Benen på ryggen

2014-06-07 10:10 | Kommentarer

Klockan 5:15 har vi revelj i tältet. Ut och springa ett pass kanske? Kroppen är småmör från gårdagen och det känns avlägset att lufsa mer än möjligen ett par kilometer. Utanför tältet härjar knotten vilt och vi drar på tältbrytningen lite, men tio minuter i sju har vi fått i oss varm frukost, packat allt och står på startlinjen och väntar på att få titta på kartorna. Vi gläds åt att det är en kontroll mindre idag, bara 37 stycken, och att ryggsäckarna känns lite lättare. Jag har inte lyckats prestera något tyngre toabesök och flaggar för en skogspaus inom ett par timmar men annars är vi båda all game för lite kul skogssnurrande.

Starten går som aviserat klockan 07:00 och jodå, sträckningen ser aningen kortare ut idag, tätt mellan kontrollerna på några ställen. Ingenting inne i Silkeborg idag - gårdagen bjöd på en rätt spektakulär kontroll mitt i forsen i centrum och simning till en hjulångare; idag är det mer av vanlig orientering. Men dock en vattenpasssage i mitten och så ska vi simma över Gudenå på slutet. Löpningen kommer igång segt som väntat men vi tuffar på i vårt tempo. Runt sexminutersfart eller lite långsammare på de raka löporna, i skogen blir det som det blir.

Vi fortsätter sätta kontrollerna bra, de första tio kontrollerna för dagen sitter snällt höjdmässigt och utan alltför mycket bråk bockar vi av dem en efter en. Vi ser inte så värst många andra orienterare och de vi ser springer oftast någon av de kortare klasserna, ett X70-lag ser vi vid kontroll 7 och 8, Team Karma Police, som grejar med sin packning när vi hittar dem och därför får heta tältpinnelaget - i övrigt verkar vi orientera säkrare men de springer ifrån oss mellan kontrollerna. Nio kontroller gör vi på en och en halv-två timmar och vi konstaterar att det nog blir en lång dag i skogen idag. Här passerar vi en sjö med drickvänligt vatten, dessutom finns en toalett så jag passar på att göra det behov som sakta byggts upp under morgonen. Anders passar på att stretcha och jobba med sin ITB-sena som har börjat bråka lite med honom.

Så vänder vi söderut och får plocka lite höjdmeter och lite torra riviga granbarr i Sönderskov och sedan västerut på ett par ganska långa transportlöp på grus. Vi har effektiva och bra diskussioner om kontrollstrategier, där vägvalen bestäms någon kontroll i förväg medan vi springer - om vi orkar. Närmare kontrollerna är Anders snabbast på att läsa in riktningar och topografi, min roll blir för det mesta att följa med i tankespåren och försöka rätta de misstag som oundvikligen kommer. Vid kontrollerna 14 och 15 ser vi Karma Police igen och trots att vi tycker vi matar på bra under de lite längre transporterna här så går de ifrån oss. Vi vet det inte men medan vi sätter kontroll 16, på en utlöpare mellan två skogsraviner, perfekt så bommar Karma Police och i ett huj har vi röjt förbi dem.

Efter 18 kontroller fyller vi på vatten i samma sjö en gång till och sedan är det dags att simma en bit. Rite synd att man måste ha klumpiga flytvästar, det hade vart skoj att få simma lite mer på riktigt. Tidsmässigt spelar det dock inte någon större roll för vattenpassagerna är ganska korta. Efter en varm förmiddag har nu solen gått i moln men det är ändå skönt att få kyla ner sig lite. Passagen är bara drygt 100 meter och är snabbt avstökad. Jag funderar lite på om jag borde tagit av mig skorna för att hålla fötterna lite mer torra - jag har embryon till blåsor på bägge fötter som jag eventuellt borde bekymra mig för. Slår det dock ur hågen och kör på, det ska funka ändå.

På väg upp mot kontroll 20 och vi ska ut på en lov av rejält kulliga kontroller innan vi kommer tillbaka till samma plats, just här ser vi kontroll 26 och möter ledarlaget M&M. Vi vet inte att de leder men vi vet att de är jädrigt bra och riktigt långt före oss. Kontrollerna 21-23 ligger tätt och utgör spurtpris - eller bergspris för även om de ligger tätt så ligger de på varsin kulle och vi måste ner bortemot 50 höjdmeter innan vi får springa upp på nästa. Jag är ganska trött uppför och Anders kan inte gå på så hårt nedför så det blir ingen kalastid men det bryr vi oss inte om. Nu är det bara pannben och beslutsamhet att fullfölja.

Vid kontroll 28 tar vi dagens första lilla felnavigering och springer en ravin för långt bort. Letar lite innan vi vänder och hittar rätt. Sen är vi på spåret igen trots att hjärnorna börjar vara mos nu. Vi fyller vätska och börjar räkna på reptiden som är tio timmar idag. Borde inte vara någon fara, vi har ännu tre timmar på oss. Fötterna plågar mig en liten aning, en blåsa mellan tårna har börjat utkristallisera sig som en fiende nummer ett, ändå är det ingen större fara; vi har sprungit mer än åtta mil på mindre än ett dygn nu och det ska kännas - så är det bara.

Kontroll 31 ligger mäktigt högt uppe på en ljunghedstopp med milsvid utsikt. Vi kommer lite snett till och får några meter extra men höjden är värd mödan här - mycket vackert. Sedan får vi börja tugga på tungan för nu väntar dagens längsta transportlöp bort till kontroll 32 som är ett sivpynt; ett ord vi lärt oss hata så smått. Löpningen dit är okomplicerad med långa långa raksträckor. Jag går upp och håller fart - vilket inte är så mycket i nuläget men det känns ändå som vi matar på bra; vips är vi vid sjökanten och kan börja leta. Sivpynt är vassrugge ungefär och vi är förvarnade om att dessa sitter långt ut. Men den här tar priset, kontrollen sitter allra längst ut i ett stort vassbälte och vi hittar den inte förrän vi vadat en god bit utanför vassen i bröstdjupt vatten. Ah, well, vi är förmodligen inte ensamma om att behöva lägga lite tid här men reptiden kryper ytterligare ett snäpp närmare.

Och vid kontroll 33 drabbas vi till sist av ett smärre orienteringshaveri när vi kommer upp på åsen på fel stig och ett par hundra meter fel. Vi inser efter en stund att stigarna och höjderna ligger helt fel och att vi inte har koll på var vi är. Inte nu! Vad kan ha hänt, vi försöker hitta platser på kartan som stämmer med topografin och som vi rimligen kan ha hamnat på. Där kanske, Langdal ås. Det stämmer hyggligt med stigar och höjdkurvor och vi kan ha kommit dit om vi tog fel stig från början av attacken. OK. Vi jobbar efter hypotesen och letar oss bort mot där kontrollen borde vara. Problemet är att det är en ganska lurig kontroll med en ravin i en mängd av flera i samma brant. Men där sitter den äntligen, krisen är avklarad och vi har fortfarande skapligt med tid mot repet - en och en halv timme och bara fyra kontroller kvar. Nu kör vi!

En sista gång över Nordskovens många höjdkurvor, plock plock. Och så är det bara två riktigt lätta kontroller kvar, samt en vattenpassage. Vi forcerar bra in i det sista och kommer in på nio timmar och trettio minuter. Femteplatsen håller vi in i mål, som ett av endast få lag som tar alla kontroller. Sluttotalen i distans över hela loppet blir 97 kilometer och en försvarlig mängd höjdmeter. En fantastiskt jobbig men ändå rolig bana och vi konstaterar båda två att vi borde nog sprungit någon av de kortare klasserna - men då hade vi förmodligen suttit och analyserat resultat och jagat minutrar, nu är vi bara nöjda med att vara i mål och att ha klarat av ett kul race på ett bra sätt.

Vi hinner alldeles lagom pusta en stund i målområdet, käka en burgare och dricka ikapp lite innan det är dags att dra till färjan. Vätska och nutrition funkade ypperligt även om det kändes lite knappt mot slutet - jag satte i mig precis allt jag hade med men hade heller inte räknat med att vi skulle ha såhär inihoppsan långa dagar. Nu blir det vila några dagar innan det är dags att börja spänna båden mot något nytt.

Transportlöp igen
Slåensö, en snygg och drickbar sjö
Anders på väg in mot vattenpassage
Simning avklarad. Vidare nu!
2014-06-05 23:11 | Kommentarer

Vi är tre tillresta svenskar som övernattar på det hotell som ligger på tävlingscentrum för Nordic eXtrem Maraton. Anders och jag startar inte förrän kvart i fyra på eftermiddagen så det finns massor med tid att packa grejor, packa om grejor, flytta runt energi från framficka till toppfack till andra framfickan, få till en skön form på ryggsäcken bara för att haverera den igen när man upptäcker att man missat att packa ner värmetröjan och därför behöver packa om igen. Och så vidare. Dessutom har vi haft tid att ströva runt ett kort varv i närområdet på en karta från ett tidigare år vilket är mycket nyttigt för att åtminstone börja komma in i den ganska yxiga 25000-delskarta vi ska tävla på här.

Våg har vi glömt ta med oss men komplett utrustning för ett drygt dygn, inklusive tält, kök, energi och extrakläder blir trots allt ett ganska lätt och löpvänligt paket. Vi ignorerar helt uppvärmning men läser spänt på kontrolldefinitionerna som delas ut en stund innan start. 38 kontroller första dagen och tre vattenpassager där flytväst är obligatorisk. Jag var inte riktigt förberedd på att det skulle vara så många kontroller - att banan den kortaste vägen mellan kontrollerna mäter 35 km det visste jag redan, men jag hade nog trott på lite längre löpsträckor emellan och jag trodde lite naivt att orienteringen skulle vara mer basic. Jag har ju egentligen aldrig orienterat förut, så när som på skolorientering och ett eller annat naturpass, så det här kan bli... spännande. Nå, Anders är till skillnad från mig en riktig multisportare och tränar en del orientering så det ska nog lösa sig ändå.

När startskottet går får vi äntligen se första dagens karta. Första kontrollen sitter vid en damm en bit bort, det känns betryggande att vi vet exakt var dammen ligger och ungefär hur det ser ut och vi vågar ta ett annat vägval än precis alla andra i startfältet. Det funkar fint och vi är bland de allra första framme vid första posten. Stärkta rasslar vi på rätt ut genom lövskogen och plockar de första kontrollerna som i trans. Vid den fjärde kontrollen går vi, bokstavligen, på en mina. Den ska ligga i en bunker. Lätt, tänker vi, med svenskt blå ögon har vi ett litet betongvärn på en höjd för vår inre blick. Men nejdå, kontrollen sitter långt inne i en riktig bunkerkomplex med flera rum och blindgångar. Hade vi fattat det hade vi haft pannlampa framme och tillgänglig för det är bäcksvart där nere, nu får vi stanna upp ett par minuter och riva fram den.

Den andra, och som det ska visa sig, dagens sista miss, gör vi vid kontroll 5 där vi först röjer runt på fel sida avden ganska djupa bäcken ett tag och sedan glömmer bort kontroll sex för några minuter. Som tur är inser vi vårt misstag innan vi kommer för långt och kan styra runt och ta kontroll 6 med värdighet.

Resten av dagen orienterar vi som i trans. Vi kommer in på kontrollerna längs de höjdkurvor vi sett ut, längs de stigar vi har planerat och i mycket god kontroll. Eftersom kartorna saknar många stigar, stenar och andra lokala fenomen är den storskaliga topografin det enda vi har, så väldigt ofta handlar orienteringen om att hitta rätt position och sedan följa höjdkurvor tlll kontrollerna, vilket givet Silkeborgs brutna topografi inte alltid är helt trivialt.

Vi springer inte jättefort men betar metodiskt av kontroll efter kontroll. Typiskt är det en bit transportlöpning vi klarar av på vad som mer eller mindre är grusunderlag fram till kontrollattacken som sker ett par hundra meter från posten. Hade jagkört själv hade det blivit mer säkra lösningar men tillsammans med Anders blir det hardcore OBT och vi prickar rätt oförskämt ofta; Anders har utsökt koll på att plocka kompassriktning och jag har bra idéer kring strategi. Och vi är båda bra, visar det sig, på att spotta skärmar i brötig och dold miljö.

Men eftermiddagenövergår i kväll. Vi klarar av vattenpassagerna; en bro och en hjulångare med en axelryckning - det är inte i vattnet det här racet har sin utmaning. Vi trodde vi knappt skulle behöva pannlampa men faktum är att de sista sex kontrollerna plockar vi i mörker. Fortfarande med en härligt precision och när vi bockat av den 38:e kontrollen för dagen och defilerar mot nattlägret är det med en härlig känsla i kroppen. Sista biten till nattlägret är snitslad med går över ett riktigt äkta gungfly i ett avgrundsdjupt träsk. Varje steg gungar på riktigt under fötterna och man vet aldrig om det kommer bära eller om man kommer att sjunka ner till midjan i gyttja.Till slut kommer vi dock igenom och tvåhundra meter innan mål stannar vi upp och passar på att bada av oss och våra grejor i rimligt rent sjövatten.

Klockan halv tolv, efter sju och fyrtiofem timmars kamp mot kartan och elementen, är vi äntligen framme vid nattlägret. Alla de kortare klasserna har redan gått och lagt sig men bara en handfull av X70-lagen, vår klass,har ännu gått i mål, och vi som tagit alla kontroller går in på en hedersam femteplats. Vi rappar på in idet sista och på en timme hinner vi byta om, resa tält, koka mat, kissa godnatt och krypa ned i sovsäckarna. Dock tar det längre tid att somna - damn allt det där krypet i benen, jag skulle tagit en Ipren. Somnar dock till slut - vaknar i gryningen till en kakafoni av fåglar; min kropp har inte fattat det men jag ska springa en mara även på söndagen. Lördagens pass var ju bara på 52 km.

A et moi
Ett av de snällare löpsegmeten (det är då man kan fota)
A, lätt skeptisk, på G mot Hjulångaren
Night Camp
2014-05-29 13:28 | Kommentarer

Jahapp, då packar jag för ett nytt äventyr igen då. För någon vecka sedan fick jag en fråga från en kompis som undrade om jag inte ville hänga med på en Fredrikshamnskryssning till Kristi Him. Med vidhängande solskensutflykt till Silkeborg då, där vi springer den danska motsvarigheten till BAMM/OMM - dvs två dagars orientering med 2x 35 km fågelvägen mellan kontrollerna dessutom helt självförsörjande så när som på vatten. Jag var tvungen att tänka länge, säkert flera sekunder, innan jag tackade ja till en utmaning med så kort varsel.

Tält, liggunderlag, sovsäck, kök och käk och lite whatnots ska helst väga in på mindre än 4 kg per person men vi får väl se var vi hamnar. Jag äger nästan inga såna där lättviktsprylar själv men har lyckats låna ihop det mesta (Tack Johan!) så det ska nog gå bra. Vi, dvs jag och Anders som tävlar i lag Mölndal Outdoor, tillhör de som tilldelats en GPS-tracker och det kommer att gå att följa oss live på Racing Denmarks hemsida: http://www.racingdenmark.com/

Imorgon klockan fyra går partybåten till Danmark. Wish me luck.

2014-05-28 21:10 | Kommentarer

Så har vi stökat av premiärupplagan av Hallandsleden Terräng. Säger premiärupplagan, för mottagandet var så gott bland löparna att det bara måste bli en uppföljning. Klart det finns en massa grejor vi kan göra bättre men i det stora hela blev det ett helt fantastiskt evenemang och löparäventyr. Vi såg många fantastiska prestationer, både framme i täten och längre bak i leden - Marcus Millegårds osannolikt bra 1:59:40 över tre mil på det både kuperade och bitvis lite trickiga underlaget är verkligen en tid att slå för framtida storlöpare. Inte många gör Lidingöloppet på under två timmar - och jag skulle hävda att det är avgjort svårare här. Det gjorde ju inte direkt ont att vi hade kanonväder heller, soligt och fint men inte så tokvarmt som tidigare i veckan.

Förutom en malör med skyltningen mot slutet där folk läckte ut på en grusväg på ett sätt jag inte lyckats förutse funkade banan bra. Första tre kilometerna erbjöd gott om plats att hitta läge i fältet innan det första tekniska partiet, sista milen lite snabbare (relativt, då) och med en avslutning uppepå bräckan som blev precis så läcker som vi hade tänkt oss den. Jag vet att mitt banläggarrykte vill göra gällande att jag är något slags backfascist men även om också det här loppet har undfägnats en eller annan stigning så finns varje höjdmeter där blott och bart för att det är just där i backarna som det är som vackrast. Barasånivet.

Start 10 km, Äskhults by
Start 30 km, Stättareds gård
Målet, i blommande lanskapsblomsterskrud, på vackra Fjärås bräcka.
2014-05-22 20:21 | Kommentarer

Jag har väl inte vilat så hårt på lagrarna efter milperset utan mest kört på med trivselpass - och till helgen är det dags för Hallandsleden Terräng. Jag kommer ju inte att springa loppet själv men väl finnas i faggorna, styra upp banmarkeringar, bygga depåer och heja på folk. Väderprognosen ser bra ut, kanske lite regn på natten men en solig och inte alltför varm dag ser det ut att kunna bli. Det mesta är förberett och vi hoppas på en kul dag i skogen för alla deltagare. Fantastiskt skoj att vi fått ihop bortemot 150 föranmälda till ett nytt oprövat lopp i maj - mitt mellan Göteborgsvarvet, Stockholm marathon och precis allt annat som ska hända nu.

Men innan det loppet har jag lite extra tid på mina händer i Trollhättan och jag passar på att utforska nya marker kring Hunneberg. Transportlöpningen dit är solig och lätt och vid foten av platåberget hittar jag in på en härlig bred stig i något som heter Nygårds park. Inte fullt en mil i benen än, löpningen är lätt och rättfram och jag är helt innesluten i den lummig grönskan. Härligt - men jag vill ju upp på berget och efter ett par kilometers plan stiglöpning kommer jag till en serpentinväg invid en fors. Här ska jag upp, det är inte någon monsterstigning - högsta punkterna på Hunneberg är 150 meter över havet men platån är som en stor vårta på västgötaslätten, rund och med en synnerligen skarp kant runtom. Bergen har bildats genom att diabas, som är en tät och hård bergart, bildats och lagt sig som ett lock över mjukare berg- och jordarter. Nu snackar vi perm nån gång, alltså lite mer än 250 miljoner år sedan. Och sedan dess har regn och vind eroderat bort de mer porösa omgivningarna och platåbergen står kvar och tittar på varandra, som ensamma plommonstop på den ödsliga västgötaslätten.

Ovanför branten hittar jag en stig med en handskriven skylt som lockar med havsutsikt om 2 km. Som boende precis inpå kusten, färdas jag två kilometer i rät linje hemma får jag nästan ha tur för att inte hamna en kilometer ut i vattnet. kan jag inte annat än charmas av denna sevärdhet och slår in på den brandgulprickade minileden. Riktigt skön skogsstig, lite rötter men mestadels sviktande och helgott underlag. Dessutom är vägen lättfunnen och rakt fram, bara att stöka på. Mot slutet blir det träskigare men så står jag plötsligt vid ett stup. Och visst ser man havet. Och Göta älv. Och rapsfält. Och en massa annat. Stannar en stund och tittar och njuter. Tydligen går en smal bergsgetastig ner från berget till Nygård här men jag vänder om och följer grusvägen uppe på platån istället.

Grusvägen är rak och lättlöpt i gröna omgivningar, men ganska enahanda. Jag pluggar in lite musik och kör på, det är några kilometer till den korsning som ska ta mig tillbaka ned från berget igen så det är bara att åka. Tiden går, låtarna avlöser varandra. Någon enstaka bil passerar. Unversum står helt stilla medan jag springer genom det. Jag börjar undra lite, kollar jag solen ser jag snarare ut att springa österut än söderut som det var tänkt. Ah, well, det reder sig säkert tänker jag och kör på lite till. Men universum fortsätter envist att stå still. Inga vettíga korsningar, ingen förändring i landskapet. Snart måste jag nog kolla kartan - jag har sprungit två mil och har inte jättemycket vatten kvar, den ganska lösa grundplanen var att vara tillbaka vid basen nu nån gång. Till slut tar jag fram mobilen och kollar och jodå, någonstans för länge länge sedan var där en grusväg in till höger jag borde ha tagit. Nu är jag mitt på Hunnebergs sydsida och på väg rakt bort från Trollhättan vilket är ungefär 180 grader fel mot vad som var avsett. Jag får vackert vända och börja leta efter någon rutt ned från den här knölen.

HIttar en stig som lämnar grusvägen och går nedåt åt rätt håll. Den slutar vid ett torp och det blir lite förvirrat innan jag kan orientera mig runt stället och ut på en grusväg. Så står jag nere på Västgötaslätten igen, nu invid en landsväg som jag känner igen. Härifrån har jag ett par kilometer asfaltslöpning innan jag kommer fram till den rondell jag kommer ut vid när jag cyklar hit. Ojdå - det måste vara närmare en mil in till stan härifrån. Jag drar i mig det sista av vattnet jag har med mig och kör på; kroppen känns fin och löpningen funkar bra - inga problem att flytta upp farten till femminuterstempo här där det är platt. Löpningen rullar på lika fint hela vägen till utkanten av stan, mot slutet börjar det kännas segt och lite stolpigt men det är ganska rimligt efter bortemot tre timmars löpning utan energipåfyllning. Sista biten joggar jag ner lite långsammare och kan mycket nöjd runda av passet efter nästan 32 km. Sedär nyttan av att inte planera alla pass så noga.

2014-05-09 19:40 | Kommentarer

Gluteus maximus på höger sida. Den känns lite spänd och knorvlig under den morgonjogg jag tar för att väcka kroppen på tävlingsdagen. Jag har inte sovit perfekt heller - och dessutom har en en lång dag av möten på Trollhättekontoret innan jag kan infinna mig på Slottskogsvallen och Solvikingarnas öppna klubbmästerskap i långdistans. Jag är emellertid på plats i god tid för mitt heat, som är det tredje och sista för dagen. Gott om tid att prata med folk, ladda och kolla in det riktigt snabba gänget som snurrar runt i det första heatet. Robin Lindgren är dagens snabbaste på 30:39 - Friidrottsförbundet har ännu ingen årsbästalista uppe för utomhussäsongen 2014 men kollar man på svenska resultat för 2013 finns det bara ett dussin vassare noteringar. Idag är han helt outstanding och varvar samtliga löpare.

Regnet ökar och minskar och ökar igen. Jag hittar en soffa och en kaffeautomat inomhus och väntar på att det ska kännas dags att värma upp. En halvtimme innan start kör jag ett par varv i ytterbanan i lugnt tempo. Veteranerna kör sitt heat för fullt och det är många fina insatser. Regnet sköljer allt pollen ur luften för de som har bekymmer med det och ger dessutom en bra avkylning. Det är heller inte särdeles mycket vind - svag motvind på upploppsrakan bara. Jag kör lite lätt löpskolning och ett par korta farthöjningar, sedan till startlinjen. En viss förvirring uppstår om varvräknarna men det ordnar upp sig och vi kan komma iväg.

Jag fokuserar på att hitta ett tempo som känns lätt men rimligt rappt och ska inte följa med i nån dum startrusning. Kollar farten redan efter 200 meter och har öppnat någon sekund för snabbt så jag släpper på gasen en gnutta bara och passerar första varvningen på 1:32 ungefär. Det är perfekt - planen är att hålla varv på 1:33-1:34 så länge det går och helst gneta sig in under 39 minuter. Andra varvet på 1:34, nu verkar tempot sitta. Mentalt har jag delat upp loppet i 5x5 varv, 2000 meter i taget. Det är som ett tröskelintervall fast utan vila. Den första gör jag på 7:48 vilket är på sekunden rätt, jag har en solviking i ryggen som jag vagt känner igen men inte vet namnet på - eftersom vi är jämna i fart kan vi säkert ha setts på ett eller annat lopp tidigare. Nu ligger han tätt i rygg på mig, jag kan höra på hans andning att han ligger högre i intensitet än jag men han kämpar på bra och ropar peppiga saker som att jag går som en klocka och håller farten bra.

Andra tvåtusingen på 7:47. Vi knaprar sakta sakta in på en blå tröja som legat tjugo-trettio meter före oss sedan de första varven. En plan jag hade var att efter de första tio varven kolla efter en bra rygg att vila i. Strax innan halvvägs börjar det som regel bli jobbigt, åtminstone mentalt - nästan oavsett distans - och kan man då skjuta bort de negativa tankarna genom att nagla blicken mellan skulderbladen på framförvarande och bara mata på är mycket vunnet. Jag tänker därför att jag kan lägga mig bakom den blå tröjan några varv och se vad som händer. Ansträngningsnivån känns hanterbar, andningen är förhållandevis lugn och den där sega rövmuskeln verkar ha shapeat till sig för den känns också bra - jag slår bort alla tankar på att det är förfärande långt kvar och tänker istället att snart är vi halvvägs. Vi blir varvade men temposkillnaden är inte så stor, det känns bra på något vis och vi glider i samma veva ikapp den blå tröjan. Han verkar dock ha en dålig period här för han tappar fart och jag får gå förbi tämligen omgående istället för att ta rygg. Istället hamnar vi i nästan samma tempo som en av de varvande löparna som verkar ha stumnat en aning.

5000 meter passerar vi på 19:28 vilket är helt idealiskt. Tredje tvåtusingen på 7:46. Här börjar det dock gå trögt; varvtiderna börjar gå upp mot höga 1:34 och 1:35. Min följeslagare märker också att jag tappar i driv för två gånger kommer han för nära och touchar mina fötter bakifrån. Han hostar fram ett förlåt och jag svarar nåt ohörbart. Det börjar vara kamp nu. Vänder mig inåt och försöker hitta flytet igen men det är långt kvar och de mentala fingrarna klöser mot ett hårt och ogästvänligt mörker som inte ger något vidare grepp. Jag vet att jag är på väg mot en bra tid men det är ännu många varv kvar. Då får jag äntligen draghjälp. Perfekt. Min vän solvikingen går om och lägger sig och drar i bra fart. Det känns som om tempot sjunker men kanske är det bara den mentala vila att få följa i rygg som lättar bördan en aning. Kollar inga tider nu, det finns inga incitament att jaga varvtider, bara bita ihop och kämpa.

Fjärde tvåtusingen på 7:53, så vi har alltså tappat en aning men inte så farligt ändå. Två kilometer kvar, det börjar bli gripbart. Jag ligger kvar i rygg ett varv till, kanske två men jag tror att han börjar mattas av lite min vän, och med 1200 meter kvar försöker jag lägga in en växel till och går upp och för igen. Jag har tränat bra för detta - det skulle kunna vara så att jag aldrig mer kommer att vara i så god form för 10000 meter, eller jag frammanar iallafall just den smått apokalyptiska nuelleraldrigkänslan inom mig. Det hjälper mig att plocka ut lite mer krafter från banken. Två varv kvar, nästa gång är sista varvet. Det här går bra, tänker jag, öka nu. Benen svarar, om är motvilligt. Sista varvningen och jag kollar på klockan. 37:36. Jag kan göra en fyrhundring på 1:24 om jag är fräsch. Det är jag nu inte men jag låtsas och bombar på. På bortre långsidan känns det som om jag ska dö. Bara tvåhundra kvar - in i sista kurvan och så upploppet - det evighetslånga jävla upploppet som bara blir längre för varje steg. Varenda muskelfiber gör uppror. Magen protesterar. Lillhjärnan gör revolt. Och så är jag i mål.

Officiell tid blir 39:08.5 och sista varvet gick på 1:32 - det som kändes som raketfart. Jag ligger kvar bakom mållinjen och försöker låta kroppen syresättas igen. Lite illamående av mjölksyran - vilket jag nästan aldrig blir - jag ulkar lite, släpar mig bort till en soptunna eller blomkruka eller vaddetnuär om det skulle komma något fysiskt resultat. Det gör det nu inte utan jag återhämtar mig ganska snabbt och kan konstatera att jag visserligen inte tog mig under 39 minuter men jag har åtminstone persat med omkring en halvminut. Och det är jag riktigt riktigt nöjd med.

Några av första heatets löpare halvvägs in i loppet.
2014-05-07 22:50 | Kommentarer

Tidig morgonjogg i Trollhättan, det är dagen före min tiotusenmetersurladdning och jag behöver samla ihop mitt fokus, mina tankar och mina målbilder. Börjar i vanligt förefrukosttempo, lätt och långsamt, ett grått lätt regn hänger i luften över kanalen, det är några få plusgrader. Efter tre kilometer kör jag ett par fartökningar, det blir tre stycken fyrhundringar i trakterna kring tänkt tävlingsfart. Inte helt stabilt genomförda för det är lite småkuperat på älvbrinken och jag är inte helt uppe i varv så här tidigt heller. Genomförda blir de dock och efter tredje repetitionen sänker jag farten endast långsamt tillbaka ner mot joggtempo igen. Extra viktigt att varva ur ordentligt idag så benen mår så bra som möjligt imorgon.

Målsättningen för morgondagen ligger på under 39 minuter. Det blir tufft men ska kunna vara görbart om allt stämmer, måndagens intervallpass gav äntligen lite positiva indikationer om att formen kanske ändå är på uppåtgående. Jag körde ett pass på Åby friidrott - som för omväxlings skull var fullt med tränande barn, dock inte fler än att jag också fick plats. Det blev fyra fyrhundringar, två åtthundringar och en sextonhundring avverkade i rätt tempon och utan att knäcka mig - efter det känner jag mig åtminstone trygg med att det är i princip görbart att gå under 39 - sen får vi se om dagsform och fartuthållighet verkligen finns där. Ska försöka öppna lätt och med flyt och sen hitta en bra rygg efter 3000 meter eller så för att kunna fokusera på att flyta med så länge som möjligt. Sista tre-fyra kilometerna är alltid en kamp men det gäller att inte behöva börja gräva för djupt för tidigt.

Blir spännande att se hur det går, ett tramsigt millopp bara men ändå ett egofruktträd jag närt, vattnat och pysslat om sedan jul och det vore kul om det kunde bli åtminstone ett litet äpple av de små sura karten.

2014-05-06 06:15 | Kommentarer

Söndagen spenderas på kortsemester i Falkenberg. Jag och AM tar cykel med minimal räserpackning och drar söderut, med solen i ögonen och vinden i ryggen. Det blir en fantastiskt bra tretimmarstur som tillåter gott runtvispande av benen utan att knäcka oss fullständigt. Lätt medvind och nästan 40 km/h sista halvmilen in mot stan och vi kommer fram alldeles lagom för att checka in på Strandbaden och dessutom hinna med ett kortare avsim i den alltid lika sköna saltvattenfemtimetaren i Klitterbadet. Därefter vankas spabesök och en riktigt bra trerättersmeny på Strandbadens restaurang. Sånt här är vilsamt för mig - att få jobba bra fysiskt för att först sedan slappa ordentligt, bli ompysslad och äta/dricka gott. Och prata med någon om något om saker som intresserar mig. Hade vi åkt bil hit hade jag inte vilat en tiondel så bra.
 
På måndagmorgonen blir det en långsam och kontemplativ morgonjogg före frukost längs de böljande dynerna vid Skrea strand. Sista intervallpasset inför torsdagen river jag av till kvällen, det blir en mix av korta och tröskelintervaller tänker jag mig. Inte så fullutmattande utan mer för att bygga lite form. Senaste VO2max-passet gick ok, med tusingar kring 3:42 vilket är tillräckligt för att jag åtminstone ska gå för under 39 på torsdag. Känslan idag är lätt och skapligt stark, lite påverkad av cyklingen igår men det är rimligt marginellt och kommer att vara borta efter löpningen ikväll. Tillbaka mot hotellet springer jag på asfalt bakom den mäktiga klittern, dynerna är rejält höga här - man förstår vad Strandbaden fått idén till sitt ökentema från. Kallt om knogarna när jag kommer in i skuggan, det är bara nån plusgrad på morgonkvisten så det är ganska skönt att komma in i värmen till ett dukat frukostbord.
 
Checkar ut med visst vemod och rullar upp mot Göteborg och den grå vardagen igen. Hustrun cyklar, jag fuskar och tar tåget. Vill spara lite krut till ikväll och på torsdag nu. 

2014-04-23 20:28 | Kommentarer

Det finns cykelpass och så finns det cykelpass. Den överväldigande majoriteten av mina cykelmil ligger på pendeldistans, mellan de 50 och 65 km jag har in till jobbet lite beroende på väg (om jag inte rullar upp till Trollhättan då, då blir det lite längre), och alltså i eget tempo vilket oftast blir hyggligt lugnt. Ibland kan jag ge mig ut och socialköra med nån cykelklubb, då blir det ofta runt tio mil i en välordnad klunga i hanterbara hastigheter. Fikapaus halvvägs och massa trevligt småprat - lika mycket socialt som träning ofta.

Anndag påsk har dock Tri-Ullis utlyst ett långt och hårt pass på tempocykel - tolv kuperade mil i 30+ km/h är planen. Jamen fine dårå, väderprognosen är helt strålande och jag är sugen så även om cykelformen är minst sagt tveksam så tänker jag att en bit kan jag väl hänga på iallafall. Rullar hemifrån med Hustrun som ska jobba på en orienteringstävling och trampar sedan två mil själv i avsiktligt lågt tempo in till samlingsplatsen i Kungsbacka.

Lite spänt uppsnack innan, de flesta har lätta fina tempocyklar, jag kör med min trogna linjehäst extrautrustad med tempoklyka (dvs ett extra handtag rakt fram som gör att jag kan ligga ner mer och bekvämare). Peter O kommer insnurrande i sista minuten och konstaterar att han har lite halvdåligt med tid egentligen och undrar om vi verkligen måste ha nån fika idag. En kall klump växer i magen på många, med P på draghumör kan det bli hur jobbiga pass som helst - han tränar mycket och hårt och har i det närmaste orimlig kapacitet. Mycket riktigt, han ligger större delen av tiden längst fram och bryter vinden och håller ändå farten uppe både nedför och uppför. Inimellan rullar han ner och hjälper tillfälligtvis avhakade cyklister plocka ikapp igen, däribland mig vid ett tillfälle.

Vi dundrar österut och söderut på småvägarna norr om Lygnern och så ner mot Hyssna och Kinna. Jag hänger med bra sålänge det är backigt och motvind. Jag är rimligt lätt och klättrar bra - de renodlade tempohojarna kommer inte riktigt till sin rätt i uppförs och krokigt. Känner mig stark på de slingriga vägarna med många höjdmeter inne i skogslandskapet. Efter fikat rullar vi västerut igen och har medvind, dessutom planar vägarna ut och då får jag svårare att hänga med. Till yttermera visso börjar de nu över tio avverkade milen sitta duktigt i benen. Jag har ändå planerat lämna flocken och vika hemåt i Idala men jag tar min Mats ur skolan ytterligare ett par mil tidigare, strax innan Horred. Det är en märklig känsla att pressa på i dryga fyrtio km/h och ändå tappa mark, det går undan i medvinden. Peter försöker hjälpa mig få kontakt med klungan igen men benen är möra och kroppen och psyket orkar inte upparbeta den intensitet som krävs så jag tar nöjt farväl och rullar ur hemåt.

Allt som allt ändå ett finfint pass med stygg intensitet i ett par timmar och för min del nästan sexton avverkade mil innan jag får hänga upp cykeln för dagen på sin härför avsedda krok. Gott det.

Foto från UltraTri under Tabergstoppen (courtesy of C. Schapiro) men det var ganska snarlikt under anndagspasset
2014-04-20 23:14 | Kommentarer

Idag är det sommar i luften och jag har bokat tid med mig själv för ett testlopp över 5000 meter på Åby Friidrott. Hustrun är med som support dagen till ära och efter en och en halv kilometers uppvärmning med lite rusher och insprängd löpskolning ställer jag mig på startlinjen. Det är svårt att trigga själv över så hör korta distanser men jag tror på mig själv och vill ge det en chans. Mitt gamla 5k-pers är från våren 2007 och lyder vad jag kan minnas på 19:19.

Första varven går lätt och med bra flyt, jag har lite idéer om att försöka göra 18:45 och en öppning på 1:29-1:30 per varv verkar högst rimlig och känns inte exceptionellt obekväm. 1000 meter passerar jag på 3:44. In på andra kilometern är farten lite svajig och jag tappar fokus något varv. Kommer tillbaka in i bubblan och knäpper den andra kilometertiden på 3:48; lite långsammare men ingen katastrof. Försöker fokusera på att hålla trycket men med bibehållen rapphet och flyt i steget men mjölksyran ackumuleras lite för mycket lite för snabbt och allt blir kantigt och tempot sjunker obönhörligen. Tredje tusingen på 3:55 vilket är för långsamt. Modet faller och trots att jag försöker sträva emot och trots att jag får grymt bra pepp av hustrun glider fjärde kilometern iväg på 3:59.

Jag biter ihop hårdare och nu är det bara en fråga om att forcera in i mål. Två varv kvar och jag försöker piska upp tempot men får inte riktigt kontakt med mig själv. Ett varv kvar och jag ser att jag har nittio sekunder på mig att straffa mitt gamla pers. Jag tänker att det kanske är det snabbaste lopp jag nånsin ska komma att göra över 5000 meter och det var väl fan om det inte skulle gå att komma in under 19:19. Medvind på bortre lång och jag flyger på ganska bra - så kommer jag runt sista kurvan, medvinden blir motvind och mållinjen dansar bakom hundra meter tartan, långt långt borta. All in över upploppet och jag knäpper av på 19:19 - tangerat pers.

Första sekunderna är besvikelse, sedan trötthet och sedan en viss nöjdhet med att jag ändå gav allt och fick kört ett ganska bra träningspass på en arena jag gillar. I solsken, med fågelkvitter och bästa tänkbara sällskap. När jag sedan granskar mina arkiv kan jag som grädde på moset bara se att jag gjort 19:23 som bäst tidigare och vips blev det ett PB med fyra sekunder av det förmodade tangerade perset. Nå dåså, då blev det ju ändå något lite som var värt att fira.

Börjar krokna lite här. Foto AM
2014-04-11 23:05 | Kommentarer

Det glädjer mig nåt enormt att jag har hittat en kompis som är mer störd än vad jag själv är. Som på fullt allvar undrar om jag inte skulle tycka det vore kul att hänga med och springa den knappt 38 kilometer långa Hyssnaleden nån gång under veckan. Mitt i natten. Sådant gör onekligen den grå vardagslunken en smula mindre grå.

Klockan halv elva på onsdagkvällen har vi parkerat bilen i Hyssna och kan axla ryggsäckarna, vrida på pannlamporna och komma iväg. Det lätta duggregnet upphör precis när vi sticker iväg och det är därefter kallt men stabilt väder under hela passet. Leden är en rundslinga som ringlar sig mellan kulturbygder och skogsmark, med ganska bra kupering och med ett omväxlande underlag. Ganska mycket grusväg, en hel del duktigt teknisk stig och någon enstaka stump asfalt.

Början av leden är riktigt slät och fin stiglöpning men efterhand stökar trailpartierna till sig lite mer och vi undfägnas en räcka av branta uppförsbackar och ringlande medlut med både blött och rotigt underlag. Av naturliga skäl ser vi inte så mycket av naturen omkring oss, men sinnena skärps i mörkret och det är omöjligt att inte höra den kompakta tystnaden inne i trollskogen. Brusande bäckar gör oss ofta sällskap och här och var förnimmer man branta stup och hisnande höjder - oklart dock om de är verkliga eller en produkt av fantasin. Vid Stora Hålsjön har vi ett tag kluckande svart sjövatten invid våra fötter och man kan känna snarare än se att skogen öppnar upp sig på vår högra sida för att ge plats åt sjön.

En annan sida av naturupplevelsen får vi på en av de många grusvägssträckorna där en grävling plötsligt rusar över vägen framför oss. Vi har inte fyllt vare sig skor eller löpartajts med knäckebröd men den verkar mer intresserad av att fly från våra rampor än att bita tills det krasar.

Sista milen av passet har inte fullt så mycket av den tekniska stiglöpningen utan erbjuder istället en serie av grusvägar, förvisso interpunkterade av några intressanta trailpassager. Det passar mig ganska bra för efter tre mil är kroppen lite småmör och det känns skönare att bara flyta på i jämn distansfart rakt fram. När vi åter siktar bilen vid Hyssna gamla kyrka stannar klockan på på 37 kilometer några minuter kort om fyra och en halv timme. Helt ok givet de 800 höjdmeterna, mörkret och det bitvis stökiga underlaget.

Mycket förnöjd med passet lånar jag UltraJohans soffa och kraschar för natten framåt halvfyratiden på morgonen. Precis som vid andra tillfällen när man varit ute hela natten kommer jag antagligen - trots att jag druckit en hel massa - att vakna dehydrerad och med lätt värk både här och var. Och precis som vid de där andra tillfällena kommer ett outgrundlig längtan efter fett och snabba kolhydrater att manifestera sig under dagen efter - sannolikt som ett sug efter en gigantisk pizza. Däremot känner jag varken ågren eller yttrar nåt 'jag ska aldrig mer' - snarare pratar vi om nästa gång redan till morgonkaffet.

Drickapaus
2014-04-07 21:36 | Kommentarer

Fick ett pass med nästangrannen Ultrajohan i helgen och kan konstatera att jag är i rimligt bra form. Vi körde på i bra tempo uppför kullar och nedför backar på små stigar och skogsvägar söder om Löftadalen och jag kunde - inte förutan en viss förtjusning - konstatera att han fick gräva lite för att hålla ihop det. Ganska många höjdmeter och en rejäl skopa lera och så en farthöjning kring fyrastrecket på plant hårt underlag på vägen tillbaka.

Nu var det bara en dryg mil, vilket är det distansspann jag jobbar mest i nu. Ultrajohan däremot ska till Italien och springa det bisarra loppet Tor des Geants i September, så han hade i princip inte ens värmt upp innan vi satt i bastun. Jag anar lite att situationen blir den omvända till veckan när vi kör ett nattpass över lite mer än tredubbla distansen på Hyssnaleden, för om farten är god står jag lite sämre inne med fartuthålligheten. Spännande blir det hur som - nattlöpning på vandringsled har jag inte kört sen jag gjorde gristidiga Sandsjöbackapass nån gång i internets barndom.

T-shirt-tuppfäktning hemma hos UltraJohan. Foto AM R Nedevska.
2014-03-28 21:02 | Kommentarer

Jag vårdar ömsint en förkylning för närvarande och som vanligt innebär det lite extra tid för eftertanke och för planering framåt. Jag har helt medvetet inte tänkt så noga på vart jag ska gå efter min lilla fartsatsning – lite för att jag vill se hur det faller ut först men även för att inte stjäla från dess fokus. Men nu sitter jag ändå med ett förkylningsavbräck och kan inte annat än filosofera lite.

På arrangörsfronten pysslar vi just nu dels med Hallandsleden Terräng och dels med andra upplagan av UltraTri Sweden. Det sistnämnda är en helt underbart störd idé vi realiserade förra sommaren och vi kör en ny upplaga nu i juli (ny flådig hemsida uppe på http://ultratri.se). Det blir ett par små justeringar av konceptet men i stort hoppas vi på att upprepa den stora succén i samma lilla skala som förra året – ett fåtal deltagare som under tre dagar korsar Sverige från väst till öst, över öppet vatten, grönskande fält och genom djupgröna skogar. Och eftersom det var så sjukt kul och eftersom det verkar som om det kommer att finnas plats i startfältet så funderar jag starkt på att ställa mig på startlinjen igen.

Hur skulle jag träna för en sådan utmaning efter maj då? Två månader att skapa långpasshårdhet går ju inte egentligen. Men å andra sidan har jag inte släppt långpassen som det är nu, de ligger bara lite på sparlåga, och distanserna är så långa i loppet så det är inte fråga om fartuthållighet egentligen – bara en massa pannben. Riktigt rolig och varierad löpning vet jag redan att det erbjuds - och som det är så kul att köra långt från punkt till punkt behöver inte ens pannbenet vara så tjockt, det är liksom bara att njuta av nuet, hela tiden ett nytt nu.

Simningen står väl inne, jag är hyggligt trygg med att min teknik funkar med våtdräkt över långa distanser och i ruffa vatten – kan jag bygga på med ett par långa sessioner utomhus när vattnet byter fas nån gång framåt midsommar så kommer det att räcka i det departementet. Cykelmässigt är det också bättre än många andra vårar. Någon pendelsession upp till Trollhättan ska jag säkert hinna redan i maj och kan jag sedan fylla på med några till och kanske rent av någon tur och retur är jag hemma sen.

Det kan också hända att det rullar in tillräckligt många anmälningar för att jag ska tvingas stå över; ingen katastrof det heller isåfall. Men lite sugen är jag allt på att köra själv .

Simning från Lilleland/Nidingen 2013.
Undertecknad på väg från kust till kust
Djungel-Filip på väg in mot simsträckan i Tunanäs
2014-03-11 23:00 | Kommentarer

Efter helgens utsökta punkt-till-punktupplevelse är det så läge att krypa tillbaka inomhus och köra ett gnetigt löpbandspass igen. För fyra veckor sedan gjorde jag exakt samma pass på exakt samma löpband med exakt samma skor och vid i princip motsvarande tidpunkt. Första 500 meterna i 9.5 km/h och så höjer jag var femhundrade meter; först med 0.5 km/h och mot slutet endast med 0.2 km/h per höjning. Slutfarten är 15.1 km/h eller 3:58/km. Ingen lutning eller så - bara rakt på rakt fram; jag och bandet och en speciell fläck på roddmaskinen som ligger precis mitt i mitten av mitt synfält när jag springer avspänt.

Vid förra tillfället var farten precis så mycket jag mäktade med, sista femhundra var mentalt ordentligt tuffa och det var genuint svårt att mentalt orka hålla den fart om 5:00/km jag hade stipulerat som urvarvningstempo efter den sista tempohöjningen.

Idag känns det lätt och fin långt in i passet, jag får börja kämpa lite när farten kommer upp mot fyraminutersstrecket men då är jag nästan framme och kan koncentrera mig på att räkna ner. Urvarvningen går fint och jag känner att jag återhämtar mig bra i distansfarten; vilket är bra - för imorgon har jag planerat ett lite tuffare tröskelpass just med baktanken att det här diagnospasset inte skulle vara helt knäckande.

Kollar man på pulskurvorna ser man en tydlig skillnad mellan passet förra månaden (rött) och det idag (blått). Fem pulsslag per minut kanske inte verkar så mycket men i trakterna kring tröskelintensitet gör det all skillnad i världen, jag lovar. Och det är ganska kul att ha ett mätbart kvitto på att träningen fungerar.

2014-03-10 23:39 | Kommentarer

Solig och vacker marssöndag - ypperlig dag för en ledlöpningssession och eftersom vi som bäst håller på att finslipa detaljerna på Hallandsleden terräng känns det som en perfekt dag att provspringa banan. Vi stannar vid Stättared och kollar in startområdet, går på toa och lyssnar på djurens stämningsfulla bräkanden och kacklanden innan jag drar iväg till fots och Hustrun åker och lämnar bilen i Äskhult för en egen löpning längs banans sista del.

Jag inleder starkt med att missa högersvängen från grusvägen in på Lillesjöspåret. Vägen jag ska in på är en bred men rikt överlövad skogsväg som är lätt att missa; efter lite snurrande kommer jag in rätt och kan avverka ett varv på det kuperade men natursköna motionsspåret. Underlaget är inte motionsspårsspån utan snarare att betrakta som riktigt bred och lättlöpt stig på omväxlande gräs-, grus- och lerunderlag.

Lätt och fin inledning trots felspringningen och jag passerar Stättared igen och viker nu, efter tre kilometers uppvärmning, in mot Hallandsleden. Stigen är först bred och sluttar lätt ned mot Hornsjön men smalnar snabbt av och blir mer tekniskt krävande. Snabba lätta steg. Vid Skårsik stupar det brant ner mot sjön och man har en vid och vacker utsikt; men stigen vindlar upp och ned och man får ha bra koll på underlaget - så länge man springer finns inte tid att lyfta blicken någon längre stund här - då står man på örona. Men kul är det.

Efter att ha sprungit förbi vindskyddet nere vid sjön vänder leden uppför igen. Över ett krön och så ner på Stättaredsvägens grus; en sista närkontakt med Hornsjön innan vägen bär av uppför mot Björnåsen. Uppför och uppför och uppför. Den lummiga lövblandskogen nere vid sjön byts mot tät granskog. Solen lyser genom trädstammarna och skapar ett djungelläckert tigermönster och bara ett tigerhjärta kan älska stigningen upp på Björnåsen för den är lång och tung och när man tror att man är uppe viker man av höger in i en kraftledningsgata där grusvägen blir till en bergochdalbana som hade fått Balder att begära förtidspension - om det funnes några fordon som körde där. Men det är bara jag och mina fötter. Och korparna som sitter i ett dött träd och väntar; antagligen på mimtt frånfälle. 'Gåvo korpen föda' som det heter på de gamla runstenarna.

Här blir leden kuperingsmässigt snällare ett stycke men i gengäld mer teknisk. De flesta stigarna är dock lättlöpta och släta även om det såklart slingrar en del. Det är påfallande torrt underlag och de flesta surhålen är spångade. Jag kan dock konstatera att jag slarvat lite med energidepåerna för redan efter 15 km känner jag mig helt dränerad på energi. Jag har visserligen nödproviant i form av en bar med men bestämmer mig för att låta bli utan håller mig till vatten; tempot är ändå beskedligt och det kan vara på sin plats med lite 'train-lo-compete-hi'-filosofi i dagens pass.

17 km löpta och jag har passerat utkanterna av Idala. Skogen ger vika för lite böljande löpning i kanten av några vackert utströdda fält som omväxling, Men det är uppför igen och segt i nästan hela kroppen och i änden av fältet väntar ytterligare en stigning över en granskogsbemängd ås. En hackspett trummar mot ett träd och det är färska älgspår i leran, för stunden lite trött att uppskatta det men det är riktigt fin naturlöpning. På krönet stannar jag och dricker och tittar nedåt, en snabb nedförslöpa in i ett skogsbryn och här går vägen som i en ravin, det är gammal allfaroväg som gått här i alla tider och här och var kan man hitta spår i form av en gammal brunn eller en husgrund.

Så ploppar jag plötsligt ut på asfalt, en liten byväg invid en lada strax intill Förlandavägen. Ett par kilometer flack asfalt bort bot Äskhults by innan min sista prövning för dagen väntar, backknäppan upp till Äskhult där bilen står parkerad. Det går bra trögt uppför men det funkar att hålla ihop det och jag kan nöjt avrunda passet efter en dryg halvmara i fantastiskt inspirerande miljö. Så är det bara att packa sig in i bilen och rulla upp till Fjärås där Hustrun väntar. En god soppa på Naturum får avrunda en bra löpexkursion; ibland är det enkla bara luxuöst bra.

2014-03-06 22:21 | Kommentarer

Min egenhändigt ställda diagnos på min löpning säger att jag – om jag vill kunna öka maxfart på milen och förmodligen även om jag vill komma längre i fartuthållighet på upp till maran – behöver räta upp min löpteknik en del. Framförallt handlar det om att få med hela ben- och bålmuskulaturen i matchen och inte enbart förlita mig på starka quads och höftböjare. Tittar jag på hur det brukar se ut när jag springer ser jag ett ganska lågt och förvisso ekonomiskt ultrasteg kombinerat med ett visst mått av sittande hållning vilket underlättar för starka lårmuskler men kopplar ur baksidorna.

Medicinen har bestått av en del styrketräning, två delar löpskolning och tre delar kortintervaller. Ungefär. Styrketräningen för att balansera kroppen och stärka upp de notoriskt klena delarna av min lekamen. Löpskolningen för att påminna mig och mitt muskelminne om vad jag vill åstadkomma, och så kortintervallerna för att jag i farter snabbare än 4:30-tempo själv kan konstatera att jag automatiskt, i högre grad ju högre farten är, rätar upp mig och rycker upp foten med hamstring istället för att dra mig fram med quadsen.

Det här har alla klassiskt skolade löpgurus vetat i alla tider - och det är därför Jack Daniels rekommenderar R-intervaller och det är därför man i svenska löpskolor pratar om 15/15 eller 30/30-intervaller. Men även om jag plöjt många löparböcker och ett eller annat löpfysiologiskt papper har inte polletten riktigt trillat ner förrän nu; det är liksom lättare att ta till sig hårda fakta om tröskelpuls, VO2-max-fart och mitokondrier än något vagt och svårpåtagligt som löpekonomi. Ändå vet jag ju att jag har svårt i högre farter och har alltid haft.

Men nu har jag stångat mig igenom en period på två månader med många fartpass och ännu fler korta intervaller. Trettisekunders, tvåhundringar, fyrhundringar. Lite lätt blodsmak och varv på varv på Rambergsvallen eller Åby Friidrott låter väl sådär spännande för en äventyrslöpare men å andra sidan finns där en tjusning med ett inre äventyr som lockar även det. Och känslan efter ett väl genomfört pass uppväger mer än väl den bävan jag kan känna inför att göra ett dussin repetitioner över 400 meter i vad som nästan men inte riktigt är maxfart.

Och så från den här veckan får jag äntligen skifta fokus lite, och förhoppningsvis kommer jag att kunna skönja någon form av lön för mödan. Inget radikalt fokusskifte men jag går ändå från de korta snabba upprepningarna till tempot kring mjölksyratröskeln. Och jo – det är en väsentlig skillnad att springa i farter från 3:30-4 och istället ta sig an spannet 3:45-4:15 i klart längre durationer och färre upprepningar. Dagens pass är ett subtröskelpass på löpband, där jag först värmer upp med en kilometer jogg och sedan går till 5:00-fart i tjugo minuter. Ganska skönt att låta tankarna sväva fritt, löpningen flyter lätt och behändigt på och ingenting stör; gymklientelet är begränsat nere i källaren här och det enda som stör är ett lätt skval från radion, en helt lagom distraktion.

Efter fem kilometer går jag upp till 4:14-fart; tidigare i veckan gick puls och intensitet i taket efter 1600 meter i 4:00-fart så mjölksyratröskeln ligger för närvarande några sekunder långsammare. Idag är tanken att närma sig från andra hållet – och mycket riktigt känns 4:14-fart lätt och behändigt. Jag flyter på smidigt och lätt i lite drygt två kilometer och börjar fundera på om jag inte lagt ett för lätt tempo innan det sakta sakta börjar kännas lite ansträngt. Efter tre kilometer har pulsen lagt sig på eller kanske ett par slag över det som åtminstone för ett par år sedan var min tröskelpuls och även om ansträngningen är klart hanterlig börjar jag tacksamt räkna ned distansen till nedjogg.

Efter fyra kilometer vrider jag ner farten och driver ur kroppen med först ytterligare en kilometer i femtempo och sedan långsammare nedjogg innan jag tycker det får räcka. Klart nöjd känsla i kroppen efter passet och jag flyter förnöjt omkring med lite halvmatta ben – speciellt bra är det att jag är trött i röven, det betyder att jag springer med hela kroppen och inte bara med låren. Till helgen ska jag få springa långt och lugnt ute i skogen igen har jag bestämt – man måste få ha lite kul också.

2014-02-25 23:16 | Kommentarer

Onsdagens intervallsession gick sådär. Det började med att en konstruktör behövde prata igenom en design på jobbet vid precis fel tillfälle; lunchträningen och tillochmed lunchen gled iväg - den förra gick helt om intet medan den senare blev ovanligt sen. Jag åkte hem ganska tidigt och stannade till vid Åby Friidrott för att få igenom intervallerna då istället. Det visade sig bedrövligt tungt att få upp farten - som att springa i sirap. Jag släppte tankar på tid och fokuserade på att springa snabbt, lätt och med flyt men varje enskild fyrahundrametersupprepning gick ungefär två sekunder för långsamt. Två sekunder per fyrhundring - detta roten till mitt missnöje blir alltså fem sekunder per kilometer. Så små är marginalerna i min fartträning just nu, men kom ihåg att fem sekunder per kilometer är nästan en minut om man översätter till miltider - och jo - 39:40 eller 38:50 är stor skillnad för mig.

Därför följer jag upp intevallpasset med lite bakläxeintervaller två dagar senare; nu har jag inte tillgång till en löparbana utan får hålla till godo med löpbandet i källargymmet på orten för min kontorsexil. Egentligen hade jag tänkt låta det här passet vara ett klassiskt backpass, med övergång från skarpt motlut till plan löpning i tröskelfart - ett bredspektrumpass jag har hittat på själv och som jag tycker funkar bra för att få med hela kroppen i löpningen. Nu blir fokus istället enminutersintervaller i farter bortom 17 km/h. Det är en grymt skön känsla att hamra iväg på bandet i överfart, bara tillräckligt länge för att det ska börja bli jobbigt och så få vrida ner till lätt jogg igen. En minut i taget; snabbt - sen lugn jogg, snabbt - sen lugn jogg. För varje upprepning blir det lite lite jobbigare och det tar längre och längre tid att komma i ordning.

Jag nöjer mig med åtta upprepningar idag - sen vrider jag på den andra ratten istället och gör en kortare variant av den planerade backsessionen som uppföljning. Det går tungt uppför men å andra sidan ska det inte vara lätt att hålla sexminuterstempo i 10% motlut. Min vana trogen vrider jag stegvis ner motlutet och ökar farten successivt - runt en kilometer i timmen per halvprocent lutning brukar bli rätt bytesbalans. Underbar känsla när bandet äntligen är i våg och det känns lätt att dunka på i fyraminuterstempo. Sakta sakta taggar jag ner på tempot och rundar av passet med en betydligt mycket mer nöjd känsla än den jag hade efter banpasset häromsistens.

Skogskänslan får man visualisera när man matar bandintervaller.
2014-01-02 17:22 | Kommentarer

Nyårsafton igen. Jag står på startlinjen till Sylvesterloppet och summerar löparåret för mig själv; det har varit en brokig resa med lite drygt 200 löpta mil och en del ups and downs. Efter den mäktiga löpupplevelsen jag själv var med om att skapa i UltraTri trampade jag luft ett tag; träningen under sensäsong gick på halvfart och det var mycket med jobb och annat som fick komma ivägen - och vid sommarens andra stora höjdpunkt Fjällmaran var jag i sorglig oform och fick en dryg resa över de trenne kullarna till fjällstationen i Vålådalen. 
 
Men grundträningen nu på hösten har börjat falla på plats iallafall - jag har inte gjort så mycket distans som jag hoppats och jag har inte riktigt rätt kontinuitet ännu men det kommer. Och styrketräningen har fungerat väl, tycker jag, fokus har legat på att jobba med tunga övningar för att aktivera baksidorna, öka muskelstyrkan och möjliggöra lite mer explosivitet. Jag har även börjat så smått med korta intervaller för att tvinga med eventuella nya muskelfibrer in i löpningen och det känns som om jag är mer upprät i min löpning nu än tidigare, mer aktiv. Det gör inte så stor skillnad i den fart jag håller nu men med mitt gamla mer sittande löpsteg var det nästintill en fysiologisk omöjlighet att springa mycket snabbare.
 
På Sylvesterloppet lovar jag mig själv att inte öppna för hårt och ge mig själv chansen till en tid jag är nöjd med men också ett bra diagnospass för att se var jag står. Jag startar långt bak i det snabba startledet och undviker att dras med i startrusningen, första kilometern - runt Heden och upp längs avenyn - på just under fyra minuter. Det känns helt rätt; det blåser ganska bra från sydväst men det är en hel hög med plusgrader. Solen funderar på att titta fram men har inte riktigt gjort slag i saken ännu. Försöker komma in i ett bra tempo utan att rusa på för hårt i början, det ska kännas ok i två kilometer åtminstone - annars går det för fort. Jag hittar en klunga längs Ullevigatan och försöker flyta med och tänka bra tankar.
 
Förhoppningen för 2014 är att kunna pulvrisera mitt gamla milperpers i början av maj, på Solvikingarnas KM öven 10000 meter. I grova drag innebär det att januari läggs priopassen på styrka och explosivitet, februari på snabbhet, mars på tröskelträning och april på VO2max. Utöver det blir det löpskolning, bredspektrumpass typ progressiv fart och backträning, och så ett långpass per vecka. Någonstans i mitten av mars kör jag ett maxtest över 5000 meter för att kolla hur jag ligger till samt justerar vid behov min måltid som preliminärt är satt till 38:30 - i princip ett ganska rimligt mål men det skulle samtidigt vara en persslakt på en dryg minut.
 
Inne på gatorna i Gårda är vindarna lynniga och jag lägger mig i rygg på en stor kille med jämn, stabil fart för att få lä. Vi maler på bra och passerar vad jag tror är fyrakilometersflaggan med mer än 30 sekunder till godo på fyraminutersfarten. Det känns lite väl bra och jag undrar om det kan stämma; GPS:en säger att vi håller oss ganska exakt kring fyrastrecket och jag börjar fundera på om den kanske kan vara lite konservativ. När vi passerar femkilometersmarkeringen strax innan varvning inser jag att det var inte var fyra kilometer utan åttakilometersflaggan för andra varvet vi passerade - vinden hade snott den runt stången så man kunde inte se siffran. Halvvägs passerar vi istället på 20:07 vilket ändå är godkänt, jag känner mig ok muskulärt även om jag ligger ganska högt i intensitet och det är helt rätt fem km in i ett millopp.
 
Norrut och österut är det medvind och bara att gneta på, vid fyra kilometer kvar får jag börja tugga på tungan för att inte tappa tempo. Jag har haft en stark period och glidit förbi många löpare som öppnat för hårt men nu går det lite trögt och åter in i Gårda närmar sig en andra omgång med kastbyar och sedan motvind runt mässan. Jag försöker än en gång hitta en bra rygg att gå på och lyckas hjälpligt. Tre kilometer kvar; två kilometer kvar. Vi rundar mässan och viker norrut igen, nu har vi vinden i ryggen men nu är det jobbigt. Snart bara tusen meter kvar. Kollar på klockan vid niokilometersflaggan och den står på 36:15, kan jag bara trycka igenom sista kilometern på under fyra blir det riktigt skapligt det här. In på upploppet är vi tre som försöker mobilisera det sista i en spurt och jag kommer in under målbågen på den officiella sluttiden 40:13, vilket är 20 sekunder långsammare än för två år sedan men ändå en helt ok tid.
 
Nytt år; nu kör vi så det ryker.  

Avslappnad uppladdning inför Sylvesterloppet.
2013-12-30 16:48 | Kommentarer

Gråvädersdag. Vi laddar med kaffe på stan innan jag blir skjutsad till vandrarparkeringen på Grönabursvägen. Ett stenkast norrut ligger den mäktiga Sandsjöbackadrumlinen och blickar tankfullt ut i rymden, men idag vill jag söderut; sydöstra Sandsjöbackareservatet är en vacker men också vild plats där det varken finns vägar, markerade leder eller ens några större stigar. Men med de vita fläckarnas lockelse måste jag se om det inte finns några fina löpstråk här. Efter ett kortare rek igår är planen idag att springa i rakt nord-sydlig riktning och komma ut någonstans på Gröningevägen i närheten av E6.

Från parkeringen sticker jag direkt in i djup mossgrön granskog på en liten stig som stundtals löser upp sig i intet bara för att åter dyka upp längre fram. Det gör nu inte så mycket - undervegetationen inne bland granarna är inget under av biologisk mångfald utan istället lättlöpt och sviktande. Det är dock ganska mycket uppför, jag snirklar mig upp, granarna lämnar över till blandad lövskog med mer livaktig markvegetation; men det finns en svagt synbar stig att följa söderut, här och var förstärkt med kavelbro genom de värsta kärrhålorna. Det är inte uppenbart att de smala tvärliggande trästammarna underlättar löpning men man ser åtminstone var stigen tar vägen.

Naturen är brant och kuperad på sina ställen; vid den långsmala tjärn som heter Svartvattnet springer jag på klippor högt över vattenytan och med fin utsikt över omgivningarna. Så blir jag stående vid ovanför en smal vik av tjärnen som korsar min väg. Det är hisnande vackert och jag stannar till och njuter av stillheten bara ett kort ögonblick. Sedan byter jag riktning och letar mig ner mot änden på viken - det blir ytterligare en av många blöta surdragspassager och sedan uppåt igen, här finns åter en lite tydligare stig som jag hoppas ska föra mig till nästa tjärn på min karta.

Stigen mynnar mycket riktigt vid södra änden på Malevattnet, tillflödet till tjärnen skummar och fräser idag - skogarna är tämligen mättade på vatten nu. Jag tar mig över den lilla bäcken och fortsätter in i en U-formad ravin med en läcker stig i mitten. Söderut och nedåt, lätt löpning igen, jag stökar på enligt plan och ut ur skogen ploppar jag vid Gröninge gård. Härifrån är det bara ett par kilometer lätt väglöpning in till Kungsbacka.

Tio kilometer på hundra minuter är inte min normala milfart men då ingick många fotostopp och en hel del navigering. Jag är mycket nöjd med passet och helt säker på att det blir fler turer även i den delen av Sandsjöbacka.

2013-12-24 14:43 | Kommentarer

Vårt lilla vinterlopp Sandsjöbacka Trail har ju vuxit åt alla håll och kanter och även om jag tycker att de 43 kilometrarna med start i Kungsbacka är en tuff utmaning i sig har tankarna på en ännu längre sträckning legat och lurat i bakhuvudet en tid. Efter att ha lärt känna bitar av västra Onsala i samband med UltraTri började pusselbitarna sakta falla på plats och nu ligger bansträckningen för Sandsjöbacka Trail Ultramarathon äntligen klar; förutom de två klassiska sträckningarna på 22 och 43 km kommer vi den 26:e januari också att släppa loss drygt 50 galna löpare på ett nästan sju mil långt trailäventyr från Gottskär.

Nytt för i år är även att vi kör en serie provlöp för att folk ska få chansen att bekanta sig med banan innan den stora loppdagen - och idag är det så dags att springa genom den nya ultraapproachen från Gottskär till Sandsjöbackaledens början i Kyrkobyn Dala. För andra gången faktiskt - redan förra helgen stod samma sträcka på agendan men eftersom jag var sjuk talade jag allvar med tävlingsledningen och utlyste ett reservtillfälle denna den fjärde advent.

Sex glada löpare lämnar Gottskär hotell; vi springer först söderut förbi Draget och ut på tekniska småstigar genom skogarna norr om Hållsundsudde; som ett litet stigpreludium för att komma i rätt stämning. Det blåser ordentligt från sydväst och SMHI har faktiskt flaggat med en klass tvåa men himlen är klar och så vanvettigt häftiga är inte vindarna. Men vattenståndet är högt, strandstigarna vid Vässingsö är rejält överspolade och vågorna brusar och bryter.

Vi lämnar strandlinjen vid Rödeholme och styr inåt Onsalas inland och vid Runsås sticker vi in i skogen på en bred stig som går brant uppför in i skogen. Backen planar ut och stigen blir för ett kort ögonblick lättlöpt och skön innan den slutar i ett rotvältsbröte. Jag får ett smärre hjärnsläpp och navigerar iväg åt fel håll med min lilla grupp; det blir en stunds irrande i bråkig och bräskig undervegetation innan vi är på rätt spår nedför och på större stigar igen.

Vi får lite kort kontakt med bebyggelse och springer genom några villagator i utkanten av Onsala Lyngås innan vi försvinner ut på de små landsbygdsvägarna igen. Åter västerut, in i vinden, en liten asfalterad väg som tar oss till Knapegården, sen på en bred men lerig stig över Knapebäcken precis vid en askgrå havsvik där ett par svanar ligger ruggiga och inblåsta. Vi är emellertid ännu varma och glada och kör på uppemot nästa, lite längre, trailpass inne i Svängehallar.

Passagen inleds med löpning norrut på grus som snabbt blir lerstig, förbi ett par åkerlappar och in i skogen. Susande djupgrön barrskog och bred sviktande stig utan större svårigheter till en början - fabulös löpning. Det går svagt nedför och vi når stenpiren i hjärtat av Fjärehals-Svängehallars naturreservat. Här blir stigen smalare och mer vindlande - vi får ta oss runt ett par nya vindfällen och hoppa lite innan vi åter kommer ut på bred skogsväg.

Halvvägs genom reservatet skiftar naturen karaktär, skogen tar slut och vi springer över öppna kortbetade strandängar som skimrar vackert i det låga solljuset. Havet kastar sig ohejdat in mot klipporna och visar sig ha översvämmat vår strandstig - havet står nittio centimeter över normalvattenstånd idag - så istället för att springa i strandlinjen får vi klättra bland oländiga klippor och snår för att finna en framkomlig väg vidare mot Smarholmen. Jag plumsar ordenligt i en bäck jag felbedömer totalt och dränker sånär mobilen jag använder för navigation och för foto. Det klarar sig dock.

Vid Smarholmen har vi sprungit två mil och är drygt halvvägs. Förutom en passage över ytterligare en strandstig vid Gate klova har vi dock gjort den mest tekniska löpningen på passet; vi har en hel del små leriga grusvägar och en del asfalt framför oss. Vi tar en liten paus då en i gruppen får ett telefonsamtal han inte kan ducka för. Vi passar på att dricka och fylla på med energi så resten av sträckan ska flyta på lika elegant som det gjort hittills. Jag nojar lite för jag har verkligen ingen bra långpassgrund för närvarande och tre och en halv mil över blandad terräng är rätt långt ändå. Slår bort det och vi kan snart studsa vidare - än så länge känns det hursomhelst rätt ok.

På stigen mot Gate Klova tar vi en obligatorisk gruppbild vid krokiga trädet, även om Pontus har lite för mycket spring i benen just här och hinner smita i förväg. Här är åter riktigt skön, slät skogslöpning även om stigarna är blötmjuka och sakta men säkert käkar musten ur våra ben. Stigen blir smalare, slingrigare och går lite upp och ned innan vi når en fin grusväg vid Plomhult. Så över Lerkilsvägen och sakta uppför uppför uppför en väg som en än gång blir allt smalare. Vi möter Hustrun som kör ett eget pass från andra hållet och det piggar upp - jag börjar annars känna mig lite sliten här och det är mer än milen kvar av passet och det drar ihop sig till den sista genuina stigpassagen. Blött och lerigt men helt ok löpning, ganska mycket neråt.

Vid Vallda springer vi genom lite bebyggelse igen och vi passerar förskolan där den första energistationen ska ligga på loppet. Över Sandövägen och så blir det småväg förbi golfbanan, vi får även en sista närkontakt med en havsvik. Nu är det bara slutspurten kvar, de piggare grabbarna drar i förväg och jag tar mitt eget ultrahastempo sista biten - under 158:an och så en djävulsbacke i Tubackavägen upp mot Sandsjöbackaleden. Och där terminerar vi, nöjda, dagens pass med en summa på 35-36 km inklusive felspring.

Jag tror att ultragänget som startar i Gottskär i januari kommer att få precis den utmaning de har letat efter, efter det långpass vi stökat av idag väntar mer än tre mil till av krävande terränglöpning genom Sandsjöbacka, Änggårdsbergen och Safjället. Själv är jag bara härligt trött i hela kroppen - nu kan jag ta jul.