Det tar emot på utandningen. Märkligt vek. Är det något konstigt? Inbillning? Kallt ute? Är jag trött? Under swimruntävlingen i somras kommenterade Anders att det var första gången han hörde mig flåsa. Inte så konstigt tänkte jag, jag är inte van med spurtlopp på 10 kilometer. I veckan flåsade jag mig fram bredvid Niclas, på vår lunchtur runt Djurgården. Den gick i 5:30 tempo vilket i och för sig är snabbt för mig, men ingen orsak att flåsa.

Som barn reagerade jag på katter. Ögonen kliade och näsan rann. Första dejten hemma hos Fredrik hade han städat frenetiskt för att få bort så mycket som möjligt från de tre katter han hade. Det fungerade bra, jag reagerade lite men gladde mig åt att det inte var allvarligt. I mars övergick dejtandet till samboskap, fortfarande klarade jag katterna bra om jag inte klappade dem och sedan stoppade fingrarna i ögonen. Så drog jag till Iran, var borta i 2,5 månader och fick en jättereaktion när jag kom hem. Sen har jag hostat lite, ögonen har runnit lite, tillslut gjorde jag ett allergitest. Värdet var högt på just katter – en kraftig allergi. Fredrik berättade för sina barn. Den ena grät, den andra stängde in sig på rummet, den tredje försökte argumentera emot att det kunde vara så. Läkaren sa att allergin kan ge astma, jag bokade in ett test och svaret blev – japp, du har fått ”en kronisk inflammation i luftrörens slemhinna som svullnar och gör att det blir svårt för luften att komma till och från lungorna”. Det är ingen merit för en löpare.  Jag drog dagen efter, flyttade hem till min lägenhet som stått tom en tid. Någon astma vill jag inte ha.

Men nu har jag det. Den kan gå tillbaka, förutsatt att jag inte exponerar mig för katter. Den kan också vara permanent, ingen vet än. Fredrik letar nytt hem för katterna, det blir storstädning så snart de är borta. I mellantiden njuter vi hemma hos mig – lördagen firade vi med 3,5 mils löptur via Erstavik och Älta, sedan bastu och god mat. Det är rätt trevligt att på ett sätt vara på semester hemma hos sig själv.

Visst skakar ett sådant besked om mig för en liten stund. Ja, det är jobbigt att springa och jag är lite ledsen. Men, plan A är att bli frisk. Ju fortare bort från katterna, desto bättre. Jag tror och hoppas att astman försvinner. Men när? Tar det två veckor, sex månader, två år? Plan B är att det finns massor med löpare som lever med astma. De klarar att hantera det hela, det kan jag också. Jämfört med att begrava en vän på fredag är astma enbart en krusning på livets yta.

Veckan som gick blev dessutom äntligen en vecka med en anständig löpsträcka. En mil på lunchen på måndag, två mil på tisdag morgon och två till onsdag morgon, sedan 12 snabba kilometrar med Niclas på fredag lunch och 3,5 mil idag lördag. Det lär bli några kilometer imorgon också så jag hamnar på drygt tio mil. Det känns skönt att äntligen få till lite mer distans.  

Nu funderar jag på löpmål för 2017 :-D

Bilden är från 48-timmarsvärldsrekordet på löpband. Jag har varit trött förut under löpning och det har ändå gått bra i slutändan. Jan-Erik Ramström tar hand om mig med extrem omsorg.