Titta på bilden ovan. Den är ovanlig. Jag har tio tånaglar. Att ha samtliga tånaglar känns är inte normalt för en ultralöpare. Mitt all time high nådde jag efter jag sprang sexdagarsloppet i Ungern förra året. Direkt efter loppet lossnade de två stortånaglarna som länge flutit omkring på kuddar av vätska och mist all kontakt med levande materia. Det tog några veckor till, sedan föll ytterligare fyra naglar bort. Jag hade bara kvar naglarna på lilltårna och tårna bredvid dem. Fyra stycken. Det var det minsta antal naglar jag hittills haft. 

Nu är det dags igen. Jag och Janne har anmält oss till sexdagars i Ungern i början på maj i år igen, och Caria ska med som support. Även Fredrik kommer och hjälper till de två sista dygnen. Jag minns smärtan som sköt som spjut genom knäna och fotlederna och som gjorde att jag låg och ryckte de få timmarna jag försökte sova. Jag minns fötterna som var så svullna att skokanten skavde in i köttet och gav blödande skavsår och även att jag tyckte att det inte gjorde så mycket. Ont som ont. Det fanns saker som var värre.

Jag kan undra om jag är helt dum i huvudet. När det gör så ont – varför ska jag göra om det? Jag har varit tveksam länge. Men så anmälde sig Janne. Och Johan. Och Carina ville med som support. Skulle de åka utan mig? Skulle de få komma nära varandra, lida och plågas och glädjas tillsammans, vara så där galet uttröttade och så nära man blir varandra som då, utan att jag var där? Nej, jag ville vara med! Nu blev det EM-i 24-timmarslöpning bara tre veckor efter sexdagarsloppet i Ungern, så Johan kommer tyvärr inte med till Ungern. Han prioriterar EM, vilket jag tycker är självklart, om än tråkigt för mig.

Men vad är det så som får mig och dig och oss alla att göra saker vi vet vi får ont av, plågas av, igen? Jag vet inte, kanske är det olika orsaker för varje person. Men jag vet att jag tycker det är tur att vi fungerar så. Vilken mamma hade valt att föda barn igen om hon bara kom ihåg smärtan av att föda det första barnet? Vilken nivå av utveckling hade det mänskliga samhället nått om vi inte var beredd att hantera smärta för något vi vill nå?

För min del handlar det om att jag vill komma nära. Nära de människor jag är i utmaningen med, nära mig själv och mitt innersta. Jag älskar att vara så där naken – en liten ynk, som Johan brukar säga – som jag blir under ett Ultralopp. Och jag älskar att se att jag alltid kan mer än jag tror, om än det kostar på att gå just dit. Jag förstår också att jag behöver bygga en ny bild i mitt mentala rum, en bild som visar hur jag klarar att hantera smärtan istället för att plågas av den, en bild som programmerar om mig och som gör att jag fortsätter. Det arbetet är minst lika viktigt som själva löpträningen inför tävlingen. För vi blir vad vi tänker. Därför är det viktigt att även träna tankarna så de bli automatiska och leder rätt, i ögonblick av förtvivlan.

Hej och hå, nu är det snart dags igen. Jag sväljer. Skräcken finns där. Jag vet att jag behöver ta hand om den. För ett liv utan utmaning, det är att inte leva alls.