Det stora målet

Målet för 2017 är inte satt, för kroppen är fortfarande inte riktigt med så bra som jag vill. Kanske beror det på att förra årets stora mål, Comrades Marathon. Kombination med ultramaran följt av ASICS Stockholm Marathon 6 dagar efter slet mer än vad jag hade hoppats på. Oavsett var det väldigt inspirerande att ha ett så stort mål som Comrades Marathon i Sydafrika, och jag hoppas jag kan hitta några till så drivande mål i min löpning även framöver.
- Just för att det var ett så stort mål för mig tänkte jag idag blicka tillbaks till det loppet, och låta er hänga med på 89 km.


Ultragurun Jonas Buud, dito på damsidan Kajsa Berg och sen min rumskamrat Fritjof Fagerlund. Vi hämtade inspiration på mässan i Durban innan loppet. Morgonen som loppet skulle gå åkte vi iväg från hotellet mycket tidig morgon för att vara framme i till starten som skulle gå innan soluppgång i ett morgonmörkt Pietermaritzburg.


Fantastisk stämning innan start, som gick runt en timme innan gryningen. Så det var mörkt och lite småkallt, men energi från alla löparna gjorde att det ändå kändes varmt. Sångerna innan start gav "gåshud" och man kunde inte annat än bli inspirerad.
- Så var vi då iväg. Trots ett startempo på runt "4 blankt" var det ganska snabb några hundratal löpare framför. Jag hittade dock min rytm och stressade inte alls. För från start är det alltså 89 km som ska avverkas till målet i Durban.


Solen har sakta stigit upp och startfältet har tunnats ut. Även om årets lopp är "down run" (totalt sett utför) har det inte direkt gått rakt utför, utan banan är lite böljande inledningsvis. Vi har precis avverkat en rätt markant stigning efter runt 2 mils löpning på runt 160 höjdmeter fördelat över 6 km upp till banans högsta punkt på 810 möh vid Umlaas Road. Överraskande lätt känsla och ännu lättare är den nu när vi efter uppförs sträckan är inne på en riktigt fin utförslöpning ner till Camperdown där vi passerar efter lite drygt 30 km.
Snittfarten hittills ligger på 4.06 min/km, och jag har 290 löpare framför mig, och en löpare bredvid mig och sen runt 16500 efter mig. Det känns oerhört positivt att just utförslöpningen "rullat på så bra", och det känns tryggt att ligga bredvid en medtävlare, med Comradesrutin som jag kan utläsa från "Amos" nummerlapp då den anger att han fullföljt 2 lopp tidigare.
På min egen lapp står det en nolla, för det är ju debut för mig i världens mest anrika och välrenommerade ultralopp.
Så bara positiva tankar just nu, och tummen upp :)


Efterhand stiger solen ännu mer och temperaturen har gått från lite småkallt till än så länge behaglig värme.
Det har flutit på bra utför och från 3 mils passeringen fram till runt 40 km har jag plockat 88 placeringar tillsammans med rutinerade Amos som är en av dom jag har sällskap med nu. Just att passera löpare känns alltid inspirerande, men banan är tuffare än vad jag hade tänkt, för det går inte direkt bara utför, utan här efter 4 mil är det en hyfsat lång och sugande stigning.
Vi jobbar på och passerar maran på 2.54. Det lätta flytet är inte kvar och jag börjar fundera runt om det bara är just maratonsträckan som passar mig??

Energimässigt känns det ok, även om de flaskor jag lämnat in i förväg inte finns kvar vid serviceborden för eliten där dom borde stå. Jag kan dock inte sura över det, för om man ligger på runt plats 200 finns det ju några framför som är mer elit än vad jag är.... och ändå har dom inte ens fått lämna in egen dricka.
Jag har dock min midjeväska där jag nu tar min näst sista "reserv-energi-gel". Eftersom det hittills har känts klart bäst utför har jag bilden framför mig gällande banprofilen att det är en knix till uppför strax efter 60 km och sen ska det rulla på bra utför igen. Så jag fokuserar, 12-13 km till, sen ska det flyta på lättare igen, och det ser jag fram mot.


6 mils passeringen närmar sig, jag ska bara kriga uppför Botha's Hill. Jag tar min sista gel och slänger midjeväskan. Trots att det bitvis inte gått fort, snittfarten sedan starten är nu uppe i 4.14 min/km så har jag avancerat lite. Så det är inte bara jag som tappar fart, utan jag plockar löpare efterhand och är nu uppe bland topp 150. Givetvis vet jag inte det här och nu, utan det syns på mellantids-listan efter loppet, och jag ska ärligt säga att jag inte bryr mig så mycket kring placeringar nu utan jag längtar bara till att utförslöpningen som är utlovad strax efter 6 mil ska börja. För utförslöpningen är den som känts bäst hittils i loppet.


Den efterlängtade utförslöpningen börjar som utlovat efter ca 62 löpta km. Inledningsvis var den just efterlängtad, men sen några kilometer senare började jag ångra min önskan om utförslöpning.
- Benen börjar bli mosade och min ena häl och hälsena vill inte vara med längre. Just att sätta ner hälen utför när den inte vill, det är svårt, och styrkan för att ligga högt i steget utför finns inte.
Efter 70 km försöker jag tänka tanken att det bara är 29 km kvar. Det är fatiskt bara ett ganska ordinärt långpass, det ska ju gå! 
Loppets energidryck som serveradas i platspåsar rinner rakt igenom och trots att jag borde varit uttorkad får jag stanna och kissa. Efter stoppet får jag tyvärr lite smak för att stanna och gå. Så från nu och några kilometer framöver är det växelvis gång och löpning som gäller. Trots att farten nu ligger på runt 5.30 min/km (med gången inräknat) är det inte många som passerar mig. Så fler än jag är trötta nu...


Men en av dom som passerar mig är inte så trött, och hon är en lite räddning. För strax innan svenska Kajsa Berg passerar mig i sin jakt på en total fantastisk 3:e plats i loppet, passerar hennes vätsketeam mig; och där har ledaren Peter Fredricson en gel att avvara.
Gelen har han fått av arrangören dagen innan och sägs göra underverk. Så jag trycker i mig en stark "Crampnot-gel" med mycket koffein och det får mig att vakna till lite. Så med 7 km kvar bestämmer jag mig för att jag inte har någon ursäkt längre för att gå, utan nu är det bara att jobba vidare mot det åtråvärda målet i Durban med löpning. Kanske inte så vacker löpning och inte så mycket "blicken upp" utan mer borra ner och kämpa.


Och kämpa det gör jag och tillslut kommer den efterlängtade målgången på Stadion i Durban.
Jag ÄR IMÅL, efter 4 mil fantastisk löpning, 2 mils kämpande löpning och sen 3 mils kamp med mig själv; både fysiskt och mentalt. Blandade känslor av lättnad, besvikelse men ändå viss lycka när jag passerar mållinjen.

- Någonstans är det alltid en seger hur den än går när man vinner kampen mot sig själv och när man får kroppen jobba på trots att den bara vill stanna. Att vinna den kampen och få den känslan det ger är värd att kämpa för.
Jag blev omsprungen av några löpare men plockade också några på slutet, så jag stapplade in på 133:e plats i herrklassen (även 5 snabba tjejer imål före mig) Tiden för mina 89 km blev 6 timmar och 44 minuter och 28 sekunder.
- Inte direkt det jag hade hoppats på innan årets stora mål, men en fantastiskt upplevelse ändå, för Comrades Marathon är något speciellt. Det är helt otroligt att det var nästa 17000 löpare som gav sig på att klara detta, och alla hade nog mer eller mindre en utmanande kamp att fixa det.
Så vill du testa springa långt....och uppleva ett storlopp inom ultra; ja då är det Comrades som gäller!