"Fear is the path to the dark side"

Vallmo, blåeld och prästkragar pryder vägrenarna. Knotiga tallar hukar under den ständiga vinden från havet. Vi springer sida vid sida, Fredrik och jag. Äntligen är det dags för honom att pröva hur det är att springa på tur i några dagar med Baby Blue, barnvagnen som varit med både under löpningen genom Iran och från Turkiet och hem. Vi är på Gotland och har tänkt oss en tredagarstur. ”Lite utanför komfortzonen” svarar Fredrik på frågan om hur det känns, ändå är han ivrig att prova på.

Jag springer och undrar hur det skulle se ut om alla jag mötte var vita människor, med bländande leenden. Jag får en känsla av gammaldags nazi-propagandafilm, med glada barn och tydliga könsroller. Vi har deltagit i Almedalsveckan och pratat om tillit och ledarskap, om hur vi är kreativa, rationella, empatiska och innovativa när hjärnan befinner sig i tillit. Precis innan vi skulle springa iväg tog vi ett snack med NMR, Nordiska Motståndsrörelsen. Vi ville förstå vad de tycker och varför de tycker som de tycker.

-Vad är det ni står för?

- Vi är ett parti som anser att de nordiska områdena ska bebos av människor med nordiskt ursprung.

-Varför då?

-Människor ska bo där de genetiskt hör hemma

-Men jag då? Therese, en vän och löpare, har sett att vi samtalar och ansluter sig

-Du kan inte bo här

-Varför då? frågar jag

-Det ser du väl?

-Nej

-Hon hör hemma någon annanstans. Jag tittar på Therese. Hon har något mörkare hudnyans än mig, något brunare ögon och håret är burrigt

-Min mamma är svensk, min pappa är från Namibia. Var ska jag bo?

-Du får flytta till Namibia. Med dina gener kommer du snabbt in i den kulturen.

-Men jag har aldrig bott där, jag är uppvuxen i Sverige med min mamma. Min pappa är död. Kommer jag till Namibia tycker de jag är svensk.

- D å får du skaffa ett eget land.

Jag känner hur en tunn glasskiva plötsligt skiljer mig från Therese. I NMRs Sverige får jag bo, men inte hon. Än så länge, i alla fall. Jag hatar den där glasskivan. Han ska inte få skapa split. Jag lägger armen om Therese, kramar henne. Jag tycker det här är obehagligt, jag är inte utsatt än så länge. Enligt idioten framför oss skulle hon aldrig ha funnits.  

-Hur tänker ni föra er politik?

-Vinner vi inte valet får vi göra det som behövs för att skydda vår ras. Vi är under hot och den nordiska rasen kommer försvinna om vi inte försvarar oss.

-Vad gör du med oss då, som inte tycker som du? Skjuter du oss? Har du ingen respekt för demokrati?

Den unge mannen bara tittar på oss.  En av hans kollegor filmar hela konversationen. Vi ber honom radera filmen. Han vägrar.

Första kvällen kommer vi fram till Ireviken, en underbar bukt omgärdad av branta bergssidor. Vi slår upp tältet vid strandkanten, tar ett iskallt dopp och sitter sedan och ser solen gå ner över havet. Första dagens löpning blev 37 kilometer, både jag och Fredrik är pigga. Nästa dag tillryggalägger vi 38 kilometer, äter lunch vid femtiden på en restaurang, springer genom regn, samtalet glider omkring så där som det blir när vi har gott om tid och inget annat för oss än att njuta av stunden. Vi handlar ost, kex och vindruvor och slår upp tältet vid en brygga där vi sitter och blickar ut över Tingstäde träsk medan vi äter. Fredrik stönar när han reser sig upp, stelheten har slagit till.

Jag är arg och ledsen, eller snarare bedrövad. Hur kan unga killar, som vuxit upp i Sverige, som haft tillgång till skola, mat och allt de behöver, så uppenbart missat att ta in kunskap, bli så indoktrinerade, våldsbejakande och demokratiföraktande? Hur är det möjligt att vi har fjorton kopior av Anders Behring Breivik som står mitt i vårt land, i hjärtat av demokratin, och hävdar att de måste med väpnat våld skydda ”sitt” folk mot andra? Vi har verkligen misslyckats med integrationen, som Jonas Gardell skrev i en artikel. Vi har misslyckats med att skapa kunniga, tänkande, demokratiska medborgare. Hur och varför? Jag har inga svar. Jag hade en undran om jag skulle kunna förstå killarna från NMR. Nu vet jag att jag absolut inte kan det. Det finns heller inget underlag för samtal. För mig finns numer ingen tolerans mot icke-tolerans. Den som med vapen vill bestämma över andra har inte i ett demokratiskt land att göra. Om det är någon som ska skaffa ett eget land så är det de.

Morgonen gryr och Fredriks stelhet har släppt. Han studsar fram längs vägen med Baby Blue och jag får ligga i för att hänga med. Dessutom är hälen, som han har haft ont i flera veckor, mycket bättre. Vi springer lite vilse i slutet och får spurta till färjan. Efter drygt tio mils löpning på tre dagar kliver vi svettiga och glada ombord, tvättar av oss inne på handikapptoaletten och sjunker ner i vanliga stolar och äter lunch.

-Hur känns det nu? frågar jag

-Det var roligt, jag är glad att jag vågade prova, svarar Fredrik

Det kan låta futtigt att jämföra en långlöpning med NMR, men för mig handlar det om hur vi hanterar rädsla. Om jag vågar utmana den och upptäcka vad som finns på andra sidan, eller om jag låter mig styras av den. Vår hjärna får oss att agera olika beroende på om vi känner oss hotade eller om vi känner tillit. Det är när jag är hotad och rädd som jag vill slå, hata, döda. Jag vill tala om för killarna i NMR att det finns andra sätt att skapa trygghet på, det handlar bara om att gå utanför min komfortzon och våga möta det jag är rädd för, att göra det Fredrik gjorde.  Och att där på andra sidan finns underbara världar, sådana de inte vet existerar.

Jag vill passa på att göra reklam för mitt TEDx talk som handlar om just rädsla och dess motsatser. I grund och botten handlar det bara om att välja riktning. Det är på andra sidan rädslan tilliten och tryggheten finns och det är när jag är trygg som jag är kreativ, rationell, empatisk och innovativ.  Det är det Sverige jag står för och det tänker jag visa med än större tydlighet från och med nu. Sverige är demokratins och frihetens land, och det får ingen våldsbejakande person eller organisation ändra på.