Att vara normalt onormal

Sara börjar sitt lopp kl 18. Det är fortfarande varmt på den röda tartanbanan, solen ger över 30 graders värme ännu. Jag ser hur hon ömsom springer, ömsom går. Det ser disciplinerat och rutinerat ut, trots att det är hennes första sextimmarslopp. De senaste dagarna har hon frågat mycket om pauser, tempo, vad och hur mycket hon behöver äta. Hon verkar ha sugit i sig allt! Saras mål är att springa 20 kilometer och på bara drygt en och en halv timme har hon gjort tio.

Innan tävlingen verkade Sara rätt säker på att klara sitt mål. Under löpturen med mig och Carina gjorde vi 16 kilometer tillsammans på totalt fyra timmar. Då hade vi en femtio minuter lång fikapaus och både hallon-och blåbärsstopp. Efter det var Sara fylld av självförtroende inför att klara det hon ville göra. Hon sken vid tanken på att hon kanske skulle göra ett halvmaraton, dvs 21,1 kilometer. Samtidigt ville hon hålla fast vid målsättningen på 20 kilometer. Det tycker jag var klokt, på bara en månad har hon gått från att springa 4 kilometer som längst till att nu sikta på 20 kilometer.

Loppet fortsätter och Sara springer på, lika taktfast som tidigare. Jag imponeras av att hon är på gott humör och att hon springer och går, hela tiden. Emellanåt gör hon rörelseövningar hon lärt sig på fotbollsträningen för att få bort lite stelhet ur benen. När klockan närmar sig nio och solen är på väg att gå ner ser jag att hon snart är uppe i nitton kilometer.

- Härligt Sara, bara en kilometer kvar till tjugo! skriker jag när jag ser hennes resultat på tavlan vid varvningen.

Hon passerar 20 kilometer, hon passerar 21,1 och först när hon är uppe i 23 kilometer tar hon en liten, liten paus där hon sitter ett slag. Därefter fortsätter hon springa på. Jag är sjukt imponerad! Hon är på banan hela tiden, hon matar på, inte ett enda ord om att det är jobbigt, utan hon bara springer och går, springer och går, precis som att hon vore en klocka. När hon passerar mig frågar hon vad hon ska sätta för nytt mål nu, jag svarar

- Satsa på 26 kilometer, det är dubbelt din ålder. Det tycker jag vore kul.

Sara passerar 26 och när det är en timme kvar av loppet passerar hon 29. Nu syns det lite på hållningen att hon är trött. Det spelar ingen roll, hon fortsätter springa och gå, hon gör sina rörelseövningar och inget stoppar henne. När slutsignalen går har hon kommit 33,668 kilometer och hon är fyra av nio startande! Hon har mer än fyrdubblat sin löpta sträcka på bara en månads tid. Hon sitter vid kortändan av banan och väntar på att Reima ska komma med mäthjulet. Carina sitter redan vid hennes sida, jag lägger mig i en hög med dem och kramas och grattar. Saras ansikte skiner. Jag fortsätter mitt lopp medan Sara och Fredrik går och duschar. Sara går mycket bättre än honom, hon ser knappt påverkad ut av loppet. Sen sitter de i mörkret vid banan och äter en extra middag innan de ska gå och lägga sig. Det är gott i hjärtat att ha dem där, gott att veta att allt gått bra. Gott att veta att en 13-åring idag fått sitt självförtroende stärkt med megadoser. Medan de sover springer jag vidare i natten.

Dagen efter loppet tar vi en promenad, Sara och jag. Det är skönt att mjuka upp mina stela ben lite. Sara är inte speciellt stel, men hon skriker till lite om jag trycker på utsidan av hennes lår. Vi sätter oss i Gustavsbergs hamn och äter glass. Hela tiden poppar det upp tankar från loppet, saker vi skrattar åt och gemensamma minnen. Jag berättar att jag tänker skriva en blogg om hennes lopp och frågar om det är något speciellt hon vill att jag ska skriva. Hon funderar ett tag, sen kommer det

- Skriv att jag har diabetes 

Under tävlingen var det många som berömde Sara för att hon sprang så bra. Jag ville brista ut i ”Ja det gör hon fastän hon har diabetes” men höll tillbaka. Jag ville inte se hennes sjukdom som en begränsning eller ett handikapp. När jag sprang från Karlstad till Trondheim 2011 kom jag i samtal med en kvinna som var enormt fascinerad av mitt äventyr. Det visade sig att hon längtat efter egna äventyr hela livet men hon hade hela tiden blivit matad med ”det där kan du inte göra, du som har diabetes”. Därför blev hennes första äventyr, vid dryga femtio års ålder, att för första gången i livet boka en tågbiljett för att komma och hälsa på mig. Därför hade jag svårt att säga att Sara har diabetes under tävlingen, jag vill aldrig att hon ska begränsa sig utifrån att hon har en sjukdom.  Det är inget konstigt med det. Hon har insulin, det gör att hon funkar normalt. Visst kollade hon sina värden under loppet, det visade sig att hon aldrig behövde ta insulin. Den långsamma belastningen gjorde att hon förbrände det socker hon fick i sig och hon låg på väldigt stabila värden under hela loppet. Ett tidslopp är rätt perfekt utifrån det faktum att blodsockermätaren kan ligga vid sidan av banan och hon kan kolla sina värden var 400:e meter om hon vill.

Nu sitter hon och äter kulglass i solskenet och vill att jag ska skriva om hennes sjukdom och säger att hon lever normalt, och normalt för henne är att hon har en bukspottskörtel som inte fungerar. Normalt för mig är att jag har en sköldkörtel som sprutar ut ett överskott av hormon. Och båda gör vi fantastiska lopp.

Några dagar senare kommer Sara in från ett femkilometerspass. Jag frågar hur det känns.

- Det var lätt, säger hon och ler. När hon kommer tillbaka till skolan kommer hon vara den som sprungit längst i hennes klass.