Förra veckan tillbringade jag i Trump-land, närmare bestämt Florida. Trots att Trump vann i den delstaten var de enda politiska inläggen jag såg en STOPP-skylt där någon kluddat ”Trump” under, och skylten på bilden ovan. En man jag mötte i Everglades brast ut i ”You have to excuse our president, he has been such an embarrasment since he started".

Titta på videon här, ifrån Olympiska spelen 1928. Klicka på "More" två gånger och gå in på den som heter ”Amsterdam 1928 – Radke Lina” Innan 1928 fick kvinnor springa max 200 meter, men nu hade Federation Sportive Feminine Internationale lyckats få till att kvinnor fick tävla på 800 meter. Tyska Lina Redke vinner loppet på 2:16:8 vilket är nytt världsrekord. Farthållaren Eifreide Wever bryter, resten kommer i mål, trötta och glada. Svenska Inga Gentzel tar brons.  En kvinna faller efter målgång och får hjälp att resa sig. Resultaten finns här. 

I i New York Evening Post skrev sportreportern John Tunis  ”Nedanför oss på banan befann sig elva kvinnliga vrak, varav fem hade brutit före målgången, medan fem kollapsade efter att ha nått målsnöret.” Trump är inte den förste att hitta på "Alternative facts". Dagstidningar skrev att idrottande kvinnor skulle bli avsexualiserade, infertila och utveckla manliga drag. Det dröjde ända till OS i ROM 1960 innan kvinnor fick springa 800 meter igen.

Den första kvinnliga ultralöparen är förmodligen Hekja, som 1009 följde med Thorfinn Karlsefn för att upptäcka Amerika. 1765 sprang en ung kvinna, namnet okänt, 90 miles på en dag. 1816 tillryggalade den 36-åriga Mary Firth 30 miles (ca 48 km) per dag i 20 dagar i sträck. På 1850-talet utvecklade Amelia Bloomer "pantalonger" eller "bloomers" som de kom att kallas, som passade bättre för 6-dagarslopp än krinolin, som då var vanligt. Resultaten som dessa "Bloomers", som kvinnorna kallades, gjorde, ledde till en boom för 6-dagarslopp för kvinnor. Ett antal kvinnor kunde försörja sig på sin sport och det hölls en del helt kvinnliga lopp med bra kvalitet. (Källa: Andy Milroy, "The long distance record book")

Jag letar i den tyska databasen för ultralöpning, DUV, och hittar kvinnliga löpare både från 1800-talet och därefter från 1962 och framåt. Det är framförallt i 100-kilometersloppet Lauf Biel som kvinnor deltar. De står registrerade på tävlingens hemsida som segrare i sin klass. Antalet tävlande kvinnor ökar från år till år. Detta är ungefär samtidigt i tiden som Bobbi Gibb plankar in på Boston maraton, efter att hennes ansökan att delta blivit avslagen. 1967 försökte loppets organisatör Jock Semple slita av nummerlappen från Kathrine Switzler, som anmält sig under sina initialer. Först 1972 får kvinnor officiellt tävla i Boston maraton. Det dröjer till 1983 innan kvinnor får delta i Lidingöloppet och först från 1996 räknas 30 km som en tävlingsdistans för kvinnor. Det är två parallella löparvärldar. 

Det ansågs omöjligt för en människa att springa en miles på under 4 minuter innan Roger Bannister gjorde det. Därefter följde löpare på löpare som sprang under 4 minuter. Vi blir färgade av de antaganden den kultur vi lever i gör. Därför är det lärorikt att byta kultur då och då. Hade jag varit kvinna på 60-talet hade jag förmodligen inte trott jag skulle kunna springa 800 meter. Hade jag däremot haft turen att tillhöra de få som ägnade sig åt ultralöpning hade jag haft helt andra tankar om min förmåga. Innan jag sprang genom Iran var det många, inklusive jag själv, som trodde jag skulle bli våldtagen, satt i fängelse eller kastad sten på. Nu när jag gjort det vet jag att det största kulturella särdraget som mötte mig i Iran är vänlighet och gästfrihet.

Det finns verifierbar fakta och rena lögner.  Däremellan finns olika sätt att se på samma sak, vinklade åsikter för att främja olika syften och ren okunskap eller troende. Med det här inlägget vill jag återigen tacka alla som ägnar tid och kraft åt att dokumentera löpresultat och statistik.  Jag vill även uppmuntra till att gå ut i världen och se hur den verkligen är. Priset av att leva i en värld av alternativ fakta är dyrt - förverkat förtroende, förtryck, felaktiga beslut och splittring - men  att fråga är alltid gratis, i alla fall för de som lever i demokratiska samhällen med rättsväsenden som fungerar.

Först när vi bygger en värld på fakta, och har förmågan att ta till oss ny fakta, har vi en stabil grund att bygga på.