Benen på ryggen

2014-04-11 23:05 | Kommentarer

Det glädjer mig nåt enormt att jag har hittat en kompis som är mer störd än vad jag själv är. Som på fullt allvar undrar om jag inte skulle tycka det vore kul att hänga med och springa den knappt 38 kilometer långa Hyssnaleden nån gång under veckan. Mitt i natten. Sådant gör onekligen den grå vardagslunken en smula mindre grå.

Klockan halv elva på onsdagkvällen har vi parkerat bilen i Hyssna och kan axla ryggsäckarna, vrida på pannlamporna och komma iväg. Det lätta duggregnet upphör precis när vi sticker iväg och det är därefter kallt men stabilt väder under hela passet. Leden är en rundslinga som ringlar sig mellan kulturbygder och skogsmark, med ganska bra kupering och med ett omväxlande underlag. Ganska mycket grusväg, en hel del duktigt teknisk stig och någon enstaka stump asfalt.

Början av leden är riktigt slät och fin stiglöpning men efterhand stökar trailpartierna till sig lite mer och vi undfägnas en räcka av branta uppförsbackar och ringlande medlut med både blött och rotigt underlag. Av naturliga skäl ser vi inte så mycket av naturen omkring oss, men sinnena skärps i mörkret och det är omöjligt att inte höra den kompakta tystnaden inne i trollskogen. Brusande bäckar gör oss ofta sällskap och här och var förnimmer man branta stup och hisnande höjder - oklart dock om de är verkliga eller en produkt av fantasin. Vid Stora Hålsjön har vi ett tag kluckande svart sjövatten invid våra fötter och man kan känna snarare än se att skogen öppnar upp sig på vår högra sida för att ge plats åt sjön.

En annan sida av naturupplevelsen får vi på en av de många grusvägssträckorna där en grävling plötsligt rusar över vägen framför oss. Vi har inte fyllt vare sig skor eller löpartajts med knäckebröd men den verkar mer intresserad av att fly från våra rampor än att bita tills det krasar.

Sista milen av passet har inte fullt så mycket av den tekniska stiglöpningen utan erbjuder istället en serie av grusvägar, förvisso interpunkterade av några intressanta trailpassager. Det passar mig ganska bra för efter tre mil är kroppen lite småmör och det känns skönare att bara flyta på i jämn distansfart rakt fram. När vi åter siktar bilen vid Hyssna gamla kyrka stannar klockan på på 37 kilometer några minuter kort om fyra och en halv timme. Helt ok givet de 800 höjdmeterna, mörkret och det bitvis stökiga underlaget.

Mycket förnöjd med passet lånar jag UltraJohans soffa och kraschar för natten framåt halvfyratiden på morgonen. Precis som vid andra tillfällen när man varit ute hela natten kommer jag antagligen - trots att jag druckit en hel massa - att vakna dehydrerad och med lätt värk både här och var. Och precis som vid de där andra tillfällena kommer ett outgrundlig längtan efter fett och snabba kolhydrater att manifestera sig under dagen efter - sannolikt som ett sug efter en gigantisk pizza. Däremot känner jag varken ågren eller yttrar nåt 'jag ska aldrig mer' - snarare pratar vi om nästa gång redan till morgonkaffet.

Drickapaus
2014-04-07 21:36 | Kommentarer

Fick ett pass med nästangrannen Ultrajohan i helgen och kan konstatera att jag är i rimligt bra form. Vi körde på i bra tempo uppför kullar och nedför backar på små stigar och skogsvägar söder om Löftadalen och jag kunde - inte förutan en viss förtjusning - konstatera att han fick gräva lite för att hålla ihop det. Ganska många höjdmeter och en rejäl skopa lera och så en farthöjning kring fyrastrecket på plant hårt underlag på vägen tillbaka.

Nu var det bara en dryg mil, vilket är det distansspann jag jobbar mest i nu. Ultrajohan däremot ska till Italien och springa det bisarra loppet Tor des Geants i September, så han hade i princip inte ens värmt upp innan vi satt i bastun. Jag anar lite att situationen blir den omvända till veckan när vi kör ett nattpass över lite mer än tredubbla distansen på Hyssnaleden, för om farten är god står jag lite sämre inne med fartuthålligheten. Spännande blir det hur som - nattlöpning på vandringsled har jag inte kört sen jag gjorde gristidiga Sandsjöbackapass nån gång i internets barndom.

T-shirt-tuppfäktning hemma hos UltraJohan. Foto AM R Nedevska.
2014-03-28 21:02 | Kommentarer

Jag vårdar ömsint en förkylning för närvarande och som vanligt innebär det lite extra tid för eftertanke och för planering framåt. Jag har helt medvetet inte tänkt så noga på vart jag ska gå efter min lilla fartsatsning – lite för att jag vill se hur det faller ut först men även för att inte stjäla från dess fokus. Men nu sitter jag ändå med ett förkylningsavbräck och kan inte annat än filosofera lite.

På arrangörsfronten pysslar vi just nu dels med Hallandsleden Terräng och dels med andra upplagan av UltraTri Sweden. Det sistnämnda är en helt underbart störd idé vi realiserade förra sommaren och vi kör en ny upplaga nu i juli (ny flådig hemsida uppe på http://ultratri.se). Det blir ett par små justeringar av konceptet men i stort hoppas vi på att upprepa den stora succén i samma lilla skala som förra året – ett fåtal deltagare som under tre dagar korsar Sverige från väst till öst, över öppet vatten, grönskande fält och genom djupgröna skogar. Och eftersom det var så sjukt kul och eftersom det verkar som om det kommer att finnas plats i startfältet så funderar jag starkt på att ställa mig på startlinjen igen.

Hur skulle jag träna för en sådan utmaning efter maj då? Två månader att skapa långpasshårdhet går ju inte egentligen. Men å andra sidan har jag inte släppt långpassen som det är nu, de ligger bara lite på sparlåga, och distanserna är så långa i loppet så det är inte fråga om fartuthållighet egentligen – bara en massa pannben. Riktigt rolig och varierad löpning vet jag redan att det erbjuds - och som det är så kul att köra långt från punkt till punkt behöver inte ens pannbenet vara så tjockt, det är liksom bara att njuta av nuet, hela tiden ett nytt nu.

Simningen står väl inne, jag är hyggligt trygg med att min teknik funkar med våtdräkt över långa distanser och i ruffa vatten – kan jag bygga på med ett par långa sessioner utomhus när vattnet byter fas nån gång framåt midsommar så kommer det att räcka i det departementet. Cykelmässigt är det också bättre än många andra vårar. Någon pendelsession upp till Trollhättan ska jag säkert hinna redan i maj och kan jag sedan fylla på med några till och kanske rent av någon tur och retur är jag hemma sen.

Det kan också hända att det rullar in tillräckligt många anmälningar för att jag ska tvingas stå över; ingen katastrof det heller isåfall. Men lite sugen är jag allt på att köra själv .

Simning från Lilleland/Nidingen 2013.
Undertecknad på väg från kust till kust
Djungel-Filip på väg in mot simsträckan i Tunanäs
2014-03-11 23:00 | Kommentarer

Efter helgens utsökta punkt-till-punktupplevelse är det så läge att krypa tillbaka inomhus och köra ett gnetigt löpbandspass igen. För fyra veckor sedan gjorde jag exakt samma pass på exakt samma löpband med exakt samma skor och vid i princip motsvarande tidpunkt. Första 500 meterna i 9.5 km/h och så höjer jag var femhundrade meter; först med 0.5 km/h och mot slutet endast med 0.2 km/h per höjning. Slutfarten är 15.1 km/h eller 3:58/km. Ingen lutning eller så - bara rakt på rakt fram; jag och bandet och en speciell fläck på roddmaskinen som ligger precis mitt i mitten av mitt synfält när jag springer avspänt.

Vid förra tillfället var farten precis så mycket jag mäktade med, sista femhundra var mentalt ordentligt tuffa och det var genuint svårt att mentalt orka hålla den fart om 5:00/km jag hade stipulerat som urvarvningstempo efter den sista tempohöjningen.

Idag känns det lätt och fin långt in i passet, jag får börja kämpa lite när farten kommer upp mot fyraminutersstrecket men då är jag nästan framme och kan koncentrera mig på att räkna ner. Urvarvningen går fint och jag känner att jag återhämtar mig bra i distansfarten; vilket är bra - för imorgon har jag planerat ett lite tuffare tröskelpass just med baktanken att det här diagnospasset inte skulle vara helt knäckande.

Kollar man på pulskurvorna ser man en tydlig skillnad mellan passet förra månaden (rött) och det idag (blått). Fem pulsslag per minut kanske inte verkar så mycket men i trakterna kring tröskelintensitet gör det all skillnad i världen, jag lovar. Och det är ganska kul att ha ett mätbart kvitto på att träningen fungerar.

2014-03-10 23:39 | Kommentarer

Solig och vacker marssöndag - ypperlig dag för en ledlöpningssession och eftersom vi som bäst håller på att finslipa detaljerna på Hallandsleden terräng känns det som en perfekt dag att provspringa banan. Vi stannar vid Stättared och kollar in startområdet, går på toa och lyssnar på djurens stämningsfulla bräkanden och kacklanden innan jag drar iväg till fots och Hustrun åker och lämnar bilen i Äskhult för en egen löpning längs banans sista del.

Jag inleder starkt med att missa högersvängen från grusvägen in på Lillesjöspåret. Vägen jag ska in på är en bred men rikt överlövad skogsväg som är lätt att missa; efter lite snurrande kommer jag in rätt och kan avverka ett varv på det kuperade men natursköna motionsspåret. Underlaget är inte motionsspårsspån utan snarare att betrakta som riktigt bred och lättlöpt stig på omväxlande gräs-, grus- och lerunderlag.

Lätt och fin inledning trots felspringningen och jag passerar Stättared igen och viker nu, efter tre kilometers uppvärmning, in mot Hallandsleden. Stigen är först bred och sluttar lätt ned mot Hornsjön men smalnar snabbt av och blir mer tekniskt krävande. Snabba lätta steg. Vid Skårsik stupar det brant ner mot sjön och man har en vid och vacker utsikt; men stigen vindlar upp och ned och man får ha bra koll på underlaget - så länge man springer finns inte tid att lyfta blicken någon längre stund här - då står man på örona. Men kul är det.

Efter att ha sprungit förbi vindskyddet nere vid sjön vänder leden uppför igen. Över ett krön och så ner på Stättaredsvägens grus; en sista närkontakt med Hornsjön innan vägen bär av uppför mot Björnåsen. Uppför och uppför och uppför. Den lummiga lövblandskogen nere vid sjön byts mot tät granskog. Solen lyser genom trädstammarna och skapar ett djungelläckert tigermönster och bara ett tigerhjärta kan älska stigningen upp på Björnåsen för den är lång och tung och när man tror att man är uppe viker man av höger in i en kraftledningsgata där grusvägen blir till en bergochdalbana som hade fått Balder att begära förtidspension - om det funnes några fordon som körde där. Men det är bara jag och mina fötter. Och korparna som sitter i ett dött träd och väntar; antagligen på mimtt frånfälle. 'Gåvo korpen föda' som det heter på de gamla runstenarna.

Här blir leden kuperingsmässigt snällare ett stycke men i gengäld mer teknisk. De flesta stigarna är dock lättlöpta och släta även om det såklart slingrar en del. Det är påfallande torrt underlag och de flesta surhålen är spångade. Jag kan dock konstatera att jag slarvat lite med energidepåerna för redan efter 15 km känner jag mig helt dränerad på energi. Jag har visserligen nödproviant i form av en bar med men bestämmer mig för att låta bli utan håller mig till vatten; tempot är ändå beskedligt och det kan vara på sin plats med lite 'train-lo-compete-hi'-filosofi i dagens pass.

17 km löpta och jag har passerat utkanterna av Idala. Skogen ger vika för lite böljande löpning i kanten av några vackert utströdda fält som omväxling, Men det är uppför igen och segt i nästan hela kroppen och i änden av fältet väntar ytterligare en stigning över en granskogsbemängd ås. En hackspett trummar mot ett träd och det är färska älgspår i leran, för stunden lite trött att uppskatta det men det är riktigt fin naturlöpning. På krönet stannar jag och dricker och tittar nedåt, en snabb nedförslöpa in i ett skogsbryn och här går vägen som i en ravin, det är gammal allfaroväg som gått här i alla tider och här och var kan man hitta spår i form av en gammal brunn eller en husgrund.

Så ploppar jag plötsligt ut på asfalt, en liten byväg invid en lada strax intill Förlandavägen. Ett par kilometer flack asfalt bort bot Äskhults by innan min sista prövning för dagen väntar, backknäppan upp till Äskhult där bilen står parkerad. Det går bra trögt uppför men det funkar att hålla ihop det och jag kan nöjt avrunda passet efter en dryg halvmara i fantastiskt inspirerande miljö. Så är det bara att packa sig in i bilen och rulla upp till Fjärås där Hustrun väntar. En god soppa på Naturum får avrunda en bra löpexkursion; ibland är det enkla bara luxuöst bra.

2014-03-06 22:21 | Kommentarer

Min egenhändigt ställda diagnos på min löpning säger att jag – om jag vill kunna öka maxfart på milen och förmodligen även om jag vill komma längre i fartuthållighet på upp till maran – behöver räta upp min löpteknik en del. Framförallt handlar det om att få med hela ben- och bålmuskulaturen i matchen och inte enbart förlita mig på starka quads och höftböjare. Tittar jag på hur det brukar se ut när jag springer ser jag ett ganska lågt och förvisso ekonomiskt ultrasteg kombinerat med ett visst mått av sittande hållning vilket underlättar för starka lårmuskler men kopplar ur baksidorna.

Medicinen har bestått av en del styrketräning, två delar löpskolning och tre delar kortintervaller. Ungefär. Styrketräningen för att balansera kroppen och stärka upp de notoriskt klena delarna av min lekamen. Löpskolningen för att påminna mig och mitt muskelminne om vad jag vill åstadkomma, och så kortintervallerna för att jag i farter snabbare än 4:30-tempo själv kan konstatera att jag automatiskt, i högre grad ju högre farten är, rätar upp mig och rycker upp foten med hamstring istället för att dra mig fram med quadsen.

Det här har alla klassiskt skolade löpgurus vetat i alla tider - och det är därför Jack Daniels rekommenderar R-intervaller och det är därför man i svenska löpskolor pratar om 15/15 eller 30/30-intervaller. Men även om jag plöjt många löparböcker och ett eller annat löpfysiologiskt papper har inte polletten riktigt trillat ner förrän nu; det är liksom lättare att ta till sig hårda fakta om tröskelpuls, VO2-max-fart och mitokondrier än något vagt och svårpåtagligt som löpekonomi. Ändå vet jag ju att jag har svårt i högre farter och har alltid haft.

Men nu har jag stångat mig igenom en period på två månader med många fartpass och ännu fler korta intervaller. Trettisekunders, tvåhundringar, fyrhundringar. Lite lätt blodsmak och varv på varv på Rambergsvallen eller Åby Friidrott låter väl sådär spännande för en äventyrslöpare men å andra sidan finns där en tjusning med ett inre äventyr som lockar även det. Och känslan efter ett väl genomfört pass uppväger mer än väl den bävan jag kan känna inför att göra ett dussin repetitioner över 400 meter i vad som nästan men inte riktigt är maxfart.

Och så från den här veckan får jag äntligen skifta fokus lite, och förhoppningsvis kommer jag att kunna skönja någon form av lön för mödan. Inget radikalt fokusskifte men jag går ändå från de korta snabba upprepningarna till tempot kring mjölksyratröskeln. Och jo – det är en väsentlig skillnad att springa i farter från 3:30-4 och istället ta sig an spannet 3:45-4:15 i klart längre durationer och färre upprepningar. Dagens pass är ett subtröskelpass på löpband, där jag först värmer upp med en kilometer jogg och sedan går till 5:00-fart i tjugo minuter. Ganska skönt att låta tankarna sväva fritt, löpningen flyter lätt och behändigt på och ingenting stör; gymklientelet är begränsat nere i källaren här och det enda som stör är ett lätt skval från radion, en helt lagom distraktion.

Efter fem kilometer går jag upp till 4:14-fart; tidigare i veckan gick puls och intensitet i taket efter 1600 meter i 4:00-fart så mjölksyratröskeln ligger för närvarande några sekunder långsammare. Idag är tanken att närma sig från andra hållet – och mycket riktigt känns 4:14-fart lätt och behändigt. Jag flyter på smidigt och lätt i lite drygt två kilometer och börjar fundera på om jag inte lagt ett för lätt tempo innan det sakta sakta börjar kännas lite ansträngt. Efter tre kilometer har pulsen lagt sig på eller kanske ett par slag över det som åtminstone för ett par år sedan var min tröskelpuls och även om ansträngningen är klart hanterlig börjar jag tacksamt räkna ned distansen till nedjogg.

Efter fyra kilometer vrider jag ner farten och driver ur kroppen med först ytterligare en kilometer i femtempo och sedan långsammare nedjogg innan jag tycker det får räcka. Klart nöjd känsla i kroppen efter passet och jag flyter förnöjt omkring med lite halvmatta ben – speciellt bra är det att jag är trött i röven, det betyder att jag springer med hela kroppen och inte bara med låren. Till helgen ska jag få springa långt och lugnt ute i skogen igen har jag bestämt – man måste få ha lite kul också.

2014-02-25 23:16 | Kommentarer

Onsdagens intervallsession gick sådär. Det började med att en konstruktör behövde prata igenom en design på jobbet vid precis fel tillfälle; lunchträningen och tillochmed lunchen gled iväg - den förra gick helt om intet medan den senare blev ovanligt sen. Jag åkte hem ganska tidigt och stannade till vid Åby Friidrott för att få igenom intervallerna då istället. Det visade sig bedrövligt tungt att få upp farten - som att springa i sirap. Jag släppte tankar på tid och fokuserade på att springa snabbt, lätt och med flyt men varje enskild fyrahundrametersupprepning gick ungefär två sekunder för långsamt. Två sekunder per fyrhundring - detta roten till mitt missnöje blir alltså fem sekunder per kilometer. Så små är marginalerna i min fartträning just nu, men kom ihåg att fem sekunder per kilometer är nästan en minut om man översätter till miltider - och jo - 39:40 eller 38:50 är stor skillnad för mig.

Därför följer jag upp intevallpasset med lite bakläxeintervaller två dagar senare; nu har jag inte tillgång till en löparbana utan får hålla till godo med löpbandet i källargymmet på orten för min kontorsexil. Egentligen hade jag tänkt låta det här passet vara ett klassiskt backpass, med övergång från skarpt motlut till plan löpning i tröskelfart - ett bredspektrumpass jag har hittat på själv och som jag tycker funkar bra för att få med hela kroppen i löpningen. Nu blir fokus istället enminutersintervaller i farter bortom 17 km/h. Det är en grymt skön känsla att hamra iväg på bandet i överfart, bara tillräckligt länge för att det ska börja bli jobbigt och så få vrida ner till lätt jogg igen. En minut i taget; snabbt - sen lugn jogg, snabbt - sen lugn jogg. För varje upprepning blir det lite lite jobbigare och det tar längre och längre tid att komma i ordning.

Jag nöjer mig med åtta upprepningar idag - sen vrider jag på den andra ratten istället och gör en kortare variant av den planerade backsessionen som uppföljning. Det går tungt uppför men å andra sidan ska det inte vara lätt att hålla sexminuterstempo i 10% motlut. Min vana trogen vrider jag stegvis ner motlutet och ökar farten successivt - runt en kilometer i timmen per halvprocent lutning brukar bli rätt bytesbalans. Underbar känsla när bandet äntligen är i våg och det känns lätt att dunka på i fyraminuterstempo. Sakta sakta taggar jag ner på tempot och rundar av passet med en betydligt mycket mer nöjd känsla än den jag hade efter banpasset häromsistens.

Skogskänslan får man visualisera när man matar bandintervaller.
2014-01-02 17:22 | Kommentarer

Nyårsafton igen. Jag står på startlinjen till Sylvesterloppet och summerar löparåret för mig själv; det har varit en brokig resa med lite drygt 200 löpta mil och en del ups and downs. Efter den mäktiga löpupplevelsen jag själv var med om att skapa i UltraTri trampade jag luft ett tag; träningen under sensäsong gick på halvfart och det var mycket med jobb och annat som fick komma ivägen - och vid sommarens andra stora höjdpunkt Fjällmaran var jag i sorglig oform och fick en dryg resa över de trenne kullarna till fjällstationen i Vålådalen. 
 
Men grundträningen nu på hösten har börjat falla på plats iallafall - jag har inte gjort så mycket distans som jag hoppats och jag har inte riktigt rätt kontinuitet ännu men det kommer. Och styrketräningen har fungerat väl, tycker jag, fokus har legat på att jobba med tunga övningar för att aktivera baksidorna, öka muskelstyrkan och möjliggöra lite mer explosivitet. Jag har även börjat så smått med korta intervaller för att tvinga med eventuella nya muskelfibrer in i löpningen och det känns som om jag är mer upprät i min löpning nu än tidigare, mer aktiv. Det gör inte så stor skillnad i den fart jag håller nu men med mitt gamla mer sittande löpsteg var det nästintill en fysiologisk omöjlighet att springa mycket snabbare.
 
På Sylvesterloppet lovar jag mig själv att inte öppna för hårt och ge mig själv chansen till en tid jag är nöjd med men också ett bra diagnospass för att se var jag står. Jag startar långt bak i det snabba startledet och undviker att dras med i startrusningen, första kilometern - runt Heden och upp längs avenyn - på just under fyra minuter. Det känns helt rätt; det blåser ganska bra från sydväst men det är en hel hög med plusgrader. Solen funderar på att titta fram men har inte riktigt gjort slag i saken ännu. Försöker komma in i ett bra tempo utan att rusa på för hårt i början, det ska kännas ok i två kilometer åtminstone - annars går det för fort. Jag hittar en klunga längs Ullevigatan och försöker flyta med och tänka bra tankar.
 
Förhoppningen för 2014 är att kunna pulvrisera mitt gamla milperpers i början av maj, på Solvikingarnas KM öven 10000 meter. I grova drag innebär det att januari läggs priopassen på styrka och explosivitet, februari på snabbhet, mars på tröskelträning och april på VO2max. Utöver det blir det löpskolning, bredspektrumpass typ progressiv fart och backträning, och så ett långpass per vecka. Någonstans i mitten av mars kör jag ett maxtest över 5000 meter för att kolla hur jag ligger till samt justerar vid behov min måltid som preliminärt är satt till 38:30 - i princip ett ganska rimligt mål men det skulle samtidigt vara en persslakt på en dryg minut.
 
Inne på gatorna i Gårda är vindarna lynniga och jag lägger mig i rygg på en stor kille med jämn, stabil fart för att få lä. Vi maler på bra och passerar vad jag tror är fyrakilometersflaggan med mer än 30 sekunder till godo på fyraminutersfarten. Det känns lite väl bra och jag undrar om det kan stämma; GPS:en säger att vi håller oss ganska exakt kring fyrastrecket och jag börjar fundera på om den kanske kan vara lite konservativ. När vi passerar femkilometersmarkeringen strax innan varvning inser jag att det var inte var fyra kilometer utan åttakilometersflaggan för andra varvet vi passerade - vinden hade snott den runt stången så man kunde inte se siffran. Halvvägs passerar vi istället på 20:07 vilket ändå är godkänt, jag känner mig ok muskulärt även om jag ligger ganska högt i intensitet och det är helt rätt fem km in i ett millopp.
 
Norrut och österut är det medvind och bara att gneta på, vid fyra kilometer kvar får jag börja tugga på tungan för att inte tappa tempo. Jag har haft en stark period och glidit förbi många löpare som öppnat för hårt men nu går det lite trögt och åter in i Gårda närmar sig en andra omgång med kastbyar och sedan motvind runt mässan. Jag försöker än en gång hitta en bra rygg att gå på och lyckas hjälpligt. Tre kilometer kvar; två kilometer kvar. Vi rundar mässan och viker norrut igen, nu har vi vinden i ryggen men nu är det jobbigt. Snart bara tusen meter kvar. Kollar på klockan vid niokilometersflaggan och den står på 36:15, kan jag bara trycka igenom sista kilometern på under fyra blir det riktigt skapligt det här. In på upploppet är vi tre som försöker mobilisera det sista i en spurt och jag kommer in under målbågen på den officiella sluttiden 40:13, vilket är 20 sekunder långsammare än för två år sedan men ändå en helt ok tid.
 
Nytt år; nu kör vi så det ryker.  

Avslappnad uppladdning inför Sylvesterloppet.
2013-12-30 16:48 | Kommentarer

Gråvädersdag. Vi laddar med kaffe på stan innan jag blir skjutsad till vandrarparkeringen på Grönabursvägen. Ett stenkast norrut ligger den mäktiga Sandsjöbackadrumlinen och blickar tankfullt ut i rymden, men idag vill jag söderut; sydöstra Sandsjöbackareservatet är en vacker men också vild plats där det varken finns vägar, markerade leder eller ens några större stigar. Men med de vita fläckarnas lockelse måste jag se om det inte finns några fina löpstråk här. Efter ett kortare rek igår är planen idag att springa i rakt nord-sydlig riktning och komma ut någonstans på Gröningevägen i närheten av E6.

Från parkeringen sticker jag direkt in i djup mossgrön granskog på en liten stig som stundtals löser upp sig i intet bara för att åter dyka upp längre fram. Det gör nu inte så mycket - undervegetationen inne bland granarna är inget under av biologisk mångfald utan istället lättlöpt och sviktande. Det är dock ganska mycket uppför, jag snirklar mig upp, granarna lämnar över till blandad lövskog med mer livaktig markvegetation; men det finns en svagt synbar stig att följa söderut, här och var förstärkt med kavelbro genom de värsta kärrhålorna. Det är inte uppenbart att de smala tvärliggande trästammarna underlättar löpning men man ser åtminstone var stigen tar vägen.

Naturen är brant och kuperad på sina ställen; vid den långsmala tjärn som heter Svartvattnet springer jag på klippor högt över vattenytan och med fin utsikt över omgivningarna. Så blir jag stående vid ovanför en smal vik av tjärnen som korsar min väg. Det är hisnande vackert och jag stannar till och njuter av stillheten bara ett kort ögonblick. Sedan byter jag riktning och letar mig ner mot änden på viken - det blir ytterligare en av många blöta surdragspassager och sedan uppåt igen, här finns åter en lite tydligare stig som jag hoppas ska föra mig till nästa tjärn på min karta.

Stigen mynnar mycket riktigt vid södra änden på Malevattnet, tillflödet till tjärnen skummar och fräser idag - skogarna är tämligen mättade på vatten nu. Jag tar mig över den lilla bäcken och fortsätter in i en U-formad ravin med en läcker stig i mitten. Söderut och nedåt, lätt löpning igen, jag stökar på enligt plan och ut ur skogen ploppar jag vid Gröninge gård. Härifrån är det bara ett par kilometer lätt väglöpning in till Kungsbacka.

Tio kilometer på hundra minuter är inte min normala milfart men då ingick många fotostopp och en hel del navigering. Jag är mycket nöjd med passet och helt säker på att det blir fler turer även i den delen av Sandsjöbacka.

2013-12-24 14:43 | Kommentarer

Vårt lilla vinterlopp Sandsjöbacka Trail har ju vuxit åt alla håll och kanter och även om jag tycker att de 43 kilometrarna med start i Kungsbacka är en tuff utmaning i sig har tankarna på en ännu längre sträckning legat och lurat i bakhuvudet en tid. Efter att ha lärt känna bitar av västra Onsala i samband med UltraTri började pusselbitarna sakta falla på plats och nu ligger bansträckningen för Sandsjöbacka Trail Ultramarathon äntligen klar; förutom de två klassiska sträckningarna på 22 och 43 km kommer vi den 26:e januari också att släppa loss drygt 50 galna löpare på ett nästan sju mil långt trailäventyr från Gottskär.

Nytt för i år är även att vi kör en serie provlöp för att folk ska få chansen att bekanta sig med banan innan den stora loppdagen - och idag är det så dags att springa genom den nya ultraapproachen från Gottskär till Sandsjöbackaledens början i Kyrkobyn Dala. För andra gången faktiskt - redan förra helgen stod samma sträcka på agendan men eftersom jag var sjuk talade jag allvar med tävlingsledningen och utlyste ett reservtillfälle denna den fjärde advent.

Sex glada löpare lämnar Gottskär hotell; vi springer först söderut förbi Draget och ut på tekniska småstigar genom skogarna norr om Hållsundsudde; som ett litet stigpreludium för att komma i rätt stämning. Det blåser ordentligt från sydväst och SMHI har faktiskt flaggat med en klass tvåa men himlen är klar och så vanvettigt häftiga är inte vindarna. Men vattenståndet är högt, strandstigarna vid Vässingsö är rejält överspolade och vågorna brusar och bryter.

Vi lämnar strandlinjen vid Rödeholme och styr inåt Onsalas inland och vid Runsås sticker vi in i skogen på en bred stig som går brant uppför in i skogen. Backen planar ut och stigen blir för ett kort ögonblick lättlöpt och skön innan den slutar i ett rotvältsbröte. Jag får ett smärre hjärnsläpp och navigerar iväg åt fel håll med min lilla grupp; det blir en stunds irrande i bråkig och bräskig undervegetation innan vi är på rätt spår nedför och på större stigar igen.

Vi får lite kort kontakt med bebyggelse och springer genom några villagator i utkanten av Onsala Lyngås innan vi försvinner ut på de små landsbygdsvägarna igen. Åter västerut, in i vinden, en liten asfalterad väg som tar oss till Knapegården, sen på en bred men lerig stig över Knapebäcken precis vid en askgrå havsvik där ett par svanar ligger ruggiga och inblåsta. Vi är emellertid ännu varma och glada och kör på uppemot nästa, lite längre, trailpass inne i Svängehallar.

Passagen inleds med löpning norrut på grus som snabbt blir lerstig, förbi ett par åkerlappar och in i skogen. Susande djupgrön barrskog och bred sviktande stig utan större svårigheter till en början - fabulös löpning. Det går svagt nedför och vi når stenpiren i hjärtat av Fjärehals-Svängehallars naturreservat. Här blir stigen smalare och mer vindlande - vi får ta oss runt ett par nya vindfällen och hoppa lite innan vi åter kommer ut på bred skogsväg.

Halvvägs genom reservatet skiftar naturen karaktär, skogen tar slut och vi springer över öppna kortbetade strandängar som skimrar vackert i det låga solljuset. Havet kastar sig ohejdat in mot klipporna och visar sig ha översvämmat vår strandstig - havet står nittio centimeter över normalvattenstånd idag - så istället för att springa i strandlinjen får vi klättra bland oländiga klippor och snår för att finna en framkomlig väg vidare mot Smarholmen. Jag plumsar ordenligt i en bäck jag felbedömer totalt och dränker sånär mobilen jag använder för navigation och för foto. Det klarar sig dock.

Vid Smarholmen har vi sprungit två mil och är drygt halvvägs. Förutom en passage över ytterligare en strandstig vid Gate klova har vi dock gjort den mest tekniska löpningen på passet; vi har en hel del små leriga grusvägar och en del asfalt framför oss. Vi tar en liten paus då en i gruppen får ett telefonsamtal han inte kan ducka för. Vi passar på att dricka och fylla på med energi så resten av sträckan ska flyta på lika elegant som det gjort hittills. Jag nojar lite för jag har verkligen ingen bra långpassgrund för närvarande och tre och en halv mil över blandad terräng är rätt långt ändå. Slår bort det och vi kan snart studsa vidare - än så länge känns det hursomhelst rätt ok.

På stigen mot Gate Klova tar vi en obligatorisk gruppbild vid krokiga trädet, även om Pontus har lite för mycket spring i benen just här och hinner smita i förväg. Här är åter riktigt skön, slät skogslöpning även om stigarna är blötmjuka och sakta men säkert käkar musten ur våra ben. Stigen blir smalare, slingrigare och går lite upp och ned innan vi når en fin grusväg vid Plomhult. Så över Lerkilsvägen och sakta uppför uppför uppför en väg som en än gång blir allt smalare. Vi möter Hustrun som kör ett eget pass från andra hållet och det piggar upp - jag börjar annars känna mig lite sliten här och det är mer än milen kvar av passet och det drar ihop sig till den sista genuina stigpassagen. Blött och lerigt men helt ok löpning, ganska mycket neråt.

Vid Vallda springer vi genom lite bebyggelse igen och vi passerar förskolan där den första energistationen ska ligga på loppet. Över Sandövägen och så blir det småväg förbi golfbanan, vi får även en sista närkontakt med en havsvik. Nu är det bara slutspurten kvar, de piggare grabbarna drar i förväg och jag tar mitt eget ultrahastempo sista biten - under 158:an och så en djävulsbacke i Tubackavägen upp mot Sandsjöbackaleden. Och där terminerar vi, nöjda, dagens pass med en summa på 35-36 km inklusive felspring.

Jag tror att ultragänget som startar i Gottskär i januari kommer att få precis den utmaning de har letat efter, efter det långpass vi stökat av idag väntar mer än tre mil till av krävande terränglöpning genom Sandsjöbacka, Änggårdsbergen och Safjället. Själv är jag bara härligt trött i hela kroppen - nu kan jag ta jul.

2013-11-21 22:32 | Kommentarer

Det är väl ingen hemlighet att jag är ganska nöjd med sträckningen av Sandsjöbacka Trails sista sju kilometer; från Söderleden springer man in först upp på Fässbergsknölen och sedan in i Mölndalsravinen den vildaste av Änggårdsbergens alla sprickdalar, klättrar upp på Södermalm och joggar söderut innan man korsar Toltorpsdalen och förebereder sig på en sista brant klättring upp på Safjället. Mycket roliga småstigar och fantastiskt okultiverad natur så nära stan. 

Och till onsdagkvällens ära har jag smyckat just den rutten med reflexmarkeringar så den ska gå bra att springa den även med pannlampa. Några hugade löpare samlas uppe på Krokslättsvallen, lite slött försnack och utdelning av Icetubes från loppets huvudsponsor Icebug, för dagen representerat av mr T som gärna springer fort, mycket och länge på blöta skogsstigar. Så joggar vi gemensamt iväg ner mot gamla pedagogen i Mölndal. Mest gatlyktor och asfalt i tre kilometer innan vi får studsa iväg uppför ängsbacken vid Fässberg. Pannlampa på och in i mörkret. Mr T drar på och får med ett koppel med lite snabbare löpare, jag är rädd om mitt ömkliga kycklingskrov och joggar på lugnt och fint längre bak i kön. Det känns fint att se det lilla pärlbandet av pannlampor ringla iväg genom skogen - och fint också att se hur reflexmarkeringarna funkar, de små fyrkanterna lyser som fyrar i natten och det känns rimligt okomplicerat att hitta. Fast jag kan ju den här vägen ganska bra.   

Mölndalsravinen är en lite spöklik upplevelse på natten; här inne råder ett kompakt urskogsmörker - ravinens väggar bryter det mesta av ströljuset från staden runtomkring och skogen äter upp det lilla som blir kvar. Bredvid oss hör vi ravinbäcken porla kraftfullt, annars är det tyst. Stigen är fast och fin i ravinens sydligaste del, längre in breder bäcken ut sig i en räcka kärr och där är det alltid en smula klafsigt att ta sig igenom. Stigpartiet här är egentligen inte mer än halvannan kilometer långt men det känns alltid mycket längre när man löper uppför här. Som avslutning på ravinlöpningen möts vi av Södermalmsbrinkens stygga grusklättring, det först brant uppför till grusvägen uppepå åsen, sedan klättrar det på ytterligare en bit innan man når krönet- härifrån har man en fin utsikt över stadens alla gula och vita ljus som glittrande sträcker sig ut mot havet i väst. Vi har god tur med vädret, det är klart och någon minusgrad i luften - fina höstförhållanden.

Nedstigningen till Toltorpsdalen är som alltid lite stökig och på vägen ner stöter på några löpare som trots allt lyckats svänga vänster där de skulle svänga höger och sålunda har undfägnats en liten bonustur. Vi tar oss över dalen och in i Safjället. På skråstig ett par hundra meter söderut innan vi ger oss i kast med den sista branten som ska ta oss upp till den lilla tjärnen högt där uppe. Jag har inte stått på så hårt under passet och har gott om krafter, har man stökat på lite mer ordentligt biter det duktigt bra i benen här. Men det är inga alper; snart nog är vi uppe och kan räta ut stegen inför de sista 500 metrarna stig tvärs över motionsspåren tillbaka till vår utgångspunkt för dagen. Ett härligt pass på ganska exakt milen blir det i ett för mig ganska beskedligt snacktempo. Nöjd packar jag ihop och rullar hem till hustrun som ligger nedbäddad med halsont men som ändå pallrat sig upp och fixat kålpudding när jag varit ute i skogen och roat mig. Det är kärlek, det!

2013-11-19 07:06 | Kommentarer

I fredags var det nåt slags avdelningscup på kontoret där jag jobbar för närvarande; sympatiskt nog hade man även bjudit in oss konsulter. Det var i förväg lite oklart vad som väntade men väl på plats visade det sig vara fem ganska fysiska grenar på agendan. Plankan gick skapligt - jag vann inte men fixade iallafall fem minuter trots trötta magmuskler från ett bra gympass dagen innan. Värre var det med löpmomentet som bestod av rusher tvärs över gympahallen. Gemensam start från ena väggen och sist att slå handen i väggen på andra sidan åkte ut. Om och om och om igen. Nånstans mitt i racet felbedömer jag en start, får satsa ganska hårt för att känna mig säker och missar att ta emot mig ordentligt på andra sidan.

Så här tre dagar efteråt är jag fortfarande lite öm i bröstet och jag kan inte bestämma mig för om jag tror på en spricka i ett revben eller en sträckning i de där små revbenspjällsmusklerna. Hoppas på det senare men i vilket fall är det störande moment under morgonjoggen in till Åsabussen. Med tung ryggsäck blir det en extra anspänning och det är segt att få ihop något som liknar löpning ens på håll, tur det är mörkt. På ringvägen möter jag emellertid en pannlampa som lufsar i motsatt riktning och det piggar ju upp. Jag klämmer ur mig ett käckt 'morron' genom den belysta andedräktsdimman. Det korta 'hej' jag får till svar låter misstänkt likt Kjell Höglund, men det känns lite långsökt så jag stannar inte och ber om en autograf utan fortsätter stadigt till min buss.

Vilket inte hindrar att jag har 'Getsemane' ringande i öronen resten av dagen.

2013-11-17 21:03 | Kommentarer

Helgen har vikts åt reklöpning och åter reklöpning; distansmässigt inga extravaganser men mycket funderingar, omtag och kartläsning. Sandsjöbacka Trail har ju för året förärats med en ny ultralång distans med start i Gottskär och de första tre milen av den nya bansträckningen har i stora stycken varit ganska preliminär så här långt.

Nu börjar emellertid bitarna falla på plats och även om det finns mer på Onsala än bara förtrollande vacker kustlinje med mjuka klipphällar och böljande strandängar så är det det som lurat mest i bakhuvudet - dock är det ett svårlagt pussel i den bitvis täta bebyggelsen att få till en bra och spännande kombination av löpvänliga stigar, lite småtekniska passager och mer lättlöpta partier. Men nu är vi snart där - Onsala kommer att vara ett fantastiskt intro till Sandsjöbackareservatet för ultralöparna; det kommer att vara fullmåne och har vi tur med vädret kommer det att bli fantastiskt fina scenarier med månnedgång i havet utanför Svängehallar när våra ultrapionjärer kvistar förbi.

Dagens och gårdagens löppass gick som sagt i ganska lugnt tempo och med många kartläsningsstopp - men ett antal timmar i solen blev det och nu finns det gott hopp om att överleva ytterligare en vecka i saltgruvorna. Gutår!

Svängehallars naturreservat
2013-11-10 21:27 | Kommentarer

Tystnad på bloggen i två månader nu. Spenderat tiden med att jobba och vila och fundera på motivatorer och målsättningar i min träning. Inga definitiva svar ännu men jag tror att jag har kommit fram till att jag har glidit iväg väl långt från fart och löpglädje i min vardagsträning. Många vardagsgrå transportjoggar och oinspirerade distanspass; bra ventiler och avlastning för att överleva jobbveckan utan att gå under men kanske inte så mycket mer. Även om jag har bevisat bortom allt tvivel att jag klarar att genomföra uthållighetsprov bortom det rimligas gräns saknar jag känslan av att vara snabb och stark. Jag vill tillbaka dit.

Nästa säsongs huvudmål kommer därför att bli att att bryta upp mitt ultrahasande löpsteg och att mala ner mitt ett par år gamla milpers med minst en minut. När det är gjort tar jag mig an uthålligheten igen; fjällmaran, kanske Tjörn HIM, kanske Suffer Island eller något mer. Klart är att jag inte helt trivs i mitt löparjag just nu och att jag vill tillbaka - och vidare - till något kvickare och roligare.

Dit kommer jag med målmedveten styrketräning nu under vintern. Styrka-> Explosivitet-> Fart-> Uthållighet. De naturligt snabbspringande styrketräningsbelackarna får tro vad de vill; jag behöver kontakt med alla mina bålmuskler och starkare och explosivare hamstrings och gluteer för att fysiologiskt kunna genomföra löpning i de farter och den form jag vill; som gammal löpsittande terränghillbilly måste jag bryta en hel uppsjö med mönster för att kunna spendera en halvtimme eller mer i sub 4-tempo.

Under vintermånaderna blir det därför en hel del styrketräning, distansträningen blandas upp med koordinationslopp och R-intervaller, dvs korta repetitioner i hög fart med bra återhämtning emellan. Framme i mars nån gång glider fokus över på tröskel och i maj eller däromkring (beroende såklart på när jag vill börja maxa på allvar) blir det VO2-maxfart. Den här gången ska jag inte gambla med att köra fullfartsblock mitt i smällkalla vintern.

Vi får se hur det går - själv hoppas och tror jag på låga 38, ganska ambitiöst för en förtiårig gubbjävel med ultrahasningssteg från ryggmärgen ända ut i tånaglarna, men en utmaning är en utmaning och jag vet vad jag behöver göra. Från nästa vecka blir det mer och mer fokuserad löpmängd och mer och mer fokuserad styrketräning. Cykel har en plats som lång alternativträning när jag känner för det och simning är en lågintensiv aktivitet med bra genomblödningsvärde - bådadera kommer därför att finnas med mig hela tiden som alternativ- och återhätmningsaktiviteter även om fokus fram till sommaren kommer att ligga på löpning. Som triathlet har jag mycket kvar att ge men först vill jag bli en snabbare löpare. Igen.

2013-09-17 19:21 | Kommentarer

Jag har i vanliga fall inte sådär jättemycket prestige vad gäller att bli omsprungen av folk, vare sig vänner eller andra. Men med Hästeviksjeppe är det lite annorlunda - han var en av de få jag pratade träning med innan jag började springa på allvar och följaktligen någon jag lärde mig en del grundläggande träningslära av och som även tipsade om var man kunde och borde springa i södra Göteborg - läs Änggårdsbergen. När jag stöter på Jeppe vid Nummerlappsutdelningen innan Risveden Terräng inser jag att jag åtminstone måste försöka bjuda upp till vals, även om formen är minst sagt sviktande och jag egentligen hade tänkt att bara jogga igenom för naturupplevelsens skull. För omständigheterna är perfekta för en omgång stiglöpning idag - solen flödar förbluffande ymnigt, det är 18 grader varmt och i det närmaste kruttorrt i skogen. 

Förra året blev det DNS pga halsont men första utgåvan av loppet sprang jag på 1:22:16 i blötare förhållanden än idag - då utklassade jag Jeppe med tio minuter ungefär. Idag är det jag som jagar. Starten går och jag lägger mig i rygg och flyter med. 4:05-4:15-tempo känns oväntat lätt på de inledande grusvägarna men jag vet samtidigt att jag helt saknar uthållighet i det här fartspannet. Jag tänker att farten ändå kommer att sjunka när vi kommer ut i skogen så jag behöver bara palla i sex kilometer. I viss mån en lögn såklart men jag behöver lura mig själv litegrand. Jag ser samtidigt att Jeppe kommer att bli en omöjlig nöt att knäcka idag, han går lätt och fint på gruset och som inbiten orienterare kommer han att vara ännu svårare att tas med på tekniskt underlag. Jag drar ändå upp farten lite för att stöka till det en aning, går förbi och kör en eller två kilometer i 4:05-fart för att se om han hänger med. Tanken slår mig att om jag får en lucka borde jag borde göra om Tomas Wassbergs gamla knep från SM-stafetterna på åttiotalet - gömma mig i skogen och låta motståndet knäcka sig i jakten. Det blir dock aldrig aktuellt, trots min lilla tempohöjning är jag snart bakom Jeppe igen och när vi lämnar gruset och kommer in på stiglöpningen börjar han sega ifrån och jag får istället koncentrera mig på att göra mitt eget lopp.

Uppför Klevsjö loft, aka Väggen, är det mestadels promenad för de flesta, och sedan är det lite småstökig löpning och ytterligare ett kort part grusväg innan banans vackraste parti börjar. Inne i den djupgröna Risveden får vi springa på torra sviktande stigar med bara ett fåtal rötter och stenar att ta hänsyn till - här kan man stå på bra. Passagen innan Rammsjö mellan tio och elva kilometer är banans vackraste, därefter vidtar lite mer teknisk löpning som slingrar sig upp och ned, över spångade våtmarker och rotiga småkullar. Vid 14 km lämnar vi skogen och kommer åter ut på småväg. Här ska man kunna hålla samma fart som i inledningen om man disponerat sitt lopp men jag har mycket lite kraft i benen och trots att jag försöker flyta med i rygg på ett par av de starkare löparna som flyter förbi kommer jag inte upp i snabbare än 4:40-tempo mer än momentant. 

Sista kilometern blir riktigt slitsam och jag snubblar imål på 1:27:26 på 109:e plats av knappt 500 herrar. Jag kan absolut springa snabbare än så här och jag konstaterar återigen att det är lite trist att ställa sig på startlinjen när inte förberedelserna klaffat. Det är nog ett av de stora problemen med att alla lopp säljer slut så fort - man måste bestämma sig för vilka lopp man ska springa så långt i förväg att det är svårt att lägga upp en bra säsongsplan. Till nästa år ska jag gnugga geniknölarna ordentligt och se vad jag egentligen vill. Ett par bra terränglopp vill jag få ut det är ett som är säkert - lutar åt Munkastigen och Vålådalen men vad resten av säsongen ska innehålla vet jag inte riktigt. Nu ska jag vila och sura i några dagar till innan jag tar itu med grundträning och planering av 2014. På återhörande.

2013-09-11 20:46 | Kommentarer

Jag har fått en ny vända med jobb i Trollhättan. Det är en fantastiskt vacker plats även om jag för det mesta bara ser den mindre sköna vägen mellan stationshuset och Stallbacka industriområde. Den här veckan behöver jag få undan lite jobb, som tur är har jag en såväl god som gästfri vän i stan och som kan upplåta en säng; förutom att jag kan sova två timmar längre på morgonen och ändå vara tidigare på jobbet än vanligt får jag som eftermiddagsförplägnad därmed även möjlighet till mer berikande transportjogg än den vanliga tillbussenlunken.

Lätt jogg längs älven om aftonen, således. Fiskesäsongen börjar lida mot sitt slut har jag förstått, och mycket riktigt kryllar det därför av fiskespön längs älvbrinken. Den grå regntunga dagen - den första efter en evighetslång period med idel solsken - har gett vika för ytterligare solsken och lätta dimmoln. Över älven nedan Olidan stryker dimbankar med små vattendroppar som inte vet om de ska lätta, falla tillbaka ner i älven eller helt sonika lösa upp sig och försvinna. Istället blir de kvar i ett limbo som hänger över strömvirvlarna som tar fart söderut. Löpningen längs älvrummet är slående vacker i lågt ljus, skogen på ömse sidor älven är mossbelupen och djupgrön, underlaget skönt grus med några stumpar asfalt. Lätt om än lite bulkig transportryggsäck på men ändå ett mer ok tempo så här på eftermiddagen; de där tidiga morgonpassen när kroppen inte hunnit vakna är det hart när omöjligt att lyfta tempot över sexminutersstrecket åtminstone när det är lite terräng. Nu är det någon minut snabbare per kilometer.

Jag filosoferar lite över säsongen som gått. Visserligen har jag Risveden kvar på lördag men det känns mer som en formalitet, jag har ingen fart i kroppen utan har gått på sparlåga och unnat mig vila de senaste veckorna och jag är nog inne på att börja om med grundträning inom kort. Förmodligen vill jag ha ordentligt med fokuserad styrketräning och bra distanspass under vintermånaderna men jag har inte riktigt bestämt vad jag vill göra under 2014 än så jag får se lite, än så länge hänger jag i ett vemodigt limbo där bilder snurrar förbi mitt inre - var det det här jag ville? Med träningen? Med livet? Med karriären? Ibland känns det som om jag blir hängande precis som vattendropparna över älven.

Men så snurrar älven iväg i full fart igen, jag minns en härlig träningsvecka på Fuerte i vintras, de fantastiska äventyren genom Sverige under sommaren, simningen från Nidingen för ett par veckor sedan. Jag vill tillbaka till en snabbare löpning igen och jag känner att jag har en revansch att utfordra på fjällmarabanan till nästa höst. Om det blir mitt huvudmål för säsongen 14 får stå skrivet i stjärnorna ett tag till; jag fantiserar lite om att försöka köra Swissman men dels vet jag inte hur sannolikt det är att jag får en startplats och dels vet jag inte om jag har råd. Eller så är jag bara feg. Kanske vill jag köra lite korta snabba trilopp här hemma för att bygga kraft och fart istället. Eller så vill jag springa mer terräng och tävla i cykel-cykel. Tankekedjan avbryts när jag kommer ut längst ned vid den gamla slusstrappan, en handfull korta backrusher - i god form såklart - senare är jag uppe vid det nya slussområdet och härifrån är det bara en kort nedjogg till mitt härbärge. Nöjd med det korta passet, inte helt färdigältad i tankarna men känner mig ändå som en ny människa - löpning är fantastiskt ändå.

2013-09-03 19:35 | Kommentarer

Förra året såhär års var jag på ostkusten och förberedde mig på Ö till Ö, så det blev inget Tjörn Triathlon för min del. Dock är det en riktigt kul tävling jag inte gärna missar så i år anmälde vi oss tidigt, både Hustrun och jag. Loppet passar visserligen ganska illa in i min tävlingsprofil såhär på sensommaren - efter ett otal långa och löjligt långa lopp blir en halviron nån slags sprintdistans och även om jag försökt brutalinjicera fartinslag i min träning i det senaste är det svårt att få det att klicka ordentligt i en kropp som börjar ropa så smått efter säsongsvila.

Excuses, excuses, säger ni kära läsare, och det gör ni såklart rätt i. För fredagsuppladdningen är finfin i goda vänners lag i en vackert belägen stuga mitt på ön och på startlinjen på lördagmorgonen är det ogörligt att inte tända till åtminstone lite grand; det är solsken, svenska flaggor, ett vackert stycke västkustsk skärgård ligger framför oss och massor med medtävlare väntar på strandkanten. Bara att köra så det ryker! Jag brukar inleda med ganska trevande simning, har svårt att trängas och slåss i mitten och därframme utan håller mig gärna på sidan för att sedan avancera när testosteronet klingat av hos de flesta. Idag bestämmer jag mig emellertid för att trycka på bra från start och inte skämmas för att jag tar position. Sagt och gjort, jag startar i de främre leden, springer på ut och kommer iväg bra i min startvåg med masterherrar, lite till vänster om huvudfåran men ändå långt fram.

Det blir lite krigande på väg ut ur viken men när vi rundat den första holmen och sätter kurs mot första bojen har jag redan hyggligt fri simning. Förbereder mig på att slåss igen kring bojen där vi ska vända nästan 180 grader. Fältet dras som väntat ihop där men märkligt nog är det helt tomt närmast bojen; jag rundar tajt och snyggt och tar sikte norrut. Det blåser lite men mest medvind och i en riktning som inte drar upp någon särskild sjö bland skären - tyvärr tänker jag för jag vet att jag är som bäst när det gungar och jäklas i vattnet. Men jag har bra tryck och jag upptäcker plötsligt att jag bara ser gula badmössor omkring mig - det är seniorklassen som startade två minuter före mig. Koncentrerar mig på att sträcka ut armtagen, sikta på nästa boj. Fältet är enormt spritt i sidled och det är svårt att navigera efter framförvarande simmare eftersom nästan ingen simmar särdeles rakt. Dessutom är det svårt att se var nästa boj är eftersom det är ganska långt mellan dem - här och var får jag chansa lite och det känns som det går hem för jag håller intensiteten jämn och farten uppe.

När vi svänger in mot stranden efter ungefär halva simningen kommer lite skumma vågor som måste reflekterats mot någon ö och jag hoppas på att förhållandena ska stöka till sig lite - det blir dock inte mycket med det utan vi närmar oss uppgångsplatsen med hög fart. Jag ser inte så bra eftersom jag fått glasögonen snett och har fått in vatten i ena ögat men efter lite förvirring inser jag att det inte finns någon uppstigningsramp utan att det är stegar vi ska uppför. Med det momentet avklarat kan jag sätta fart mot T1 och jag växlar till cykel precis under halvtimmen vilket är en fantastiskt bra tid - fjärde i M35 visar det sig.

Cykelbanan utgörs av två varv på en drygt fyra mil lång runda runt Tjörn, men först ska vi snurra upp och visa oss för publiken vid akvarellmuseet. Det är bra tryck i tävlingscentrum och kul att komma ut på vägarna. Medvind till en början och jag ligger på bra i tempoposition. Vägen österut utgörs av blandade småvägar förbi Kållekärr och Kyrksund, det är skogar och fält och små backknixar och riktigt härlig cykelåkning. Jag kör om ett par cyklar till en början men passeras snart av desto fler ekipage; med en så bra simtid finns inte så många svaga cyklister framför mig och själv har jag ju ingen fartträning att luta mig på utan försöker låtsas som om 35-40 km/h är helt normala hastigheter.

Det funkar ändå ganska bra på första varvet - den långa raka Rönnängsvägen tillbaka västerut, rakt in i motvinden, äter visserligen en del kraft men jag äter och dricker bra och tycker jag håller ihop det hyfsat - men efter varvningen börjar jag känna mig lite trött i ländryggen. Så här länge har jag inte suttit i tempoposition på hela säsongen och det straffar sig nu. Jag byter taktik och ställer mig rak upp i en del backar för att få genomblödning i ryggmuskulaturen och det gör att tröttheten åtminstone inte förrvärras, men farten sjunker och ytterligare cyklar passerar. Andra motvindsräden ner mot Rönnäng blir en pina, här måste jag krypa ihop hela tiden för att vara en så liten måltavla som möjligt för den tilltagande västvinden; ingen nåd ges vare sig uppför eller nedför. Mitt klena psyke oroas lite av de långa karavaner av cyklar som drar förbi mig här men finner tröst i att eventuell drafting bevakas föredömligt av ovanligt aktiva MC-domare. Ser mycket bra ut.

Äntligen passerar jag Lekanders bärodlingar och får snart svänga höger ut ur vinden. En bit vacker kantvindskörning upp mot Skärhamn och så in mot T2. Löpning äntligen - om jag nu inte varit så trött redan. Ändå är det skönt att få räta ut sig och börja springa. Löpbanan börjar med en brant backknäppa och försvinner in bland sjöbodarna i nordvästra Skärhamn. Här finns en vätskestation med sportdryck, vatten och salta fiskar. Jag tar en mugg sportdryck och kör på - det är segt men jag vet att om jag borrar på nu kommer det att släppa lite inom tio minuter. Så är det alltid vid transition cykel-löpning för min del vare sig jag tränat flitiga brickpass eller inte. Jag kan vänja mig vid obehaget men i övrigt finner jag det svårt att påverka den specifika prestationen vid transitioner på annat sätt än att generellt bli bättre på att springa. Följaktligen har jag på senare tid nästan helt fasat ut alla brickpass - det är förvisso ett bra sätt att få in mycket kvalitet men i övrigt ger det inte så mycket.

Löprundan fortsätter i en ögla tillbaka runt hamnen förbi transitionsområdet och vidare söderut och ut till målpasseringen vid akvarellmuseet. Tre kilometer har gått och det första halvvarvet är avverkat - härifrån är det tre varv kvar på banan. Mer sportdryck och så upp i backarna söder om badet. Jag trippar på lugnt uppför och försöker göra bra fart nedför, ganska sliten men än så länge funkar det. Innan vi sluter öglan och springer tillbaka upp till norra hamnen ska vi avverka ett par backar och två 180-graderssvängar. Det har börjat småregna vilket mest är skönt, för jag är varm och en liten aning dehydrerad. Jag orkar inte hålla femtempo på andra varvet utan åker långsamt nedåt i fart. Stämningen är bra längs banan med mycket folk som hejar och det håller mig uppe - annars är det lätt att glida in i negativa tankar för jag blir passerad av många triathleter på andra och tredje varvet.

Jobbar medvetet med att pilla i mig vätska vid varje halvvarv och jag har även två geler som jag drar i mig vid sju och fjorton kilometer. Även om de inte hjälper så mycket är de bra mentala milstolpar att hänga upp sig på. På sista varvet har solen kommit fram igen och även om jag tappat lite i fart har jag inte tappat så mycket som genomsnittstriathleten och kan plocka tillbaka ett par placeringar. Sista gången uppför knäppan vid transitionsområdet och jag passerar flera som går. Tre kilometer kvar och nu är det bara en fråga om att bita ihop. Försöker höja tempot lite och även om det inte är mycket som svarar i kroppen så går det åtminstone att springa lite fortare. En sista mugg cola och ett par salta fiskar till och sedan börjar slutforceringen. Högtalarna vid målområdet hörs nästan runt hela varvet och jag släpper loss det där lilla sista när jag för sista gången springer genom Skärhamns centrum.

Höger upp mot akvarellmuseet och highfive med publiken. Anders springer med och peppar upp mot upploppet. Runt den sista knixen och så in i mål, det blir som väntat ingen kanontid - 4:52 är faktiskt långsammare än min debuttid på Tjörn 2009 - men då var simningen rejält kortad så det är inte så rättframt att jämföra. Intressant är dock att kolla placeringarna som i år var 4 / 15 / 24 av 37 på simning / cykel / löpning i min klass. 2009 var placeringarna 10 / 10 / 2 av 16, så jag tror bestämt att jag måste prioritera löpträningen igen. Jag är inte vare sig nöjd eller missnöjd med resultatet som sådant - man får det man tränar för - men jag är nöjd med att jag har fått tömma mig ordentligt och är ordentligt trött när jag gått i mål. Ligger och tittar på himlen en lång stund i målområdet, får filt och dricka och jag kan ligga och samla mig ett tag innan jag orkar återvända till de levande.

Starten, foto Veronica Carlsson.
Trött löpare, foto Patricia Brogén.
2013-08-26 22:23 | Kommentarer

Jag vaknar på söndagmorgonen med lätt huvudvärk, antagligen på grund av vätskebrist från gårdagens långsimning. Kungsbackafondot på cykel idag. Jag har aldrig ställt upp själv men jag har varit med på sidan om vid ett flertal tillfällen och det var på fondot för fem år sedan det sade klick mellan mig och hustrun. Jag är inte anmäld i år heller men hon ska köra piccolot, sexmilaren, som uppladdning inför Tjörn nästa helg. Jag känner mig inte i form för att maxa men är ganska sugen på att cykla så jag erbjuder mig att köra partempo och hjälpryttare - jag är ju några kilo tyngre och oftast aningen snabbare på cykeln så lite nytta borde jag ju kunna göra som vindfång om inte annat.

Det är en strålande dag för ett cykellopp, solen flödar och det är knappa tjugo grader varmt. Vi värmer upp ett par vändor över Fjärås bräcka där starten är belägen, njuter av utsikten och pratar lite med folk. Starten går och vi rullar iväg längst bak i klungan, ambitionen är att starta mjukt och inte spränga oss i de många backarna. Första halvmilen är ganska lätt med övervägande nedförsbacke längs Lygnerns natursköna sydsida. Tät grön skog och sjöglitter i ögonvrån, svart asfalt under hjulen. Härligt! Efter en halvmil passerar vi Gäddeviks naturreservat och härifrån är det mest uppför i en mil, flera långa förrädiska slakmotor avbrutna av en eller annan nedförsbacke där vi får plocka upp farten igen. Vi kör en variant på partempo där AM får följa sin rytm uppför och jag tar nedförsförningarna och en stor del av flackkörningarna. En stor del av startfältet går på ganska hårt uppför i början av loppet, vi tar det lugnt och betar på i ett behärskat tempo, sittande och med kroppen under kontroll. Känns stabilt.

En snabb lång nedförskörning och så bär det av uppför Rinnavägen mot Förlanda på en ännu smalare asfaltsväg. Sjön försvinner bakom oss och ersätts av skog och ett eller annat fält. Vi plockar några platser i nedförskörningen och faller tillbaka lite när det går uppför igen, helt i enlighet med taktiken. I backen ned mot Förlanda störs vi av en bilförare som hänger på tutan och uppenbarligen inte tycker vi har rätt att köra på 'hans' väg, han försöker rent av putta av mig av vägen ett ögonblick men efter en hetsig och ganska obehaglig närkontakt kör han vidare. Vi noterar numret för vidare åtgärd; banjospelande medmänniskor som är så hämmade att de bara kan leva ut sina aggressioner i trafiken ska helst inte köra - men det är en diskussion vi inte vill solka ner vår fina racedag med så vi skjuter undan incidenten för att hantera den vid någon annat tillfälle istället.

På Förlandavägen in mot Gällinge håller vi god fart, här är flackt och understundom lite uppför men humöret är bra och vi kör på fint, väl medvetna om att från Gällinge är det en lång nedförslöpa som nästan kommer att ta oss hela vägen till varvningen vid Fjärås. Här går det undan ordentligt - jag trycker på för fullt och AM ligger på rulle och manar på mig att öka. Vi håller 40 långt ute på slätten mot Tom innan det går uppför igen och vi tappar lite av farten. Varvningen vid Fjärås är ganska tuff med den korta men branta kyrkbacken, vi hittar dock återigen en bra rytm uppför och matar på utan att gå på för hårt. Och återigen flyger ett gäng starkare killar förbi framför oss - men redan i medluten mot Schweizerdalen är vi ikapp och förbi igen. Så här långt har vi legat i ganska exakt 30 km/h i snitt och nu är vi drygt halvvägs. Jag känner mig rimligt pigg i benen men det är tre mil kvar och mycket kan hända än. AM dricker bra och säger att hon är lite trött men agerar piggt och bestämt på vägen och håller fortsatt en jämn och bra rytm i uppförskörningarna, som är lite av nyckeln till att köra bra på en så här kuperad runda. På Sätilavägen norr om Lygnern har vi en tre kilometer lång stigning med några korta nedförsavbrott upp till banans högsta punkt, över ett ganska kort backkrön och så löper det iväg nedför över små åkerlappar och genom lummiga skogsmarker.

Vi svänger vänster in på Ålgårdavägen och så går det uppför igen. Vägen slingrar fram och tillbaka och presterar ett par korta skarpa motlut och böljande nedförsbackar. Fin cykling även om distansen börjar sitta i benen nu. Jag har sedan starten konstaterat att jag än en gång misslyckats med att justera mina växlar, det rasslar och sprakar konstant trots (eller kanske på grund av) idogt pillande på finjusteringarna och plötsligt får jag ett kedjehopp jag inte hinner parera utan jag blir stående vid vägkanten. Olägligt eftersom vi har både nedförsbacke och motvind och man därför har allra mest nytta av att växeldra och vila på någon annans rulle. AM fortsätter framåt och jag har för bråttom och trasslar onödigt länge med kedjan innan jag är på väg igen. Jag trycker upp farten och jagar på för att om möjligt komma ikapp igen och efter någon kilometer ser jag henne lite längre fram, hon gjorde ett taktiskt smart beslut och tryckte sig ikapp ett par killar längre fram för att slippa ligga själv i vinden och borra. I en grupp om ett halvdussin cyklister svänger vi så vänster på Hällingsjövägen. Det är två mil och två relevanta stigningar kvar, en här och så den sista motlutan upp mot målet vid Fjärås kyrka.

Eftersom det bär uppför lägger jag mig bakom AM och låter henne bestämma farten. Hon tar en resolut förning uppför, det är två kilometer av mer eller mindre oavbruten stigning och jag hänger på medan alla andra i den lilla klungan får släppa en efter en. På toppen av backen har vi inte mer än kanske tio-tjugo meters lucka och jag kan läsa av grimascher och ljudkuliss att det är ganska tufft i hustruns ben just nu men hon pressar upp farten på krönet, kan utöka försprånget ordentligt när det flackar ur och när det går nedför igen hjälps vi åt att hålla uppe farten. Med en dryg mil kvar viker vi in på Gåsevadeholmvägen och det är motvind och det är tufft men vi samarbetar bra och håller uppe farten. In mot Hjälm och nu är det snart bara den sista slakmotan kvar; milen och backarna sitter i benen men det ska de göra. Vi plockar ytterligare en placering strax innan Rossared, härifrån är det svagt uppför hela vägen till mål, jag ser 1 kilometer kvar målat i asfalten. Gastar på AM att nu är det bara 1000 kvar och får henne att piska upp spurten. I god stil går hon i mål som snabbaste dam och jag som åtta i hela fältet (av 34).

Nöjda med insats, prestation och genomförande får vi slappa ett tag i solen och gräset i väntan på prisutlottningen, ytterligare en tuff men riktigt rolig loppupplevelse rikare.

2013-08-24 22:39 | Kommentarer

UltraTriäventyret blev både lyckat och spännande i många avseenden - men den där mäktiga exponerade simningen från Nidingen till Onsala blev ju aldrig av på grund av blåsten. Det har skavt som en nagel i ögat på både Peter och mig och när så vädret ser lovande ut inför den här helgen bestämmer vi att det är dags att göra det. Bara sådär. När vi först pratade om den här simningen var det mest en lek med tanken, en fantasi, när vi sedan började prata om att göra det på allvar gick jag under senvintern med en gnagande fruktan i bröstet varje gång jag blickade ut mot ön hemifrån. Går det verkligen att simma där utifrån? Jag ser den tydligt från mitt köksfönster men Nidingen är en av västkustens mest isolerade öar. Fyrstationen grundades redan på den danska tiden för att hjälpa sjöfarten - besvärliga strömmar och farliga rev gjorde området till en fruktad plats att passera. Det är fyra kilometer av helt öppet vatten mellan fyrarna och närmaste ö, Malö. Och när man väl har tagit sig runt den är det ytterligare ett par kilometer fritt vatten till fastlandet över Malösund, i sig ofta en tuff passage med kraftiga sidströmmar.

Idag har vi åtminstone blivit lovade solsken och svaga vindar av vädertjänsterna. Vi är fem simmare och en båtförare som drar ut från Forsbäck i Kungsbackafjordens inre och efter en stökig båtfärd där vår lilla båt studsar hårt i de oväntat höga vågorna kommer vi äntligen ut till Nidingen. Vid Lillelands fyr har strömmarna kastat upp en liten rullstensås åt oss - den finns här ibland och ibland är den bortspolad. Idag har vi en yta som ett större altandäck att stå på innan vi ger oss av.

Vattnet är kristallklart här ute; man ser botten på många meters djup och mellan oss och botten glider maneterna förbi som stjärnor på en surrealistisk natthimmel. Sjön är inte besvärande att simma i även om det gungar en del, snarare är det en helt fantastisk frihetsupplevelse att glida fram här ute. Någon gång i kvarten samlar gänget ihop sig - alla är kapabla simmare och jag konstaterar att jag är den klart långsammaste i fältet här. I viss mån kompenserar jag genom att navigera bättre, mer än en gång driver de andra av kursen och jag kan genskjuta dem åtminstone en aning men i det stora hela ligger jag som kökarl och matar på i min egen takt. Ingen knotar dock över att de får vänta, inte ens Ulf som är lättfrusen av sig och som tycker det blir kallt efter ett tag, våtdräkten till trots. Själv blir jag bekvämt träningsvarm när jag simmar och skönt sval under pauserna - perfekt temperatur.

Malö fyr närmar sig snabbt, vi driver av lite mot nordväst men gör god fart och snart nog har vi landkänning på andra sidan - den mest exponerade passagen är avklarad. Avdriften gör att vi får följa Malös strandlinje en extra sträcka runt ön; redan i ursprungsplanen rundar vi den men här får vi alltså en extra bit på köpet. Östsidan av ön är full med grynnor och småsten och vi passar på att ställa oss upp och njuta av den vilda och karga ytterskärgården.

Malösund är helt okomplicerat att passera idag, det känns som inomskärs efter den vidöppna simningen från Lilleland. Till vänster ser man lotsutkiken på Mönster, en liten karakteristisk lotsbyggnad högt uppe på en klippa. Idag har den spelat ut sin roll för sjöfarten men det fanns en tid då de här utposterna var viktiga för att båttrafiken skulle fungera och för att nära och kära skulle få hem sina sjömän när tjänstgöringstiden var slut. Framför oss har vi Skalla fyr och Risholmen, en rund och kal liten ö vi ska runda innan vi tar oss an den sista etappen in mot Knallekilen.

Här blir vattnet plötsligt såväl varmare som lugnare, och grumligare. Bara ett upplopp på halvannan kilometer kvar nu, sedan är vi framme. Vi samlar upp oss en sista gång innan det är fri fart in till sjöboden. Jag trycker upp tempot lite extra, fortsätter försöka glida på armtagen men ökar ändå frekvensen och trycker på lite med benen - det gör alla andra också och vi kommer i gott tempo in till den lilla småbåtshamnen. Åtta kilometer av riktigt riktig öppetvattensimning avklarad på drygt två och en halv timme; en fantastiskt trevlig förmiddagstur är till ända. Det här gör vi om!

Upp på rullstensön vid Lilleland; dagens startplats.
Glada gossar redo för action.
Stämningsbild. Så här kändes det!
Badpojkar
2013-08-13 20:38 | Kommentarer

Åttahundra personer är på väg till startfållan i Edsåsdalen - det är en fantastisk utveckling sedan jag sprang fjällmaran senast 2009. Annars är mycket sig likt; atmosfären vid fjällstationen är välkomnande, banan har i stort sett samma sträckning och stämningen vid nummerlappsutdelningen är uppsluppet familjär. Deltagarutvecklingen för dock med sig ett viss mått oro för trängsel på fjället, kan stigarna verkligen bära så många löpare utan att det urartar till en enda lång köbildning? Jag har heller ingen aning om var jag står löpmässigt just nu, jag anar att jag bör vara sliten efter ultran och kanske i viss mån efter Öloppet förra helgen men kroppen känns ändå helt ok. Jag bestämmer mig för att det bästa jag kan göra är att öppna resolut och se hur långt det bär.

Vädret har varit grått och det regnade ordentligt igår men nu ser det ut att kunna bli en fin dag - molnen släpar över Ottfjället men det är inga tunga moln och prognoserna lovar att de ska lätta under dagen. Vi dundrar iväg från starten, över en bro och ut på en grusväg. Jag tänker att femtempo kanske är väl uppskruvat men å andra sidan finns inte många partier som är så lätta som det här och så var det det där med att komma in bra på stigarna då. Så jag låter mig ryckas med - tempot känns hur som helst lätt och otvunget och om jag håller för en femtimmarslöpning idag så är det nog en hyggligt rätt prickad öppning, tänker jag. Efter knappt tre kilometer svänger vi in på stigarna upp mot Skalknippen. Snart börjar klättringen, ganska brant uppåt genom fjällskogen, efter tvåhundra höjdmeter glesnar skogen och fjällvidderna börjar öppna sig. Ytterligare tvåhundra höjdmeter återstår dock av första stigningen men nu är det aningen flackare med mycket spångad löpning ständigt uppåt över myrarna.

Det tar mig just över femtio minuter att avverka de sju kilometrarna till toppen och stämpla in vid bergspriset på Skalknippen. Det känns rimligt bra i kroppen så långt och jag tycker inte att jag tryckt på särdeles hårt uppför - tvärtom har jag tagit det lugnt och gått även i en del milda motlut. På andra sidan toppen väntar en riktigt brant stigpassage ner i passet mellan Skalknippen och Välliste där vi ansluter till den gamla fjällmararutten. Jag fegar lite i branten, känner inte att jag har fäste och trippar försiktigt istället för att slappna av och låta fötterna glida där det går. Passagen är dock ganska kort och snart kan jag springa på normalt igen.

Löpningen ned till Ytterstvallen går i lätt medlut men över en del ganska tungsprungna mossar. Jag trippar ganska tidigt i leran och har svårt att hitta en bra rytm. Spånglöpningen går bra men de djupa lerstråken har jag svårt med. Vid Ytterstvallen har vi sprungit tolv kilometer och efter en bit med fjällskog kommer vi åter ut i mer öppna vidder - det är fantastiskt vackert här uppe och nu bryter rent av solen igenom en stund. Så vidare in i skog en bit ned till Ottsjö by. Hela byn är ute och hejar och ropar och det blir ett härligt avbrott mot den ensamma kampen på fjällstigarna. Det blir ett kort stopp i depån för att fylla på vätska och käka några bullar - jag känner mig oroväckande sliten men tänker att om jag bara dricker och käkar bra ska det nog lösa sig.

Ut från depån får vi några hundra meter asfaltslöpning innan det bär av uppåt mot Hållfjället igen. Grusväg som övergår till stig. Uppför går bra men när det planar ut och ny myrlöpning tar vid börjar det kännas riktigt tungt. Baksidorna skriker, jag hittar inget flyt i nedförspassagerna utan springer spänt och håller emot hela tiden. På de jämna fina stigarna uppemot Hållfjället löper man högt över Ottsjön och har fri sikt mot Ottfjället, idag ännu barmhärtigt dolt i en släpande molnskrud. Här borde det gå lätt och snabbt innan de tyngre och mer tekniska bitarna ned mot Nordbottnen tar vid men jag är redan trött och springer och kämpar mot negativa tankar. Löpsteget trillar redan här ner i ultralunk, korta korta steg och jag kommer ständigt ur rytm när resten av startfältet sveper förbi mig på förhållandevis lätta fötter.

En stund av njutning kvar över den gräsiga kammen vid Hållvallen innan helvetesnedstigningen till Nordbottnen tar vid. Det är lera, rötter och en allt brantare stig. Med friska ben skulle jag antagligen kunna hantera en sådan här stig hjälpligt om än inte särdeles bra. I mitt nuvarande tillstånd är det en mardröm. Dessutom är jag ivägen hela tiden eftersom alla andra i den del av startfältet jag springer i nu har god fart ned här. Det tar kort sagt en evighet att nå ner till matstationen vid Nordbottnen. Till slut flackar dock nedförsbackarna ut och jag kan jogga in på gräsmattan. Jag tar en pastaportion, kaffe och buljong och lägger mig i gräset, känner mig sänkt och besegrad. Solen skiner och det är en strålande dag på fjället, och tidsmässigt är jag förmodligen här på en ganska bra tid men jag kan inte annat än att känna att berget och stigarna har slagit mig i grund. Min enda tröst är att nu blir det uppför! Jag får bra pepp av Erika som påminner mig om att det faktiskt till viss del är mitt fel att banan går där den går - ett faktum min störda hjärna finner lite tröst i.

Och som sagt, nu bär det av uppför, genom skogen och upp på Ottfjällets nordsida. Från matstationen på 500 meters höjd är det bara två kilometer upp till 800-metersnivån och kalfjället, sålunda är det riktigt brant här och med tre mil fjällöpning i benen är det många som har det tufft. Det är också varmt och alldeles stilla inne bland träden så trots att det är ren promenad uppför svettas jag floder. Men jag stökar på bra här och går ganska starkt uppför, när vi kommer upp på kalfjället är backen fortfarande brant men ändå i princip löpbar och jag tänker att om jag nu inte kan springa nedför får jag väl springa uppför åtminstone. Sålunda växlar jag över från promenad till myrstegsjogg och jag vinner faktiskt en hel del väg utan att det kostar så mycket i ansträngning.

Backen flackar ur efter ytterligare en bits klättring och övergår i en svindlande vacker platåpassage. Här är stigen, fast och fin och lättlöpt. Det är lite stenigt här och var men utsikten är magnifik och himlen glittrar förföriskt i alla de små fjällsjöarna. Hade kroppen varit med på noterna hade det gått att löpa på riktigt bra häruppe, nu blir det en blandning av promenad och lätt lätt jogg på trötta ben. Jag stannar och fyller vattenflaskorna i en porlande bäck strax innan den sista tuffa stigningen till Ottfjällets vindskydd. Drar en gel och börjar stöka av ytterligare tvåhundra sugande höjdmeter, den sista riktiga stigningen på loppet. Steg för steg segar vi oss upp upp upp. När vi når vindskyddet är vi nästan men inte riktigt uppe på banans högsta punkt och jag stannar en stund, njuter av utsikten. Fyller vätska, äter chips och dricker en helt galet god kopp espresso. Bra tänkt där organisationen!

Segar mig iväg från depån och tar mig över passpunkten. Härifrån väntar tre kilometer ganska okomplicerad stiglöpning i lätt medlut. En del sten och en del blöta passager men jämfört med tidigare bansegment är det ett salsgolv. Jag stapplar fram på tomgång, kämpar steg för steg, blickar fram mot grusvägen vi ska ut på som avtecknar sig som ett rakt streck mot Ottfjällskläppens sida. Jag tar det sista jag har av vätska och energi och efter en evighet når jag bron som markerar slutet på stigen. Nu återstår bana den smärtsamt lättlöpta spurtfasen på loppet, drygt två kilometer grusväg spikrakt nedför bergssidan och så inte fullt en kilometer på ett motionsspår sista biten in till fjällstationen. Jag biter ihop, avslutar någorlunda värdigt och kommer in i målfållan efter 5:45:28 på 209:e plats av 472 startande herrar.

Som prestation betraktat är det helt undermåligt givet vad jag kan åstadkomma och givet den tid jag lägger på träning. Förvisso var jag förmodligen ännu sliten efter tidigare bravader men dagens utfall var ändå under all kritik och jag lovar mig själv just där att så här illa förberedd ska jag aldrig aldrig stå på en startlinje igen. Som arrangemang och som äventyr betraktat var det återigen en fullträff av fjällmarateamet. Logistiken fungerade bra och trängseln på fjället kändes inte besvärande om man undantar att jag tyckte det var jobbigt att vara ivägen hela tiden när jag tappade fart. Dessutom hade man lyft bankettet ett ordentligt snäpp med riktigt god mat och med en lite snabbare prisutdelning än tidigare år.

Dagen kan sålunda avrundas med gott löpartjöt, bra käk och välbryggt jämtlandsöl. Nesan av den halvdana löpprestationen mildras med bortförklaringar, roliga anekdoter och ren historieförfalskning. Nästa år, då...

Startfållan i Edsåsdalen.
På väg uppför första stigningen.
Skalknippens bergspris.
Ytterstvallen. Även i år springer vi runt gethägnet. Tror jag.
Ottfjället från Hållfjället, ännu höljt i mål.
Spångat nära Hållvallen.
Slakmotan på Ottfjället.
Snart vid sista klättringen.
Så här nöjd är man när man nått Ottfjällets vindskydd.
Banans högsta punkt - nu är det (nästan) bara nedför kvar.
Målgångsmingel. Allrahelst med den snygga rödhåriga till höger.