Benen på ryggen

  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
2015-08-19 22:29 | Kommentarer

Började veckan med ett habilt 25-kilometerspass, körde en reklufs på ett par timmar igår och idag får jag sällskap av Zombiejägarn ut på ytterligare en långpanna. Bra det, jag behöver klustra mina långdagar lite för att få upp mängderna och vänja kroppen vid att arbeta många dagar i sträck. Extra bra då att gårdagens pass var långt i tid men extremt oslitsamt i farthändseende.

Även idag är tempot beskedligt, snacktempo med lite marginal. Möjligen med undantag för rundans enda två backar, som å andra sidan är ena bestar - först upp på Halleberg, sen ner igen och uppför skidbacken på Hunneberg. Det biter ganska bra det är 250 höjdmeter på rundan och i princip allt är i de två stigningarna.

Stört vackra vyer över de mogna fälten på tillbakavägen men hettan är markant. I skuggan under Nygårds parks lummiga bladverk var det mycket svalare. Om inte sommaren lugnar sig till slutet av september - vilket den säkerligen gör - behöver jag fundera ett varv till på hur jag transporterar vätska, för idag går jag torr på mina tre gånger en och en halv deciliter vatten.

Hunnebergsbacken - jag lovar att den är brantare än den ser ut.
2015-08-15 16:37 | Kommentarer

Det är torsdag och jag hittar med viss möda utrymme för ett längre lunchpass i Trollhättan. Inleder med den lite hemliga oxdragarstigen längs älven och så en bit över fälten mot Vargön till. Platt och rakt. Solen flödar. Jag har inte mycket vatten med men intensiteten kring sexminutersstrecket är inte jättehög så det funkar ändå. Håller det lätt och springer och småfilosoferar över sommaren som sprungit förbi snabbare än Gebreselassie hinner säga 5k.

Tur att det finns planer för sensommaren och hösten också. I slutet av september tänkte jag och ett par glada bekantskaper passa på att springa Hallandsleden under en långhelg. Alltså - springa Hallandsleden som i 'Starta vid norra landskapsgränsen i Lindome och sluta på andra sidan Hallandsås' Hallandsleden. Övernattningar är bokade och fem dagsetapper på mellan 48 och 75 kilometer är utlagda; det känns som om det fattas lite kontinuitet i långpassträningen men annars ska det bli stört roligt.

Lunken bryts när jag passerat Vargön, jag svänger upp mot Halleberg, asfalt men ganska bra motlut. Uppe på platån hittar jag en stig som försvinner in i den frodiga undervegetationen, tanken är att hitta något som leder ner mot Lilleskog, den lilla dalen mellan Halle- och Hunne berg. Det funkar fint, stigen är lite brötig men ner kommer jag. Tillbakavägen genom Nygårds park är beprövad, lättsprungen och fantastiskt fin. Byklevsfallet glittrar i solljuset och solen spelar med lövverk och stigar.

Tillbaka mot kontoret, benen, knoppen och resten av kroppen berikade med ännu ett långpass. Ska bara få in ett par back-to-back-långpass och springa lite mer med ryggsäck så är jag nog redo för äventyr sen. Sweet.

Här är fär övrigt rutten vi springer i september:
https://www.google.se/maps/@56.924233,12.7116075,9z/data=!3m1!4b1!4m2!6m1!1sz5YDWabFrEIg.k-ujeP6mNPxI?hl=sv

Halleberg sett uppifrån
Nedför
Halleberg sett nedifrån
Byklevsfallet
2015-08-12 14:58 | Kommentarer

Min hustru tävlingsledaren släpper av mig i Kungsbacka och åker till Kyrkobyn-Dala för att inspektera Sandsjöbackaleden. Jag startar vid det planerade målet i Kungsbacka och springer banan baklänges den sista milen av bansträckningen. Testar lite villovägar och alternativ. Väger vackra vyer mot framkomlighet. Det är bitvis rejält stökig terräng men det är också härliga marker. Jag stöter upp ett par tranor, den ena springer iväg i undervegetationen - jag tror först att det är en struts. Den andra flyger iväg med tunga vingslag och trumpetar till sin partner. Annars är det tyst och ödsligt.

Uppe på höjdryggarna öster om E6 kan man springa ganska obehindrat, men vegetationen mellan ryggarna är tät och svårforcerad. Jag har hittat en rutt igenom som ändå är löpbar - belöningen är vyerna från de branta klipporna vid Ramnabergen - det är nära 100 höjdmeter ner till motorvägen där bilarna susar förbi. Härifrån finns fin stig ner till ett tunnelrör under motorvägen. Lätt och fin löpning åt det här hållet, ganska mödosam klättring åt det andra.

Längre västerut väntar Sandsjöbackareservatet och jag springer även idag i de mer svårtillgängliga sydöstra delarna; Svartevattnet, Långevattnet, Rubbesjö. Det är små smala vildsvinsstigar, våtmarker och skarpt nedskurna spricksjöar med svart kallt vatten. Och grymt kul och utmanande terränglöpning. På några ställen tappar jag bort stigen och jag får ta omtag. Jag testar ett nytt stickspår och hittar ytterligare en djup sprickdal som knappt finns med på kartan men som i verkligheten är en markant reva i naturen. På botten av sprickan gungfly och mossmark med en omgivande vegetation som för tankarna till fjällbjörkskog.

Det är otroligt varierat och annorlunda härinne - om Änggårdsbergen närmare Göteborg brukar kallas för landet Narnia av en del löpare så får väl det här vara landet Oz då. Man springer liksom in på ett ställe och vet inte när, var eller hur man kommer ut igen. Den här gången lyckas jag iallafall till slut pricka den stig jag siktat på och joggar ut bakvägen vid Kyrkobyn Dala. Törstig och tom på vätska. Så bra då att hustrun parkerat bilen med lite reserver i. Jag dricker, backar ut och åker och hittar henne någon mil längre norrut - på andra sidan av det sydliga Sandsjöbackablocket. Summerar ytterligare ett kul pass i södra Sandsjöbacka, 16 kilometer och nästan tre timmar. Det tar lite tid när man måste stanna och kolla kartan hela tiden.

2015-08-03 22:03 | Kommentarer

Det är söndag och det är i den sista skälvande timmen av semestern. Joggar upp med hustrun igenom Varlaskogen sen delar vi på oss. En lätt plan asfaltsprolog sen bär det av in i södra Sandsjöbacka. Det här är stört rolig löpning, och för all del en del promenad också. Försöker hitta bra stråk och småstigar att lotsa igenom löpare på och måste stanna upp ganska ofta för att kolla efter bästa vägen - ibland är den uppenbar, ibland finns den inte alls. Vildsvinsstigar, hällmarker. Lingongris och surhålor. En trana hoar över mitt huvud. Små skogstjärnar med blommande näckros. Och så tystnad.

Innan jag kommer ut på gruset vid Grönabur passerar jag ett antal djupa sprickor i landskapet; några är fyllda med vatten, andra med mossa. Kollar kartan efter passet och konstaterar att kring Rubbesjö är det en kilometer i alla riktningar till närmaste mänskligt åstadkomna kartfeature - inga stora stigar, inga master, inga byggnader. Bara natur. En kilometer låter inte mycket men i kombination med den dramatiska naturen, som också varit orörd under mycket lång tid, blir effekten en känsla av tidlös vildmark. Det är verkligen grymt skönt att kunna följa en höjdrygg som blir ett vildsvinsspår som blir ett snår som blir ett kärr som blir en brant uppförsbacke, gång på gång på gång.

När tre timmar har gått och jag närmar mig Kungsbacka har jag ännu inte sprungit två mil, trots en ganska snabb inledning. Erik Ahlström brukar hävda att traillöpning blir det inte förrän man springer rundan fortare än man kör MTB - jag ler lite och undrar vad det kallas om man springer där man efter ett par kilometer skulle eldat upp cykeln och grävt ner resterna.

2015-08-01 00:31 | Kommentarer

Jädra mupposommar. Jag hann knappt klicka på skicka på mitt förra positiva nu-har-det-vart-lite-si-och-så-men-nu-är-jag-på-banan-igen-inlägg innan det började skava och trilskas i halsen och plopp säger hamstern så hade en riktigt eländig höstförkylning majoralis brutit ut.

Efter ett par dagar i ömligt självömkande sängläge vågade jag mig ut på en testjogg igår och då inga direkta påföljder märktes tyckte jag att jag kunde unna mig att göra Hustrun sällskap på en kvällstrail efter en lång dag av uppmoppningsarbete i kölvattnet av UltraTri.

Vi väljer de yttre stigarna på kroken, klappersten lite bråkig stig, mjukt gräs och spångad våtmark i en skön men teknisk mix. Vinden ligger på och ljuset är lågt och snyggt - Ringhals står i brand och Fjordskärs fyr ser ut som en ubåt i Whiskeyklassen. Vågorna rullar och skaver mot strandlinjen, det är inga stora bryt men det gungar bra därute och vattnet ser osimvänligt och gråsvart ut. Vi springer istället, passar bättre idag. Snabba fötter och precisa fotisättningar bland stenskravlet.

Ut vid Stenudden, så kör vi skogsstig och fårhage tillbaka hemåt igen. Avrundar med lite lätt och okomplicerad gruslöpning innan dagens pass är komplett. Nuså - NU är jag på g igen.

2015-07-27 10:02 | Kommentarer

Hemma och nästan på jorden igen. Efter att ha arrat UltraTri Sweden tre gånger känns det som att vi har hamnat rätt med det i grunden helt absurda upplägget att göra ett lopp från västkusten till Stockholm. Sju tappra startade på Nidingen på morgonen förra fredagen och gick i mål i Rålambshovsparken två och ett halvt till tre dygn senare. Det blir galet mycket att jobba med under en sådan långhelg och väldigt lite sömn, men belöningen ligger i att se den glädje och vänskap som loppet föder; hur alla hjälper och taggar varandra. Och att de som är med verkar gilla det vi skapat.

Men den egna träningen har fått ligga lite på sparlåga ett par veckor. Löppass där jag hunnit med och orkat, utan struktur utan mest bara för att hålla benen och kroppen igång. Det är bra så men nu behöver jag öka mängden en smula. Jag har lite äventyrsplaner för slutet av september och skulle må bra av några solida mängdveckor innan dess.

Dagens pass blir ett stokastiskt stökpass runt kroken. Gruset känns för lätt, jag väljer den stökigare blå stigen i massor med vind, svårt att få ner fötterna på klapperstenen nästan. Hittar bra flyt idag mellan stenskravlet. Snabba pigga fötter - härligt, det har känts tungt alldeles för många pass nu. Fortsätter en vända ut mot Ramsvål, vår allra klippigaste udde här hemma. Skumkaskaderna yr när Kattegatts vågor kastar sig in och går sönder mot urberget. Igen och igen. Strandstigen är sank men lättsprungen, och det är salt på läpparna och havsbrus i öronen.

Fint! Jag nöjer mig där och rundar av med en nedjogg hemöver. Jag tror att jag kanske är lite på G igen.

2015-06-09 18:10 | Kommentarer

Känner mig allt lite stressad över alla små jobbpåsar som ska knytas ihop nu innan semestern. Och över gräset som bara växer. Och att det är alldeles för mycket månad kvar i slutet av lönen. Tankarna snurrar och stressklumpen växer i magen. Jag byter om och ger mig ut i solskenet och sommarvärmen som äntligen gjort ett besök, inte för att fly utan för att låta tankarna få vingar och värka ut ordentligt. Musik (Thåström, nyare plattor) i öronen och tre kilometer plan asfalt innan jag sticker upp i det kuperade området kring Strömslund. MTB-spår och elljusslingor avlöser varandra, jag kör på känn och med solen som riktmärke. Farten sjunker, svetten lackar ändå. Brötigt och backigt blandas med några fina lättsprungna stiglöpor inne i grönskan. Tankarna maler men med minskad frenesi; ett lugn börjar få fäste i själen igen.

Så tar jag åter bäckravinen ned mot älven när det börjar kännas lagom, det är fint här och jag försöker få med den här biten när jag kan - jag vimsar även ut en sväng på Edsvidsleden men styr snabbt norrut längs älvstranden. Här är brant och tekniskt men det är jädrigt skoj löpning. Jag springer inte över hängbron idag utan stökar mig upp till kopparklinten på västsidan; stigen byts mot trappor, lejdare och så trappor igen. Jag har inte direkt nån höjdrädsla men jädrar - plattformen som skjuter ut över älven där uppe bjuder verkligen på hisnande vyer, det är 70 meter ner till älven och fritt fall nästan hela vägen. Jag stannar till och fotar, beundrar, dricker och beundrar lite till innan jag fortsätter norrut. Från spikön och uppåt unnar jag mig lite farthöjt, det blir 3 km i trakterna kring 4:30-tempo. Fortfarande inget direkt som svarar när jag trycker upp farten men det är bra ändå. Jag vrider ner tempot och tar en kilometers nedjogg - sen blir det dusch och lunch.

Allt som allt blir det ett halvhårt, halvlångt och halvterrängigt lunchpass. Mellanmjölk? Japp - änd proud of it. För tankarna - de är rensade, defrostade, avstressifierade och mycket mycket klarare. Ibland måste man bara få göra det som känns bra, utan tankar på att optimera, prestera eller leverera. Löpning är ändå som allra mest vederkvickande när den bara är.

Vy från Kopparklinten
Älven och Edsvidsleden
Skyline T-town
2015-05-27 17:48 | Kommentarer

Stel, trött och kantig men det är vackert väder ute och jag vet att jag mår bra av en lätt lunchrunda. Jag följer kajen och får svala vindar och glittrande solreflexer i ansiktet.

Tankeloopar som legat låsta framför datorn hela förmiddagen bänds obönhörligen upp och såväl kroppen som sinnet känns en liten gnutta lättare för varje steg. Som att vinden och rörelsen gnuggar bort ett grått lager spindelväv som snärjt mig hela dagen.

Jag tänker ofta på hur få skador jag ändå drabbats av (peppar peppar å allt det där) och vilken lisa det är att ha en kropp som nästan alltid tål ett löppass.
Dagens pass tillägnas alla de som sliter i det tysta med prehab och rehab därute.

Foto från Krokängsparken på Hisingen - en av ett ouppräkneligt antal gröna små oaser jag aldrig skulle ha en aning om att de existerade om jag inte hade löpningen

2015-05-24 22:27 | Kommentarer

En av årets stora löpartilldragelser i Göteborg igår, och jag sprang inte i år heller. Verkar ha varit en fin fest men jag ordnar mitt eget varv idag istället. Jag och hustrun brukar alltid köra Lygnern runt, ett underbart avspänt cykellopp på fem mil runt den oemotståndligt vackra avsnörpta delen av vad som rätteligen borde ha varit inre delen av Kungsbackafjorden. Men så kom landhöjning och en massa annan geologi i vägen och Lygnern fick nöja sig med att vara en insjö. En insjö innesluten i fem mil härligt böljande asfalt som gjord att cykla racer på.

Om nu inte racersäsongen var alldeles fantastiskt försenad och cykeln fortfarande var på service då. Nå - det är som sagt ett mycket avspänt cykellopp och ingen höjer sådär jättemycket på ögonbrynen när jag säger att cykeln är på service så jag tänkte springa istället. Starten är flytande mellan åtta och tio och många av deltagarna har stora hjul, cykelkorgar och inte särdeles bråttom. Jag kommer iväg kvart över åtta och är tämligen säker på att inte vara sist i mål.

Redan efter några kilometer blir det kaffe, meken som fixar med min cykel håller till precis invid vägen och har ställt upp ett fikabord. Kaffe, köpekakor och grymt god fläderblomssaft som nog måste vart hemkokt. Jag står kvar alldeles för länge och pratar men till slut lyckas jag slita mig och kan fortsätta mot Sätila, där sjön slutar och vi får svänga höger. Två gånger.

Jag hade nästan glömt hur gott det är att vara ute på långpass som är så långa att man måste sluta tänka på slutet och bara vara i löpningen. Skogen, bäckarna, asfalten. Jämn fin rytm, löptempo på kanske 5:40/km - och så en eller annan paus ibland. Farten är oviktig, tiden är oviktig, distansen är oviktig. Bara varandet i löpningen är. Det är enkelt och vackert. Renande.

Sydsidan om Lygnern är än mer storkuperad än nordsidan, och hisnande vacker. Från Sätilahållet inleds den med Torråsbacken som är ganska exakt två kilometer lång och en rätt tuff stigning. Sedan rullar det på, än upp än ned och innan vi når mål ska vi avverka 600 stigningsmeter - det är ganska skapligt för en asfaltsrunda. Känner mig pigg och fräsch, pressar inte på på något vis men kilometrarna rullar undan och vips har jag gjort 35 av 50 kilometer och står vid sista vätskekontrollen.

Med fyra löpta mil börjar det gå lite trögt men då för jag sällskap av hustrun som avverkat sitt varv redan och som rullat tillbaka för att möta mig. Lite skönsång, lite prat och lite sällskaplig tystnad räcker bra för att driva den värsta tröttheten på flykten. Höger över Fjärås bräcka, nästan framme nu och jag kan spurta i mål uppför den hemska simhallsbacken, nästan fem mil på ganska exakt fem timmar - inklusive generöst med fikastopp. Och utan att känna mig slaktfärdig efteråt. Glädjande!

Lite tyngre steg mot slutet av varvet. Foto AM Nedevska
Rakt mot Öxared
Tostaredsbacken
Bäääääh.
Mot mål. Foto AM Nedevska
Fjärås Bräcka
2015-05-19 17:41 | Kommentarer

Dags för en lång arbetsdag i Trollhättan igen efter en lång långhelg med mycket action. Jag sorterar intrycken med en lugn och kontenmplativ lunchjogg i Älvrummet - fantastiskt fin miljö att fluffa runt i. Först upp till Strömslund och så längs den härliga djupa bäckravinen under Kungälvsvägen och ner mot klinterna där Edsvidsleden klänger än upp än ned på sluttningarna. Grönt och lummigt och dessutom härligt fuktig luft när solen bryter igenom efter alla regnen.

Jag inledde ju helgen med att avverka vårens fartmål, 10 km på bana. Planen var från början att gå under 39 minuter, en inte helt orimlig putsning av fjolårets pers på 39:08. Men jag kände redan för några veckor sedan att allt inte stod rätt till, fartkänslan som var bra under senvinter och tidig vår försvann i ett töcken av stress och inklämda träningspass. När sedan min brorson hastigt och oväntat gick bort vändes alla perspektiv ut-och-in och löpning blev plötsligt väldigt oviktigt. Jag bestämde mig ändå till slut för att genomföra - hade dock varken fokus eller bra driv och var nära att kliva av redan efter 2 km när jag såg var varvtiderna hamnade. Bet ihop och gnagde på, gick i mål på för mig föga smickrande 41 minuter plus. Nå, som sagt, att springa fort är inte det viktigaste för mig just nu - att springa som elixir och som livsluft är däremot viktigt och det är det jag ska koncentrera mig på ett tag framöver.

Som nu, den gröna och mysiga bäckravinen mynnar ut nere i ett litet fall ner i älven och jag stannar till för att fota och ta in platsen innan jag vänder uppåt längs älvstranden, över hängbron nedströms kraftverket och vidare tillbaka mot kontoret på planare mark, lättare underlag och i aningen högre tempo.

I mitt inre summerar jag resten av helgen som också gick i löpningens tecken, men då med arrangörshatten på. Vi körde andra upplagan av Hallandsleden Terräng och första upplagan av Bräckans Duathlon på söndagen och så när som på det hysteriskt blåsiga vädret och en eller annan smärre banblamage (våra pilar hade bland annat en tendens att blåsa bort och fick lagas provisoriskt i sista stund) tycker jag nog att det var ett fantastiskt lyckat arrangemang. Spontana omdömen som "Vackraste och mest njutbara loppet - utan konkurrens - i Göteborgsområdet!" får man suga in och lägga i hjärterötterna till surare tider. Men visst är det slitsamt just nu, igår kväll när allt var inplockat från banan och det mesta under kontroll somnade jag som en sten redan innan middagen.

Innan jag gick ut idag kände jag mig fortfarande seg och kraftlös, nu känns det riktigt skapligt även om jag märker att det inte kommer så mycket fart när jag trycker på. Så jag låter bli - håller mig till korta steg och ett vettigt distanstempo sista biten tillbaka till Stallbacka. Duschar, lunchar, andas. Väl åter på min kontorsplats känner jag mig ostoppbar, vederkvickt och priviligerad att jag har en så bra och okomplicerad ventil i komplicerade tider.

2015-05-14 08:44 | Kommentarer

Ibland blir det inte som man har tänkt. Stress på jobbet och sorg och elände i familjen - just nu är jag otroligt glad över att jag hittar tid att träna, att jag är hel nog att springa och att jag hittar lugnet i min rörelse.

Jag har i princip följt det program jag snickrade ihop för 16 veckor sedan men jag har inte haft ork att lägga allt det tryck som krävs i de tunga intervallpassen och jag har inte haft chansen att återhämta mig på rätt sätt för att få till en formtopp eller någon maxfart. Egentligen.

Men det skiter jag i - idag har Solvikingarna öppet KM på 10000 meter bana och jag ska springa så fort jag kan. Och det kommer att bli jobbigt och jävligt och en mjölksyrafest utan dess like. Kanske går det att komma under 39 ändå. Eller så gör det inte det - men jag ska åtminstone ge det en ärlig chans.

Nog blåser det - men om det är mot eller medvind beror ju på åt vilket håll man ska.

2015-05-02 08:20 | Kommentarer

Ett par veckor till av god träning har förflutit. Tycker jag fått till bra pass men farterna och formutveckling är inte riktigt där och jag har svårt att få med den bättre tekniken från koordinationslopp och korta intervaller över till längre fartsegment. Jag grubblar. Funderar. Vrider och vänder på detta mitt ohyggliga världsproblem. Det är Valborg och min yngsta spelar med Göta Lejon i Chalmerscortègen och medan hon förbereder sig har jag därmed en dryg timme i södra Göteborg att döda, så vad passar bättre än att döda grubblet på samma gång.

Hela mitt löparliv startade med lunchpass som doktorand, söderut genom Mossens lilla sump-oas, över Guldheden och så över Toltorpsdalen och in i det alltid lika självklara Änggårdsbergen. Här inne skingras tvivlen, alla vägval leder någonstans och blir inte nödvändigtvis rätt - men meningsfulla. Ingen fartkänsla i kroppen idag men det gör inget, det är väl kuperat och bara jag håller mig rak och springande fungerar det som ett bra distanspass. Tänker lite på det där med teknik och håller det idag till att korta steget lite för att kanske få upp kadensen, jag behöver söka marken lite vid fotisättningen för att inte bli sittande. Luta mig framåt utan att fälla vid höften. Kanske.

Eller så kan man bara springa och vara nöjd med det. Över Bredfjälls vida utsiktsplats söderut mot Eklanda i en lång vindlande nedförslöpa, ljunghed på Bredfjäll - djupgrönt lysande mossig granskog på Mölndalssidan. Så norrut igen, möter någon som varnar mig för ett par älgar längre fram och jag tänker att i den smala ravinen jag springer kanske jag kan få se dem men icke. Dock, Axle mosse ligger alldeles stilla som en norrländsk skogsmyr och gravanden dyker och det är älgabrist till trots frid i mitt sinne igen.

Jag fortsätter runt tjärnarna och vid Finnsmossen blommar körsbärsträden, sedan jag härjade som mest här har man renoverat den lilla stigen mellan vattnet och långbacken upp på Bredfjäll, annars är det mesta sig likt. Jag snurrar uppför en brant och fortsätter bort mot Botan för en härlig avrundning av naturtyperna, det vore skandal att inte springa genom vitsippsdalen nu. Skir ljusgrön grönska, den porlande bäcken och alla vitsipporna. Och så den ständigt skönt slingrande och mjukt svarande stigen under mina fötter. Från frid till fullständig frid.

Ut genom apotekaregrinden och en sväng ner mot centrum för att möta Cortegen. Det blir en annan slags djungeljogg med alla människor ute men det funkar ändå fint att springa på grässidan i allén och på parallellgator till avenyn. Någon förnumstig kommentar som "Är det verkligen bästa dagen att vara ute och springa på i stan" hör jag - men jag tänker inte bry mig om människor som måste störa sig på allt de inte förstår så jag fortsätter i min egen lilla bubbla. Jag hinner förutom ett långt och skönt löppass så även såväl kolla in årets vagnar som min egen lilla tösabit - som även hon tutar på med den äran.

2015-03-31 17:44 | Kommentarer

Då var tragglandet med korta intervaller avverkat och jag tycker mig se god skillnad i speed mot tidigare, jag har avverkat mitt livs snabbaste pass med såväl tvåhundringar som fyrhundringar, antagligen mycket tack vare idogt arbete med explosivitet och grundstyrka i kombination med just korta snabba intervaller där fokus ligger på flyt och högt steg snarare än att springa fort.

Jogg till Edsborgs IP igen, småsoligt och inte helt obehagligt ute även om vårvärmen har en bit kvar. Idag har jag sällskap av Juristen till banan. Det är han som förser mig med de tunga gympassen, i gengäld får han en holmgång i löparskorna. Men jädrar vad kvick han är när han får lov att släppa mjölksyran helt otyglad. Jag kör åtthundringar, han joggar lugnt i andrabanan och hakar på på andravarvet. Med tvåhundra meter kvar lägger han in en växel och bara flyter iväg. Både kul och demoraliserande på en gång.

Jag gör fyra repetitioner på 2:58-2:59 styck, med ett varvs joggvila. Första tvåhundra känns pigga och flyter fint och sista tvåhundra går på vilja - det svåra är att få ihop det däremellan. Flyta på med bra runt steg, aktiv och uppåt. Kadens kadens kadens. Femte och sista upprepningen faller jag igenom lite där i mellansegmentet och avslutar med en neslig 3:01-runda.

Ändå en nöjd nedjogg tillbaka till kontoret; jag har förvisso presterat ett par snabbare tvåvarvare i min löparkarriär men jag har aldrig förut haft mer än två repetitioner inne på under tre minuter under ett och samma pass. Kan finnas lite att ta också - fyra sådana här pass på fyra veckor säger planen, det borde gå att kapa åtminstone ett par sekunder på tiderna.

Ingen bild från passet dock - så ni får hålla till godo med en grön skön bild från en blöt tur på Hallandsleden i helgen som gick; även om farten är träningsprio måste man ju få njuta lite också.

2015-02-18 07:46 | Kommentarer

Luften är kall och grå. Edsborgs idrottsplats ser ut som vilken svensk småstadsarena som helst - en tom, lite gisten, halvöppen läktare och röda allvädersbanor runt en fotbollsplan. I första kurvan ligger isskorv i innerkant men inte mer än en dryg decimeter ut i första banan, och annars är det bart och fint. Jag är här för att köra sista nyckelpasset i min första fartfas för säsongen.

Det är tvåhundringar på menyn och jag vet att jag behöver kunna genomföra passet med övervägande delen kring 40 sekunder, eller möjligen strax däröver, för att kunna känna att jag är där jag vill vara med explosivitet och högfart. Inget jag fokuserar på under passet utan det ska i första hand handla om att hitta en känsla och en rytm i hög fart, sen får tiden följa. Men det finns där i bakhuvudet.

Jag har jobbat ganska mycket med styrka under början av vintern, med en hel del både tung och explosiv styrketräning och jag upplever att jag har aningen bättre känsla för kroppens position och bättre kontroll över mina ständigt klena baksidor nu än tidigare. Vi får se vad det kan ge - men efter några inledande fartpass känns det ändå som om jag kan hitta flyt och löpform i ett aningen högre tempo än förr.

Dagens pass körs i fyra set om fem upprepningar. Tvåhundra meter fort, hundra meter gå och jogg. Så fort igen. Efter fem repetitioner en extra pausjogg på 600 meter. I en haltande klockdans flyttar jag så min startpunkt runt varvet och kan på ett bra sätt hålla koll på hur många upprepningar jag gjort utan att behöva tänka jobbiga grejor som "bara nitton kvar", vilket annars kan psyka sönder ett helt pass.  

De första fartsegmenten är alltid lite kantiga, uppvärmning och löpskolning till trots. Första tvåhundringen på 44 sekunder och andra på 42 men sedan infinner sig en harmoni av något slag och jag hittar ett flyt i 3:20-tempo som jag aldrig haft tidigare. Efter hundra meter börjar det vara jobbigt såklart och mjölksyran bygger upp fint men det går ändå bra att tänka kadens och flyt och hålla tempo utan att slugga sig igenom - resten av passet håller jag mig i spannet 39-41 sekunder. Undantaget är en av upprepningarna i sista setet, där jag trillar igenom på lite under 39 sekunder - vilket förmodligen är det snabbaste jag gjort ett tvåhundrametersintervall på bana.

Nöjd med gärningen kan jag dra upp tröjan i halsen, dra på vätskebältet som ligger som tröst och som varvmarkör, och jogga tillbaka till kontoret. Nu kan jag med gott samvete levla till nästa träningfas. Som fortfarande handlar om kortintervaller - men nu blir det fyrhundringar. Inte riktigt lika många och inte riktigt lika fort - men mer tid i mjölksyraland och mentalt tuffare pass.

2015-01-04 23:42 | Kommentarer

Julen har kommit och gått. Nyåret likaså. Många har passat på att vila lite extra. Andra har kört några extra långpass. Själv har jag varit en del ledig från mitt 'riktiga' jobb men jobbat desto mer för att få Sandsjöbacka Trail så bra vi bara mäktar med att få det. Den olyckliga effekten är ett kombinerat minus på både jobbets tidbank och på träningskontot.

Den positiva effekten är att jag tror vi kommer att få till ett sjujädra skoj event om två veckor. Nära tusen personer vill komma och springa något av våra lopp - två till åtta mil genom skog och mark och över stock och sten. I mörker och västkustskt vinterväglag. Det är en galet kul utveckling som jag är stolt att få vara en del av.

Det blir sålunda mörkt på träningsradarn i ytterligare två veckor. Därefter kommer jag att prioritera min egen träning högst och låta precis allt annat vänta. Det kan låta självupptaget och avigt men faktum är att de gånger i mitt liv när jag presterat som bäst på jobbet, mått som bäst hemma och varit den mest perfekta pappan och äkta mannen är precis samma tillfällen som jag tränat riktigt bra och i god mängd.

Två timmar om dagen, fem dagar i veckan. Ska det vara så svårt?

2014-12-27 10:58 | Kommentarer

Äntligen kyla nog för att stilla vattnet på lerpölarna och göra mina tekniska favoritstigar lite mer stunsiga och svarande. För andra dagen i rad är jag ute på ett trailpass på runt milen hemmavid, jag blandar klappersten med skogsstig och här och var ett par kilometer asfalt efter eget huvud och stundens ingivelse. Det är vilsamt långt in i själen, alla stresshormoner som jagar runt i blodbanorna får omsättas i rörelse och alla system får chansen att starta om.

Jag springer upp på en klippa och ser vinden piska havet ända från horisonten och hit och jag uppskattar hur extremt lyckligt lottad jag är som kan springa och som har en familj som förstår hur viktigt det är. Att få röra sig fritt i skog och mark är en ynnest som är få förunnad - och att på uppstuds kunna röja rakt fram i full fart över stock och sten i en eller ett par timmar är det en än mindre skara som kan och kan uppskatta. Jag vårdar den gåvan ömt och på det enda sätt jag kan, genom att nyttja den.

2014-12-23 10:58 | Kommentarer

I Skåne över helgen för att fokusera tankarna kring Sandsjöbacka Trail - det blir femte gången vi arrangerar i januari och för varje år är det fler som vill springa. I år lade vi ut fem olika lopp över tre dagar med distanser och upplägg för att passa alla trailsmaklökar, mest för att ge så många som möjligt chansen att springa utan att det för den skull ska bli trångt och opersonligt. Och nu är det fullbelagt på flera distanser och inte så ohyggligt många platser kvar överlag. För fem år sedan var det ungefär 50 personer som sprang våra två distanser från Kungsbacka och Lindome, i januari ser det ut att bli närmare 1000. Galet skoj, men lite läskigt. Många små detaljer vi vill ska vara på plats och fungera.

Givetvis passar jag även på att testa lite nya osprungna löprundor när jag är på okänd mark. Jag lämnar Malmö norrut, följer asfalten på cykelvägarna norröver, med musik i öronen. Det skymmer på och det regnar konstant under passet, jag räknar inte med några storartde naturupplevelser. Följer skyltning mot Lomma, som ligger lagom långt bort. Vid Spillepengen hittar jag en avstickare ner mot stranden, den visar sig dock vara fågelskyddsområde så dit kommer jag inte, men däremot hittar jag en fin elbelyst terrängslinga - en tunn löpvänlig stig i kort gräs som för tankarna till Englands böljande gröna kullar. Dessutom hittar jag en rygg att följa i ett par hundra meter, en löpare som svänger in en bit framför mig som jag knappar in lite på. Dock är jag tillbaka vid utgångspunkten innan jag kommer ikapp ordentligt.

Jag lämnar grässlingan och springer tillbaka ut till cykelbanan, fortsätter mot Lomma. Kjell Höglund och Nick Cave manglar mina öron, annars är det enda sensoriska input jag får ett kallt regn som blåser över mina knogar. Svagt uppför och så hittar jag en avtagsväg in mot något som heter Alnarp. Jag kommer in på en tom och mörk, men ändå välbelyst cykelväg som för mig tillbaka söderut mot Malmö igen. En skön kilometerlång raksträcka genom skogen, inga tankar, ingen tvekan, bara mata på. Dessutom lite skydd för motvinden inne bland träden, ute på slätten blåser det snålt från sydväst och jag får allt tugga lite på tungan när jag passerat Arlöv och fortfarande har några kilometer kvar till min utgångspunkt vid Nordic Wellness vid Malmö Central.

Tämligen genomregnad och kall kliver jag tillslut in på gymet, efter lite drygt 23 kilometer och ganska drygt två timmars löpning. Kaffe och bastu väntar. Najs.

Kilometerlång raka vid Alnarp
Utsikt mot Lomma
2014-12-18 18:49 | Kommentarer

Man måste inte ge sig av långt ut i skogen för att springa trail. Onsdagen spenderas i stora delar med att mödosamt markera en reflexbana med start och slut på avenyn och som har med en liten gottepåse av södra Göteborgs mest undanskymda passager, stigar och bakgator. Icebug har en pop-up-butik på Avenyn för tillfället och det är där vi samlas, jag och runt 30 andra pannlampsbehängda löpare - bland annat har vi sällskap av Aktivitus onsdagstrail. Sjäv kommer jag dit lite med andan i halsen, det tar alltid längre tid än man tror att få ut snitslar och reflexer och jag hinner precis få i mig lite kakor och dricka som energipåfyllning innan det är dags att köra andra varvet; den här gången springer jag efter alla andra och städar och plockar in snitslarna.

Det är mörkt och kallt men mysigt och vi sveper iväg genom Vasaparken till Vasavägen. En lite för stor gata med lite för mycket ljus så här missar löparflocken vänstersvängen till Fogelbergsgatans trappor. De vänder duktigt och självmant och jag är inte så långt bakom så jag kan hyggligt smidigt få in dem på rätt spår igen. Första stigningen av många, och den enda i form av trappor. Ganska många steg upp till krönet uppe på föreningsgatan och så drar vi in i skogen bakom landshövdingehusen där vi får chansen att klättra lite upp och ned och på skrå på den branta sluttningen upp mot norra Guldheden.

Givetvis krånglar vi oss också in en sväng i Änggårdsbergen, dock en ganska okomlicerad rutt upp bakom Sahlgrenska till grusvägen på Södermalm. Fint ändå att springa här inne med bara pannlampan som sällskap och de små reflexbanden som fyrskepp som kommer svävande genom mörkret. Det tar några sekunder att plocka ner varje band så de andra löparna har sedan länge försvunnit framför mig - här är bara jag och mina egna reflexioner. Lugnt och kontemplativt.

Uppe på Södermalm får vi följa den tidigare sträckningen av Sandsjöbacka Trail, söderut till västerberget och så stöket ner till Toltorpsdalen och över till Safjäll. Den lilla skråstigen som småningom leder upp till Satjärnen är en skön bekantskap med en betydligt genuinare trailkänsla än det motionsspår som de flesta Göteborgslöpare förknippar med området. Men klättringen upp är möjligen lite väl ohemul för de flesta - det är inte helt enkelt att ta sig upp springandes.

På andra sidan Krokslättsvallen återstår en del villakvarter, en del överraskningsstigar in i glömda skogspartier som typiskt är för branta och brötiga att bygga gator på och därför blivit över, och en del parker. Sista biten är jag ganska seg och låg på energi, det blev ju ett helt långpass av det här lilla äventyret och även om snittfarten varit låg är det flera hundra start och stopp och bara den långa tiden på fötterna har gjort sitt till. Inte utan en viss tacksamhet skådar jag så det grå moderskeppet på Eklandagatan. Totalen hamnar på 26 km och 770 höjdmeter - visst går det att bygga backpass även här, trots att högsta punkten bara är lite högre än 100 meter över havet.

2014-12-02 22:51 | Kommentarer

Efter tre-fyra veckor med bra och strukturerad träning börjar det kännas som att jag är på gång igen. Lördagen bjuder på ett provlöp av Sandsjöbacka Trail tillsammans med Aktivitus. Inte så mycket 'prov' för min del eftersom det är jag som lagt banorna men det är alltid kul att höra vad andra tycker. Idag ska vi springa maradistansens nya inledning ut ur Kungsbacka till Kållered, det är grått och kyligt - temperaturerna har fallit drastiskt den senaste veckan och nu är det molning och två plusgrader när vi lämnar Kungsbacka centrum strax efter klockan tio.

Två fartgrupper, ett rappare gäng som leds av Aktivitus, jag tar kön och kör lite lugnare. Första biten är fin lätt jogg längs Kungsbackaån - en halvmil ganska okomplicerad löpning, den nya gångvägen längs ån är fin och välpysslad om än lite tillrättalagd för en traillöpare. Bakom Borgås, västert om Freeport möter vi landsbygd och vägen böljar lätt uppför och sedan ner under motorvägen.

Efter sju kilometers uppvärmning får vi den första riktiga stigningen, asfalten blir till grus och vi klättrar knappt 50 höjdmeter på 500 meter - har man öppnat lugnt är det lätt att känna sig stark och förivra sig här, många tuffare backar väntar längre fram och det lättlöpta underlaget inbjuder till lite för hög hastighet. Vi tar det lugnt och rullar snart ned på andra sidan, in mot Grönabur som i mitt tycke är själva hjärtat i Sandsjöbackaområdet. Här möts alla naturtyper - odlinglandskapet i mitten, hedarna i nordost, ädellöv i sydväst, sjöar och blandskog i väster - och i sydost ligger en vild och stiglös vildmark med tät barrskog, våtmarker och kraftigt sönderskuren terräng. Den sistnämnda har vi nu rundat från Kungsbacka och när vi följer Vildmossedalen ner mot Kyrkobyn-Dala är det på en skönt smal och vindlande stig. Det har torkat upp en hel del sedan senast jag var här men är fortfarande lerigt så det räcker. Spängerna är algbevuxna och såphala, ofta bättre att springa vid sidan om.

Kilometer läggs till kilometer och vår lilla grupp håller ett avspänt tempo upp och ned genom skogen. Kör med bara ryggsäck och drickaflaska nedstoppad vilket gör att det krävs lite disciplin att sköta drickandet men jag jag ville se till att ha med de småpinaler vi satt som obligatorisk säkerhetsutrustning till loppet - torr tröja, isolerande lager (räddningsfilt), visselpipa och dauerlinda - så det fick bli lillryggsäcken. Dagen till ära testar jag även Tailwind som kommer att förse loppet med sportdryck, jag brukar inte använda speciella energiprodukter egentligen men elektrolyten smakar bra och innehåller det jag behöver och inga konstigheter. Bra grejer.

Vi passerar igenom Grönabur igen, längre nordväst den här gången. Stigen över dalen här är ofta översvämmad, idag är det emellertid lättframkomligt och vi vinner snabbt höjd på andra sidan, upp genom hagarna mot ljungheden nu. Ut på öppnare marker blåser det kallt, vi tar ett litet fotostopp uppe på drumlinen men fortsätter snart för att inte tappa värmen. Lätt nedför på torra stigar och sedan väntar ett snabbare parti med skogsväg upp mot Spårhagavägen.

Vid Spårhagavägen viker två personer av ur gruppen och vi är bara tre kvar som fortsätter in i skogen norr om Kimmersbo. Åter blöt och kuperad skogslöpning med bra vildmarkskänsla. Lite mer än två mil löpta nu och det känns bara fint i kroppen, ett par kilometer djup skog kvar innan vi når stigskiljet vid Årekärr där vi styr österut mot Labacka och Kållered. Sista kilometern bär nedför på asfalt och utgör en riktigt lätt avslutning på ett riktigt fint terrängpass. Totalen hamnar på precis över tre mil, vilket inkluderar en hel del hoppande och sicksackande kring djuphålor och lerpölar, Ett skönt pass av en typ som jag aldrig kan få nog av.

2014-11-18 07:58 | Kommentarer

Kan inte annat än känna att jag är lite på gång igen. Den här träningsveckan inleddes redan före soluppången på måndagen med två och en halv timme in till jobbet på den nya vintercykeln, riktig pannbenspolering i motvind och ett konstant strilande äktgöteborgskt snedregn. Och det före frukost - om men inte räknar in det päron som intogs kurande från elementen under bron i Lindome.

Och förra veckan höll ihop helt enligt plan, med en klar höjdpunkt på fredaglunchen. Jag kommer (nästan) först och går bland de sista på Trollhättekontoret så trots att vi har deadline på både det ena och andra kan jag klämma mig ut på ett riktigt långt och lurvigt lunchlöp.

In mot stan först och så på platten österut genom allt glesare bebyggelse. Musikmix i öronen idag, grått höstväder och jag räknar med en ganska monoton historia egentligen. Men så, efter några kilometer av malande plattlöpning på öppna fält och asfalt, ändras allt. Ett skogsbryn, en grusväg och en varning för 10% motlut och att man vid halka lämpligen väljer annan väg. Underbart!

Jag manglar mig upp för grusvägen på lätta ben och befinner mig sedan på Hunnebergs platå. Tanken är att skära över till nordvästkanten på något lämpligt sätt, här finns både raka men skönlöpta grusvägar och lite träskigare djungelstigar. Jag appar fram något som ser ut att vara ett mellanting lite i farten, en mtbstig som går ungefär åt rätt håll.

Det blir ett par fina kilometer där jag kan konstatera att det är mycket vatten i markerna här uppe också - avrinning är inte så enkelt som man kan tro. Klafsiga passager växlas med förrädiskt halkiga spänger växlas med hårt och skönt stigunderlag. Så ploppar jag ut på Linnéleden som jag vet att följa en bit västerut och sedan är jag på känd mark igen.

Nedför berget och tillbaka mot kontoret återstår ännu en god bit fin stig längs bergets fot - Nygårds park är lite knepig att kombinera med något annat bra i löpväg men idag får jag ihop det.

Sista biten tillbaka blir det en distinkt tempohöjning, åter på platten över blåstutsatta åkrar. Passet summeras till lite över två mil och jag hinner lagom duscha och torka bort leran i tid för lunchserveringens slutspurt. Klart nöjd - och med en sålunda nytvättad hjärna är det såklart en baggis att lösa förmiddagens alla gordiska knutar.
Det var