätten igen, nu invid en landsväg som jag känner igen. Härifrån har jag ett par kilometer asfaltslöpning innan jag kommer fram till den rondell jag kommer ut vid när jag cyklar hit. Ojdå - det måste vara närmare en mil in till stan härifrån. Jag drar i mig det sista av vattnet jag har med mig och kör på; kroppen känns fin och löpningen funkar bra - inga problem att flytta upp farten till femminuterstempo här där det är platt. Löpningen rullar på lika fint hela vägen till utkanten av stan, mot slutet börjar det kännas segt och lite stolpigt men det är ganska rimligt efter bortemot tre timmars löpning utan energipåfyllning. Sista biten joggar jag ner lite långsammare och kan mycket nöjd runda av passet efter nästan 32 km. Sedär nyttan av att inte planera alla pass så noga.

2014-05-09 19:40 | Kommentarer

Gluteus maximus på höger sida. Den känns lite spänd och knorvlig under den morgonjogg jag tar för att väcka kroppen på tävlingsdagen. Jag har inte sovit perfekt heller - och dessutom har en en lång dag av möten på Trollhättekontoret innan jag kan infinna mig på Slottskogsvallen och Solvikingarnas öppna klubbmästerskap i långdistans. Jag är emellertid på plats i god tid för mitt heat, som är det tredje och sista för dagen. Gott om tid att prata med folk, ladda och kolla in det riktigt snabba gänget som snurrar runt i det första heatet. Robin Lindgren är dagens snabbaste på 30:39 - Friidrottsförbundet har ännu ingen årsbästalista uppe för utomhussäsongen 2014 men kollar man på svenska resultat för 2013 finns det bara ett dussin vassare noteringar. Idag är han helt outstanding och varvar samtliga löpare.

Regnet ökar och minskar och ökar igen. Jag hittar en soffa och en kaffeautomat inomhus och väntar på att det ska kännas dags att värma upp. En halvtimme innan start kör jag ett par varv i ytterbanan i lugnt tempo. Veteranerna kör sitt heat för fullt och det är många fina insatser. Regnet sköljer allt pollen ur luften för de som har bekymmer med det och ger dessutom en bra avkylning. Det är heller inte särdeles mycket vind - svag motvind på upploppsrakan bara. Jag kör lite lätt löpskolning och ett par korta farthöjningar, sedan till startlinjen. En viss förvirring uppstår om varvräknarna men det ordnar upp sig och vi kan komma iväg.

Jag fokuserar på att hitta ett tempo som känns lätt men rimligt rappt och ska inte följa med i nån dum startrusning. Kollar farten redan efter 200 meter och har öppnat någon sekund för snabbt så jag släpper på gasen en gnutta bara och passerar första varvningen på 1:32 ungefär. Det är perfekt - planen är att hålla varv på 1:33-1:34 så länge det går och helst gneta sig in under 39 minuter. Andra varvet på 1:34, nu verkar tempot sitta. Mentalt har jag delat upp loppet i 5x5 varv, 2000 meter i taget. Det är som ett tröskelintervall fast utan vila. Den första gör jag på 7:48 vilket är på sekunden rätt, jag har en solviking i ryggen som jag vagt känner igen men inte vet namnet på - eftersom vi är jämna i fart kan vi säkert ha setts på ett eller annat lopp tidigare. Nu ligger han tätt i rygg på mig, jag kan höra på hans andning att han ligger högre i intensitet än jag men han kämpar på bra och ropar peppiga saker som att jag går som en klocka och håller farten bra.

Andra tvåtusingen på 7:47. Vi knaprar sakta sakta in på en blå tröja som legat tjugo-trettio meter före oss sedan de första varven. En plan jag hade var att efter de första tio varven kolla efter en bra rygg att vila i. Strax innan halvvägs börjar det som regel bli jobbigt, åtminstone mentalt - nästan oavsett distans - och kan man då skjuta bort de negativa tankarna genom att nagla blicken mellan skulderbladen på framförvarande och bara mata på är mycket vunnet. Jag tänker därför att jag kan lägga mig bakom den blå tröjan några varv och se vad som händer. Ansträngningsnivån känns hanterbar, andningen är förhållandevis lugn och den där sega rövmuskeln verkar ha shapeat till sig för den känns också bra - jag slår bort alla tankar på att det är förfärande långt kvar och tänker istället att snart är vi halvvägs. Vi blir varvade men temposkillnaden är inte så stor, det känns bra på något vis och vi glider i samma veva ikapp den blå tröjan. Han verkar dock ha en dålig period här för han tappar fart och jag får gå förbi tämligen omgående istället för att ta rygg. Istället hamnar vi i nästan samma tempo som en av de varvande löparna som verkar ha stumnat en aning.

5000 meter passerar vi på 19:28 vilket är helt idealiskt. Tredje tvåtusingen på 7:46. Här börjar det dock gå trögt; varvtiderna börjar gå upp mot höga 1:34 och 1:35. Min följeslagare märker också att jag tappar i driv för två gånger kommer han för nära och touchar mina fötter bakifrån. Han hostar fram ett förlåt och jag svarar nåt ohörbart. Det börjar vara kamp nu. Vänder mig inåt och försöker hitta flytet igen men det är långt kvar och de mentala fingrarna klöser mot ett hårt och ogästvänligt mörker som inte ger något vidare grepp. Jag vet att jag är på väg mot en bra tid men det är ännu många varv kvar. Då får jag äntligen draghjälp. Perfekt. Min vän solvikingen går om och lägger sig och drar i bra fart. Det känns som om tempot sjunker men kanske är det bara den mentala vila att få följa i rygg som lättar bördan en aning. Kollar inga tider nu, det finns inga incitament att jaga varvtider, bara bita ihop och kämpa.

Fjärde tvåtusingen på 7:53, så vi har alltså tappat en aning men inte så farligt ändå. Två kilometer kvar, det börjar bli gripbart. Jag ligger kvar i rygg ett varv till, kanske två men jag tror att han börjar mattas av lite min vän, och med 1200 meter kvar försöker jag lägga in en växel till och går upp och för igen. Jag har tränat bra för detta - det skulle kunna vara så att jag aldrig mer kommer att vara i så god form för 10000 meter, eller jag frammanar iallafall just den smått apokalyptiska nuelleraldrigkänslan inom mig. Det hjälper mig att plocka ut lite mer krafter från banken. Två varv kvar, nästa gång är sista varvet. Det här går bra, tänker jag, öka nu. Benen svarar, om är motvilligt. Sista varvningen och jag kollar på klockan. 37:36. Jag kan göra en fyrhundring på 1:24 om jag är fräsch. Det är jag nu inte men jag låtsas och bombar på. På bortre långsidan känns det som om jag ska dö. Bara tvåhundra kvar - in i sista kurvan och så upploppet - det evighetslånga jävla upploppet som bara blir längre för varje steg. Varenda muskelfiber gör uppror. Magen protesterar. Lillhjärnan gör revolt. Och så är jag i mål.

Officiell tid blir 39:08.5 och sista varvet gick på 1:32 - det som kändes som raketfart. Jag ligger kvar bakom mållinjen och försöker låta kroppen syresättas igen. Lite illamående av mjölksyran - vilket jag nästan aldrig blir - jag ulkar lite, släpar mig bort till en soptunna eller blomkruka eller vaddetnuär om det skulle komma något fysiskt resultat. Det gör det nu inte utan jag återhämtar mig ganska snabbt och kan konstatera att jag visserligen inte tog mig under 39 minuter men jag har åtminstone persat med omkring en halvminut. Och det är jag riktigt riktigt nöjd med.

Några av första heatets löpare halvvägs in i loppet.
2014-05-07 22:50 | Kommentarer

Tidig morgonjogg i Trollhättan, det är dagen före min tiotusenmetersurladdning och jag behöver samla ihop mitt fokus, mina tankar och mina målbilder. Börjar i vanligt förefrukosttempo, lätt och långsamt, ett grått lätt regn hänger i luften över kanalen, det är några få plusgrader. Efter tre kilometer kör jag ett par fartökningar, det blir tre stycken fyrhundringar i trakterna kring tänkt tävlingsfart. Inte helt stabilt genomförda för det är lite småkuperat på älvbrinken och jag är inte helt uppe i varv så här tidigt heller. Genomförda blir de dock och efter tredje repetitionen sänker jag farten endast långsamt tillbaka ner mot joggtempo igen. Extra viktigt att varva ur ordentligt idag så benen mår så bra som möjligt imorgon.

Målsättningen för morgondagen ligger på under 39 minuter. Det blir tufft men ska kunna vara görbart om allt stämmer, måndagens intervallpass gav äntligen lite positiva indikationer om att formen kanske ändå är på uppåtgående. Jag körde ett pass på Åby friidrott - som för omväxlings skull var fullt med tränande barn, dock inte fler än att jag också fick plats. Det blev fyra fyrhundringar, två åtthundringar och en sextonhundring avverkade i rätt tempon och utan att knäcka mig - efter det känner jag mig åtminstone trygg med att det är i princip görbart att gå under 39 - sen får vi se om dagsform och fartuthållighet verkligen finns där. Ska försöka öppna lätt och med flyt och sen hitta en bra rygg efter 3000 meter eller så för att kunna fokusera på att flyta med så länge som möjligt. Sista tre-fyra kilometerna är alltid en kamp men det gäller att inte behöva börja gräva för djupt för tidigt.

Blir spännande att se hur det går, ett tramsigt millopp bara men ändå ett egofruktträd jag närt, vattnat och pysslat om sedan jul och det vore kul om det kunde bli åtminstone ett litet äpple av de små sura karten.

2014-05-06 06:15 | Kommentarer

Söndagen spenderas på kortsemester i Falkenberg. Jag och AM tar cykel med minimal räserpackning och drar söderut, med solen i ögonen och vinden i ryggen. Det blir en fantastiskt bra tretimmarstur som tillåter gott runtvispande av benen utan att knäcka oss fullständigt. Lätt medvind och nästan 40 km/h sista halvmilen in mot stan och vi kommer fram alldeles lagom för att checka in på Strandbaden och dessutom hinna med ett kortare avsim i den alltid lika sköna saltvattenfemtimetaren i Klitterbadet. Därefter vankas spabesök och en riktigt bra trerättersmeny på Strandbadens restaurang. Sånt här är vilsamt för mig - att få jobba bra fysiskt för att först sedan slappa ordentligt, bli ompysslad och äta/dricka gott. Och prata med någon om något om saker som intresserar mig. Hade vi åkt bil hit hade jag inte vilat en tiondel så bra.
 
På måndagmorgonen blir det en långsam och kontemplativ morgonjogg före frukost längs de böljande dynerna vid Skrea strand. Sista intervallpasset inför torsdagen river jag av till kvällen, det blir en mix av korta och tröskelintervaller tänker jag mig. Inte så fullutmattande utan mer för att bygga lite form. Senaste VO2max-passet gick ok, med tusingar kring 3:42 vilket är tillräckligt för att jag åtminstone ska gå för under 39 på torsdag. Känslan idag är lätt och skapligt stark, lite påverkad av cyklingen igår men det är rimligt marginellt och kommer att vara borta efter löpningen ikväll. Tillbaka mot hotellet springer jag på asfalt bakom den mäktiga klittern, dynerna är rejält höga här - man förstår vad Strandbaden fått idén till sitt ökentema från. Kallt om knogarna när jag kommer in i skuggan, det är bara nån plusgrad på morgonkvisten så det är ganska skönt att komma in i värmen till ett dukat frukostbord.
 
Checkar ut med visst vemod och rullar upp mot Göteborg och den grå vardagen igen. Hustrun cyklar, jag fuskar och tar tåget. Vill spara lite krut till ikväll och på torsdag nu. 

2014-04-23 20:28 | Kommentarer

Det finns cykelpass och så finns det cykelpass. Den överväldigande majoriteten av mina cykelmil ligger på pendeldistans, mellan de 50 och 65 km jag har in till jobbet lite beroende på väg (om jag inte rullar upp till Trollhättan då, då blir det lite längre), och alltså i eget tempo vilket oftast blir hyggligt lugnt. Ibland kan jag ge mig ut och socialköra med nån cykelklubb, då blir det ofta runt tio mil i en välordnad klunga i hanterbara hastigheter. Fikapaus halvvägs och massa trevligt småprat - lika mycket socialt som träning ofta.

Anndag påsk har dock Tri-Ullis utlyst ett långt och hårt pass på tempocykel - tolv kuperade mil i 30+ km/h är planen. Jamen fine dårå, väderprognosen är helt strålande och jag är sugen så även om cykelformen är minst sagt tveksam så tänker jag att en bit kan jag väl hänga på iallafall. Rullar hemifrån med Hustrun som ska jobba på en orienteringstävling och trampar sedan två mil själv i avsiktligt lågt tempo in till samlingsplatsen i Kungsbacka.

Lite spänt uppsnack innan, de flesta har lätta fina tempocyklar, jag kör med min trogna linjehäst extrautrustad med tempoklyka (dvs ett extra handtag rakt fram som gör att jag kan ligga ner mer och bekvämare). Peter O kommer insnurrande i sista minuten och konstaterar att han har lite halvdåligt med tid egentligen och undrar om vi verkligen måste ha nån fika idag. En kall klump växer i magen på många, med P på draghumör kan det bli hur jobbiga pass som helst - han tränar mycket och hårt och har i det närmaste orimlig kapacitet. Mycket riktigt, han ligger större delen av tiden längst fram och bryter vinden och håller ändå farten uppe både nedför och uppför. Inimellan rullar han ner och hjälper tillfälligtvis avhakade cyklister plocka ikapp igen, däribland mig vid ett tillfälle.

Vi dundrar österut och söderut på småvägarna norr om Lygnern och så ner mot Hyssna och Kinna. Jag hänger med bra sålänge det är backigt och motvind. Jag är rimligt lätt och klättrar bra - de renodlade tempohojarna kommer inte riktigt till sin rätt i uppförs och krokigt. Känner mig stark på de slingriga vägarna med många höjdmeter inne i skogslandskapet. Efter fikat rullar vi västerut igen och har medvind, dessutom planar vägarna ut och då får jag svårare att hänga med. Till yttermera visso börjar de nu över tio avverkade milen sitta duktigt i benen. Jag har ändå planerat lämna flocken och vika hemåt i Idala men jag tar min Mats ur skolan ytterligare ett par mil tidigare, strax innan Horred. Det är en märklig känsla att pressa på i dryga fyrtio km/h och ändå tappa mark, det går undan i medvinden. Peter försöker hjälpa mig få kontakt med klungan igen men benen är möra och kroppen och psyket orkar inte upparbeta den intensitet som krävs så jag tar nöjt farväl och rullar ur hemåt.

Allt som allt ändå ett finfint pass med stygg intensitet i ett par timmar och för min del nästan sexton avverkade mil innan jag får hänga upp cykeln för dagen på sin härför avsedda krok. Gott det.

Foto från UltraTri under Tabergstoppen (courtesy of C. Schapiro) men det var ganska snarlikt under anndagspasset
2014-04-20 23:14 | Kommentarer

Idag är det sommar i luften och jag har bokat tid med mig själv för ett testlopp över 5000 meter på Åby Friidrott. Hustrun är med som support dagen till ära och efter en och en halv kilometers uppvärmning med lite rusher och insprängd löpskolning ställer jag mig på startlinjen. Det är svårt att trigga själv över så hör korta distanser men jag tror på mig själv och vill ge det en chans. Mitt gamla 5k-pers är från våren 2007 och lyder vad jag kan minnas på 19:19.

Första varven går lätt och med bra flyt, jag har lite idéer om att försöka göra 18:45 och en öppning på 1:29-1:30 per varv verkar högst rimlig och känns inte exceptionellt obekväm. 1000 meter passerar jag på 3:44. In på andra kilometern är farten lite svajig och jag tappar fokus något varv. Kommer tillbaka in i bubblan och knäpper den andra kilometertiden på 3:48; lite långsammare men ingen katastrof. Försöker fokusera på att hålla trycket men med bibehållen rapphet och flyt i steget men mjölksyran ackumuleras lite för mycket lite för snabbt och allt blir kantigt och tempot sjunker obönhörligen. Tredje tusingen på 3:55 vilket är för långsamt. Modet faller och trots att jag försöker sträva emot och trots att jag får grymt bra pepp av hustrun glider fjärde kilometern iväg på 3:59.

Jag biter ihop hårdare och nu är det bara en fråga om att forcera in i mål. Två varv kvar och jag försöker piska upp tempot men får inte riktigt kontakt med mig själv. Ett varv kvar och jag ser att jag har nittio sekunder på mig att straffa mitt gamla pers. Jag tänker att det kanske är det snabbaste lopp jag nånsin ska komma att göra över 5000 meter och det var väl fan om det inte skulle gå att komma in under 19:19. Medvind på bortre lång och jag flyger på ganska bra - så kommer jag runt sista kurvan, medvinden blir motvind och mållinjen dansar bakom hundra meter tartan, långt långt borta. All in över upploppet och jag knäpper av på 19:19 - tangerat pers.

Första sekunderna är besvikelse, sedan trötthet och sedan en viss nöjdhet med att jag ändå gav allt och fick kört ett ganska bra träningspass på en arena jag gillar. I solsken, med fågelkvitter och bästa tänkbara sällskap. När jag sedan granskar mina arkiv kan jag som grädde på moset bara se att jag gjort 19:23 som bäst tidigare och vips blev det ett PB med fyra sekunder av det förmodade tangerade perset. Nå dåså, då blev det ju ändå något lite som var värt att fira.

Börjar krokna lite här. Foto AM