Tro & Tvivel

Jag står på löpbandet med tvivel i huvudet. Innan jag gick hit hade jag bestämt mig – 3x15 min i 4:50 fart, klart jag fixar det! När jag värmer upp och känner hur vadmusklerna stretar emot och det suger i lårmusklerna, tvivlar jag. Jag ökar tempot, tänker ”det här ska nog gå bra” men tvivlar innerst inne. 4:50 min/km borde vara en baggis, jag har sprungit fortare än så, men det är inte en baggis när jag tvivlar. Jag springer tre minuter i avsedd hastighet, sen drar jag ner. ”Det verkar inte vara rätt dag idag”, tänker jag.

Var är egentligen gränsen för vår fysiska förmåga? Vad är det som tillslut bestämmer hur långt jag kommer eller hur fort jag kan springa? Alex Hutchinson skriver i sin bok ”Uthållighet – de tänjbara gränserna för din fysiska förmåga” om smärta, syre, muskler, värme, törst och bränsle -och samspelet med vår fantastiska hjärna. Boken släpps i januari på svenska och jag fick förmånen att läsa den i förväg för att lämna en kommentar om den. Visst gav den mig många nya tankar, bland annat om hur viktig tron på min förmåga är för just min förmåga.

När det gäller att komma långt har jag en stor tro på mig och jag kommer också långt. När det gäller att springa snabbt är min tro mindre, och det går sämre. Jag tänker på förra gången jag försökte springa åtta stycken 1000-metersintervaller i 4:30 fart. Jag klarade en, sen brakade jag, mest mentalt. Några dagar senare läste jag mina egna anteckningar och såg att veckan dessförinnan hade jag gjort tre stycken 1000-metersinetvaller i 4:30 fart. Jag smålog åt mig själv när jag såg det - jag hade uppenbarligen förmågan, men fick inte ur mig den då målsättningen gick över vad min hjärna trodde jag skulle klara.

Visst är det självklart att jag behöver kunna hantera både smärta, bränsle, värme med mera, som Alex skriver om. Missar jag dem kan jag stupa, men jag tänker mer och mer att de är hygienfaktorer; jag behöver klara dem men de sätter inte gränsen för min förmåga. Så vad är det verkligen som tar stopp till slut? Och hur provocerar jag den gränsen, så jag kommer ännu längre?

Jag blir mer och mer övertygad – i alla fall just nu, saker kan ändra sig – att det är just tron på min förmåga som sätter den gränsen. Jag är också övertygad om att min tro på mig sätter både den fysiska och mentala gränsen, dvs att hur långt jag kan springa och hur framgångsrik jag kan bli som till exempel författare begränsas av min tro på min förmåga. Alex frågar sig om det finns en fysisk gräns för vad en människa kan prestera; jag undrar om det finns några gränser överhuvudtaget förutom de som vi själva sätter upp i våra huvuden?

Hur övar jag då tron? För löpningen och min förmåga är det öva tro jag gör på långpassen. Genom att jag springer långpass och kommer upp i ett visst milantal per vecka stärker jag min tro på att jag kan klara springa ett visst antal mil under t ex ett sexdagarslopp. Om träningen över ett visst antal mil per vecka verkligen har en fysisk effekt, det vete sjutton om jag tror på. Däremot är den mentala effekten av att veta att jag har tränat och den därmed ökade tron på att jag kan klara mitt mål, superviktig.

I morgon är det dags igen. Jag ska klara veckans intervaller, de 3x15 minutrarna i 4:50 fart. Jag känner hur hjärtat blir moloket, hur en sorg sprider sig i kroppen i tron på att jag inte kan. Och min hjärna funderar hur jag ska lura mig själv att tro att jag kan. Starta långsamt, bli varm, därefter trissa upp farten i lagom långsam takt, lyssna på musik, titta på TV, glömma tiden när jag väl kör. Säga åt mig själv att det räcker om jag klarar en femtonminutersperiod i alldeles precis under 5-miuterstempo (vilket var den egentliga uppgiften, det är jag själv som trissat upp den till att vara i 4:50 tempo; jag vet att jag klarat 10 km i 4:50 fart, i och för sig tio år sedan men ändå…). Berömma mig något enormt när jag klarat den där första intervallen så jag får energi och glädje inför att klara nästa…  Alex skriver också att för att bli bra på att klara behöver jag träna på att lida. Det låter inte speciellt skoj, men kan jag se lidandet positivt, då har jag kommit långt, tänker jag.

Kanske är det just lidande jag ska öva på i morgon. ”Varför det?” kan jag fråga mig, speciellt när jag egentligen inte behöver. Tja, visa mig det människoliv som inte innehåller lidande. Det brukar tyvärr vara obligatoriskt element i våra liv. Kan jag lära mig hantera lidande genom att springa, då tror jag att jag gjort något gott för mig själv.

Är du sugen på Alex Hutchinsons bok? Läs mer om den här.