Jag råkade få upp ett blogginlägg från ett år sedan. Det hette ”Tvivel”. Min förra blogg hette  också”Tvivel”. Jag skrattade åt likheterna när jag insåg dem. Ja, det är obegripligt att jag ska springa i sex dygn. Förra gången kom jag 667,9 km, nästan 67 mil. Jag kan inte greppa det, hur gärna jag än vill, fastän det är jag som gjort det. Min kloka farmor hade många uttryck. Hon sa ”Det man inte begriper får man lämna”. Så nu lämnar jag det. Det är uppenbarligen möjligt att springa så längt – och längre. Jag nöjer mig med det.

Förra veckan fick jag ihop 16 mils löpning och var nöjd med det, den här veckan har jag fått ihop 19 mil. Som vanligt ingår utskällning av telefonförsäljare, godisvräkande trots extra mellanmål och extrem långsam löpning. Jag är inte van med de distanserna. Nu slinker hjärnan in på hur jag ska orka omkring 70 mil på sex dagar när jag blir trött av 19 mil på sju, men som sagt, det får jag lämna.

I veckan spanade jag in skor på Runners Stor. Jag fastnade för ett par Altra Torin, ett par Hoka Bondi och ett par Hoka Clifton. Skönast av alla var Altra Escalante, som jag blev stormförtjust i. Men den tror jag inte på till ett sexdagars, den har för tunn sula för min smak. Jag blev sittande med fyra par skor framför mig, och jag ville ha alla. Men fyra gånger omkring 1700 kr styck svider lite för mycket i plånboken. Jag köpte ett par Altra Torin, fastän jag vet att de har alldeles för mycket stoppning i hälkappan och kommer få mina hälsenor att svälla. Jag kan bara ha dem första dagen och stunder därefter. Sen gick jag hem och inventerade garderoben, och mycket riktigt fanns där ett par Hoka Bondi, som i och för sig är fyra år gamla men inte alltför använda. De är dessutom redan uppklippta i fronten sen förra årets sexdagars, då blåsorna under tånaglarna var så stora och svårtömda att trycket från skons ovansida behövde bort. Jag hittade även ett par Hoka Kona, köpta i USA för ett år sedan. De har jag inte använt sedan förra sexdagarsloppet. De nya Altra Torin och de här två Hoka får duga. Men, allra bäst var att jag kom på att jag hade specialsulor, som jag aldrig använt, formade efter mina fötter. Mina gamla Hoka är hårda och idag testade jag att ha de här sulorna i mina Bondi som är uppklippta. Det blev perfekt! En bra dämpning och ventilation för fötterna! Enda problemet var snö och grenar som smet in via de öppna tårna när jag genade genom skogen när jag sprungit fel.

Nu är sista tunga träningen gjord. Om en månad är vi inne på allra sista dygnet av loppet. Då lider det mot natten när arrangörerna tänder ljus längs banan. Nu äntligen ser jag fram mot loppet. Det är nerförsbacke träningsmässigt. Jag vet att det kommer göra ont och det är okej. Jag har skapat en bild inom mig själv av den leende Buddha. Jag såg honom som staty i Kina en gång och frågade en av mina kinesiska vänner om honom.

-Han är så tjock, hur kommer det sig?
-Han har världens 121 sorger i magen
-Men hur kan han skratta då? undrade jag förbluffat
-Det är för att han är en Buddha!

På det enkla sättet förklarade min vän vad det innebär att vara en Buddha. Världens sorger försvinner inte, men han har lärt sig att hantera dem och vara lycklig i alla fall. Nåja, jag kanske inte är en Buddha, men jag ska göra mitt bästa för att se smärtan som något naturligt, något jag omfamnar när det kommer och övar på att hantera, och precis som Buddha, vara så lycklig jag kan vara. Det är det livet är till för. Något annat vore slöseri.