2.46.11

Det är vad det tog mig att avverka 42 195 m för första gången.

Det är svårt att sätta alla tankar och känslor om min prestation på pränt.
Börjar med förberedelserna inför loppet.
Efter terräng-sm började maratonträningen på allvar. Jag hade samtidigt fått någon diffus "känning" i vänster vad som gjorde att jag inte vågade springa de riktigt långa passen. Tilläggas kan att jag känner efter extremt mycket så fort jag känner något lurt. Räddningen blev Björn Sverre på Access Rehab. Samtidigt som han behandlade mig förde han en dialog med både mig och Rubin McRae (min tränare) om statusen på kroppen. Detta gjorde att jag kunde springa hela tiden utan uppehåll men med lite korrigeringar.
När det var dags att åka till Sydafrika var vaden nästan hundraprocentig och träningen kunde gå enligt plan så när som på maginfluensan.
Väl i Dubai blev jag mycket väl omhändertagen av arrangören. När sedan min medlöpare Anders Szalkai anlände dagen innan loppet släppte nervositeten allteftersom jag bombarderade honom med frågor. Han hjälpte mig också med praktiska saker så som att dekorera/märka mina vattenflaskor, väldigt kreativt med flagga, sugrör och något mer som jag inte kommer ihåg (tyvärr har jag inget bildbevis).
Jag hade en bra känsla inför loppet såg verkligen fram emot att springa loppet. Aldrig några negativa tankar eller nödutgångstankar dvs. OM det inte går bra kan jag alltid.....det skulle bara gå BRA!

Nu blev det inte en tid under 2.45 tyvärr. Planen var att jag skulle springa i 3.50 min/km. Utifrån träningen visste jag att 3.55 min/km skulle jag fixa. En av mina svagheter som löpare är att jag inte vågar starta loppen tillräckligt snabbt, faller lätt tillbaka i min "säkerhetszon". Så gjorde jag också här. Hade jag vågat springa i planlagd fart hade jag haft mer tid att gå på när framsida lår började ge upp. När jag tänker tillbaka är det väldigt få lopp där jag fått ut mitt max. Finnkampen 2011 är ett undantag och då persade jag också med mer än 1 min i ett lopp. Detta måste jag jobba med. Låren fick jag ont i redan efter halvmaran i höstas så det är ytterligare en svaghet som måste jobbas bort.

Är jag nöjd? Med att ha genomfört loppet, ja. Tiden, nej. Å andra sidan är jag sällan nöjd!

Vill också här tacka för all support och lyckönskningar.

Det finns alltid lite till. Tack för den Anders. Foto: Deca Text & Bild