6-dagars, del 5, Lärdomar - hittills

Min målbild var att jag skulle äta lika många Budapestbakelser som antalet tiotal mil jag sprang. Bakelsen skapades i Vetlanda 1926. Vi frågade efter den i Budapest men ingen kände till den. När jag är hemma fyller jag på kaloriförrådet. Det kan jag behöva. Blodådrorna syns tydligt på armarna, det verkar som det mesta fett försvunnit. Det tar en dryg vecka innan mina fötter och ben blir normal storlek igen.

Vad är då lärdomen av loppet? Ett sådant här lopp tar tid att smälta, jag är inte färdig med det än. Mitt största frågetecken är kring hur jag kunde vara så totalt inställd på att sluta och uppleva det så skönt, samtidigt som den lyckligaste stunden var när Carina kom tillbaka med den gigantiska påsen med is och knäskydden. Vad ville jag egentligen? Det har jag inte förstått än.

Tre slutsatser har jag solklara för mig. Den första är ansvar. På banan ville jag skylla på mitt knä för att slippa från ett beslut jag tagit, för att slippa stå med skammen att inte klara det jag utsatt mig för. Hur många gånger försöker jag skylla ifrån mig på ovidkommande saker i vanliga livet? Jag tror det är en mängd gånger. Jag ser mönster hos mig själv att bete mig som ett skrikande barn. Jag vill vara vuxen och stå för mina beslut själv, ta fullt ansvar för det liv jag valt att leva. Det tänker jag bli bättre på.

Den andra slutsatsen gäller motivation. Det är något som kommer inifrån och det handlar om att lära mig hur jag fungerar och att använda den kunskapen till att ta mig dit jag vill. Den är ren, rå kunskap och kommer genom att utsätta mig för utmaningar och reflektera över vad som är framgångsrikt och vad som inte är det, och sedan använda den kunskapen. Glöm att få motivation via chefen, via ett föredrag eller via någon annan. Jag kan möjligen få inspiration via någon annan som när Carina sa att jag behövde kämpa för att vi skulle behålla silvret. Orsaken att jag gick igång på det handlade om att viljan att kämpa fanns inom mig. Jag valde att lyssna på henne. Hade inte motivationen funnits inom mig hade jag lyssnat på dansken istället och struntat i Carina, eller gjort ett annat beslut. Carina var skicklig eftersom hon lärt sig hur jag fungerar.

Det tredje handlar om kroppen. Johan var förkyld i början men förkylningen läkte ut. Janne hade ont i foten men det onda gick över efter några dygns löpning. Mitt knä läkte inte, men det klarade att hålla ihop. Jag har aldrig tidigare sett så många slitna människor återuppstå till att klara det otroliga. Jag tror vi sätter våra kroppar i ett överlevnadstillstånd där de är stressade och förstår att de måste klara biffen. Eftersom de behöver göra det så läker de, förutsatt att vi inte överbelastat dem för tvärt så att de verkligen gått sönder. Jag är än mer övertygad om våra kroppars oändliga förmåga efter den här tävlingen och det känns som en enorm trygghet att luta mig mot. Jag VET att vi är oändligt kapabla varelser, i stånd att klara nästan vad som helst.

Det finns en dimension jag inte förstår, det är kopplingen mentalt och fysiskt. Mentalt behövde jag bryta loppet efter 2,5 dygn. Min kropp gav mig den fysiska orsaken som gjorde att jag kunde göra det och ändå känna mig okej. Jag blev en fågel Fenix, en som behövde dö för att uppstå till nytt liv. Fanns där ett högre syfte, ett större jag, som var omedvetet för mig, men som gjorde att jag kunde ta mig vidare? Den frågan återstår och jag känner instinktivt att jag vill tro på det.

Jag fascineras av behovet av närhet. När jag kände att det gick utför och jag blev trött, gick jag till Carina. Det var en välsignelse att bara få sitta med henne på verandan, prata, dricka en kopp kaffe och på så sätt få energi att springa vidare i några timmar till. Det blev en procedur som fungerade, varje gång. Närheten till Carina hade enorm betydelse. Är jag i ett barnstadium där jag behöver närhet och trygghet?

Hemma delar jag de sex budapestbakelserna med Fredrik och hans barn och med Desirée, min medskribent. Det känns bra att ha människor med mig på vägen. Carina får tallrikar i present av Janne, Johan och mig, det har hon pratat om att hon vill ha ända sedan vi sprang hem från Turkiet.

Jag avslutar med de människor jag mötte på banan. Den gråhårige, vänlige Peter, som råkade säga rätt ord till tröst när jag var som tröttast. Jag minns inte vilka de var men jag minns känslan och jag blir varm i hjärtat varje gång jag tänker på honom. Glädjen som lyste från Silkes, den 62-åriga kvinnliga ledarens ögon, när hon brast ut i ”så underbart att se dig på banan igen, Kristina”. Bob, eller Bill, jag minns inte vad han hette, som tävlade i ålderklassen 70-74 år och som satte världsrekord i sin ålderklass på 48-timmarslöpning. Vi gick bredvid varandra ett tag den sista dagen och han sa något väldigt meningsfullt om att vara naken som människa och vänskapen som uppstår, men jag minns inte vad. Jag skrattar vid minnet av tjecken, stor som et hus, över två meter lång, som kom springande i simfötter, cyklop och våtdräkt sista timmen. Tydligen hittar han på ett hyss varje år. Jag tänker på alla mina medtävlare som jublade för att jag kom ut på banan igen, och jag märker också hur inne jag varit i mitt eget lopp. Många av de andra vet vad de andra löparna heter, jag känner bara till några. Jag önskar jag hade lagt mer tid på att prata med de andra.  

Många kommer tillbaka till det här loppet, år efter år. De gör det för att loppet blivit en familj, de är där för att umgås och vara sociala och förstå sig själva som människor. Vid prisceremonin stod arrangörerna och flyttade om ett stort antal vinflaskor. Trött som jag var tänkte jag irriterat ”Varför gör de det, de är ju likadana”. Alla löpare fick gå fram, en efter en, och ta emot diplom med sin distans på, medalj och en vinflaska. Först när vi var på hotellet i Budapest såg jag att det stod mitt namn tryckt på etiketten till flaskan.

Jag fick gå fram och ta emot en pokal, till och med två. Jag önskar jag hade jublat, och det gjorde mitt hjärta, tyst därinne, stillsamt glad och stolt. Jag var för trött för att känna glädjen välla fram. Kanske kommer det, kanske kommer det inte. Nu har det gått två veckor sedan loppet och ögonblicket har passerat. Men någon dag kanske den jublande känslan spritter i bröstet.

När det var dags att lämna tävlingsområdet stod ”Hojda, hojda” och tog farväl med en bamsekram. ”Come back next year?” frågade han försiktigt. Jag tittade på honom och funderade. Familjen på banan jag inte lärt känna än lockar. Jag vet att jag har mer att ge. Jag har en revanschlusta som växer i bröstet. ”Maybe”, svarade jag och log. 

Det finns mycket kvar att lära, om mig och om löpning. Det är därför jag springer.