Walk over

Lördag stiger jag upp klockan fem så jag hinner göra mitt femmilapass innan lunch. Sedan skriver jag resten av dagen. Nästa dag är det samma sak; Jag springer fem mil, skriver och är Fredrik evigt tacksam för att han lagar mat. Måndag är det nästan samma sak – upp klockan fem, spring 2,5 mil in till stan, duscha, ät frukost nummer två, intervju med bulgarisk TV, skriv hela dagen, ät lunch, fika så jag orkar springa 2,5 mil hem igen, ät middag, sedan intervju med en radiostation från Portugal, ät ytterligare lite till på kvällen innan jag ska sova. Nästa dag – spring 2,5 mil, ät second breakfast, intervju med ett indiskt magasin, skriv medan magen skriker, ät lunch, intervju med en grekisk tidning, spring hem, ät, och så intervju med en engelsk podcast. Till och med långfredag har jag intervju med en irländsk radiostation. Jag ska även ta ställning till om jag vill göra en digital installation av min Iranlöpning till den tunisiska paviljongen på konstbiennalen i Venedig – jag undrar hur de tänkte där - och ett spännande event i Litauen och en mässa i Tyskland. Videofilmen hos The Guardian har verkligen gett ringar på vattnet.

I fyra dagar lyckas jag springa nästan fem mil per dag, sedan segnar jag ned. Jag är ständigt sömnig, vikten rasar ytterligare, nu väger jag 63 kilo. Jag är snäsig mot Fredrik, han som gör allt för att ta hand om mig när jag pressar mig så, och även hans barn får ironiska slängar av sleven. Jag tycker inte om den jag är just nu. Jag bestämmer mig för att inte genomföra det femte femmilapasset jag hade tänkt genomföra, priset är inte värt det och jag har redan fått det resultat jag vill ha; benen känns annorlunda. De har glidit in i det där stadiet när de bara fungerar. Dag tre är segast som vanligt, så var det när jag sprang till Trondheim och när jag och Carina sprang från Turkiet. Dag fyra kommer vändningen: Benen är mjuka, jag behöver inte stretcha, de är möjligen något kompakta och första kilometern är seg, men sedan fungerar de bara. De rullar på. De är starka, nästan oberörda av ansträngningen.  Det är det stadiet jag ville försätta dem i, jag ville påminna dem om det och hoppas att de kommer ihåg det till loppet i Ungern som det nu är lite drygt tre veckor kvar till. Benen klarar att springa; det som tar emot är att jag är less på att springa så mycket när jag har mycket annat att göra.

Jag bokar tid hos favorit-Anita, Anita Bergström på Actic i Kista som masserade mig under 48-timmarsvärldsrekordet och många gånger efter det, bland annat när jag kom hem efter Iran-löpningen. ”Du är stel i bröstryggen och rumpan, det brukar du inte vara. Det är där stress brukar sitta”. Jag är kanonstressad, jag har också sprungit långa sträckor med min dator på ryggen. Det gör att jag spänner axlar och rygg och den spänningen går ner i rumpan. Anita masserar så huden glöder, nu kommer blodflödet som gör att det lossnar. Det är perfekt, efter belastningen behöver kroppen få återhämta sig för att klara det sista. Jag får brev från lopparrangören och inser att jag glömt skicka in läkarintyg så jag får delta i tävlingen. Hoppla, dags att fixa!

Jag ger mig själv paus torsdag och fredag – förutom intervju för en amerikansk undersökning om hur kvinnor använt löpning som maktmedel (!), tre kundmöten och ett coachtillfälle och firande av Fredriks födelsedag - sen är det dags igen på lördag. En solskensmil innan frukost, sedan tre efter lunch (och ett idogt skrivande på boken däremellan). Söndag blir det ett fyramilspass, jag känner mig oförskämt stark. Sedan förbereder jag ett föredrag jag ska ha på torsdag. Jag lyckas få ihop närmare 30 mil på nio dagar, trots en extrem jobbtopp mitt under påskveckan. Jag är trött, påsarna under ögonen hänger och det är precis som det ska vara. Fördelen med att ha haft så här mycket att göra är att det låter som ren semester att åka iväg och BARA behöva springa i 6 dagar. Toppträningsveckan är slut nu och det är dags att trappa ned. Nu kommer snart den där perioden då jag är hoppig och spattig av oförlöst energi. Jag undrar hur roligt det kan vara att leva ihop med en löpare och egenföretagare – det skriver jag samtidigt som Fredrik sitter bredvid mig och sköter min bokföring.  Jag hinner inte med den och den är den största energitjuven jag har. Nåja, jag hoppas jag lagt en god grund för att det blir ett bra lopp i Ungern.  Om jag lagt grunden för att vara en bra partner, det kan diskuteras. Jag får lämna walk-over i den matchen just nu och återkomma en annan dag.