2013-04-16 06:53 | Inga kommentarer

Jag tror mig vara ganska eftertänksam som person sådär. Försöker göra mindre dåliga miljöval när jag kan, undviker kött nån gång emellanåt och funderar mycket på frihet, jämlikhet och rättvisa. Det kanske är mycket tanke och lite handling, det medges. Men när jag springer slipper jag grubbla en massa; det mest komplicerade som går genom min hjärna är överslag av typen: Om jag kan hålla 4:14-tempo i åtta minuter och tjugoåtta sekunder till har jag sprungit exakt fyra kilometer i samma fart, och det vore fint. Därför vill jag nu framföra, med emfas, att: TA ER JÄVLA POLITIK, ERA BEDRÖVLIGA MISSFÖRSTÅDDA BARNDOMSÅR OCH ER FÖRBANNADE VAPENFETISHISM OCH FAR ÅT HELVETE. Eller motsvarande.

Om alla tränade för att springa ett eller ett par marathonlopp om året skulle det inte behöva spenderas så mycket av vare sig aggressioner eller hormoner på våld och skit.

2013-04-07 18:00 | Inga kommentarer

Efter en remarkabelt snabb återhämtning från början av veckans störtförkylning känner jag mig ändå ok nog att springa; jag har inga ambitioner om maxfart men lite sightseeinglöpning och att uppleva loppet ska fungera fint, tänker jag. Vi har en kort och stilla promenad från casa J genom Letenské sady och över floden till startområdet vid Rudolfinum. Incheckningen av överdrag är ruggigt snyggt ordnad och baserad på slutsiffrorna på nummerlappen - listigt! Hustrun och jag önskar varann lycka till och sedan går vi till våra respektive startfållor. Jag begränsar uppvärmningen till lite hopp på stället nästan längst bak i grupp B. Det är kallt och mulet men vindstilla och uppehåll, jag kör i trekvartstajts och långärmat med linne uppepå. Vantar också.

Starten går och två fyllda kvarter av löpare väller iväg, alla tolvtusen på en gång. För mig tar det trettio sekunder innan jag når startlinjen och jag kan börja springa. Banan är föredömligt bred, rakt söderut längs floden. Ändå passerar vi genom de trånga gatorna precis intill Karlsbron, det är bitvis en hel del ojämn kullersten och spårvagnsspår. Första kilometern på 4:42. Inte min normala halvmarafart men förbluffande lätt känns det, visst är jag lite snorig och tät i andningsvägarna men det verkar ju funka att springa åtminstone.

Jag håller min plats i fältet, kullerstenen byts mot mer asfalt och efter ett par kilometer viker vi åt vänster och lämnar floden. In i ett industriområde där vi möter ledargänget, Tadese och grabbarna. Runt ett par kvarter och så tillbaka mot floden. Inspirerande att möta alla löpare som kommer stormande bakom. Efter sex kilometer kommer en svag uppförsmota till den första bron över Vlatava. Banan smalnar av lite men det blir aldrig trångt - och väl uppe på bron är det två filer brett igen.

På den sjunde kilometern springer vi på en lång lång raksträcka förbi Staropramens bryggeri, det doftar gott av mäsk och jag ser att jag passerar tredjedelen på 33:20 rätt exakt. Då skulle jag gå för 1:40 blankt med konstant fart då. Borde funka. Så möter vi löpare igen, gör en 180-graderssväng runt en stolpe och springer tillbaka en god bit längs samma raka. Jag blir lite förvirrad av att vi har mötande löpare på fel sida om oss innan jag kommer ihåg att vi ska springa under bron vi kom över, längs med floden igen. Ordningen återställd och nu bär det av norrut längs Vlatava.

Över floden på Most legií och så upp genom de gamla centrala delarna mot startochmålområdet igen, halva loppet passeras på upploppsrakan men precis framför men målbågen svänger vi vänster över floden igen. Halva loppet på rätt exakt 50 minuter, farten sitter där den sitter utan någon stor anspänning. Vi fortsätter nordost på den västra flodbanken, under backarna upp till Letenské sady - som vi inte springer får springa uppför - står ms J och hejar och det piggar såklart upp.

Bansträckningen blir lite tråkigare norröver, men floden har vi hela tiden med oss, publiken trotsar tappert kylan och hejar på bra, och med jämna mellanrum får vi stöd av diverse liveband. Efter femton kilometer känns det fortfarande rimligt ok i kroppen, vi springer åter över floden och vänder tillbaka söderut igen. Jag har ökat tempot en aning och gör några kilometer i trakterna kring 4:25-4:30. Med en halvannan kilometer kvar hör och ser vi målområdet men viker ut på Čechův most för en sista vända på andra sidan floden. Nu börjar jag känna mig lite småtrött men konstaterar att jag har marginal till det provisoriskt uppsatta 1:40-målet, och unnar mig att sänka farten sista biten in. Njuter av publikens jubel och går i mål på 1.39.22. Eller 1.38.51 i nettotid då.

Helt ok med resultatet och känslan i kroppen. Jag får en värmefilt vid målgången och fått sedan snabbt ut mina saker och får på mig torrt och varmt. Finns det nån risk att förvärra förkylningen så är det genom att låta bli att äta och bli ordentligt nedkyld efteråt. Så det låter jag bli.

2013-03-28 07:23 | Inga kommentarer

Jag stöter upp rådjuret gång på gång. Det springer ifrån mig men får bara vila en kort stund innan jag är ikapp igen. Förvisso glittrar frosten i gräset och solen har ännu inte vågat sig upp över horisonten, ändå är det middagstid och solen steker över Kalahari i mitt huvud. Min andedräkt är tung och fuktig från vattnet i mina sista glykogenreserver. Och där framme väntar rådjuret för sista gången. Eller så är det busshållplatsen och transporten till jobbet jag kommer fram till. Man kan inte så noga veta; "A story is like the wind - it comes floating from a far off place", som !Nqate inleder den klart sevärda dokumentär som finns här: http://www.cultureunplugged.com/play/2419/The-Great%20Dance. Särskilt jakten mot slutet är mums för ett löparhjärta.

2013-03-06 09:19 | Inga kommentarer

Det är lördag och jag är i Fjärås och hustrun kör hem med kidsen så jag kan kuta långpass. Punkt till punkt är liksom min grej, men det är bara femton kilometer hem raka vägen. Den roligaste omvägen, över Gällinge, känns dock för lång och för tung för att vara aktuell just idag så istället springer jag Vallbyvägen bort mot Rolfsåbron, åt väst-nordväst snarare än söderöver. Lynniga kalla vindar drar i mig och jag undrar lite om jag klätt mig för klent - än så länge är jag pigg och varm och har vindpustarna mest i ryggen men förr eller senare måste jag ju vika söderut. In i vinden.

Fast på andra sidan Varbergsvägen väntar vad som obegripligt nog är ett för min del helt nytt vägval. Hanhals kyrka har jag brukat som vändpunkt vid ett eller annat intervallpass på cykel men resten av Hanhals kyrkväg är pristin mark. Och ändå är det en både hyggligt gen och fantastiskt trevlig väg att springa på. Normalvägen mellan Fjärås station och Kungsbacka är den raka Varbergsvägen, som skär tvärs över det ena vida fältet efter det andra. Den här smala men asfalterade vägen smyger upp i ett skogsbryn och vindlar iväg in i naturen på ett helt annat sätt. Lite skydd för motvinden får jag också.

Jag springer utan klocka idag och dessutom utan att veta hur långt passet blir - nånstans mellan två och två och en halv mil gissar jag på baserat på en flyktig kartkontroll innan jag stack. GPS är bekväm farthållning men det är lätt att bli slav under klockan och ovanan att bryta sitt flow bara för att kolla hur fort det går är svår att bryta. Ändå är det som att ständigt öppna ugnsluckan för att kolla om brödet är klart; det tar längre tid och det kan lätt ge en sämre skorpa. Alltså - idag en lektion i påkännlöpning.

Bruset från E6 kommer närmare, på andra sidan skogsremsan nånstans brusar massor med bilar men här är det nästintill tomt på trafik. Skönt. Jag springer nedför en backe och så, efter vad som bör vara mer än en halvmil men mindre än en mil av sympatisk jogg på helt nya vägar är jag åter ute på Varbergsvägen. Jag känner mig lätt och fin i steget när jag svänger ut - fortfarande lätt förbluffad över det i min lilla värld nyfunna vägvalet. I samma ögonblick som jag sätter foten på Varbergsvägen träffas jag åter av de bitande sydvästvindarna. Hemma är tio kilometer bort, på spikraka vindutsatta vägar, just i sydvästlig riktning.

Jag förtar mig emellertid inte utan dricker lite vatten ur vätskebältet och fortsätter i hyggligt låg intensitet hemåt. Farten rasar i botten, vilket jag bara vet för att jag ser och känner det; det är en lisa att slippa se det i hårda siffror. Samtidigt är det en god löpskolningsövning för min del, jag måste som alltid koncentrera mig på att få kraften i steget framåt, att trycka upp höften och inte falla bakåt. Gör jag det i den här vinden kommer jag dock snart att blåsa baklänges och alltså ser jag istället till att springa rätt.

Men visst går det segt och det hjälper inte heller att det varit lite glest med långpassen på sistone. Riktigt nöjd pssserar jag Österbyn och defilerar längs ringvägen fram till den sista lätta nedförskilometern. Gott. Och distansen? Klart jag blev tvungen att mäta den väl hemma. 24,2 km. Funkar.