Benen på ryggen

  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
  • Warning: htmlspecialchars() expects parameter 1 to be string, array given in check_plain() (line 1153 of /mnt/persist/www/drupalsrc/pressflow-6.20.97/includes/bootstrap.inc).
Inga kommentarer
2016-01-23 10:33 | Kommentarer

Så var då årets mest hektiska helg till ända. Med nästan 1100 anmälda på fem olika distanser under tre dagar, alla med punkt-till-punkt-logistik, blir det en del att ratta som banansvarig. Vädret kunde knappast varit bättre, hårdfruset och knaggligt i marken men lite nysnö under lördagens lopp fyllde ut och mjukade upp det allra värsta. Starten under stjärnklar vinterhimmel klockan halv sju på morgonen vid Tjolöholms slott var bara precis så magisk som den kunde vara. Pannlampor och gnistrande snö, över havet den första gryningsstrimman. Och så slottets belysta fasad i fonden.

Frostiga skägg och trötta men varma leenden är annars de tydligaste minnesbilden från dagen. Och ett kallt men strålande vackert solsken.

Nu när städningen efter helgen (snart) är klar vågar jag börja tänka på min egen träningsplanering igen. Igår sprang jag första passet på en hel evighet där jag inte hade som mål att sätta upp snitslar, skylta, kolla av ett banparti eller något annat lopprelaterat. De passen är förvisso väldigt skoj men nu känner jag glädjen i att bara springa rakt fram utan att fundera en massa.

Planeringsmässigt tänker jag att jag vill fortsätta bygga grund ett tag till; mycket löpning, ett eller två simpass per vecka och cykel när vädret känns gynnsamt. Och tre tunga styrkepass med en del rörlighetsträning inlagt per vecka. Får se vad det kan ge.

Fredagkvällens 26k löps i mörker. Foto: Einar Kjartansson.
Gryning vid Fjärås Bräcka. Foto: Herminia Dosal
Rickard Hallberg vann tävlingen snyggast skägg. Foto: Christer Hedberg
Drumlinen vid E6:an är en närmast ikonisk passage. Foto: Christer Hedberg
Inga kommentarer
2015-12-20 22:11 | Kommentarer

Mycket av det roliga i mitt liv kretsar kring traillöpning. Jag mår sällan så bra som när jag får kötta på över en blöt och trasslig skogsstig, sällan så lycklig som när jag får köra långa leriga pass över stock och sten bortom ära och redlighet.

Nu har jag ju gått och anmält mig till en platt Iron och känner även allmänt att min löpning mår bra av att växla in pass på fastare lättlöptare underlag. Så jag utmanar mig själv med att försöka springa otrailiga pass den här veckan; mitt i veckan ett långt lunchpass från Mölndal upp i Krokslätt och sedan tillbaka över dalen till Delsjöområdet. Det blir många höjdmeter och mycket skogskontakt men underlaget blir aldrig mer avancerat än motionsspårsgrus.

Dagens pass är utmanande på ett annat sätt - jag springer ju oftast punkt till punkt eller så stora loopar det går. Idag gör jag det omvända, en flaska vatten och ett par bars på en av bänkarna på krokens 1400-metersgrus. Sedan är det bara att snurra på. Bara en kopp kaffe till frukost, så det är lite segt att komma igång men den hårda vinden till trots går det fint att koppla in autopiloten och flyta på i lugnt tempo. Lyckligtvis har jag sällskap av hustrun på reservatet så tristessen bryts med jämna mellanrum.

De första varven tar lite mer än åtta minuter, sedan är jag varm och lägger farten bekvämt på åtta minuter per varv. Lite drygt halvvägs in i passet höjer jag farten lite till och får börja ta lite frukostenergi. Varven tickar på; åtta varv, tio varv, tolv varv. Efter fjorton varv är jag nästan klar och får vrida ner tempot till nedjogg igen.

Sju mil löpt den här veckan, och även om en hel del har varit i skogen har det i princip inte varit ett enda lersprång. Det finns avhållsamhet och så finns det avhållsamhet.

Brett och platt vid stora Delsjön
Inga kommentarer
2015-10-31 17:16 | Kommentarer

Ett långt jobb i Trollhättan närmar sig slutet och det är inte utan ett visst vemod jag tar en avslutande löptur runt domänerna. Tyvärr hinner jag varken bort till Nygårds park eller ner till slussområdet och älvrummet - annars de finaste av fina omgivningar häromkring; nöjer mig istället med en stilla jogg längs älven på den gamla dragstigen. Det är höst och jag är precis på väg ut ur säsongsdvalan och det känns tydligt att kroppen är både obändig och off season. Precis som de gamla vagnshjulen som inte längre gnekar fram här knärjer och gnäller det när jag vinglar fram över stenpartierna och ut på den snedtrampade mittsträngsvägen.

Men visst, efter hand lossnar det och när jag sprungit en halvtimme och kommer ut på cykelbanan mellan Vargön och Trollhättan känns kroppen avgjort lättare. En högersvägen och det blir lite medvind sista biten in till duschen. Känns riktigt anständigt ändå - och härifrån kan det bara bli bättre. Kalmar nästa höst och jag har lagt ut alla veckorna dit i ett prydligt rutnät med grundfaser, fartfaser och uthållighetsfaser, löst baserat på Joe Friel.

Nu under vintern blir det inte så mycket cykel och inte så mycket simning men en solid löpgrund kombinerat med en hel del tung styrketräning. Styrketräningen finns där dels som prehabelement - en stark och balanserad kropp går inte sönder lika lätt när mängden ska övergå i fart - dels för att det också är en kul sida att kunna utveckla. Denna vecka är lite prolog, nästa vecka börjar jag på riktigt. Första grundfasen spänner över fem veckor och handlar dels om att bli starkare, dels om att dra upp löpmängden; ganska mycket tid i låga intensiteter är tanken. Vi får se hur det faller ut i praktiken - men på pappret känns det bra.

Inga kommentarer
2015-10-08 18:52 | Kommentarer

En dryg vecka efter Hallandsledsäventyret har svullnaden lagt sig och benet känns fint. Har inte sprungit än och tänker hålla några veckors löpvila - lika mycket för att läka ut eventuella skador som för att markera bokslut och börja blicka framåt igen. Jag har redan bestämt och anmält mig till vad som blir mitt A-race nästa år och det blir Kalmar IM i augusti. Jag har bara gjort en platt IM-distans tidigare (just Kalmar 2010) och känner att jag har mer att ge där, dessutom känns det som loppet i Kalmar har utvecklats en hel massa sedan jag var där sist.

Jag skissar på en träningsplan med ganska mycket genuin lyftarstyrka i grundfasen; dels för att det håller mig skadefri, dels för att rätta till lite av de muskulära obalanser jag har: Klena baksidor, quaddominant löpning/cykel, svag baksida axlar som ger trött och överbelastad ländrygg, bristande expolisivitet. Dessutom är det ju kul att lyfta tungt!

I övrigt ett ganska solitt grundblock med mycket mängd och lite fart fram till senvintern. Där lägger jag in en del fartjobb och om gud vill får jag till nåt fartbetonat race fram på vårkanten. Sen blir det mer gnuggande under sommaren fram till race day i augusti - och då ska det gå rimligt fort är det tänkt.

Vi får se.

Idolporträtt från Kalmar 2010. Då tog det 10:19:13, jag siktar på att putsa 20 minuter på den tiden...
Inga kommentarer
2015-10-04 13:58 | Kommentarer

Det är frost i gräset utanför hotell Freden i Knäred. Alla är slitna och möra och vi har haft lite kartöverläggningar; ursprungsplanen var att ta Hallandsleden till Koarp och sedan följa Skåneleden uppe på åsen en bit innan vi springer ner till Ängelholm. Med vår nuvarande fysiska status känns det utopiskt, vi bestämmer oss för att köra på upp till Koarp men att om möjligt diagonala ner på grusväg till Hjärnarp istället, och sedan till Ängelholm därifrån. Syftet med resan, att traversera Halland på Hallandsleden, når vi vid länsgränsen i Koarp - resten är något slags bonus.

Jag har underbenet lindat när vi vandrar iväg från Knäred, över den sista Halländska storån Lagan. Dimman dansar vackert över vattenspegeln och det kunde vara en underbar dag för en morgonjogg. Men så fort jag försöker ett löpsteg stramar och hugger det i underbenet. Det blir promenad. Och mer promenad. Leden går brant uppför den södra älvbrinken men sedan planar det ut och blir lättlöpt och fint. Mycket är grusväg, vi har även kapat bort något omständligt långt ledparti idag för att få ner distansen.

Jag biter ihop och tänker att det blir bättre om jag kommer igång. Snurrar mekaniskt igång benen och får mig att springa. Det går långsamt men är ändå nåt slags löpning. Ger det några minuter men ingenting händer - bara ömt och eländigt, varje steg tilltvingat. Jag drar bort lindan i frustration; det blir varken bättre eller sämre - så fort jag försöker springa blir trycket på en liten punkt i underbenet, eller snarare i muskeln, för mycket. Benhinneinflammation från överbelastning, typ. Så jag går. Vi går - Varulven och Oscar går lite framför och håller koll på mig, jag är mest sur och vill vara ensam annars hade de väntat in mig.

Efter två timmars promenad är vi inte ens halvvägs till vår tilltänkta förmiddagslunchpaus i Våxtorp. De andra två står och solar i en glänta och väntar in mig, det är kallt i skuggan men ett fantastiskt höstväder - och i solen är det behagligt. Jag sätter mig mot en sten och säger att det inte kommer att funka - jag kommer med största säkerhet inte kunna springa ett steg till. Jag funderar på att avbryta och ta buss från en väg vi korsar lite längre fram eller möjligen från Våxtorp. Konstaterar också att om de andra ska ha nån chans att komma nånstans så måste de börja springa lite nu. Jag lovar att ta hand om mig, att jag har energi och mobilbatteri samt att jag inte fryser eller är akut skadad - i allra värsta fall kan jag ringa en taxi. Lovar också skicka regelbundna lägesrapporter men säger sedan att de får ta och pallra sig iväg nu.

Så går jag själv genom skogen, de flesta partier är fortfarande lätta och på hårt underlag. Jag har det lite jobbigt med nedförs, då måste jag flexa foten och det gör ont som fan - men uppför går fint. Lummiga skogar och hagmarker passeras i sakta mak, det är en eller annan traktorstig, annars är det mittsträngsvägar och hårt fint underlag. Ut på väg vid Flammabygget, jag konstaterar att bussar går det bara morgon och kväll här. Nåväl, att kliva av här känns ändå alldeles för trist. Jag kan ju åtminstone promenera en bit till. Pratar telefon med Hustrun som säger att hon kommer när hon slutat jobba. Ett par timmar dit och ett par timmars bilkörning hit men vilken hjälte. Då ska jag bara promenera på tills hon kommer, tänker jag. Ta mig till Våxtorp och käka lunch.

Så tänker jag att jag kan ju prova att byta strumpor igen. Jag har ett par Urberg kompressionsstrumpor, de pressar inte lika mycket som en Dauerlinda gör, men håller ändå ihop lite. Märkligt nog fungerar det. Inte som att det går över men ett lagom hårt tryck håller muskeln lite mer stilla och det går faktiskt att springa lite. Grabbarna grus har kommit till Våxtorp, bunkrat och hittat lunch och även om jag utlovat stryk om de är kvar i Våxtorp när jag kommer dit när jag ett litet hopp om att se dem igen. Ut på asfalten, vi lämnar leden här för en omväg genom byn, nedräkning - tre km in, två km in. Och där är skylten Våxtorp. Bara defilering till centrum, som i Våxtorp är en brandstation, en rondell och ett gatukök. Triumf! Sista halvmilen kunde jag springa nästintill oavbrutet.

Oscar och Varvulven har redan fixat hamburgare och cola till mig, och kaffe kommer medan jag äter - servicen är helt uppenbart grym här på den sydhalländska landsbygden. Härifrån är det knappt en mil till Koarp, visserligen är det 160 höjdmeter också men uppför funkar fint med benet så det oroar mig inte. Det vore väl skam om jag inte skulle ta mig till Skåne ändå. Vi knatar ut från lunchstoppet, går lite och kör sedan lite jogga-gå tills backen upp mot Koarp börjar. Det visar sig vara asfalt en stor del av stigningen, uppför uppför uppför i en liten kanjon. Riktigt vackert även om jag hade önskat lite mer stigunderlag. Men vi följer en skönt porlande bäck och en äng och en gård som för tankarna till alperna. Och så får vi äntligen vika in på stig; jag har åter släppt iväg de andra boysen en bit framför mig igen men kan börja springa när stigen planar ut.

Uppe på krönet kommer vi genom Koarps mosse, ett våtmarksområde som helt missat att vatten ska söka sig till lägsta punkten. Hustrun kommer tassande barfota på den slingrande skogsstigen, över hyggen stickor och strån, vänder med mig och vi får sällskap den sista kilometern till vindskyddet vid Koarp. Springer bakom och pushar mig sista biten. Så gött! Hela jädra Halland avverkat. Eller nästan. När vi ligger och slappar vid vindskyddet inser jag att vi faktiskt är kvar i Halland än. Det är trehundra meter över skogen till länsgränsen, men vi tar en nervarvningspromenad längs vägen istället. Det blir längre men torrare - och så finns en tydlig skylt som markerar att här börjar Skåne. Nu, bestämmer vi allihop, är vi framme!

Lite över 32 km och 430 höjdmeter summerar vi sista dagen på, majoriteten promenad men ändå till sist även lite långsam löpning. Dagssnittet hamnar därmed på lite över fem mil per dag och det är ju en del. Ganska nöjda med att rulla nedför åsen i bilen till Klitterhus strandhotell i Ängelholm, att duscha i lugn och ro och att äta en bra middag länge. Jag konstaterar att en slutspurt på stranden till Klitterhus i solnedgång hade varit en helt magnifik avslutning och i ett annat liv och med bättre mängdgrund skulle det kanske funka. Men jag är ändå nöjd med sättet vi lyckats genomföra äventyret på; ganska tuffa etapper men även med tillfälle till kontemplation, vackra vyer och goda smaker.

Det är en helt ny upplevelse även att åka bil tillbaka hem dagen efter - när det tar ett par timmar att köra motorväg den sträcka man transporterat sig, då vet man att man kommit en bit.

Nu blir det soft och rehab ett par veckor - sedan får vi se.

Lagan med älvor och allt
Sydhalländska småvägar
Uppför mot Koarp
Koarps mosse
The end of the Hallandsled
Banketter kan vara sega trötta tillställningar. Eller så kan det vara jädrigt god mat och rätt ok utsikt.
Inga kommentarer
2015-10-03 13:24 | Kommentarer

Det är en seg morgon på Birkagårdens vandrarhem strax utanför Åled. Inkvarteringen är enkel men bra, frukosten likaså. Men humöret är inte på topp - iallafall inte hos mig. Kroppen är lite småsturig och det kan vara men fossingarna är helsnea på mig, skavsåren har jag tvättat och nycompeedat och det kan nog funka men den ömma punkten på höger tibia är kvar efter en natts sömn. Känns inte hundra.

Vi packar om våra väskor lite - Hustrun behöver åka hem och jobba och ska åka och lämna våra packningar vid slutdestinationen i Ängelholm, från i eftermiddag får vi ingen mer bilsupport. Men innan hon lämnar hinner hon köra tillbaka oss till Oskarström och åka ner till Simlångsdalen för att supportspringa med oss en bit - vi behöver verkligen en pacer idag, det är seeeeeegt att komma igång från Oskarström, så när som på ett fint terrängparti över Virsehatt söder om byn pausar vi Hallandsleden och tar asfalt mot Simlångsdalen - det är hårt plant underlag men det är uppför uppför uppför, både i naturen och våra kroppar.

Efter en mil börjar vi få in lite värme i blodet, kommer över krönet och möter Hustrun som kutat upp från Simlångsdalen. Med ett fjärde par, lite piggare, ben i gruppen stiger både tempot och humöret helt magiskt och vi kommer med gott tryck ner i Simlångsdalen, där en lunchpaus med pannbiff och mos och tjöt med ett jaktsällskap vid bordet intill väntar. Solen flödar och det känns åter fint att vara ute på löpexpedition.

Ut från Simlångsdalen är vi fortfarande fyra, åter på Hallandsleden som nu bär av uppför mot Danska fall. Här är riktigt fina terrängpartier även om det blir mycket promenad uppför är det även svårt sköna löpavsnitt inemellan, längs brusande forsar och på skönt sviktande stigunderlag.

Efter några kilometer behöver Hustrun tänka på refrängen och vi är åter tre löpare som fortsätter framåt, framåt, framåt. Med halvannan mil kvar till Knäred tänker vi överge leden än en gång, kilometrarna tickar stadigt undan och vi vill helst hålla dagens etapp kring fem mil för att orka med morgondagen. Precis innan vi kommer ut på grus från sista stigavsnittet har någon grävt av leden för oss. Vi stannar och tittar på varann. Ömse sidor av leden begränsas av långa breda blöta kärr, och däremellan ett nygrävt minst en och en halv meter brett dike. Djupt och blött och fyllt med sunkigt jädra kärrvatten. Vi tittar på varann med minen av någon som fastnat i en rulltrappa. Ska det va så här?! Någon borde göra nåt!

Varulven och jag hoppar, inte utan möda, över hindret. Oscar klafsar runt. Oklart vilken metod som är bäst men efter ytterligare ett par haveristiska svordomar kan vi lufsa vidare in i den fortsatt soliga hösteftermiddagen; vädret har verkligen varit med oss den här turen. Mästocka kapell med en mil kvar till dagens mål blir en bra rastplats, en vackert belägen liten landsortskyrka. Vi kan låna toalett, fylla vatten och lägga upp fötterna ett tag. Trots att dagens etapp är ganska kort går det segt; vi har gjort en mara och räknar ner mot Knäred.

Vi segar oss iväg från stoppet, jag är grinig och lite frånvarande. Vi kör löpning 900 meter och promenad 100 men till och med det går trögt nu. Det börjar åter skymma och jag drar mitt sista triumfkort: Spotify. Bestämmer att spelreglerna är sådana att en person väljer en låt och vi måste springa tills låten tar slut. Promenadpaus tills nästa låt kommit igång. Det funkar fint som distraktion och efter en rätt skön mix av blues, fåniga humorvisor och alldeles för gammal rock rullar vi in i Knäred.

Vi bor på Hotell Freden i Knäred och eftersom det bara är vi där kan vi göra som vi vill. Värdinnan har fixat käk med den äran, det blir en välsmakande varmrätt och ett par pannkakor med mycket vispgrädde till efterrätt. Dessutom ett par goda öl för att räta upp vätskebalansen. Dagens löptotal hamnar på knappt 51 km och 616 stigningsmeter, löptid om drygt 7 timmar, som vanligt med matpauser men inte småpauser borträknade. Känns som en bra prestation - men i smyg drar jag fram dauerlindan och lägger kompression på mitt ömmande högerben; något säger mig att det blir en hård dag imorgon.

Skavböke klarade vi av på morgonen. Mer compeed åt folket!
Upp mot Virsehatt på riktigt fin vägbank eller banvall.
Någon har grävt av leden!
Varulv barking at the moon
Middag i Knäred.
Inga kommentarer
2015-10-02 17:32 | Kommentarer

Frukosten på Ästad är tämligen ymnig, där finns våfflor och jos och bröd och yoghurt och gröt och mackor. Och kaffe såklart. Vi checkar motvilligt ut och pallrar oss iväg. Det ser ut att bli en vacker dag idag men vi är ganska slitna från gårdagen och det är mer lufs än löpning till en början. Korta korta steg för att få kroppen att fatta att jodå - vi ska visst springa idag också. Möter några mer normala löpare ute på morgontur, de hälsar glatt men undrar förmodligen vad det är för skadat gäng som är ute på rehabjogg när vi försöker få upp värmen. Min kropp känns stel och trött men inga krämpor förutom fötterna; ett par blåsor här och var som fått compeed samt en lite öm punkt frampå höger tibialis anterior, nere på underbenet alltså. Inget direkt oväntat, bara att rulla på.

Vi inleder starkt med att missa en högersväng där ledskylten sitter gömd i bladverket inne i en skarp innerkurva. Upptäcker att vi bara ser Åkulla bokskogars ledmarkeringar och inga Hallandsledsoranga grejor. Backar tillbaka, hittar rätt. Fortsätter med kartan i hand - allt efter som dagarna går blir vi mer inlästa på kartan och gör färre och färre missar - ledmarkeringarna är oftast bra men ligger man före på kartan och vet var och hur leden ska byta riktning nästa gång blir det perfekt.

Möjligen med undantag för korsandet av väg 154 söder om Köinge, en halvmil in på dagens etapp. Leden går en bit på asfalten, svänger sedan tydligt vänster över en stängseltrappa och slutar på en gräsäng. Utan ett spår. Vi kollar på kartan, jodå, innan ladan längre fram på vägen ska leden försvinna in i skogen och uppför en backe. Men i skogsbrynet på andra sidan ängen finns bara meterhöga björnbärssnår. Vi springer fram och river runt. Ingenting, bara taggat. Förrän Oscar ser en markering tio meter in i buskaget, högt uppe på ett träd. Vi pressar oss igenom taggsnärjet och börjar klättra uppåt - och jodå, här inne finns allt en helt ok gammal törnrosastig.

Efter en kort men brant klättring och lite fin stiglöpning i skog kommer vi ut först på grusväg och sedan på asfalt nära Ätran. Vi har fått upp ångan och gör rimligt god fart på platten, passerar fina kulturbygder i Ätradalen och historiska platser som Axtorna slagfält. Börjar fantisera om lunch efter bara en mil - det märks att det går åt energi på expeditionen. Vi svänger in på Flädje golfklubb strax norr om Vessigebro, vi har valt väster sida om Ätran istället för Hallandsledens östra - båda varianterna innebär hyggligt plan asfaltslöpning i några kilometer men vårt val har fördelen att det tar oss förbi ett bra lunchhak på golfklubben och minst en affär i Vessigebro centrum.

Lunchhaket trollar fram en alldeles lysande guldgul raggmunk med perfekt knaperstekt fläsk och livet kan inte vara mycket bättre. Vi softar lite på golfklubben, fyller vatten och laddar mobiler innan vi joggar vidare ner mot byn. Jag hade nog kunnat avvara efterrättstoppet i Vessigebro men har svårt att motstå en tredjedels frusen kladdkaka med mjukglass-smet - det smakar som en trestjärnig dessertanrättning just nu. Hursomhelst lämnar vi Vessigebro välvätskade och med fyllda energidepåer och det är ju bra.

På andra sidan Ätran går leden brant uppför och följer sedan en hög åsrygg med vid utsikt över Ätradalen, löpningen är på hårdtrampad grässtig och saknar inget man kan önska sig i löpväg, det är bara att flyta på. Kulturgeografiskt känns Ätran som en tydlig delning mellan nordhallands täta tekniska skogar med sydhallands mer öppna böljande landskap. Eller så är det som jag inbillar mig. Men fortsatt är underlaget i stora stycken hårt och lättlöpt, ganska mycket grusväg. Vid Skattagård blir det en kortare mer teknisk passage genom ett mycket litet naturreservat där det enligt den officiella ledkartan ska finnas såväl vindskydd som eldstad och toalett. Av sådana faciliteter ser vi emellertid inte ett spår utan det är bara att bita ihop att trycka på framåt. Det är dock inte mer än 5-6 kilometer lätt löpning till Abilds medeltidskyrka, och där finner vi både en utmärkt vattenklosett, en viloplats och möjlighet att fylla vatten.

Vi konstaterar att leden går på hårt underlag en bit framöver, fnyker lite på näsan och läser karta. Hagbards galge är förvisso en sevärdhet men vi när kan undvara några kilometer asfaltslöpning genom att ta grusvägar direkt över mot Borrsjön så gör vi det. Dagens etapp kommer att bli dryg nog ändå, för efter att passera Knobesholm ska vi först upp i Frodeparkens vackra lövskogar, sedan korsa Suseån och traversera ännu mer av samma vara i trakterna kring Döbla.

Löpningen i Frodeparken är fri i undervegetation från ädellövskog och fantastiskt vacker, det går uppför och nedför och uppför igen och stigarna är avgjort finare än våra fötter. Solen står redan lågt och det är lite småskumt inne blad träden redan innan vi korsat Suseån. På andra sidan är mer grusväg och mindre stig men fortsatt mycket upp och ned. Innan vi kommer ut från den sista stigpassagen i Nissadalen norr om Oskarström är det redan så mörkt att vi behöver pannlampor.

Hustrun har parkerat bilen i Åled som var det tänkta målet för etappen, har sprungit oss till mötes och även hunnit en ordentlig löptur på Hallandsleden innan vi kan ses på bykrogen i Oskarström. Här är full fart på nöjeslivet men själv har jag svårt att få ner ens en pizza - den sista forceringen hit var riktigt tung och har ätit ordentligt på allas våra krafter. Kollar man höjdprofilen på dagens närmare 63 kilometer långa pass ser man också en ganska beskedlig första halva med kanske 200 ackumulerade höjdmeter - de sista tre milen är desto mastigare med mer teknisk löpning och även tre-fyra rejäla toppar. Totalt 815 stigningsmeter under dagens återigen dryga nio transporttimmar. För jo - vi nöjer oss i Oskarström och tar taxi till Åled. Imorgon startar vi om i Oskarström.

Vida vyer över Ätradalen
Oscar tar täten på asfalten mot Abilds medeltidskyrka.
Uppför i Frodeparken
Underbar löpning i lövskog, Frodeparken
Bäckpassage i Döbla. Otroligt hala spänger.
Inga kommentarer
2015-10-01 20:11 | Kommentarer

Det blev lite sent innan vi kom i säng, en del bestyr med mat som inte hunnits med i förväg som det var tänkt samt att vi fick styrkan kompletterad med Oscar - vi vill också hinna äta frukost ordentligt innan vi sticker så klockan är nästan nio innan vi packat, städat av rummet och kommer iväg på leden söderut. Vi lämnar Kungsbacka kommun tämligen omgående och kommer in i Varbergs dito. Huvuddelen av dagens etapp är nya marker för mig, några slingor i Åkulla bokskogar har jag sprungit, det är allt. Men innan vi kommer dit ska vi klara av ett 15 km långt skogspass över till Veddige. Vi springer ner mot, och rundar, stora Hornsjön, och leden växlar fint mellan små lättlöpta grusvägar och ganska snälla stiglöpor. Det är blött överallt men idag är det sol och bara några lätta moln, helt fantastiskt höstväder.

Söder om Hornsjön går vi in på en mer teknisk stig och ska dessutom plocka en hel del höjd. Små sjöar och blandad mellansvensk skogsmark, dessutom ett rejält sönderkört hygge. På ett par ställen får vi stanna och leta ledmarkeringar, läsa kartan och tänka efter lite. Det är bra, vi behöver inte ett upptrissat tempo.

Vid Veddige portar lämnar vi leden och springer grusväg ner till Veddige för att käka en tidig lunch. På 39:an hittar vi en riktig pärla som kan erbjuda både en delikat vildsvinsburgare och kladdkaka med riktigt mycket vispgrädde. Stoppet tar ganska mycket tid men vi är både välvätskade och återfyllda med energi när vi fortsätter. Och det är väl så, för det är 44 km till nästa stopp, Åkulla, och leden dit är fortsatt teknisk, mycket stig med flera långa klättringar. Mot Grimmared springer vi i en bred och djupt inskuren bäckravin, bäcken forsar och det hela är en mycket läcker löpanrättning. Så ploppar vi ut ur skogen vid en damm nära Grimmared, här är det istället Halländsk kulturbygd med vida vyer och öppna fält. Det blåser lite idag och det är skönt att komma in i skogen igen.

Försöker äta och dricka bra och vi tuggar på fint, kilometer efter kilometer. Men det är långt och det är tungsprunget. Den initiala tanken är att bara ta en fika i Åkulla och trycka på vidare till dagens etappmål Ästad gård, men tiden och krafterna rullar undan fortare än distansen och vi ringer och kollar med Åkulla - och jodå, det går bra att få mat i restaurangen där också. Vi tänker att vi nog kan behöva två middagar en kväll som denna. Väster om Varbergs vattentank Stora Neten fyller vi vatten i en friskt porlande bäck, pratar lite med locals och tacklar ytterligare ett par rejäla klättringar upp och ned i landskapet. Det brötar på bra, vi springer lite fel - springer rätt igen och kämpar oss vidare. Räknar ned kilometer för kilometer in mot stoppet i Åkulla.

Klockan är strax efter sex när vi kommer dit, trötta skitiga och lite småhungriga. 58 kilometer avverkade, det är 14 km på Hallandsleden till Ästad, 8 km om vi håller oss på vägen - mörkret börjar falla medan vi petar i oss lite Biff Rydberg och kaffe. En öl slinker också ner i min mage - jag behöver något som dämpar känslan av blåsor på tillväxt under mina svampiga fötter. Får på torra strumpor och pannlampa, och så kör vi vidare. Vi bestämmer att vägen blir en bra nedjogg - Hustrun har sprungit igenom de flesta delar av den ledstump vi avvarar så vi är nöjda ändå - och klockan blir ändå rätt mycket innan vi är framme vid Ästad vingård.

Efter en dusch och en svalkande promenad i ett oväntat regn får vi i oss en god trerätters meny med ett par glas vin och det känns som en bra avslutning på dagen, att stugan är mindre än väntat och att både servicen och området som sådant känns aningen förvirrat glömmer vi. Totalen för etappen stannar på 66 kilometer och 1176 höjdmeter, ett tufft och riktigt bra pass. Transporttiden tickade iväg till lite bortom nio timmar, då inräknat några kortare stopp men inte matpauserna.

Lätta steg ut från Stättared
Hygge nära Veddige portar. Tunglöpt!
Fuktigt i markerna
Vildsvinsburgaren i Veddige
Ädellöv, härligt svarande stigar.
Grimmared
Vattenpåfyllning vid Nösslinge
Fina stigar på väg mot Åkulla
Inga kommentarer
2015-09-30 16:56 | Kommentarer

Det är stressigt och stökigt på jobbet och jag ligger efter på alla plan när vi äntligen kommer iväg till Lindome. Vi hittar Varvulven vid stationen och det blir lite ompackningspyssel och löst planeringsprat innan vi kan starta. Vi har knappt fem mil ledlöpning framför oss, vid två platser kring halvvägs kan vi fylla på vatten och gå på toa - annars finns inga faciliteter längs leden idag. Vi har var sin löparrygga med det allra nödvändigaste; vatten, energi, sjukvårdskit, extra jacka/tröja, nåt par torra strumpor. Varulven springer i fivefingers, jag har mer konventionella lätta trailskor på fötterna.

Vi startar från den stora milstenen invid bron där Halland börjar och Västergötland slutar. Hallands län och Hallandsleden börjar dock inte förrän inne i skogen vid sjön Blåvättnerna, dit har vi några kilometers uppvärmningsjogg genom det storkuperade Bunketorpsspåret. Vädret är grått men växlande - det har regnat mycket de senaste dagarna och stigar och kärr är välfyllda med vatten, så det smaskar och klafsar ganska bra om vår löpning.

Jag har inte sprungit första biten över Blåvättnerna till Hjälm så mycket, det är ett fint pass med bra stigar till en början, därefter några passager med skogsvägar som är lättlöpta och trevliga. Leden är i stort välmarkerad men det finns ett par luriga passager - jag borde känna väl till dem men vi missar ändå leden på ett par ställen och får backa tillbaka och leta markeringar.
Benen är pigga och vi trummar på bra. Jag har inte riktigt kläm på min nya vätskeblåsa men vi stannar och dricker efter någon timme. Det funkar fint det med.

Vid Fjärås Bräcka träffar vi på Hustrun som håller lite koll på oss. Det regnar nån ordentlig skur och vi fyller vatten och sticker vidare. Halvvägs in på dagens etapp och jobbstressen börjar rinna av mig. Skönt. Andra halvan från Fjärås till Stättared har jag sprungit oräkneliga gånger då vi ordnar Hallandsleden Terräng här - som dock går åt andra hållet - så jag vet ganska väl att vi har några kilometer lätt löpning genom skog och på grus till Äskhult därefter halvannan mil av rätt tuff terräng sista biten till Stättared.

Vi håller bra fart förbi Äskhults by, i skogarna söderöver börjar de blöta tekniska stigarna ta ut sin rätt och det går bitvis tungt - det mesta är blött och när tempot sjunker kommer de små envetna skogsflugorna och kryper in i hår och kläder. Små platta saker, större än fästingar och gör inte så mycket mer än att krypa omkring på ett synnerligen irriterande sätt.

Vi möter Hustrun med en knapp mil kvar, hon kör en runda med utgångspunkt Stättared och har stökat av den kuperade kraftledningsgatan vi är på väg upp mot nu. Massiva höjdmetrar upp och ner och det börjar skymma innan vi kommer ut på grusvägarna på Björnåsen, högt ovanför Stora Hornsjön. Bara grus sista halvmilen och det blir en liten farthöjning in till Vandrarhemmet.

48 km och 1013 höjdmeter samlar vi idag. Lite drygt sex timmars transporttid. Återstår att åka och hämta upp Oscar, som ansluter för resten av trippen, samt äta mat. Och sova. Imorgon blir det en längre dag.

Varulv på bräckan
Inga kommentarer
2015-09-29 20:36 | Kommentarer

Planen var alltså att på fem - eller fyra och en halv noga räknat - dagar, korsa Halland, från den gamla landskapsgränsen vid Lindomeån i norr till Koarp uppepå Hallandsås i söder. Dessutom fanns en idé om en defilering på Skåneleden ner till kusten och Ängelholm - totalt skulle vi då komma upp i 200 miles, en rund och fin siffra. Målet med resan var dock att genomkorsa Halland och besegra Hallandsleden.

Vi var två som startade dag 1, undertecknad och Varulven; en hattkunnig juridikstuderande med många fötter i elden. Från kvällen dag 1 anslöt även Oscar som jag känner sedan tidigare; en tekniskt bevandrad och förhållandevis nyfrälst långdistanslöpare. Dessutom hade vi sällskap av Hustrun som sprang aningen kortare dagsetapper men som istället körde följebil med kvällspackningen och fixade och donade omkring oss. Så kallat löpande underhåll.

Kommande dagar kommer en liten event report från varje dagsetapp här på bloggen - stay tuned!

Inga kommentarer
2015-09-26 22:14 | Kommentarer

På vägarna och i skogen har vi varit i två och en halv dag nu, och kommit drygt fyra maror söderut. 48, 66 och 63 km har totalen varit hittills; Hallandsleden som vi följer är mycket varierande. Ömsom asfalt (inte så långa sträckor)m ömsom grus, ömsom krävande terrängspår.

Från Lindome till Oskarström har vi kommit och det är ju vackert så. Lugnare imorgon, på måndag ska vi ge oss i kast med Hallandsås. Det blir spännande dagar - särskilt som vi måste släppa taget om vår trygga följebil med Hustrun, som måste hem och jobba.

Jag och Varvulven vid start, foto Anne Mari Nedevska
Inga kommentarer
2015-09-23 23:52 | Kommentarer

Jag har länge närt en idé om att springa Hela Hallandsleden genom Halland, från norr till söder. Rätt tillfälle lär väl aldrig komma så vi sticker iväg och gör det nu. Det blir jag, Varulven och Isoz som antar utmaningen om 320 km - 200 miles, över fem dagar. Hustrun kör trossbil och springer på väl valda delar några av dagarna. Rutten är i huvudsak Hallandsleden, lite Bohusleden i början och lite Skåneleden i slutet. Samt några detours för att vi ska komma till övernattningar samt kunna bunkra lite på vägen.

Morgondagens etapp är en 48 km lång uppvärmning från Lindome till Stättared. Sen blir det ca 7 mil per dag till dess att vi är framme i Ängelholm - om nu löpargudarna vill. Wish us luck!

Fem etapper - fem dagar.
Inga kommentarer
2015-09-03 15:25 | Kommentarer

Det finns en järnvägsbro över en å som heter Slumpån strax söder om Trollhättan, jag tittar ut över den var och varannan morgon; mitt i skogen en djupt nedskuren fåra med en liten fors i. Det finns även en gammal järnvägsbro som blivit gc-väg och ytterligare ett par äldre brofundament som ser massivt mäktiga ut.

Jag har länge tänkt springa till den här platsen men den ligger en dryg mil från centrum så det går inte så bra att genomföra på det genomsnittliga lunchpasset. Idag dock står stjärnorna rätt, pannlampan är laddad och klockan står på strax innan fem. Päron, kaffe och så ut i mörkret.

Det gryr på vägen bortom Gärdhem. Skön lugn lunk och jag fotar morgondimmor över åkrarna, inser att jag sprungit en kilometer fel, vänder och hittar rätt. Asfalten blir grus, gruset blir skogsstig. Och så plopp. Efter femton kilometer är jag här. Något av ett Västgötaklimax för även om det är en skapligt dramatisk plats ser det avgjort mer imponerande ut från tågfönstret.

Jag springer under, genom, över, tar in platsen från lite olika håll innan jag bestämmer mig för att uppdraget är slutfört och jag kan vända tillbaka igen. Tar en annan, rakare väg genom Velanda till södra Trollistan - lätt nedför i genomsnitt, det rullar på bra och jag kör några kilometer med farter snabbare än femtempo. Sen kommer jag ner till älven och hittar kuperade och böljande terrängstigar som gör köttfärs av mina snitttider.

Men en fin nedjogg är det. Tre mil före frukost var inte igår, känns riktigt bra.

Inga kommentarer
2015-08-31 15:14 | Kommentarer

Med tre bra löpveckor i ryggsäcken fick förra veckan bli lite lugnare, det känns att kroppen behöver komma ikapp lite. Ett par lufspass och ett rätt tufft men ostrukturerat backpass på löpband hann jag ändå med. Och en del planerande - jag gick hastigt och lustigt och anmälde mig till Kalmar nästa år och började genast skissa på en träningsplan, Ska skriva mer om den vid ett senare tillfälle, när den är klar, men i stora drag följer den trigurun Joe Friels riktlinjer. Det har funkat bra hittills för mig så jag håller kvar vid det.

Men först ska jag överleva hösten - som inbegriper en massa jobb, utstakande av en ruggigt cool och tung höstbana genom Sandsjöbacka samt ett långt och lurvigt äventyr längs Hallandsleden. Blir hur bra som helst.

Högt över Långevatten längst in i Södra Sandsjöbacka.
Inga kommentarer
2015-08-19 21:29 | Kommentarer

Började veckan med ett habilt 25-kilometerspass, körde en reklufs på ett par timmar igår och idag får jag sällskap av Zombiejägarn ut på ytterligare en långpanna. Bra det, jag behöver klustra mina långdagar lite för att få upp mängderna och vänja kroppen vid att arbeta många dagar i sträck. Extra bra då att gårdagens pass var långt i tid men extremt oslitsamt i farthändseende.

Även idag är tempot beskedligt, snacktempo med lite marginal. Möjligen med undantag för rundans enda två backar, som å andra sidan är ena bestar - först upp på Halleberg, sen ner igen och uppför skidbacken på Hunneberg. Det biter ganska bra det är 250 höjdmeter på rundan och i princip allt är i de två stigningarna.

Stört vackra vyer över de mogna fälten på tillbakavägen men hettan är markant. I skuggan under Nygårds parks lummiga bladverk var det mycket svalare. Om inte sommaren lugnar sig till slutet av september - vilket den säkerligen gör - behöver jag fundera ett varv till på hur jag transporterar vätska, för idag går jag torr på mina tre gånger en och en halv deciliter vatten.

Hunnebergsbacken - jag lovar att den är brantare än den ser ut.
Inga kommentarer
2015-08-15 15:37 | Kommentarer

Det är torsdag och jag hittar med viss möda utrymme för ett längre lunchpass i Trollhättan. Inleder med den lite hemliga oxdragarstigen längs älven och så en bit över fälten mot Vargön till. Platt och rakt. Solen flödar. Jag har inte mycket vatten med men intensiteten kring sexminutersstrecket är inte jättehög så det funkar ändå. Håller det lätt och springer och småfilosoferar över sommaren som sprungit förbi snabbare än Gebreselassie hinner säga 5k.

Tur att det finns planer för sensommaren och hösten också. I slutet av september tänkte jag och ett par glada bekantskaper passa på att springa Hallandsleden under en långhelg. Alltså - springa Hallandsleden som i 'Starta vid norra landskapsgränsen i Lindome och sluta på andra sidan Hallandsås' Hallandsleden. Övernattningar är bokade och fem dagsetapper på mellan 48 och 75 kilometer är utlagda; det känns som om det fattas lite kontinuitet i långpassträningen men annars ska det bli stört roligt.

Lunken bryts när jag passerat Vargön, jag svänger upp mot Halleberg, asfalt men ganska bra motlut. Uppe på platån hittar jag en stig som försvinner in i den frodiga undervegetationen, tanken är att hitta något som leder ner mot Lilleskog, den lilla dalen mellan Halle- och Hunne berg. Det funkar fint, stigen är lite brötig men ner kommer jag. Tillbakavägen genom Nygårds park är beprövad, lättsprungen och fantastiskt fin. Byklevsfallet glittrar i solljuset och solen spelar med lövverk och stigar.

Tillbaka mot kontoret, benen, knoppen och resten av kroppen berikade med ännu ett långpass. Ska bara få in ett par back-to-back-långpass och springa lite mer med ryggsäck så är jag nog redo för äventyr sen. Sweet.

Här är fär övrigt rutten vi springer i september:
https://www.google.se/maps/@56.924233,12.7116075,9z/data=!3m1!4b1!4m2!6m1!1sz5YDWabFrEIg.k-ujeP6mNPxI?hl=sv

Halleberg sett uppifrån
Nedför
Halleberg sett nedifrån
Byklevsfallet
Inga kommentarer
2015-08-12 13:58 | Kommentarer

Min hustru tävlingsledaren släpper av mig i Kungsbacka och åker till Kyrkobyn-Dala för att inspektera Sandsjöbackaleden. Jag startar vid det planerade målet i Kungsbacka och springer banan baklänges den sista milen av bansträckningen. Testar lite villovägar och alternativ. Väger vackra vyer mot framkomlighet. Det är bitvis rejält stökig terräng men det är också härliga marker. Jag stöter upp ett par tranor, den ena springer iväg i undervegetationen - jag tror först att det är en struts. Den andra flyger iväg med tunga vingslag och trumpetar till sin partner. Annars är det tyst och ödsligt.

Uppe på höjdryggarna öster om E6 kan man springa ganska obehindrat, men vegetationen mellan ryggarna är tät och svårforcerad. Jag har hittat en rutt igenom som ändå är löpbar - belöningen är vyerna från de branta klipporna vid Ramnabergen - det är nära 100 höjdmeter ner till motorvägen där bilarna susar förbi. Härifrån finns fin stig ner till ett tunnelrör under motorvägen. Lätt och fin löpning åt det här hållet, ganska mödosam klättring åt det andra.

Längre västerut väntar Sandsjöbackareservatet och jag springer även idag i de mer svårtillgängliga sydöstra delarna; Svartevattnet, Långevattnet, Rubbesjö. Det är små smala vildsvinsstigar, våtmarker och skarpt nedskurna spricksjöar med svart kallt vatten. Och grymt kul och utmanande terränglöpning. På några ställen tappar jag bort stigen och jag får ta omtag. Jag testar ett nytt stickspår och hittar ytterligare en djup sprickdal som knappt finns med på kartan men som i verkligheten är en markant reva i naturen. På botten av sprickan gungfly och mossmark med en omgivande vegetation som för tankarna till fjällbjörkskog.

Det är otroligt varierat och annorlunda härinne - om Änggårdsbergen närmare Göteborg brukar kallas för landet Narnia av en del löpare så får väl det här vara landet Oz då. Man springer liksom in på ett ställe och vet inte när, var eller hur man kommer ut igen. Den här gången lyckas jag iallafall till slut pricka den stig jag siktat på och joggar ut bakvägen vid Kyrkobyn Dala. Törstig och tom på vätska. Så bra då att hustrun parkerat bilen med lite reserver i. Jag dricker, backar ut och åker och hittar henne någon mil längre norrut - på andra sidan av det sydliga Sandsjöbackablocket. Summerar ytterligare ett kul pass i södra Sandsjöbacka, 16 kilometer och nästan tre timmar. Det tar lite tid när man måste stanna och kolla kartan hela tiden.

Inga kommentarer
2015-08-03 21:03 | Kommentarer

Det är söndag och det är i den sista skälvande timmen av semestern. Joggar upp med hustrun igenom Varlaskogen sen delar vi på oss. En lätt plan asfaltsprolog sen bär det av in i södra Sandsjöbacka. Det här är stört rolig löpning, och för all del en del promenad också. Försöker hitta bra stråk och småstigar att lotsa igenom löpare på och måste stanna upp ganska ofta för att kolla efter bästa vägen - ibland är den uppenbar, ibland finns den inte alls. Vildsvinsstigar, hällmarker. Lingongris och surhålor. En trana hoar över mitt huvud. Små skogstjärnar med blommande näckros. Och så tystnad.

Innan jag kommer ut på gruset vid Grönabur passerar jag ett antal djupa sprickor i landskapet; några är fyllda med vatten, andra med mossa. Kollar kartan efter passet och konstaterar att kring Rubbesjö är det en kilometer i alla riktningar till närmaste mänskligt åstadkomna kartfeature - inga stora stigar, inga master, inga byggnader. Bara natur. En kilometer låter inte mycket men i kombination med den dramatiska naturen, som också varit orörd under mycket lång tid, blir effekten en känsla av tidlös vildmark. Det är verkligen grymt skönt att kunna följa en höjdrygg som blir ett vildsvinsspår som blir ett snår som blir ett kärr som blir en brant uppförsbacke, gång på gång på gång.

När tre timmar har gått och jag närmar mig Kungsbacka har jag ännu inte sprungit två mil, trots en ganska snabb inledning. Erik Ahlström brukar hävda att traillöpning blir det inte förrän man springer rundan fortare än man kör MTB - jag ler lite och undrar vad det kallas om man springer där man efter ett par kilometer skulle eldat upp cykeln och grävt ner resterna.

Inga kommentarer
2015-07-31 23:31 | Kommentarer

Jädra mupposommar. Jag hann knappt klicka på skicka på mitt förra positiva nu-har-det-vart-lite-si-och-så-men-nu-är-jag-på-banan-igen-inlägg innan det började skava och trilskas i halsen och plopp säger hamstern så hade en riktigt eländig höstförkylning majoralis brutit ut.

Efter ett par dagar i ömligt självömkande sängläge vågade jag mig ut på en testjogg igår och då inga direkta påföljder märktes tyckte jag att jag kunde unna mig att göra Hustrun sällskap på en kvällstrail efter en lång dag av uppmoppningsarbete i kölvattnet av UltraTri.

Vi väljer de yttre stigarna på kroken, klappersten lite bråkig stig, mjukt gräs och spångad våtmark i en skön men teknisk mix. Vinden ligger på och ljuset är lågt och snyggt - Ringhals står i brand och Fjordskärs fyr ser ut som en ubåt i Whiskeyklassen. Vågorna rullar och skaver mot strandlinjen, det är inga stora bryt men det gungar bra därute och vattnet ser osimvänligt och gråsvart ut. Vi springer istället, passar bättre idag. Snabba fötter och precisa fotisättningar bland stenskravlet.

Ut vid Stenudden, så kör vi skogsstig och fårhage tillbaka hemåt igen. Avrundar med lite lätt och okomplicerad gruslöpning innan dagens pass är komplett. Nuså - NU är jag på g igen.

Inga kommentarer
2015-07-27 09:02 | Kommentarer

Hemma och nästan på jorden igen. Efter att ha arrat UltraTri Sweden tre gånger känns det som att vi har hamnat rätt med det i grunden helt absurda upplägget att göra ett lopp från västkusten till Stockholm. Sju tappra startade på Nidingen på morgonen förra fredagen och gick i mål i Rålambshovsparken två och ett halvt till tre dygn senare. Det blir galet mycket att jobba med under en sådan långhelg och väldigt lite sömn, men belöningen ligger i att se den glädje och vänskap som loppet föder; hur alla hjälper och taggar varandra. Och att de som är med verkar gilla det vi skapat.

Men den egna träningen har fått ligga lite på sparlåga ett par veckor. Löppass där jag hunnit med och orkat, utan struktur utan mest bara för att hålla benen och kroppen igång. Det är bra så men nu behöver jag öka mängden en smula. Jag har lite äventyrsplaner för slutet av september och skulle må bra av några solida mängdveckor innan dess.

Dagens pass blir ett stokastiskt stökpass runt kroken. Gruset känns för lätt, jag väljer den stökigare blå stigen i massor med vind, svårt att få ner fötterna på klapperstenen nästan. Hittar bra flyt idag mellan stenskravlet. Snabba pigga fötter - härligt, det har känts tungt alldeles för många pass nu. Fortsätter en vända ut mot Ramsvål, vår allra klippigaste udde här hemma. Skumkaskaderna yr när Kattegatts vågor kastar sig in och går sönder mot urberget. Igen och igen. Strandstigen är sank men lättsprungen, och det är salt på läpparna och havsbrus i öronen.

Fint! Jag nöjer mig där och rundar av med en nedjogg hemöver. Jag tror att jag kanske är lite på G igen.

 

Intressanta lopp

  • Premiärmilen • 2 april
  • SpringCross • 16 april
  • Women’s Health Halvmarathon • 23 april
  • MilSpåret • 19 maj
  • VårRuset • maj och juni
  • ASICS Stockholm Marathon • 4 juni
  • Hjärtebarnsloppet • 5 juni
  • Minimaran • 5 juni
  • STHLM 10 • 15 juni
  • Bellmanstafetten • 17, 18, 20 aug
  • Tjejmilen • 3 september
  • Stockholm Halvmarathon • 10 september
  • Topploppet • 17 september
  • TjurRuset • 1-2 oktober
  • Hässelbyloppet • 9 oktober